“People have an urge to explore their environment. If you grow up in the country, you want to climb the mountains and go in the woods. When we’re in nature, nobody think it’s strange. We all grow up with stories about people going into the wilderness, exploring the natural environment. But yet, somehow that’s taken as not natural in our urban environment. If you grow up in a city, you want to walk the streets, see the tunnels, explore the environment there too.”

Det är en klart sevärd doku. Avsnitt ett finns här. Avsnitt två:

Crack The Surface – Episode II from SilentUK on Vimeo.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-09-18 – Jättarna i djupet
• 2009-06-25 – Under ytan finns »An Imaginary Country«
• 2010-09-14 – Det kalla krigets bunkermentalitet
• 2010-08-24 – Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?
• 2010-06-22 – Syd Meads facit till kreativitet
• 2011-03-10 – The drum machine, it’s relentless
• 2010-05-23 – Off the grid – rättskipning under radarn

“Electric Angels are recharging their halos at the petrol station, plugging themselves in. Their images burn up pixels on the security monitors.”

När jag gick på gymnasiet gick jag till biblioteket och lånade »Framför lagen«, en samling med superkorta prosastycken av Franz Kafka. Sen sparkade jag in mitt skåp och förstörde ett par av mina egna grejer däri för att kunna anmäla boken stulen och ta hem den. »Framför lagen« var utgången, fanns inte att köpa och jag var tvungen att ha den.

För det är ju nånting med superkorta historier. Precis som bra minimaltechno är oerhört mycket svårare att producera än fläskig arenahouse är det sjukt svårt att säga mycket på få tecken. Det har den här bloggen burit vittne om i många, långrandiga inlägg.

Ernest Hemingway skrev sin kända berättelse på sex ord. »For sale: baby shoes, never worn.« För ett par år sedan gav Wired olika författare uppdrag att göra detsamma, stundtals med helt lysande resultat. Och nu finns förstås en källa där man inte behöver sparka in skåp för att få en ständig ström av microberättande.

Författaren Jeff Noon postar varje natt det han kallar microspores på sin Twitter. Skruvade, mörka små berättelser på 140 tecken.

“Images of birds and knives and blood and ghosts and mouths and serpents flicker across 10,000 security monitors: the city is dreaming.”

“Eddy danced with June at the interface, two vapourcast images light as air. In Dallas, and in Brixton, their human bodies struggled to move.”

Det är nånting som händer här. De är just frön. Som små nedslag i olika universum där potentialen för SF-följetonger över fem tegelstenar är enorm, men som inte behövs.

På microspores.tumblr.com har Noon samlat 50 av de som han själv tyckt varit bäst, och låter där läsare bidra med illustrationer och annat kringmaterial. Där finns många godbitar, men behållningen för mig är att vakna på morgonen och läsa de här små exkursionerna i okända världar i min twitterfeed.

Noons små texter är som en hastig skiss, en aning om vad som är. Dröjer man sig kvar, suger på orden och ger sig in i den lilla mikrovärlden så är det hissnande.

Det här nyväckta intresset för kortprosa fick mig att leta fram mitt trogna exemplar av »Framför lagen« också. Den är fortfarande en kittlande samling texter. Det är definitivt någonting som händer när skribenten istället för att måla ut texten lämnar det mesta obesvarat som betraktaren får fylla i själv.

Kanske något att tänka på för den som snittar 400 ord/bloggpost.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-02-04 – Det våras för point d’ironie
• 2009-06-22 – Rapporter från Iran som spännande förströelse?
• 2009-12-02 – Vem börjar publicera kortromanen som får stå för sig själv?
• 2010-11-02 – »Alla vill vara mer än det som syns på ytan« – intervju med Nene Ormes
• 2010-07-02 – Nyligen läst: Nene Ormes – »Udda Verklighet«
• 2010-02-11 – Varför är den förnuftiga sidekicken så tröttsam?
• 2009-03-19 – Söta vampyrer och saftiga vener

Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

• 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

“Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

• Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

• DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

• Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

»Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

• Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-11-03 – Städernas förutsägbara matematik
• 2011-03-01 – Spridda tankar om när rummet har huvudrollen
• 2009-05-28 – Att skala bort lager av yta – Dead Letters live
• 2009-06-12 – Det verkliga hotet mot nätet
• 2009-09-10 – De bästa idéerna är de som inte genomförs
• 2010-10-04 – Skrivbordsbild på Eschers vis
• 2011-03-07 – Mer och matnyttigare om digitala rum

Jag tror att hackande är bra eftersom det betyder instabilitet, och instabilitet är ett tillstånd som behövs för ta saker framåt. Jag har däremot inte riktigt formulerat mig om vad jag tycker om Anonymous omfamnande av den 5 november, men den här bilden gillade jag.

