Det här med stöld av idéer är onekligen komplicerat. Men jag insåg kanske exakt inte hur komplicerat det är innan jag läste en krönika av David Gerrold. Långtida läsare av bloggen kanske minns när jag skrev om dårarna som stämde James Cameron för »Terminator 2« eftersom de hävdade att de långt tidigare pitchat en idé om en karaktär som kunde ändra form. Jag har alltid känt lite att idéer inte är värda särskilt mycket. Det är kraften att genomföra dem som betyder något. Därför blir jag ganska trött när jag läser om folk som ska stämma till höger och vänster för att de hade en liknande tanke någon gång i forntiden. Det finns också något oklädsamt rättshaveristiskt när folk som Samuel Bartley Steel stämmer Bon Jovi på 400 miljarder dollar för att han tycker de snott en låt. Men, det är klart att det finns en problematik här. Vi är ju inte så naiva att vi tror att de stora mediegiganterna gladeligen betalar kreatörer. Klart de gärna kommer undan med lite rättighetsstölder de med. Som Kjell Häglund skrev i en krönika:

"MPAA företräder inte enskilda filmarbetare, utan filmbolag, vars affärsidé är att betala filmarbetare så lite som möjligt. MPAA, och Henrik Pontén, är alltså praktiskt taget i opposition mot filmarbetares fackförbund. Samtidigt som Hollywood gjort pengafabrik av sin masstämningskampanj mot fildelare i USA så är samma filmbolag indragna i lika uppseendeväckande juridiska processer åt motsatt håll – stämda av filmarbetare som lurats på pengar i det närmast skalbolagsliknande virrvarr som Hollywood filtrerar alla intäkter genom (bara “Sagan om ringen” orsakade att 15 av skådespelarna stämde filmbolaget för kontraktsbrott…)."

Som vanligt när det finns rättshaverister på ena sidan och storindustri på andra är det så kallat vanligt folk som hamnar i kläm. Manusförfattaren David Gerrold (som bland annat skrev det helt sjuka Star Trek-avsnittet »Trouble With Tribbles«) skrev nyligen i Village Voice ett svar på Josh Olsons inlägg med den subtila rubriken »I Will not Read Your Fucking Script«. Gerrold berättade:

"Not too long ago, a writer of my acquaintance (a person of some fame in the industry) was hired to work on a major franchise. After several months of development, the project was making genuine progress and looked good. Then one day, out of the blue, an amateur from West Elbow, Nevada, sends him an email containing her outline for a spinoff of that franchise, asking him to help her sell it because "she has the story, but he has the access to the people who will produce it." My friend backed away in horror, but the damage was done... He had received this woman's email. Even the act of telling her, "No, I can't help you," was an acknowledgment of receipt. Therefore she could prove that he'd had access to her material -- and it didn't matter that he'd already done six months on the project -- her email had created a situation where she (and an unscrupulous lawyer) could claim that he had ripped off elements in her material."

Om vi tänker oss en situation där en aspirerande manusförfattare har ett möte med direktörer och regissörer och presenterar sin idé, får nobben och sedan trots detta ser projektet komma till liv några år senare, utan att varken få pengar eller cred, är det en naturlig sak att gå via domstolar för att få rätt. Men hur ska man förhålla sig till situationen Gerrold berättar om, där du inte har bokat ett möte, inte vill höra om idéer, inte är intresserad över huvud taget - men ändå öppnar upp dig för en stämning bara för att det råkar säga »kling« i mailboxen? Gerrolds vän löste det på ett rimligt sätt. Han informerade kvinnan som skickat mailet om att han tänkte stämma henne för att hon hindrade honom att utföra sitt arbete, vilket ledde till att hon skrev under ett bevittnat intyg på att hon inte tänkte göra anspråk på rätten till några av de idéer hon mailat till honom. Idag har han en assistent som går igenom alla inkommande mail och skickar ett standardsvar till de som innehåller pitchar eller manuskript:

"Mr. Twain does not live here anymore and if you send anymore unsolicited material, we will forward your email address to the Dept of Homeland Security for attempting to terrorize an American author."

