[tweetmeme] Idag har surrats mycket om Dr. Stephen Hawkings nya dokumentär om främmande liv. Hawking säger att matematiken talar för att det finns intelligent liv i universum men att vi är galna som söker efter det:

“If aliens ever visit us, I think the outcome would be much as when Christopher Columbus first landed in America, which didn’t turn out very well for the Native Americans.”

Medan vi väntar på att den ska sändas skulle jag vilja slå ett stag för »A Glorious Dawn«, låten som autotunar textrader från Carl Sagans »Cosmos« och gästas av just Hawking. Den kom i höstas och de flesta lär redan ha sett men den är tillräckligt fantastisk för att tas igen. »The surface of the earth is the shore of the cosmic ocean. Recently we've waded a little way out and the water seems inviting.«

[tweetmeme] Idag är det 24 år sedan reaktor fyra i Tjernobyl small. Jag kommer ihåg hur läskigt det var, några dagar senare, när larmet gick i Forsmark. Nedfall från Tjernobyl nådde Sverige och fick sensorerna att varna så man först trodde att det var här det hade hänt en olycka. Ganska snabbt kunde farhågorna avskrivas och istället riktades blicken österut, mot järnridån. Jag gick på lågstadiet och vi fick inte vara ute och leka i vårsolen på rasterna utan tvingades vara i biblioteket där läraren försökte förklara vad det här med radioaktivitet var. Kanske var det där grunden för ett ohälsosamt förhållande till undergången lades. Hur som helst. Wired skriver en liten sammanfattning om själva olyckan, men jag skulle vilja rekommendera en väldigt bra dokumentär om efterspelet. Den heter »The Battle of Chernobyl« och handlar om jakten mot klockan under dagarna som följde, när man försökte få stopp på katastrofen så att det inte skulle bli värre. Det finns gott om unsung heroes i den. Som gruvarbetarna som flögs in från Sibirien för att på rekordtid göra en lång tunnel under reaktorn så att man kunde stylta upp den för att försöka hindra härden att gå ner i marken och nå grundvattnet. Ladda ner torrent här. Jag är, liksom King Kong, alltid cider.

[tweetmeme] Det är protester i Bangkok och tidningarna kryllar med texter som »Rödskjortorna redo att förhandla« och »Rödskjortorna vägrade lyda ordern«. Ur populärkulturellt perspektiv är det faktiskt ganska kul (eller väldigt oroväckande) att demonstranterna benämns just »rödskjortor«, eftersom det vanligaste användandet av frasen gäller någon som får vara med som en biroll under en minut eller två innan han eller hon dödas av. Långt innan det viktiga hinner hända. I originalserien av »Star Trek« är det hårda tider för redshirts. I nästan varje avsnitt åker huvudkaraktärer som Kirk, Spock, Dr.McCoy och Scotty ner i sällskap med en geofysiker, en säkerhetsofficer eller annan besättningsmedlem som aldrig setts tidigare och aldrig kommer ses mer. De dör oftast i samma sekund de sätter fot på planeten. Och givetvis har någon klippt ihop en samling av rödskjortemord på Youtube. Det finns även en bok som heter »Why You Should Never Beam Down in a Red Shirt«. I referensrika tv-serier som exempelvis »Lost« älskar producenterna att klä upp sina kanonmatskaraktärer i röda tröjor. Som ett hommage och flört med fansen. Därför känns det lika konstigt varje gång man går in på dagstidningarnas sajter och läser att »rödskjortorna« samlas för att protestera eller att det är våldsamma kravaller mellan »rödskjortor« och militär. Man liksom tänker sig hur en mystisk blixt eller en giftig blomma plötsligt bara utplånar dem.

[tweetmeme] I helgen nådde den ödesmättade stämningen under vulkanaskan sin kulmen. I veckans avsnitt av »Obiter dictum« reder vi ut vulkanens roll i populärkulturen, hur mediernas narrativ skiljer sig från katastroffilmerna och så pratar vi med några som har varit ute i the wasteland, strandade från civilisationen. Lyssna på vår podcast om kultur. Nästa vecka ska vi avslöja alla våra guilty pleasures och vill jättegärna att du avslöjar dina (du får vara anonym). Kommentera på »Obiter dictum«-bloggen eller maila kontakt ÄT odpod DOT se med dina snaskigaste exempel!