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-07-19 – Medierna tar slappt ansvar för källskydd på nätet
• 2010-08-31 – Piratbyrån ute på illdåd
• 2010-09-06 – Siffror i etern #2 – Spöksignalen har blivit nättrollens graffiti

Kommer du ihåg den sovjetiska spöksignalen över kortvåg som spelade något av en huvudroll under förra årets kalla kriget-veckor här på bloggen?

Wired har en fascinerande artikel om den:

“A new intrigue about UVB-76 is the question of its location. Soon after the upheavals of August and September 2010, with all the stopping and starting and knocking and whispering, shortwave listeners reported another remarkable shift: The station’s position seemed to have moved.”

Ben vred hjulet?

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-09-06 – Siffror i etern – om spioner, konspirationer och mord över kortvåg
• 2010-09-13 – Spionhäng i Stockholm
• 2009-07-08 – Dåliga agentfärdigheter i G.I. Joe
• 2010-11-03 – Städernas förutsägbara matematik
• 2010-09-06 – Siffror i etern #2 – Spöksignalen har blivit nättrollens graffiti
• 2010-09-14 – Det kalla krigets bunkermentalitet
• 2011-06-27 – Den kompletta historien om skyddsrumsskylten

Visst har jag varit irriterad i några år på de pixlade fotona med text som exempelvis »Vem är det som ramlar utanför krogen? Kolla inne i artikeln!«, men där kan man ju göra ett val. Jag har länge haft som princip att inte klicka på den sortens artiklar utan istället googla fram källan om det är något jag är nyfiken på att veta. En tyst, meningslös protest i att inte låta klickjägarna äga min vilja.

Sedan ungefär ett år tillbaka har den där tekniken förändrats och nästan försvunnit. De som besöker någon av de stora nyhetssajterna blir inte längre lockade att klicka utan snarare hånade.

»Alla har sett det här utom just du«, skrattar de i puffar som inte tilltalar nyfikenhet, inte lovar att det finns något smaskigt bakom klicket, inte har som ambition att varesig underhålla eller informera. Istället drar de klick på vår otillräcklighet.

“Här är målet som får fotbollsvärlden att häpna”

“Parodin på Anna Anka som alla snackar om”

“Brottet som blivit en snackis i USA ”

“Lykke Li hyllas över hela världen”

“Se en världsartist som alla snackar om”

Alla snackar om det. Alla är förvånade. Alla har fattat grejen och häpnar och hyllar. Utom du. För du har missat det. Tåget gick, du är sist på bollen. Men klicka här så kanske du inte behöver vara en social paria trots allt. Härom veckan åkte jag förbi en buss som på sidan hade en stor reklambanner i samma ton.

“Se slutet på världsfenomenet Harry Potter”

Det är ett världsfenomen! Om du inte sett det, hur ska du då kunna verka i världen?

Det här är egentligen ingen mediekritik. De gör det ju av en anledning, nämligen att det fungerar. I ett fragmenterat long tail-samhälle där bara »Melodifestivalen«, fotbolls-VM och »Morden i Midsomer« är de möjliga gemensamma beröringspunkterna kring kaffeautomaten är det lätt för oss att gå på den enkla.

Ett klick, ett snabbt videoklipp, sen får jag vara med, sen har jag också sett det hela världen snackar om. Därför är det inte mediekritik, utan snarare ett stilla snyftande över vår natur.

Om du är en förstagångsbesökare här på Beneath a Steel Sky som klickade dig hit på grund av rubriken får jag be om ursäkt. Hela blogg-Sverige pratar inte om det här inlägget. Men vi är ett par hundra som hänger här och det brukar vara trevligt i kommentarsfältet. Det är inte illa alls. Och värt mer än tio tusen tvångsklick.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-02-27 – Jordbävningen skapar obehaglig dramaturgi
• 2011-07-19 – Medierna tar slappt ansvar för källskydd på nätet
• 2009-12-02 – Vem börjar publicera kortromanen som får stå för sig själv?
• 2008-11-06 – Big Brother möter apokalypsen
• 2009-03-13 – Formatkriget
• 2009-02-10 – Nya medier i gammalt hus
• 2010-07-21 – Pandemisimuleringen som sätter dina vänner i karantän

Meddelarfrihet och källskydd är delar av journalistikens grundstomme, hjärteämnen som publicister slåss för på allvar. Därför är det lite konstigt att det inte tycks vara särskilt viktigt för dem på internet.

Frågan väcktes på nytt i natt när LulzSec hackade loss på Rupert Murdoch-ägda The Sun.

Först publicerades en fakestory om Murdoch på The Suns förstasida, sedan riktades adressen om till LulzSecs twitterfeed och slutligen började inloggningsuppgifter till mailkonton och annat från tidningens system att postas publikt.

Om man vill läsa mer har The Guardian en analys av hur hacket gick till.

När Aftonbladet hackades 2008 var det just meddelarfrihet och källskydd som stod i fokus i eftersnacket. Hackarna »hotade« den.