Något är det ju helt klart som har spårat ur på vägen. Är det resultatet av ett samhälle med 1. friåkare som vill tjäna pengar på andras jobb, 2. för många advokater eller 3. en överdriven tro på att det är idéerna i sig som har värde?

[quote]Jaha, Oasis, ska vi säga att det är jämnt nu? Ni gav oss Coldplay och fick popband att i tio år fortsätta spela Den Eviga Radioballaden och nu får ni… Leona Lewis. I augusti 1995 stod det stora slaget om britpopen när Blur och Oasis släppte sina respektive förstasinglar från kommande albumen samma dag. »Country House« slog »Roll With It« med 274000 sålda mot 216000, men Oasis behövde inte lång tid på sig för att slå tillbaka. De släppte »Wonderwall« i oktober, slog igenom i USA och resten är ganska tragiskt historia. »Wonderwall« satte standarden för den varma, känslosamma balladen som brittiska rockband allt sedan dess envisats med att skriva om och om igen. Efter den var det ingen idé att försöka vara tuff när man kunde vara en mjuk lad som var full, slogs men ändå visade kärlek. Vi kanske inte ska skylla precis allt på »Wonderwall«. Robbie Williams »Angels« hade väl sin del i det hela också. Men ska man tro Alan McGee var Oasis oskyldiga. I en intervju med The Guardian 2005 slog han ifrån sig när intervjuaren menade att Keane, Snow Patrol och de andra var ett resultat av »Wonderwall«.

“No, no, no,” McGee protests. “I would defend Wonderwall to the hilt. It’s an amazing song. None of those people will ever write a song like that in their lives. Ever, ever, ever. They could try for the next 50 years, and they wouldn’t do it. I don’t think you can blame Noel Gallagher for Coldplay,” says McGee. He suddenly looks slightly horrified. “And you can’t blame him for Athlete.”

Ironiskt nog var det med ytterligare en »epic weepy«-ballad som Oasis fick sin finaste stund igen efter den här toppen, när vägen på det stora hela bara bar utför. »Stop Crying Your Heart Out« (spotify, youtube) släpptes sommaren 2002 och var en storslagen låt med klockspel, stråkar, »slutet på filmen«-refräng, ruggigt snygg produktion och en Liam Gallagher i sin bästa form. Allt med den var klockrent. Q Magazine sa att de tog den som bevis på att »genius never completely left Oasis«. Jag har lyssnat mycket på den låten. Jag hade med den på min 100-bästalista. Även om den orkade upp till nummer två på singellistan i Storbritannien blev den aldrig sönderspelad på samma sätt som »Wonderwall« eller »Don’t Look Back In Anger« och den har därför varit enklare att bära med sig som minne över det band som Oasis en gång var. Ända till nu. Ända till nu när Leona Lewis har spelat in en cover på den. (youtube) Som naturligtvis kommer bli hur stor som helst. Som kommer låta i varenda butikshögtalare i några månader. Och sedan köpas in till reklamfilmerna. Fan. Leona Lewis är en felfri sångerska och yada yada vad du vill, men när jag hör »Stop Crying Your Heart Out« i hennes version så kan jag bara undra vem som tyckte det här var en bra idé. Grejen är ju: När man spelar in en ny version av en låt så måste det hända någonting. Lewis version är arrangerad på samma sätt som Oasis, med likartade ljud fast sämre. Där originalet har en skarp kontrast mellan de såsiga ackorden å ena sidan och Liams skrapiga röst över Mellotron-stråkar å andra så blir den i Lewis radiosliskiga värld, med hennes perfekta wailröst, bara hemsk. Lewis vill vara Mariah Carey och i låtar som nya singeln »Happy« (spotify, youtube) så funkar ju den ambitionen ganska bra, men Carey hade - trots att hon är ganska bra på att slakta låtar - tidigt insett vart »Stop Crying Your Heart Out« skulle leda. Hela introt har skrivits för att verka som en varm sommarvind mot en kind. När låten brakar igång och Lewis får spela ut hela sitt register över musik som är lika raketuppskjutningsmäktig som Aerosmiths »I Don’t Want To Miss A Thing« och en enorm kör fyller på bakifrån och man hör radio-DJn börja prata och man bara fattar att jävlar vad trött jag kommer vara på den här låten… Då känner jag mig varken uppgiven eller arg eller äcklad. Istället myser jag nästan lite över att den kommer tillbaka rakt i ansiktet på bröderna Gallagher på det här viset. »Se där, ni startade allt och nu pissar de på era låtar.« Cirkeln är sluten. »Wonderwall« ledde i rakt nedstigande led till Leona Lewis. Jag kan bara konstatera att det här var det mest naturliga som kunde hända. Sen lyssnar jag på Magazine.

