Svettpärlorna avslöjar: Dålig film var bättre förr

[tweetmeme] Jag brukade älska dåliga filmer. Alltså, bra dåliga filmer. Jag har väldigt svårt att sätta ord exakt på vad som utmärker en bra dålig film. Jag antar att »Terminator« skulle kunna sorteras in i det facket, men den känns lite för bra. »Gremlins« likaså. Man behöver gå längre ner i träsket av filmer från sent 70-tal till slutet av 80-talet för att hitta en riktigt bra dålig film. »Tango & Cash«, kanske?

Filmerna jag syftar på är egentligen de utan några stora skådespelare (förutom kanske Ernest Borgnine i en biroll), utan budget för att kunna göra något spektakulärt, men med en regissör som har ambitioner och en manusförfattare som kan yxa fram en dialog som i alla fall inte kräver att man trycker huvudet i skämskudden. B-filmer som i en annan värld skulle varit A-filmer.

När jag sett »Avatar« bloggade jag om hur de bästa scifi-rullarna är mellanbudgetvarianten, inte den påkostade och storslagna sorten. Jag antar att det är ditåt jag lutar i det här resonemanget också, fast med actionfilm.

I helgen såg jag »The Deadly Tower«, en made-for-TV-film från 1975 där en 24-årig Kurt Russell spelar Charles Whitman, killen som efter att ha dödat mamma och fru klättrade upp i ett torn i Austin, Texas och sköt på allt som rörde sig.

»The Deadly Tower« var en bra dålig film. Efter en uppbyggnad som visade händelserna på morgonen började skjutandet och det var en enda lång standoff mellan Whitman och alla nedanför (bäst var alla Texas-män som dök upp med egna gevär och försökte skjuta honom uppe i tornet).

Det fanns en liten, liten detalj som avslöjade ett skäl till varför »The Deadly Tower« var en bra dålig film: Alla svettades. Ymnigt.

Det var en het augustimorgon när vansinnesdådet inträffade och i varenda närbild i filmen rann små svettpärlor längs pannor och kinder. Skjortor fläckades under armar och på ryggar. Det var ingen som sa något om det, inga »åh gud vad jag svettas«. Svettpärlorna bara var där.

För mig signalerade det att det här var en regissör som brydde sig om detaljer, som hade stora drömmar men som var satt på att göra en lågbudgetfilm för TV och var fast besluten på att försöka göra så bra spel som möjligt med korten han fått på hand.

Några timmar därefter försökte jag se »Skyline«, trots att jag blivit avrådd. Dåligt omdöme, visade det sig.

Här är min tes: Om »Skyline« varit gjort 1978 så hade den varit en klassiker idag. För mer omsorg hade lagts vid kameravinklar, dialog och scener för att kompensera att pengarna för att göra det »på riktigt« inte fanns.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en bra dålig film från modern tid. »The Marksman« med Wesley Snipes kanske? Men den var väl inte särskilt bra heller. Jag vet egentligen inte vad problemet är. Att bristerna blir mer uppenbara när digital teknik tillåter fin bildkvalitet som avslöjar alla brister?

Jag är inte någon som säger att något var »bättre förr« utan att ha givit det mycket eftertanke, för om det är något jag är medveten om så är det att det påståendet säger mer om ens egna nostalgi och längtan efter oskuldsfulla sensommarkvällar på sommarlovet än ens förmåga att bedöma popkultur. Men, banne mig, om jag inte vågar säga det här trots allt: Bra dåliga filmer var bättre förr.