2010-03-09
Postad i Irrpostning
Det finns få band jag avskyr instinktivt så starkt som Guns’n'Roses. Och det är inte bara guilt by association. Men mestadels.
När deras »Use Your Illusion«-album släpptes var Guns’n'Roses det som alla, precis alla, som man inte tyckte om på högstadiet lyssnade på, så att ogilla dem blev – förutom att det var naturligt att ogilla hårdrock – en självklarhet.
Förutom det var det värsta att hybrisballaden »November Rain« var nio jävla minuter lång och aldrig, aldrig tog slut. På den tiden sände MTV fortfarande musikvideos och jag kunde ägna hela eftermiddagar åt att titta. Men där jag satt och väntade på The KLF eller Snap! fick jag istället en slemdänga som aldrig, aldrig tog slut.
Därför blev jag lite förvånad när jag i natt drömde om och vaknade med den på hjärnan.
Jag var tvungen att titta på videon igen för första gången på mycket länge, och det var… en intressant upplevelse. Med snart tjugo års perspektiv så är hela produktionen totalt oförståelig.
Det första som slår mig är: Hur kom de undan med det här?
Videon är överuppblåst, en skapelse med budget på över tio miljoner kronor som så uppenbart är framdrömd i oövervinnlig narkotikadimma. Scenen där Slash på bröllopet lämnar över ringen och sedan går ut för att dra av ett helikopterfilmat solo utanför kyrkan… Jag upprepar: Hur kom de undan med det?
En annan sak som bara känns fel är att Axl Rose i videon gifter sig med sin dåvarande flickvän Stephanie Seymour – och att hon sedan helt oförklarligt dör, med Axl gråtande bredvid kistan i slutscenerna.
Jag kan absolut förstå varför man vill ha med sin käresta i en musikvideo, men är det så trevligt att stå i regnet bredvid hennes kista och ta ett sista farväl? Jag var för ung för att förstå det då men nu känns upplägget direkt obehagligt.
Det är många frågetecken i den här posten och få svar. När jag vaknade i morse var jag förvånad och kände avsmak, nu är jag mest förbryllad.
Jag läser om »November Rain« på Wikipedia. Där står att Axl redan 1983 pratade om låten. »Someday this song is gonna be really cool.« När de turnerade med L.A. Guns tog han varje tillfälle i akt när det fanns ett piano på ett hotell eller en bar och spelade den. »Den här kommer bli skitbra en dag.«
Besatthet. Projekt som börjar som en bra idé och sväller och sväller tills de blir ett magnum opus som bara måste ta sig ur puppan med en explosion. Jag förstår var han kommer ifrån. Men fortfarande förstår jag inte: Hur kom de undan med det?
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
besatthet >
Guns'n'Roses >
hybris >
musikvideo
2010-03-07
Postad i Irrpostning
Okej. Jag ska släppa det här med zeppelinarna. Det ska inte bli en besatthet. Men…
I dag läste jag Michael Macdonald Mooneys »Luftskeppet Hindenburg« (svensk översättning från 1974) som är en sjukt detaljerad redogörelse om åren innan katastrofen och naturligtvis om allt som hände under den ödesdigra flighten i sig.
Det fanns ett stycke i den som måste återges som någon slags avslutning på den senaste tidens luftskeppshangup här på bloggen.
“På en flygning i juli träffades mr Elliot White Springs, en berömd jaktplanspilot i kanadensiska flygvapnet under första världskriget, författaren till bestsellern ‘War Birds’, och kapten Otto Forster, en gång medlem av baron Manfred von Richthofens flygcirkus. De båda männen kom underfund om att de förmodligen hade skjutit på varandra många gånger under kriget, men nu ‘delade de på en flaska vin’.”
Flygaress! Gentlemen! I samspråk om gamla dogfights! I loungen ombord på en zeppelinare! Vad skulle man inte göra för att få vara med och dela den flaskan…
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
flygaress >
luftskepp >
zeppelinare
2010-03-06
Postad i Irrpostning
Du kanske minns att jag nyligen spådde att zeppelinarens renässans är i antågande?