[tweetmeme] Det fanns en tid då jag nästan per default skrev om popmusik närhelst jag satte mig vid ett tangentbord med avsikt att krita ner några meningar. Idag händer det mycket sällan. Det är egentligen bara när jag har en beställd text som det händer. Istället för att fortsätta stå på barrikaderna för det livsviktiga fyller jag den här bloggen med apokalyps, konspiration och allmän geekyness. Och jag kan tycka det är en förlust på ett sätt, för du kommer ju aldrig lära dig mer om det, baby, than you ever learned in school. Någon kanske spelar upp den självklara (och tråkiga) förklaringen. Att jag blivit äldre och att popmusiken »inte är lika viktig längre«. Jag blir förbannad bara jag tänker på det. För vad kan vara mer betydelsefullt? Sanningen är den att jag faktiskt fortfarande brinner för pop. Visst är det inte lika ofta jag drabbas av något nytt som för tio år sedan, men det händer tillräckligt frekvent för att jag inte ska vara orolig över mig själv. Jag har bara inget att säga om den. Kanske var det helt enkelt så att orden tog slut. Det går ju inte att mjölka ett ämne (möjligen undantaget zeppelinare) hur länge som helst innan det börjar bli svårt att förnya sig, hålla sig relevant. Det jag upplever som knepigt i takt med att genres har suddats ut, skivlabeln har förlorat sin roll som »stall« och tillgången blivit närmast oändlig, är att det har blivit svårare att kontextualisera. Att använda musik som kom 2005 som referens tycker jag känns ointressant, men på samma gång är det svårare att hitta paralleller mellan, säg, Pony Pony Run Run och några av de klassiska journalistreferenspunkterna. Det är nog enklare för de som är nere med folken. Jag menar inte att jag behöver hålla ett försvarstal eller förklara mig, egentligen. Det är vad det är. Jag känner mig bara lite förvirrad över att något som brukade vara en så stor del av mig som person har tappats bort. Men jag antar att det kommer något gott även ur det.

[tweetmeme] Från början var min plan att åka till snooker-VM i Sheffield även i år. Med tanke på flygkaoset känns det ganska okej att jag av olika anledningar ändrade mig. Däremot var det inte min plan att skriva något om det här, för jag kan tänka mig att det är rätt tröttsamt. Ingen idé att jobba med smalhet in absurdum. Men det hände en grej ikväll som gör att jag ändå måste nämna något. För jag sitter ju förförd av »arbetarklassens schack« och följer turneringen hemma även om jag inte är där. I normala fall har spelarna stor respekt för och stil gentemot varandra och domaren. Genom sportens historia har det varit tvunget att vara så, för annars skulle dess utövare ha legat uppskurna i gränder i östra London efter var och varannat frame. När sändningen kom tillbaka från en reklampaus i kvällens match stod Mark King och såg arg ut. Och han som ser fullkomligt livsfarlig ut annars ser verkligen läskig ut när han är arg. »You can't warn me for something I didn't do. I don't care what you say«, sa han till domaren och gick bort till matchkontrollanten och tog ett snack som var ohörbart. Sedan var det över. Ingen vet vad som hände. Han hade blivit varnad för något, så mycket kunde vi förstå. Vad han sa till kontrollanten var oklart. Vad som föranlett varningen likaså. Och så fortsatte matchen, med King märkbart ur balans med djupt veckad panna. Det är ingen överraskning att jag älskade det, antar jag. I en tid när allt ska nagelfaras, när detaljer ska upp i diagram och varje ord vägas mot dess klickpotential, är det väldigt befriande med den lilla dramatiken. Precis som att kritik blir skarpare när den är lågmäld kändes de där ögonblicken, när publiken höll andan och Kings panna veckades extra djupt, som mer dramatisk än hundra uppspel via Xavi.

[tweetmeme] Den ryska konstnären Vladimir Manyuhin har gjort ett par riktigt vackra skildringar av post-apokalypsen. Den där sorten som man vill skriva ut på enorma canvas och starta temabar med. Den ska heta »The Shelter« och servera Nuka Cola, filtrerat vatten och egna drinkar jag döper till saker som »Microroentgen« och »Karatjaj Kahlúa« . I entrén finns det dekontamineringsduschar.