Jag skrev om det då, att lika mycket ansvar faktiskt låg i Aftonbladets öppna dörrar in i systemen:

“Olof Brundin hade »olof« som lösenord. IT-chefen hade »anakin«. Om jag skulle ha gissat lösenorden för en 47-årig informationsdirektör respektive en IT-chef utan att ha tillgång till facit så skulle dessa två lösen ha varit tvåa på listan över mina gissningar – efter »olle« respektive »mrspock«.”

När LulzSec gick loss på The Sun i går började de publicera inlogguppgifter till tidningens e-postsystem. Redaktören Bill Akass hade »bakass« som lösenord. Rebekah Brooks hade »rebekah«.

Historien upprepar sig. Grundstommarna som publicisterna värnar och som allmänheten förlitar sig på fungerar när de ska läcka felaktigheter monteras ner för att folk inte orkar skriva något mer komplicerat än sitt förnamn när de ska låsa upp datorn efter lunchen.

Men lösenordshygien är bara det ena sidan av myntet.

Jag skrev i mitt inlägg 2008 att det är märkligt att ingen tidning värnar meddelarens skydd genom att erbjuda ett säkert alternativ till att bomba iväg ett osäkert mail till tips@expressen.se. Det verkar inte som om mycket har hänt på den fronten.

På Aftonbladets tipssida står:

“Aftonbladet garanterar alla tipsare anonymitet.”

Detta under ett webbformulär där man fyller i sitt namn, e-postadress och telefonnummer. Sorry, men så länge det formuläret skickas okrypterat och datan sparas på deras servrar så tror inte jag att Aftonbladet kan garantera särskilt mycket.

I boken »Svenska hackare – en berättelse från nätets skuggsida« konstaterar författarna Daniel Goldberg och Linus Larsson att man aldrig ska skriva något i ett e-mail som man inte skulle skriva på ett vykort, för lika öppet är det. Det räcker att någon annan tjänst därute hackas och någon använt samma lösenord till sin e-mail (eller Facebook) för att bollen ska vara i rullning.

I en värld där hackare finns och där grundsäkerheten är så dålig kan jag tycka att de som värnar meddelandefrihet och källskydd skulle agera därefter. Självklart har den stora majoriteten av tipsare och de som kommunicerar med journalister ingen erfarenhet av kryptering och säker kommunikation, men om inte journalisterna, de som bryr sig mest om källskyddet, ens uppmuntrar eller ger möjlighet, varför skulle »vanligt folk« få för sig att utforska hur det fungerar?

Jag gissar att det bara är en tidsfråga innan en källa till ett stort avslöjande som i artiklarna är anonym outas på valfritt webbforum. Är det först då medierna kommer att bry sig om sin egen säkerhet?

Nog skulle tidningarnas lobbande mot lagliga inskränkningar te sig betydligt mer trovärdigt om de var lika angelägna att källan på riktigt skulle vara garanterad anonymitet.

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-11-06 – Ingen fara
• 2011-08-02 – Inlägget som hela blogg-Sverige pratar om
• 2010-02-27 – Jordbävningen skapar obehaglig dramaturgi
• 2008-11-06 – Big Brother möter apokalypsen
• 2010-08-31 – Piratbyrån ute på illdåd
• 2010-09-06 – Siffror i etern #2 – Spöksignalen har blivit nättrollens graffiti

“Engineers no doubt would have stared at their screens and at each other – had someone made a mistake? There would be a scramble to upload new instructions to the system – to correct whatever error they thought they made earlier – only to find that the code running on the machine didn’t match what they could see. No matter what code they would upload, the machines wouldn’t respond to their new commands. It is highly likely the centrifuges – spinning well beyond their usual limits – would have shredded, with shards of metal piercing the soft aluminium sheaths that surround the cascades.”

från »Stuxnet dissected«. EDIT: Rikard tipsar i kommentarsfältet om »How Digital Detectives Deciphered Stuxnet«, en matigare artikel i ämnet.

Vad som gör det hela knepigare – och, från scifi-fantastens perspektiv, coolare – är att masken fortfarande är mer eller mindre höljd i dunkel. Så sofistikerad, elegant och läskig.

Det som fick mig att minnas Stuxnet så här ett år senare var att jag snubblade över den här snygga motion graphics-filmen av Patrick Clair som är pure eye candy.

»The most important question may not be ‘who designed it?’ but ‘who will redesign it’?«

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-11-09 – Måndagslistan: Topp-4 svenska städer med scifi-potential
• 2010-10-31 – Morgondagens krig idag
• 2009-02-08 – Konst att dö av
• 2009-12-23 – Tomtekriget
• 2011-01-04 – Fem epidemier som väntar (vi är körda)
• 2010-07-21 – Pandemisimuleringen som sätter dina vänner i karantän
• 2010-05-24 – Pricksäker parodi på postapokalypsen

Ett av de mest udda ämnen som förekommit på bloggen (och som jag aldrig hade kunnat förutspå att jag skulle skriva om när jag startade upp) är kombinationen av radioaktivitet och skyltar.