Well, idag köpte jag Alastair Reynolds nya roman »Terminal World« och upptäckte att omslaget pryds av inte mindre än femton luftskepp.
Om du jobbar med trendanalys och behöver anställa någon som har facit går det bra att kontakta mig.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Alastair Reynolds >
luftskepp >
zeppelinare
2010-02-27
Postad i Irrpostning
I efterdyningarna till jordbävningen utanför Chile skapas en rapportering som lånar sin dramaturgi från populärkulturen mer än någonting annat: Den förebådande rapporteringen.
Istället för bevakning om vad som skett blir det teorier om vad som kan komma att ske, om det finns en monstervåg höljd i havens djup som kommer resa sig och sluka kustbebyggelse om tre timmar, om fem timmar, om tjugo timmar. Stämningen piskas upp med rubriker som »Så väntas tsunamin slå« och jämförelser med katastrofen i Sydostasien vintern 2004, en händelse som för alltid etsade in bilder i det svenska medvetandet.
En obligatorisk scen i alla virusfilmer är briefingen för presidenten där någon expert från Center for Disease Control visar projektioner över hur många som blir smittade om ett dygn, tio dygn och tre veckor om inte platsen för smittoutbrottet napalmbombas. Det slutar alltid med att hela kartan är röd.
Vi ser samma sak nu, med grafiken som visar antalet timmar som går innan den presumptiva flodvågen når Hawaii, Stillahavsöar eller Filippinerna. Inför varje klockslag kan vi hålla andan, vänta och pusta ut.
Det är en dramatisk nyhetsbevakning. Det är en spektakulär nyhetsbevakning. Men narrativet lämnar en besk eftersmak.
Precis som med Twitter-rapporterna från protesterna i Iran i somras är det förstås inte av intresse om världsläget eller omtanke om de drabbade som vi sitter och räknar ner minuterna tills vågen, om den nu finns, når nästa riskzon. Snarare är det spänningen i att på distans kunna följa ett skeende genom fragment, att försöka lägga pussel.
Skillnaden mot Iran, där den suggestiva stämningen bara fanns i betraktarens ögon, är att rapporteringen kring jordbävningen i Chile aktivt driver på den här berättelsen.
Naturligtvis är det effektivt. Från lindansare till Formel 1 till rodel i OS älskar människan att vara åskådare till dem som är obehagligt nära faran så länge hon själv inte har något ansvar och bara kan delta passivt.
Populärkulturen har i sin skildring av verkliga världen skapat ett antal vedertagna berättargrepp som signalerar till tittaren när han eller hon ska dra öronen åt sig. Vi ser allt oftare hur verkliga världen tar de berättargreppen från populärkulturen för att skapa spänning.
Jag är inte helt säker på att det känns okej.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
dramaturgi >
jordbävning >
journalistik >
katastroffilm >
media >
tsunami
2010-02-24
Postad i Irrpostning, mp3
Texas-bon P.D. Wilder har inte bara ett djupt imponerande skägg, han har även spelat in musiken som bättre än något annat passar som ackompanjemang till Fimbulvintern utanför fönstret. Eller sämre än något annat, kan också argumenteras.
En anledning till att alla som fyllt 30 borde förbjudas att skriva om musik är att man oundvikligen och ofrånkomligen fastnar i vissa mönster. Det är svårt att fortsätta vara relevant när man återkommer till samma gamla grejer hela tiden.
Om du följt den här bloggen ett tag så kanske du känner till att jag har en hang-up på popmusikens förmåga att tilta verkligheten.
Sent på tisdagskvällen upplevde jag det igen, oerhört starkt. Eller, egentligen var det den raka motsatsen: En förstärkning snarare än en tiltning.
Jag upplevde hur en oförlåtande verklighet bara blev ännu mer karg och jävlig av ett stycke drone som inte hade någon ambition att göra livet bättre utan bara tryckte ner en ännu djupare i kylan.
Jag upplevde hur en väntan på en buss i minusgraderna, en väntan som i normala fall skulle ha varit på sin höjd irriterande, blev fullständigt outhärdlig.
