Personen på bilden heter Natasha Petrovna och är en skarp hacker som ställer till med otyg i senaste avsnittet (s01e07) av USA Networks spionserie »Covert Affairs«. När de kör en background på henne visar det sig att hon är…
…born and raised in Saint Petersburg, graduate degree in computer security from Lomonsow University, now a member of the Swedish founded Pirate Bureau.
Men… men… Jag trodde de hade lagt ner?
Någon berättade en gång för mig att den svåraste rollen en skådespelare kan ha är att spela en dålig skådespelare. Jag betvivlar det inte, men frågan är om inte en ännu jobbigare roll är att vara en skicklig skådespelare som ska spela en helt färglös karaktär?
När »Fringe« hade premiär som ett hypat J.J. Abrams-projekt så var jag oerhört besviken på castingen för rollen som Olivia Dunham. Jag tyckte att Anna Torv var så otroligt färglös där hon gick runt med sin bekymrade min.
Förutom när hon lekte med sin systerdotter var pannan alltid i djupa veck och hennes trista FBI-standardkostym hjälpte knappast till att lyfta intrycket. »Kunde de inte hittat någon bättre«, suckade jag.
Spola fram sådär tjugo avsnitt. Dunhams mörka historia börjar krypa till ytan, både för tittarna och i hennes eget minne. Plötsligt är det självklart varför hon bara skiftar i mörk gråskala. Jag inser att alla andra karaktärsdrag än lätt apatisk oro hade varit en lögn för hennes karaktär.
Spola fram ungefär lika många avsnitt till. Den alternativa Dunham är hur tuff som helst. I skinnjacka, bestämd, tar ingen skit och heller inte några fångar. Kick ass. Jag ser med förtjusning fram emot hur den kommande säsongen (premiär 23 september) kommer att utveckla sig med henne med i leken.
Och jag kan inte sluta fundera: Hur svårt måste det inte ha varit för Anna Torv, som ändå inte är en särskilt välkänd skådespelare, att porträttera den bleka Olivia Dunham så länge, och att inför sådana som mig därmed framstå som kass bara för att hennes karaktär råkade bära på ett ton demoner?
Det är flärdfulla karaktärgestaltningar som Glenn Closes Patty Hewes i »Damages« som vinner priser, men frågan är, återigen, om det inte är det lågmälda som egentligen borde hyllas.
När jag googlade efter en helt annan grej hittade jag en sida med foton från John Airaksinens och Eric Schüldts klubb »Kilotin«. Jag kollade bilderna från kvällen i november 2005 när jag hade nöjet att gästa med en slags DJ/live-set. Och bildtexten till fotot här var ganska kul att läsa:
“01.00 Mr. Suitcase går upp på scenen, sätter på ‘Tell No One About Tonight’-sången över Cosmic Gates ‘I Feel Wonderful’…”
Hade helt glömt bort detta. Kan det bli en tydligare tidsmarkör för 2005 än så? Indiesång över saltvattenstänkt big room-trance? Det fick mig att le. Good times!
Vi ska grotta ner oss lite djupare i de åren om ungefär en månad på bloggen. För snart känner jag mig mogen att släppa den högst subjektiva historieskrivning om 00-talets svenska pop som det var meningen att jag skulle ha publicerat redan i vintras men som jag av olika anledningar inte kunnat få ut förrän nu.
Och den där Cosmic Gate/Le Sport-mashupen då? Jo, efter att ha rotat runt på ett gäng gamla externa hårddiskar så hittade jag den. Och… Jag vet inte vad jag ska säga.
Den är löjligt fet. Jag kan ärligt talat inte ens förstå hur det gick att komma undan med att spela något sådant här.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
För ett par månader sedan skrev jag om »A Glorious Dawn«, en video som bygger på Carl Sagans varma röst. För att dra igång höstsäsongen i rätt stämning känner jag att det är läge att lägga in Carl Sagans »pale blue dot«-tal här också. Tre minuter som ger lämpligt perspektiv på vad vi pysslar med.
Reboot. Solen står inte högt längre. När man är på väg hem från syltan kommer då och då de där brisarna som antyder att novemberkvällar med tända ljus och djupt röda viner står för dörren. Vi går mot mörkret, men vi går hand i hand. Lämna mig inte nu, för det kommer bli ett par bra månader här.