Vi har haft roligt åt den nya skylten som tog fem år att rita och pratat om hur i hela friden vi säger till framtidsmänniskorna att det är tillträde förbjudet i våra bergrum.

Men det spelar ingen roll hur nördigt och nischat ämnet är för det här är egentligen ett race jag aldrig kan vinna.

Sajten CONELRAD samlar memorabilia och dokumentation från kalla kriget, när folk satt med fingret på knappen och bara väntade på att det skulle smälla.

2003 började de fundera på varifrån de svartgula skyltarna som i USA visar vägen till befolkningsskyddsrum egentligen kom. Skyltarna kan fortfarande ses i amerikanska städer, även om skyddsrummen sedan länge är tagna ur bruk.

De ställde frågor, skrev brev och rotade runt i arkiv. Nyligen publicerade de resultatet av sitt arbete.

I den omöjligt långa artikeln An Indelible Cold War Symbol: The Complete History of the Fallout Shelter Sign har de inte bara kartlagt hela bakgrunden till varför den sitter på husväggarna här och där, men också lyckats spåra upp gubben som formgav själva skylten en gång i tiden för att få reda på allt om processen, syftet och bildspråket.

Stämningen av en tidsålder fångad i en skylt. Det är mastig läsning, men ett beundransvärt arbete.

Alla bloggar borde vara supernischade och vända på varenda sten i sitt lilla ämne.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-09-18 – Jättarna i djupet
• 2010-08-24 – Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?
• 2010-10-04 – Epilog till kalla kriget-veckorna
• 2010-09-06 – Siffror i etern – om spioner, konspirationer och mord över kortvåg
• 2010-09-06 – Siffror i etern #2 – Spöksignalen har blivit nättrollens graffiti
• 2011-03-16 – Kampen mot klockan och den osynliga faran
• 2010-09-14 – Det kalla krigets bunkermentalitet

Jag älskar internet. Det finns bara en sak jag tycker är lite sorgsam med det: Dess oförmåga att backa bandet, att sätta saker i kontext och skriva sin egen historia.

Visst, det finns många ambitiösa projekt att arkivera innehåll, men vad är poängen med att arkivera exempelvis inlägg på Twitter när syftet med tjänsten är det levande flödet och hur det utvecklas snarare än dess samlade body of posts?

Därför – och för att det är sjukt läsvärt – applåderar jag det projekt som Jack Werner just nu spelar upp på sin blogg.

I en serie inlägg som han kallar för »Internets största mysterier« berättar han om och analyserar övergivna sajter, seriemördarforum, skumme memes och ljusskygg html.

I William Gibsons »Count Zero« pratar Finn om hur hackers har börjat se onormala saker ute i cyberspace:

“Yeah, there’s things out there. Ghosts, voices. Why not? Oceans had mermaids, all that shit, and we had a sea of silicon, see?”

Jack Werners serie bloggpostningar tangerar den repliken, om än undermedvetet.

Det finns mysterier därute på antika hemsidor (från en tid då de kallades hemsidor) som i dag skvalpar runt på glömda servrar och mörka nät. I samma ödesmättade läge av samtidig dvala och aktivitet som nummerstationerna vi pratade om i höstas.

Koppla på »X-Files«-stämningen och läs »Internets största mysterier« i sommarnatten. Och följ länkarna – på egen risk.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-02-23 – När kartan ändras börjar konspirationen
• 2009-08-27 – På 140 tecken är människan lycklig
• 2010-04-19 – Brist på uppmärksamhet, inte betalning, är »kulturskaparnas« bekymmer
• 2010-07-03 – Internets enda problem är att det aldrig blickar bakåt
• 2009-06-22 – Rapporter från Iran som spännande förströelse?
• 2009-06-15 – Det kloka beslutet: Låt ditt trådlösa vara öppet
• 2010-06-01 – Vulkan och storm öppnar gigantiska hål i Guatemala City

Men great minds think… host. Inte så jag menade: Döm om min förvåning när WNYC Radiolab kom med ett nytt avsnitt som heter »Talking To Machines« och handlar bland annat om just den sortens maskininteraktion som jag försökte ringa in. De går naturligtvis också på ett djupare plan och diskuterar vad vi kan lära oss om att vara människor genom att interagera med maskinerna.

Rekommenderad lyssning!

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-05-16 – Spridda funderingar om botar
• 2010-03-26 – Ny fredag, nytt avsnitt
• 2010-06-04 – »See you in another life, brother«
• 2009-10-16 – Dricker som tokiga kvinnor
• 2010-03-19 – Premiär för podcasten Obiter Dictum
• 2010-06-07 – Måndagslistan: Topp-4 podcasts
• 2010-10-29 – De ständiga felen hos arkitekt Grundholm

En gång verkade allt så enkelt. »Saved By the Bell« (i Sverige: »Pang i plugget«) var sitcomen för eftermiddagen och »Beverly Hills 90210« var dramat på kvällen.

