Inlägget som hela blogg-Sverige pratar om

Vi lever i en tid där snabba klick ger dollars. Inget konstigt med det. Rubrik och ingress har gått från att förmedla information till att bli håven som ska fånga de där klicken. Inget konstigt med det heller.

Visst har jag varit irriterad i några år på de pixlade fotona med text som exempelvis »Vem är det som ramlar utanför krogen? Kolla inne i artikeln!«, men där kan man ju göra ett val. Jag har länge haft som princip att inte klicka på den sortens artiklar utan istället googla fram källan om det är något jag är nyfiken på att veta. En tyst, meningslös protest i att inte låta klickjägarna äga min vilja.

Sedan ungefär ett år tillbaka har den där tekniken förändrats och nästan försvunnit. De som besöker någon av de stora nyhetssajterna blir inte längre lockade att klicka utan snarare hånade.

»Alla har sett det här utom just du«, skrattar de i puffar som inte tilltalar nyfikenhet, inte lovar att det finns något smaskigt bakom klicket, inte har som ambition att varesig underhålla eller informera. Istället drar de klick på vår otillräcklighet.

“Här är målet som får fotbollsvärlden att häpna”

“Parodin på Anna Anka som alla snackar om”

“Brottet som blivit en snackis i USA ”

“Lykke Li hyllas över hela världen”

“Se en världsartist som alla snackar om”

Alla snackar om det. Alla är förvånade. Alla har fattat grejen och häpnar och hyllar. Utom du. För du har missat det. Tåget gick, du är sist på bollen. Men klicka här så kanske du inte behöver vara en social paria trots allt. Härom veckan åkte jag förbi en buss som på sidan hade en stor reklambanner i samma ton.

“Se slutet på världsfenomenet Harry Potter”

Det är ett världsfenomen! Om du inte sett det, hur ska du då kunna verka i världen?

Det här är egentligen ingen mediekritik. De gör det ju av en anledning, nämligen att det fungerar. I ett fragmenterat long tail-samhälle där bara »Melodifestivalen«, fotbolls-VM och »Morden i Midsomer« är de möjliga gemensamma beröringspunkterna kring kaffeautomaten är det lätt för oss att gå på den enkla.

Ett klick, ett snabbt videoklipp, sen får jag vara med, sen har jag också sett det hela världen snackar om. Därför är det inte mediekritik, utan snarare ett stilla snyftande över vår natur.

Om du är en förstagångsbesökare här på Beneath a Steel Sky som klickade dig hit på grund av rubriken får jag be om ursäkt. Hela blogg-Sverige pratar inte om det här inlägget. Men vi är ett par hundra som hänger här och det brukar vara trevligt i kommentarsfältet. Det är inte illa alls. Och värt mer än tio tusen tvångsklick.