Det dröjde länge, länge innan jag skaffade Facebook. Inte som en markering, inte som en pose, utan för att jag kände att kommunikationsformen inte passade mig. [quote]Alla communities och sociala medier passar ju inte varje person. Så fort det kommer till internet så håller alla på med löjliga liknelser med vägar och trafik så jag spinner väl loss på det jag med då: Det finns ingen anledning att äga en personbil, en SUV, en lastbil och en buss om du bara ska åka och handla då och då. Bättre att hålla sig till bara personbilen. På samma sätt kände jag inför Facebook. Andra format, som Twitter eller den här bloggen, trivs jag utmärkt med att vara aktiv på, men Facebook var lastbilen som jag inte kände att jag behövde. Efter att nu ha haft ett konto några månader så inser jag att jag hade rätt. Oavsett om vi vill eller inte så jobbar vi stenhårt med att lyfta fram eller förtrycka olika personlighetsdrag. Första dagen på nya jobbet så är du inte samma person som när du sitter på puben med barndomsvännerna. När man äter middag med svärföräldrarna väljer man att lägga fram argument annorlunda än om man sitter i en diskussion på lägenhetsfest. Normalt sett är detta inget problem eftersom vi anpassar oss efter situationen. Vem pratar jag med? Vad är lämpligt i sammanhanget? Exempelvis är jag inbiten fotbollssupporter men skriver så gott som aldrig något om fotboll här på bloggen, eftersom innehållsbeskrivningen här handlar om popkultur, geekeri och apokalyps. På samma vis börjar jag inte lägga fram teorier om Sunn O))) när jag svingar en pilsner innan match. Det är ett naturligt beteende. I alla sammanhang. Problemet med Facebook är att man helt plötsligt kommunicerar med alla delar av ens sociala krets på en gång. Mina uppdateringar där går till folk som befinner sig över hela mitt sociala spektrum. Jag är ganska passiv där och det beror mest på att jag inte på något sätt känner att jag kan posta en länk (om det inte är på en söt kattunge), skriva vad jag pysslar med (om det inte är de mest banala sakerna) eller ladda upp bilder/filmer/musik som på en och samma gång lämpar sig att visa för... ...familj ...vänner ...löst bekanta ...arbetskamrater ...före detta arbetskamrater ...kontakter från popkultursvängen ...kontakter från fotbollsläktarsvängen ...folk jag träffat i jobbet en eller två gånger För att det ska passa alla har jag kommit fram till att det finns det en tumregel som faktiskt fungerar: Allt som passar att säga i en fikapaus vid ett första möte med extern kund i jobbet passar att säga på Facebook. Går man in på något mer nischat än det så påbörjas per automatik en exkludering av alla som inte ingår i den nischen. Och, ärligt talat, det som passar att säga i en fikapaus vid ett första möte med extern kund i jobbet är inte nödvändigtvis något som innehåller värde. Exkludering eller urvattning, alltså. Jag sågar inte tjänsten eller dem som använder den. Detta är inget ställningstagande hit eller dit. Jag kan bara konstatera att jag personligen föredrar fora där jag vet vad ämnet är, där jag »vet« vem mottagaren är, där det är uppenbart vilken social roll jag ska spela. På Facebook vet jag inte det, och jag tycker det är lite läskigt.