Det var väl på sen högstadietid. I min egen skola i trashig förort söder om Stockholm var allt piss, men drömmen om hur det skulle kunna vara levde.

När jag började gymnasiet hoppades jag någonstans att det skulle bli så både enkelt och klädsamt komplicerat som i »Beverly Hills 90210«, men jag kunde ju inte ha vetat att allt var en dröm.

Bilden av den amerikanska skolan i popkulturen har alltid glittrat. En »Veronica Mars«-idyll. Åtminstone var det så fram till fjärde säsongen av »The Wire«.

Min Obiter dictum-kollega Tobias Norström har gjort upp med den där myten, och berättar i läsvärd essä om hur drömmen om den amerikanska skolan i populärkulturen har rasat samman, från de där rosenröda högstadieeftermiddagarna fram till dokumentären »Waiting For Superman«.

När jag läste den kom jag att tänka på den där killen som satt och köpte hela paketet, och tänkte att det är så här det kommer bli, snart. Och så blev jag melankolisk och tog en Kent-textrad som rubrik. Vad är det som händer, domarn?

Cirkulera.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-03-16 – En tv-series själ sitter i avslutningen
• 2009-09-03 – Videonärläsning: Världens bästa i St. Louis
• 2009-03-19 – Söta vampyrer och saftiga vener
• 2011-05-18 – Dör zombiegenren när vi tar zombies på allvar?
• 2010-08-25 – En skådespelares svåraste roll
• 2011-02-06 – Rätt ska vara rätt om »Nikita«
• 2009-08-10 – Scenen som gjorde Miami Vice oförglömligt

Eller, riktigt så enkelt är det ju inte. På den 21 maj skulle uppryckandet ske, när Jesus kom för att hämta hem de troende. Var det sker kronologiskt i ett undergångsnarrativ tvistar faktiskt de lärde om.

En tolkning är att uppryckningen, »the rapture«, sker innan de sju åren av vedermödor börjar, en annan är att den sker efter dem. Oavsett vilket så är det osäkert hur mycket tid som förflyter mellan uppryckning, vedermödan och Harmageddon. Så ropa inte hej än, just sayin.

Nå, låt oss inte prata om det här, låt oss bara konstatera att rubriker om att undergången skulle ske den 21 maj måhända ger bra klick hos tabloiderna men att de också är inlägg i en ganska komplicerad teologisk debatt.

Hur som helst.

Uppryckandet är naturligtvis en central del i den kristna tron. En frikyrkopastor jag pratade med sa att det finns flygbolag i USA som inte tillåter två troende piloter flyga ett plan ihop eftersom det då inte finns någon som kan landa ifall de blir hämtade. Det låter som en skröna, men att han berättade den med stort allvar ger i alla fall oss syndare en aning om hur viktigt det är.

Och därmed kommer vi, efter ett par stickspår, slutligen in på en mycket nischad del av apokalyps-fiktionen.

Kristen »rapture fiction« är en genre som inte handlar så mycket om Mad Max-fordon och geigermätare utan just om tiden som leder upp till domedagen som beskrivs i Bibeln. Och det är en enorm genre.

»Left Behind« är en serie om sexton böcker skrivna av Tim LaHaye och Jerry Jenkins. Samtliga delar har varit bestsellers och de har krängt iväg inte färre än 70 miljoner böcker.

Tre filmer baserade på böckerna har spelats in, de har gjorts till serietidningar och datorspel. De fyrtio böckerna i tonårs-spinoffen »Left Behind: The Kids« är också hits.

Det finns fler exempel. Som »The Omega Trilogy« av familjetrojkan Gilbert, Lynn och Alan Morris, »We All Fall Down« av Brian Caldwell och »Rift in Time« av Michael Phillips.

När en profet går ut och deklarerar att det är dags för uppryckandet så är det alltså inte bara en run-of-the-mill nutcase som ropar högt. Han är en del av en bild av the end times som reproduceras i popkultur som är rotad i en tro och som därför går under vår radar.

Jag själv är faktiskt sugen på att gå all in på »Left Behind«, mest för att få se den så omsjungna apokalypsen från en annan sida. Med tanke på hur jävla läskig Uppenbarelseboken är så kan det bli en hell of a ride.