Så, vad har hänt under bloggens sommarpaus?
Äntligen finns mitt Mr.Suitcase-album från 2007 på Spotify. Affischen för »Låt den rätte komma in«-remaken är är den snyggaste på länge. Jag såg en minidokumentär om hip-house från 1989 och tänkte på hur länge som gått. Ett bokprojekt har avslutats och ett nytt har påbörjats. Jag förälskade mig i Emily Jane Whites mörka folk på »Victorian America« och »Dark Undercoat«. »Mad Men« började ny säsong och briljanta komikern Sara Benincasa gjorde bästa recapen. Jag var på bunkerguidning i Berlin. BBCs nya tolkning av »Sherlock« var bedårande bra. Jag hängde i Frönäs och tänkte återigen att jag egentligen borde bo på Öland. Nick Cave skriver manus till nya »The Crow«-filmen och mörkerskalan slår i topp på ett mycket fint vis. Jag såg Marit Bergman göra en väldigt fin pianospelning på Gröna Lund. Jag såg om hela »The Wire« och de där tre sista säsongerna av »Spooks« som legat och väntat så länge. Jag såg »Lost«-epilogen »The New Man In Charge« och tyckte den var mysig, men lite klen. Som en ursäkt till alla dem som inte riktigt fattade. Är fast bestämd i att vägen dit snarare än lösningen var poängen med det ändå. En uppgradering och ominstallation av datorn har gjort att jag fått en ny, fräsch start. Bland annat postar jag det här från den lilla mysiga bloggpostningsappen »Blogo« som hittills känns väldigt trevlig men som jag säkert kommer bli irriterad på så småningom.
Ja, det hände väl mer. Men inget som skakade om marken precis. Sammanfattning: Sommaren var ganska god mot oss. Nu skriver vi en ny bibel.
Det är 236 dagar kvar. Vi har så mycket kvar att uträtta.
Hur var din sommar?
Som reklam för nya säsongen av deras pandemi-fake-reality-show »The Colony« har Discovery Channel slagit sig ihop med Facebook och skapat en riktigt läskig liten sajt. På thecolony.discovery.com kopplar man in sitt Facebook-konto och får då ett fejkat flöde av statusuppdateringar, så som det skulle kunna se ut på ens datorskärm i inledningen av en pandemi.
Att det är på engelska förtar lite av känslan för oss men det är ändå en lite kuslig upplevelse att sitta där och läsa om hur någon bestämmer sig för att försöka ta sig igenom vägspärrarna för att nå sin familj eller att en annan fått sin diagnos och testat positivt.
För virus/apokalyps/pandemi-freaks är det såklart årets kampanjsajt alla kategorier.
Nå, det känns såklart lite konstigt att se Hanna Fahl tipsa om att man kan ladda upp bilbatteriet med rödvin, Andres Lokko posta informationsfilmer om infektionsrisken eller Ika Johannesson lista sina »10 survival must-haves«. Men å andra sidan: är det inte just dem som vi förväntar oss ska kliva fram fram och rädda situationen den dagen det smäller?
Högtflygande ljudnörderi eller bara väldigt roligt. Vi kan välja vilken nivå vi vill lägga oss på. Jag kommer genast att tänka på min intervju med Edward Williams från i våras där han berättade om sina ljudexperiment på 60-talet:
– I min studio satte vi upp två bandekon, tre-fyra meter från varandra, med band som gick emellan så att ljudet passerade båda maskiner gång på gång. Det blev en förtjusande blandning av extraordinära ljud och intressanta missljud, betydligt mer organiska ljud än vad jag hade kunnat göra med bara orkester.
Loopen. Vi är där igen. Jag älskar loopen. (I höst ska jag gå all in på loopen i en serie postningar här, tänkte jag.) Därför älskar jag också ljudet som bildas när den här iPhone-appen har fått repetera sig själv ett par gånger. I rakt nedstigande led från Alvin Luciers »I Am Sitting In a Room«. Dessutom är det barnsligt roligt.
Permalänk Kommentarer avstängda
Drivs med WordPress
·
Bygger på tema av Beccary
·Ingen copyright - materialet fritt för icke-kommersiell användning till vad du vill. XHTML
·
FEED
