För två år sedan var det två intensiva kalla kriget-veckor här på bloggen. Det handlade om centraler i underjorden, hackspettar i etern och mord över kortvåg.

Jag har fått flera requests om att väcka upp det här gamla bloggskrället igen, specifikt för att köra nya kalla kriget-veckor. Grejen är bara – och den här disclaimern kanske jag skulle flaggat redan förra gången – att jag egentligen inte kan någonting om det. Nada. Jag läser någon faktoid och går på känsla. Inte den bästa infallsvinkeln, kanske, även om det kan bli underhållande läsning.

Lyckligtvis finns det de som kan. På riktigt.

Om du gillade min postning om skyddsrumsjättarna i Stockholms djup så kommer du dö en smula av den här detaljdissekeringen av atomgaraget i Klara. Häpnande läsning.

Och ja, den bloggen heter Kalla krigets historia och är typ som mina två veckor. Fast hela tiden. Och researchat. Kudos!

(Och jo, det här bloggskrället kommer att väckas till liv igen så småningom. Precis som gamla skyddsrum är den bara i malpåse och kan återställas till dugligt skick på 48 timmar.)

Min entusiasm inför premiären av Ridley Scotts »Prometheus« har varit barnsligt stor. Alien-universumet är en plats som jag alltid haft en speciell plats i hjärtat för, inte bara på grund av filmerna men också på grund av långa nätter framför »Alien Breed« på Amigan i högstadiet.

Men filmerna är det jag har återkommit till många gånger, och när jag såg om dem inför »Prometheus« så gav det en utmärkt anledning att göra en djupdykning en gång för alla.

Som uppladdning för »Prometheus« spelade vi förra veckan in ett långt avsnitt av vår podcast Obiter Dictum, där vi går all in på »Alien«. Lyssna på det som uppvärmning. Och när du har sett »Prometheus«, ta dig gärna an vårt spoilerfyllda eftersnack med de första reaktionerna, och ett par ebbgrunda analyser.

För ett par år sedan hade »Prometheus« varit en utmärkt anledning för en lång drapa postningar här på BASS. Tyvärr har det blivit lite som någon varnade mig för innan jag började på P3: När man en gång börjat prata om sina favoritämnen är det aldrig lätt att gå tillbaka och skriva om dem.

Härom veckan släpptes andra avsnittet av urban exploration-dokumentären »Crack The Surface«. I den formulerar aliaset Moses väldigt bra varifrån fascinationen för saker som jätteskyddsrummen i djupet kommer:

“People have an urge to explore their environment. If you grow up in the country, you want to climb the mountains and go in the woods. When we’re in nature, nobody think it’s strange. We all grow up with stories about people going into the wilderness, exploring the natural environment. But yet, somehow that’s taken as not natural in our urban environment. If you grow up in a city, you want to walk the streets, see the tunnels, explore the environment there too.”

Det är en klart sevärd doku. Avsnitt ett finns här. Avsnitt två:

Crack The Surface – Episode II from SilentUK on Vimeo.

(Illustration: Jo Ley)

“Electric Angels are recharging their halos at the petrol station, plugging themselves in. Their images burn up pixels on the security monitors.”

När jag gick på gymnasiet gick jag till biblioteket och lånade »Framför lagen«, en samling med superkorta prosastycken av Franz Kafka. Sen sparkade jag in mitt skåp och förstörde ett par av mina egna grejer däri för att kunna anmäla boken stulen och ta hem den. »Framför lagen« var utgången, fanns inte att köpa och jag var tvungen att ha den.

För det är ju nånting med superkorta historier. Precis som bra minimaltechno är oerhört mycket svårare att producera än fläskig arenahouse är det sjukt svårt att säga mycket på få tecken. Det har den här bloggen burit vittne om i många, långrandiga inlägg.

Ernest Hemingway skrev sin kända berättelse på sex ord. »For sale: baby shoes, never worn.« För ett par år sedan gav Wired olika författare uppdrag att göra detsamma, stundtals med helt lysande resultat. Och nu finns förstås en källa där man inte behöver sparka in skåp för att få en ständig ström av microberättande.

Författaren Jeff Noon postar varje natt det han kallar microspores på sin Twitter. Skruvade, mörka små berättelser på 140 tecken.

“Images of birds and knives and blood and ghosts and mouths and serpents flicker across 10,000 security monitors: the city is dreaming.”

“Eddy danced with June at the interface, two vapourcast images light as air. In Dallas, and in Brixton, their human bodies struggled to move.”

Det är nånting som händer här. De är just frön. Som små nedslag i olika universum där potentialen för SF-följetonger över fem tegelstenar är enorm, men som inte behövs.

På microspores.tumblr.com har Noon samlat 50 av de som han själv tyckt varit bäst, och låter där läsare bidra med illustrationer och annat kringmaterial. Där finns många godbitar, men behållningen för mig är att vakna på morgonen och läsa de här små exkursionerna i okända världar i min twitterfeed.

Noons små texter är som en hastig skiss, en aning om vad som är. Dröjer man sig kvar, suger på orden och ger sig in i den lilla mikrovärlden så är det hissnande.

Det här nyväckta intresset för kortprosa fick mig att leta fram mitt trogna exemplar av »Framför lagen« också. Den är fortfarande en kittlande samling texter. Det är definitivt någonting som händer när skribenten istället för att måla ut texten lämnar det mesta obesvarat som betraktaren får fylla i själv.

Kanske något att tänka på för den som snittar 400 ord/bloggpost.

Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

• 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

“Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

• Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

• DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

• Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

»Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

• Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?

Jag tror att hackande är bra eftersom det betyder instabilitet, och instabilitet är ett tillstånd som behövs för ta saker framåt. Jag har däremot inte riktigt formulerat mig om vad jag tycker om Anonymous omfamnande av den 5 november, men den här bilden gillade jag.

Kommer du ihåg den sovjetiska spöksignalen över kortvåg som spelade något av en huvudroll under förra årets kalla kriget-veckor här på bloggen?

Wired har en fascinerande artikel om den:

“A new intrigue about UVB-76 is the question of its location. Soon after the upheavals of August and September 2010, with all the stopping and starting and knocking and whispering, shortwave listeners reported another remarkable shift: The station’s position seemed to have moved.”

Ben vred hjulet?