Så när ni ser mig i kappa med stirrig blick och ett ödesbådande plakat på Plattan så vet ni var det började.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-11-13 – I väntan på slutet är undergången förströelse
• 2009-02-24 – Ny design för hållbar utveckling
• 2010-11-26 – Fredagsalbumet: Boeoes Kaelstigen – »Tanum Teleport«
• 2009-08-31 – När mörkret vilar alldeles inpå
• 2010-06-28 – Postapokalyptiskt embryo
• 2011-01-04 – Fem epidemier som väntar (vi är körda)
• 2008-11-06 – Big Brother möter apokalypsen

I ett avsnitt av vår podcast »Obiter Dictum« i höstas diskuterade jag och Tobias Norström vilka referenser som popkulturella karaktärer måste ha för att vara trovärdiga.

Det hela bottnade i tv-serien »Persons Unknown« som var en småputtrig sommarserie men som satte sig i en ganska knepig position. Den började med att ett antal främlingar vaknade upp på ett hotell i en öde stad som de inte kunde lämna och därifrån fick vi följa deras försök att förstå vad som hänt.

Seriens problem var att ett absolut krav för att historien skulle kunna fungera var att karaktärerna inte befann sig i samma universum som filmer som »Cube«, »The Matrix« och »Inception« plus att de inte hade en aning om grundläggande scifi-popteori om maskhål och kraftfält.

Den senaste tidens rustande för zombiekriget väcker lite samma frågor.

Hur många zombierullar har levererat en replik som »the authorities never saw it coming, and when they did, it was too late«?

Hur många zombierullar har haft en icke ont anande medborgare som gått fram till en levande död i början av utbrottet för att hjälpa, men fått huvudet avbitet?

Om vi ska diskutera zombiegenren seriöst – och det ska vi uppenbarligen, det blev ju en fin debatt om dumma karaktärer i »The Walking Dead« – kan jag se en utmaning här: I en tid när CDC faktiskt går ut och säger att de är förberedda, och när arkitektbyråer ritar zombiesäkra hus, och när Max Brooks »The Zombie Survival Guide« är en bestseller… I den tiden, funkar det att lägga upp för smash på det klassiska sättet i filmerna?

Ponera att ett zombieoutbreak faktiskt skulle ske i dag och det såg ut så som i legenden. Vi skulle vara hyfsat förberedda genom år av inlärning.

1. Cardio.
2. Double tap.
3. Beware of bathrooms.
4. Wear seat belts.

Det här blir en slags krock med hela zombiegenrens format. Den har byggt på att den okända smittan härjar fritt och ingen fattar vad som hänt dem innan de är odöda.

Går det att fortsätta låtsas som att zombiepopkulturen i vår verkliga värld inte existerar när man gör nya filmer, eller behöver man anpassa sättet som historierna berättas på (»everyone had heard the stories, thought they were prepared, but they weren’t«)?

Om karaktärer i en film skulle vara med om en jordbävning men vara helt clueless om vad som händer så skulle vi inte köpa det för vi vet att de vet vad som sker. Men samtidigt, är det rimligt att ställa krav på att karaktärer i popkultur ska ha referensramar från annan popkultur?

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-11-08 – Dumma karaktärer kan lika gärna dö
• 2009-07-23 – Zombies är människor enligt domstol
• 2011-05-17 – USA rustar för zombieapokalypsen
• 2010-10-04 – Skrivbordsbild på Eschers vis
• 2009-01-11 – BASS-vänner (och fiender)
• 2009-06-16 – Hållbarhet: Varför popmusiken aldrig kom in på kultursidorna
• 2010-02-11 – Varför är den förnuftiga sidekicken så tröttsam?

Så småningom blir han din kompis. Och du ska dyrka. iää iää Cthulhu fhtagn!

(Postat via billyrim.posterous.com)

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-03-19 – Söta vampyrer och saftiga vener
• 2009-02-08 – Konst att dö av

Men det som alla popkulturjunkies undrat är naturligtvis: Skulle denna mytomspunna myndighet kunna hantera viralkatastrofernas boss: zombieapokalypsen?

Bra fråga. Men de försöker i alla fall. På deras sajt postade de i går en guide med lista på saker att packa ned, och hur man ska agera. För, som de säger, det är lätt att skratta nu men om det händer gäller det att vara förberedd.

»If zombies did start roaming the streets, CDC would conduct an investigation much like any other disease outbreak. CDC would provide technical assistance to cities, states, or international partners dealing with a zombie infestation.«

Läs mer hos CDC: »Preparedness 101: Zombie apocalypse«.

Nu undrar vi naturligtvis: Vad gör Smittoskyddsinstitutet? Och krisberedskapsmyndigheten? Sitter de bara och skaver? För full beredskap här hemma föreslår jag Max Brooks »The Zombie Survival Guide: Complete Protection from the Living Dead« som obligatorisk grundskoleläsning och bildande av privatmiliser.

