En historia värd att berätta

När jag första gången hörde Robban Ljungs historia kände jag direkt att det var en historia som behövde berättas. Det fanns så många bottnar i den. Eller, rättare sagt, det var en berättelse som var så fullständigt far out att det skulle ha varit tjänstefel av mig att inte hjälpa till att få ut den.

Jag och Robban satte oss ner för ett par år sedan för en första intervjusession. Jag hade räknat med att vi behövde 12-13 timmar intervju och så skulle jag utgå från det och måla upp resten själv för att det skulle bli en bok.

Så blev det inte.

Den berättelse jag fram tills dess fått höra visade sig bara vara fragment av det stora hela, små delar av en historia som var långt mycket större än jag anat.

Totalt blev det över 40 timmar intervju. Och Robban är en jävel på att berätta så ganska snart stod det klart att jag inte skulle behöva bidra med så mycket annat än att sortera, redigera, skära bort och pussla ihop.

Robbans historia handlar om storspelare och småtjuvar i Stockholms södra förorter; om hans uppväxt bland pundare längs linje 19; om hans missbrukande morsa och hennes våldsamma pojkvänner. Den handlar om rövare, om miljonprogram där inte ett källarförråd stod obrutet, om torpeder, bankrånare och stulna bilar på smygvägar mellan Hökarängen och Bagarmossen. Den handlar om hur polisen en natt när han var sex år kom in genom köksfönstret för att ta bort honom från allt det, men på något sätt lyckades sätta honom i en ännu värre situation. Den handlar om svek, om kärlek, om fotbollskravaller, om de tunga drogernas entré i folkhemmet Sverige, om de uppgivna förorterna och om allas väntan på att Robban skulle gå under.

Men framförallt handlar den om att överleva, om att tysta tvivlarna, om att hitta det som är så mycket värt att leva för att inte ens de digraste förutsättningarna kan hindra en från att nå dit.

Robbans historia heter »Alléz! Alléz! Socialgrupp tre!« och jag är jävligt imponerad över hans mod att berätta den.