På grymma nollnolltalet.se fortsätter nedräkningen av århundradets bästa låtar. Jag känner mig ärad över att ha fått skriva om två så fina spår som Felix da Housecats »Ready 2 Wear« och Phoenix »Everything Is Everything«. Och idag kom nyheten att de ska ha en stor nyårsfest också. När jag skulle leta lämpligt foto hos en större svensk bildbyrå idag fick jag svaret: »Ett fel uppstod. Servern avstod din förfrågan.« Är det bara jag som känner att det meddelandet insinuerar ett ganska obehagligt aktivt ställningstagande från servern? Om du inte är sugen på att skaffa barn men vill ha en anledning att ändra dig ska du titta här. En till så hade Yoshi kunnat vara med också. Det hade varit fint. Jag har de senaste dagarna kört fast i gamla Smashing Pumpkins-album. Och jag vet inte riktigt vad jag ska ta det som en intäkt på. Även om jag redan har konstaterat att dramarocken bara var förmodat död känns det lite... förvånande. Men, det går nog över. Cyberpunkporr. På annat sätt går det inte att beskriva Moskvas skyskrapor fotade genom lågtgående moln. Det är 71 kvar innan det är dags för en resa. Inte av samma slag som förut, men ändå en resa.

Här är några påståenden om internet som är viktiga för frågan som sedan följer. • Vi följer våra RSS-flöden enligt »läsa ikapp«-metoden. Om objektet vi läser är postat igår, i förrgår eller för två minuter sedan spelar ingen roll när vi bläddrar igenom. • Releasedatum för musik finns inte längre. Albumet läcker, det finns förhandslåtar på MySpace och whatever. • Releasedatum för film finns inte heller. För när börjar upplevelsen en film? När den första teaser-trailern släpps? När den virala kampanjen/ARG:et startar? När likasinnade börjar sitta på forum och spekulera? Själva upplevelsen av en långfilm är idag enormt mycket längre än två timmar i en biosalong/framför datorn. • De korta uppdateringarna sker i nuet. Med Google Wave, i Twitter-flödet eller bland Facebook-statusar kan vi kasta oss in i och kliva ut ur informationsströmmen när vi vill. Så vi kan vara överens om att datum, tid och hållbarhet är ointressanta begrepp på nätet. Du läser något eller så läser du inte något och oavsett vilket så är det irrelevant när detta publicerades. Nu kommer den uppenbara frågan: Varför envisas i denna miljö bloggar med att visa exakt tids- och datumstämpel på inläggen? Där allt annat drar åt flöden, vågor och bubblor är bloggen anomalin som fortfarande tycker det är viktigt att skylta med ett releasedatum. Känns det web 2.0? För den som vill vara med i aktuella diskussioner om dagsfärska nyheter kan jag se en viss poäng eftersom publiceringstiden visar var i debattflödet som inlägget publicerades. Detta kan dock ifrågasättas då tidningarna själva - till vilka inläggen länkar - anger relevans genom vilken prioritering artikeln får på förstasidan snarare än vilken tid de publicerades och därmed gör bloggens tidpunkt meningslös. Det bästa kanske vore om det gick att visuellt visa ett träd som anger var i ett debattinläggskluster en viss postning befinner sig snarare än med tid. För bloggar som inte jobbar kring aktualiteter, ungefär som den här, är däremot syftet med tids- och datumstämpel knepigare. På många sätt kan jag faktiskt känna att det är att underkänna sitt eget innehåll. Min rant om Herr Gårman från september 2004 är lika aktuell idag som då, så varför skrämma bort läsare bara för att den är daterad? Jag har letat men inte kunnat hitta någon statistik på hur lång tid efter att blogginlägg postas som 98% av alla som kommer att läsa dem har gjort det. Jag skulle tro att det är ett ganska kort tidsspann. Min känsla är att de kommentarer som postas här, eller de länkar som kommer in till inlägg, dyker upp inom 12 timmar av publicering. Därefter är postningen... Ja, kanske inte död men i alla fall historia. Så varför trummar bloggverktygen på med exakta klockslag? Missade du när tåget gick och sitter och stirrar på en gammal text så, sorry... Sitt mer framför datorn. Typ.