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-05-18 – Dör zombiegenren när vi tar zombies på allvar?
• 2009-07-23 – Zombies är människor enligt domstol
• 2010-11-08 – Dumma karaktärer kan lika gärna dö
• 2008-11-06 – Big Brother möter apokalypsen
• 2009-05-11 – Måndagslistan: Topp-5 virusfilmer
• 2011-01-04 – Fem epidemier som väntar (vi är körda)
• 2010-07-21 – Pandemisimuleringen som sätter dina vänner i karantän

• Mitt första riktiga möte med bots var när en IRC-kanal där jag hängde och pratade fotboll en Champions League-kväll 1995 blev kapad och låst av arga serbiska botar. De tog även över NBA-kanalen och NFL-kanalen. Det dröjde dagar innan det gick att komma in igen.

• Numera »hänger« fler bots än människor på nätet. Skillnaden är att botarna aldrig tröttnar.

• Botar har oftast meningslösa uppgifter, som att posta reklam för billiga klockor eller penisförstoringar. Ibland har jag däremot fått vackra mail utan länkar eller reklam, som en slags AI-poesi:

»Frankie J makes priceless return, fisherman catches of yearold bottled enforced nuke test. Worthy citizens helped me and I thanked them, tears.
we go someplace where we can do just as well,
higher M types take their job very seriously. I had to.«

• Jag fick förklarat för mig att botarna som skickar ut dessa är en slags förtrupper, utskickade för att pröva vattnen och förvirra spamfilter så att reklamen sen kan skickas ut. Men nog måste det finnas individer som inte springer reklamarnas ärenden, som bara postar fina texter?

• Hur skulle nätet se ut om man skickade ut lovebots i stora svärmar, som fyller bloggarnas kommentarsfält med uppmuntran och sensationstabloidernas diton med visdomsord?

• När en vetenskaplig skrift om flugor i en begagnatauktion på Amazon gick upp till ett pris på över 23,7 miljoner dollar (plus 3,99 i frakt) visade det sig att det var resultatet av två botar som budat mot varandra.

• Många fler som budade emot varandra skapade panik på börsen vid förra årets flash crash (läs mer hos Maskinskrift och på Copyriot.

• På freerice.com donerar annonsörer 10 riskorn för varje rätt svar användarna har i spelen på sajten. En bot som spelar dygnet runt föder åtta människor på svaren den ger.

• I artikeln »From Russia With Love« berättar Robert Epstein hur han först efter fyra månader lyckades lista ut att det var en bot han flörtat med på en datingsajt, detta efter att ha skickat ett nonsensmail som »hon« svarade på med ett riktigt mail. Jag tror inte botar kan känna sig ensamma, men jag kan tänka mig att de drömmer om elektriska får.

• Nyhetssajter som »Huffington Post« har botar som tjänar dem för att leta upp trending topics, snackisar och aktuella ämnen som de kan skriva/aggregera texter om för att dra trafik. Vad händer om innehållet deras botar hittar är skapat av andra botar och som gjorts till trending på Twitter av botanvändare? Var finns vi i ekvationen?

• En bara marginellt intelligent bot skulle kunna vara i centrum för nätverksbyggande. Som en användare på exempelvis Twitter skulle hen kunna agera som en människa, koppla ihop likasinnade med varandra och sedan, när nätverket var stort nog för att överleva utan knytpunkt, försvinna ut ur bilden.

• Vi har e-post, sociala nätverk, påminnelser, e-fakturor och mängder av andra saker som vi måste kolla av, ta ställning till, svara på. Kommer det inom kort vara lika naturligt att ha en intelligent bot som sköter det grundläggande åt oss som att vi i dag är tillgängliga i nätverken via mobilen?

• Kommer min bot att prata med mina kompisars botar för att höra om det är någon som är sugen på att ta en öl efter jobbet och i så fall synka tid och plats, som en slags semi-sentient assistants?

• Är det i det läget längre relevant att prata om dem som botar?

• Är det längre relevant att prata om dem som botar?

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-06-14 – Prata med maskiner
• 2011-04-25 – Skynet har nått bäst före-datum
• 2009-06-12 – Det verkliga hotet mot nätet
• 2010-11-16 – Mänsklighetens väktare och bevarare

När jag kort därpå fick ett skräckslaget svar insåg jag att numret blivit fel och bilden skickats till någon random tjej.

Så, indirekt hot om mördarrobotar till en stackars icke ont anande främling… Varje dag har nya äventyr i sin linda.

Fast det skadar väl aldrig att bli påmind om att wear one’s badge, i och för sig.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-11-05 – På Facebook är valet exkludering eller urvattning
• 2010-10-31 – Morgondagens krig idag
• 2009-04-27 – Science fiction-måndag
• 2009-02-13 – En bra story kan alltid berättas igen

Jag tänkte inte skriva någonting angående 25-årsdagen av haveriet i Tjernobyl.

Dels för att vi ju vet att det finns betydligt värre platser att besöka.

Dels för att det är ett ganska uttjatat tema här på bloggen, särskilt som jag ganska nyligen nämnde den lysande dokumentären »The Battle of Chernobyl« apropå Fukushima-incidenten (dokumentären finns på YouTube. Och andra ställen.

