Mikrofiktionens korta nedslag i okända världar

(Illustration: Jo Ley)

“Electric Angels are recharging their halos at the petrol station, plugging themselves in. Their images burn up pixels on the security monitors.”

När jag gick på gymnasiet gick jag till biblioteket och lånade »Framför lagen«, en samling med superkorta prosastycken av Franz Kafka. Sen sparkade jag in mitt skåp och förstörde ett par av mina egna grejer däri för att kunna anmäla boken stulen och ta hem den. »Framför lagen« var utgången, fanns inte att köpa och jag var tvungen att ha den.

För det är ju nånting med superkorta historier. Precis som bra minimaltechno är oerhört mycket svårare att producera än fläskig arenahouse är det sjukt svårt att säga mycket på få tecken. Det har den här bloggen burit vittne om i många, långrandiga inlägg.

Ernest Hemingway skrev sin kända berättelse på sex ord. »For sale: baby shoes, never worn.« För ett par år sedan gav Wired olika författare uppdrag att göra detsamma, stundtals med helt lysande resultat. Och nu finns förstås en källa där man inte behöver sparka in skåp för att få en ständig ström av microberättande.

Författaren Jeff Noon postar varje natt det han kallar microspores på sin Twitter. Skruvade, mörka små berättelser på 140 tecken.

“Images of birds and knives and blood and ghosts and mouths and serpents flicker across 10,000 security monitors: the city is dreaming.”

“Eddy danced with June at the interface, two vapourcast images light as air. In Dallas, and in Brixton, their human bodies struggled to move.”

Det är nånting som händer här. De är just frön. Som små nedslag i olika universum där potentialen för SF-följetonger över fem tegelstenar är enorm, men som inte behövs.

På microspores.tumblr.com har Noon samlat 50 av de som han själv tyckt varit bäst, och låter där läsare bidra med illustrationer och annat kringmaterial. Där finns många godbitar, men behållningen för mig är att vakna på morgonen och läsa de här små exkursionerna i okända världar i min twitterfeed.

Noons små texter är som en hastig skiss, en aning om vad som är. Dröjer man sig kvar, suger på orden och ger sig in i den lilla mikrovärlden så är det hissnande.

Det här nyväckta intresset för kortprosa fick mig att leta fram mitt trogna exemplar av »Framför lagen« också. Den är fortfarande en kittlande samling texter. Det är definitivt någonting som händer när skribenten istället för att måla ut texten lämnar det mesta obesvarat som betraktaren får fylla i själv.

Kanske något att tänka på för den som snittar 400 ord/bloggpost.