P.D. Wilder satt insnöad uppe i North Dakota. Med gitarr, effekter och vitt brus skrev han albumet »f/m« som blev den mörka ambientens motsvarighet till slutscenen i »The Thing«.
Visst ringer varningsklockorna för kliché här. Att göra dystopisk drone om vinterlandskap och piskande vindar är knappast att bryta ny mark. Snarare går det väl att argumenteras för att alla ödsliga ljudlandskap på någon nivå ackompanjerar snörök och värkande leder.
Men P.D. Wilder tillför ändå något väsentligt: Han tillför skräck.
Det 28 minuter långa spåret »Blizzard/Undefined« är direkt obehagligt. Ute i vinternatten gnager sig den ensliga stämningen i spåret in i benen lika obarmhärtigt som kylan i sig. Det är inte roligt att lyssna på, det är hemskt. Med det i lurarna går det inte att bita ihop och lura sig själv att man snart kommer in i värmen och allt blir bättre. Och därför passar det lika bra i Norden, Europa som i North, Dakota.
Ladda ner: »Blizzard/Undefined«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ambient >
drone >
P.D. Wilder >
vinter
Postad i Irrpostning
Jag har länge drivit tesen om att det egentligen är helt vansinnigt att vuxna sitter och skriver barnböcker, gör barnvisor och på andra sätt försöker prestera kultur för de yngre. Det görs nämligen alltid på ett moget, sofistikerat sätt med alldeles för mycket tanke på sensmoral och undervisande.
Barn är ju de bästa kreatörerna som finns. Inget kan mäta sig med vad de kokar ihop själva. De behöver bara en bra redaktör. (Oftast en jävligt bra redaktör.)
Webbserien »Axe Cop« tar jag som bevis för denna tes. Den syrade, sjuka och galet våldsamma serien är skapad av en femåring och tecknad av hans 29-åriga bror. De historier som kommer ur lilla Malachai Nicolles huvud illustreras av Ethan och blir underbar läsning.
»Axe Cop« handlar som namnet låter om en polis med en yxa som till stridsropet »I’ll chop your head off!« rensar upp i ett gäng dinosaurier som bor i Vulkanlandet eller stoppar ärkeskurken Pretzelhead som… Tja, har en pretzelkringla som huvud.
Det skedde ett paradigmskifte inom den animerade filmen i början av 2000-talet när filmstudios insåg att de kunde tilltala såväl barn som föräldrar som stoners genom att förlägga handlingen på flera nivåer. Men inte ens de mest knarkiga avsnitten av, säg, »Sheep In the Big City« är ens i närheten av »Axe Cop«.
Jag gillar också att serien per definition är tidsbegränsad. För en »Axe Cop« gjord av någon annan än en femåring med galen fantasi skulle ju helt enkelt inte funka. Läs den.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
barn >
serier >
serietidning >
superhjälte
2010-02-23
Postad i Irrpostning
“That was the first I ever heard of shadowed Innsmouth. Any reference to a town not shown on common maps or listed in recent guidebooks would have interested me, and the agent’s odd manner of allusion roused something like real curiosity.”
H.P. Lovecraft, »The Shadow Over Innsmouth«
Över en middag på ett bröllop fick jag berättat för mig hur en i bordssällskapet varit med om något synnerligen fascinerande. Han är fotograf och har som ett specialintresse att fota övergivna flygplan på platser där de absolut inte hör hemma. En kompis till honom hade skickat över Google Maps-koordinater och när han tittade på satellitfotot så var där tät skog med ett gammalt militärplan stående mitt bland träden.
Han skrev ut kartan, hoppade in i bilen och började köra. Efter några timmar blev motorväg till landsväg och landsväg blev till grusväg. Långsamt tyckte han att kartan inte riktigt såg ut som landskapet utanför fönstret och plötsligt kom han runt en kurva där han fick tvärnita. Fast det på kartan var kompakt skog öppnade nu en glänta upp sig. Vägen var avspärrad med ett taggtrådsförsett staket och en grind med videokameror och strålkastare. Det var bara att vända och åka hem.