Förutsägbarhet är för en bloggare lika skadligt som en kluven atom. Motiven från Tjernobyl och Pripjat med radiobilarna, pariserhjulet och den tomma swimmingpoolen har sedan länge blivit ett slags postapokalypsens Niagara-fall, motiv som fotograferats och reproducerats i all oändlighet men ser likadana ut överallt.

Men med detta sagt tänkte jag ändå slänga ut några länktips, för det har ju onekligen sipprat upp rätt mycket roligt de senaste dagarna.

Som exempelvis snygga vintagefoton från tiden det begav sig. Ljudkonstnären Peter Cusack har gjort field recordings i Tjernobyl. Alex Cheban har fotat gatukonst och graffiti som smugit sig in i den förbjudna zonen. Sveriges Radio har en temasida om katastrofen där man kan lyssna på de första nyhetssändningarna i kronologisk ordning och höra historien spelas upp, från när kärnkraftsverket i Forsmark först upptäckte strålningen men ingen visste vad som hänt på grund av järnridån (återigen en påminnelse om hur annorlunda världen var, som i fallet med Duga 3-antennen)

Och, slutligen, en länk till naturdokumentären »Radioaktiva vargar«, som Tommie Jönsson gjorde den bästa beskrivningen av på Facebook:

»Måstetittning för alla oss som gillar: postapokalyptiska miljöer, vargvalpar, fullvuxna vargar, havsörnar, svarta storkar, visenter, sovjetiska terrängbilar, tyska rovdjursforskare med blåsrör, vitryska rovdjursexperter som kan yla med vargar, tysta mustaschprydda/kamouflageklädda sidekicks, våtmarker, flodbåtsvrak.«

Ta det lugnt därute i the wastelands.

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-03-16 – Kampen mot klockan och den osynliga faran
• 2010-04-26 – Tjernobyls obesjungna hjältar
• 2010-08-24 – Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?
• 2010-05-23 – Off the grid – rättskipning under radarn
• 2010-07-03 – Internets enda problem är att det aldrig blickar bakåt
• 2010-10-04 – Epilog till kalla kriget-veckorna
• 2009-02-11 – Krönikörer, Schiddink och vallgraven

I förra veckan inföll datumet då Skynet var menat att ta över världen. 29000 klickade »Attend« på Facebook-evenemanget och det skrevs mängder av texter som uppmärksammade jubileumet, med ämnen som gick ifrån fem sätt att överleva apokalypsen till hur man bäst förbereder sig för AI-despotism.

Det fanns ju bara ett problem: Skynet har gjort oss besvikna i 14 års tid. Så även nu.

Att fira datumet är inget fel i sig. Skynet har genom hela »Terminator«-tidslinjen varit ett av all popkulturs mest skräckinjagande framtidsfenomen och att Cyberdyne Systems skapelse uppmärksammas är inte mer än rätt.

Problemet är vad den här sortens datum innebär för ens popkulturkonsumtion.

När jag såg John Carpenters »Escape From New York« första gången runt 1985 så var titeltexten med det futuristiska typsnittet som informerade att vi var i »New York, 1997« läskig. Om bara 12 år så kan det vara så här, liksom.

I den första »Terminator«-filmerna är det samma år som Skynet kopplas på. Den 4 augusti närmare bestämt. Den 29 augusti förklarar den krig mot världen.

Men när – den för övrigt underskattade – tv-reinkarnationen »Terminator: The Sarah Connor Chronicles« hade premiär 2008 så funkade ju inte det datumet. Därför flyttades det fram till 19 april 2011 med den 21 april samma år som Judgement Day (varför Skynet bara behövde två dagar på sig att bli self-aware jämfört med originalets 25 dagar är oklart).

Och nu firade vi alltså det datumet internationellt i sociala medier, men inget hände. Vad ska vi flytta fram Skynets entré till härnäst?

Liksom domedagsprofeter som hela tiden skjuter datumet för Den Stora Uppgörelsen framåt tvingas vi popkulturnördar bli besvikna när viktiga datum kommer och går och vi ännu inte sett minsta tillstymmelse till realpolitiska ambitioner av artificiella intelligenser.

Det är därför det ospecificerade »near future«-perspektivet alltid framstår som det mest sympatiska. Och naturligtvis »Los Angeles, 2019«. Åtminstone i åtta år till.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-11-01 – En timme ur Alan Howarths arkiv
• 2010-02-22 – Måndagslistan: Topp-4 filmer om vintrar betydligt kallare än 2009/10
• 2009-06-12 – Det verkliga hotet mot nätet
• 2010-06-22 – Syd Meads facit till kreativitet
• 2011-03-14 – Du lyssnar på Los Angeles
• 2011-05-16 – Spridda funderingar om botar
• 2010-11-16 – Mänsklighetens väktare och bevarare