Det finns ett gammalt (?) ordspråk som säger att »alla som gillar sport är inte dumma i huvudet men alla som är dumma i huvudet gillar sport«. Detta går väl att stöta och blöta hur länge som helst, men det jag undrar är vilken liknande tumregel som går att kläcka fram för brittiska fotbollsmanagers. Bästa Premier League-krönikören Petter Karlsson har alltid en läsvärd text på måndagar. Idag skriver han just om galna brittiska fotbollsmanagers. Känn på det här:

"Skotska Partick Thistle hade en knäppgök som hette John Lambie, som födde upp brevduvor på sitt eget kontor. När en efter en av dem avled i diverse sjukdomar, sparade han dem för att använda som tillhygge när han ville läxa upp en spelare. Bland annat fick mittfältaren Declan Roche ett fjäderfä rakt i ansiktet, när han hade mage att ha åsikter om sin chefs taktik."

Det finns så många lager i det här korta stycket att jag knappt vet var jag ska börja. Karln födde alltså upp brevduvor på kontoret. Rimligen älskar en man med denna hobby duvorna och allt omkring dem. Men, när de dog så sparade han dem alltså, satt och tryckte på dem, bidade sin tid och väntade på ett lämpligt tillfälle att kasta de arma djuren på sina spelare. Jag är mållös. Och jag önskar att jag tränade ett knattelag eller nåt så jag hade fått användning för vår döda duva.

Stora textmassor vill jag läsa i en smal kolumn men fina bilder kräver en bred. Hur löser man det? Jag älskar det mesta med internet men en sak har jag verkligen börjat att avsky: små pixliga bilder med taskig kompression. Jag gillar dem inte. Jag gillar inte medelstora bilder heller. Jag vill ha stora bilder. Varje gång jag går in på Huffington Post så blir jag lycklig av deras 900 pixlar breda toppbildskolumn. Jag kollar på Azins fotoblogg och JennyMarias blogg med gigantiska bilder och känner värmen flöda. När Google Books nyligen gjorde alla gamla nummer av Life tillgängliga satt jag och bläddrade i två timmar, med fina fotografier täckande det mesta av skärm. Det är ju ändå något speciellt med bilder, särskilt om de inte är uppladdade i batch som »dagens 20 fotografier« utan redaktionellt utvalda, så att fotona följer en slags röd tråd i känsla. De behöver ingen rubrik, ingen beskrivning, utan klarar sig på egen hand som motiv. Att bara jobba med bild är stort. Problemet är att layout för text och bild är två olika saker, och den här bloggen har en smal kolumn för att göra det lättläst eftersom han som skriver inte kan fatta sig kort. Och det diskvalificerar publicerandet av snygga bilder. Eller, visst kan man försöka bygga bloggpostningar på bilder, som jag gjort om trångbodda spioner, om prinsar vid snygga plan eller om bilderna som inte ska finnas. Men det blir ju inte samma grej som när det är sådär stort ändå. Jag gnäller inte. Den skrivna texten är mitt naturliga element så det är naturligtvis bättre att anpassa bloggtemat för den. Men jag är ändå irriterad över att det inte finns någon bra lösning. Eller finns det?