Jag fick rysningar längs ryggraden när han berättade det, även fast förklaringen är mer naturlig än den Area 51-känsla som historien ger.
Tittar man på det nyktert är det klart att det handlade om någon slags anläggning som målats över med skog på kartan men att man vid maskningen missade flygplanet som säkert stod parkerat en bit från vad det nu var som låg därinne. Men eftersom vi gärna vill se kartor som absoluta representationer av verkligheten så innebär en sådan upplevelse direkt att vi undrar »vad är det som inte stämmer där?«.
Alla som haft en katt hemma vet att det värsta man kan göra mot en katt är att gå in i ett rum och stänga dörren efter sig. De blir knäppa av att inte se vad som händer. Människan fungerar ungefär likadant när det gäller saker som tas bort från kartor.
Det är ett ytterst fungerande dramaturgiskt grepp. Så fort en plats ska mystifieras i litteratur eller film så låter man huvudkaraktären få veta att platsen inte finns på några kartor. »Okej«, tänker läsaren eller tittaren, »vad är det som inte stämmer här?«
Förra veckan rapporterades om spökstaden Skrunda-1 i Lettland, en gammal sovjetisk bebyggelse som övergavs på 90-talet och nu var till salu. På grund av att den var hem för två gigantiska radarstationer under kalla kriget var den inte markerad på några kartor.
Att försäljningen uppmärksammades i media (bland annat av nyhetsbyråerna AP och Reuters med telegram som plockades upp av olika sajter) beror på det förmodat hemliga. Att Sovjetunionen inte hade med några viktiga installationer på kartorna, av förklarliga skäl, förtar inte att det här plötsligt känns som en viktig nyhet. »Vad är det som inte stämmer med Skrunda-1?«
För några år sedan skrev jag här på bloggen om fotografen Trevor Paglen som bygger egna superobjektiv för att från hustak och andra höga höjder kunna fota saker många mil bort, saker som inte är meningen att fotograferas. Han har också skrivit en bok som heter »Blank Spots on the Map: The Dark Geography of the Pentagon’s Secret World«.
Han är katten som står och krafsar på den stängda dörren och vi står strax bakom och vill desperat se vad han ser – bara för att vi inte får se det.
Och förmodligen är det också den lilla kryddan som gör att Lee Mothes projekt om »New Island« känns så spännande.
»New Island« är delvis konst, delvis community, delvis fantasivärld, där Lee ritar kartor, berättar historia och genom sin blogg blåser liv i en fiktiv ö, bortglömd i vår samtid. I flera inlägg berättar han om kontroverserna som omgav ön under det kalla kriget, med sovjetisk ockupation men ständig amerikansk intervention på grund av öns strategiska läge. För att konflikten inte skulle leda till öppet krig var lösningen enkel:
“In a hush-hush agreement, the Soviets allowed the Americans to stay in return for denying the island’s existence! The Yellow island was then deleted from all published maps in both the Soviet-bloc East and the Capitalist West. It became a Blank Spot in the region.”
Öron spetsas. Tankarna börjar rassla. Jag blir nyfiken om att veta mer, oavsett hur imaginär platsen är.
Människan är utrustad för att lägga pussel, att känna igen mönster och dra slutsatser. Det är så vi lär oss prata, det är så bebisen känner igen sina föräldrar. Det är därför alla älskar Dan Brown och det är därför Kabbala är lösningen på allt. Eller som Boards of Canada sa apropå kontroverserna kring deras symboltunga album »Geogaddi«:
“Människan är programmerad att hitta mönster. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på.”
Och det är väl just här skon klämmer. En plats som är bortplockad från kartan driver oss till vansinne eftersom vi inte får information nog för att dekoda den. Då måste vi kompensera bristen på information genom att själva göra klart bilden, och precis som konspirationstyngda bistra män i Montanas vildmark börjar vi med frågan: »Vad är det som inte stämmer?«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
hemligt >
karta >
konspiration >
konspirationsteori >
mysterium
FEED
