2010-03-10
Postad i Läsvärt?
Den engelske kompositören Edward Williams skrev i slutet av sjuttiotalet ett fantastiskt soundtrack till David Attenboroughs banbrytande naturserie »Life On Earth«, men BBC valde trots att serien blev en världssuccé att inte ge ut det på skiva. Det kunde ha varit över där.
ENTER: Skivsamlarnörden.
Jonny Trunk hittade ett av fåtal exemplar som Williams på tiden när det begav sig själv lät trycka upp på LP för att ge till musikerna som spelat. Han lyckades dessutom lyfta alla licenser för att nyligen återutge soundtracket på CD.
Jag har skrivit om detta och intervjuat den nu 89-åriga Williams om soundtracket och hans experiment med elektronisk musik. Läs artikeln hos Throw Me Away.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
BBC >
Edward Williams >
elektroniskt >
soundtrack
2010-02-21
Postad i Läsvärt?, Repris
(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 7/2009)
Under presidentvalskampanjen fick Barack Obama frågan vad han mest såg fram emot när allt var över. Han svarade: »Att få utrymme att tänka«. Det är en önskan som inte är exklusiv för stressade politiker. I en tid där vi alltid är tio minuter sena börjar ett naturligt sökande efter en motreaktion. Gympumpande ersätts av pilates. En Whopper att ta med ersätts av långsamma ekolivsmedel. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en tid där vi måste hitta det lilla utrymmet av andrum mellan beordrad övertid och släktmiddagar för att inte bli galna. Jag har hittat det i Pan-American.
I över tio år har den amerikanske musikern och producenten Mark Nelson släppt album som inte har bråttom någonstans, album vars elektroniska ljudlandskap och ensamt ekande gitarrer öppnar upp plats för att just tänka. Att hans musikaliska uttryck består av lugnet betyder däremot inte att han själv har fler än 24 timmar på dygnet.
– Den bästa tiden för mig att göra musik är när jag har tid. Jag har tvingats bli ganska bra på att ha tålamod, suckar han och berättar om hur han sitter på tåg och lunchrestauranger och tänker ut melodier och ljud som han försöker minnas tills nästa gång han sitter ostörd med en dator, gitarr och lite tid.
– När jag spelar in är det som ett pussel som väldigt, väldigt långsamt läggs färdigt. Jag måste se det så, annars skulle jag inte kunna fortsätta.
På en stimmig lägenhetsfest för några år sedan. Jag hamnade i en diskussion om musik. Med stora ord hyllade jag Pan-American. Ingen i sällskapet hade hört det och när jag ombads att beskriva hur musiken låter så tystnade jag. Medan en electro-banger pumpade i högtalarna fumlade jag efter orden. Sedan sa jag osäkert: »Som en puls, ungefär«.
Just då och där kan det ha varit det sämsta försök jag någonsin gjort i att övertyga. Om jag varit en säljare med provisionsbaserad lön hade jag fått sälja lägenheten. Så kändes det. Men ju längre tid som har förflutit sedan dess, ju mer misstänker jag att jag aldrig har satt fingret så exakt på något varken före eller efter. »Som en puls, ungefär«.
Repetition. Monotoni. Lågfrekventa ljud. När Mark Nelson började komponera som Pan-American var hans mål att »ta bort klichéerna« och använda det som blev kvar. De slamrande trummorna tystnade och ersattes av ljud som han spelade in under långa promenader med sin hund längs järnvägsspåren i Chicago. Gitarrerna behandlades med effekter och under allting la han en djup, knappt hörbar, bas.
– Jag gillar inte renhet, säger Mark. Ambient musik ger för ofta känslan av att man stirrar ner i marken så jag vill alltid ha något som är aningen störande. Jag vill ha in mänskliga, oförutsägbara och kanske lite irriterande ljud.
Sedan debuten 1998 till »White Bird Release« 2009 har Nelson på varje skiva tagit musiken ett litet steg i en ny riktning, utan att förlora den lätt skeva midnattsstämningen som kommit att känneteckna honom.
- Den centrala stämningen tror jag inte har att göra med vilka instrument, vilket tempo eller vilken tonart som används. Jag arbetar mycket med att hitta kontext för mina album och är också väldigt noga med vilka ljud jag använder, men omedvetet förlorar jag heller aldrig Pan-Americans känsla. Jag antar att det är min personliga signatur som lyser igenom, säger han.
I början av 90-talet släppte trion Labradford debutalbumet »Prazision«. Mark Nelson spelade gitarr i bandet som till skillnad från den grungevåg som svepte över USA arbetade med drones och stämningsbyggande. Inför Pan-Americans självbetitlade debut 1998 hade Nelson inte bandkonstellationen att falla tillbaka på. Han satt själv med en dator och hittade där sin egen stil i de dub-drivna ljudlandskapen.
Jag upptäckte honom på andra albumet, »360 Business/360 Bypass« från 1999, ett apokalyptiskt album som gästades av Rob Mazurek på kornett. Mellan hans bleckblåsimprovisation och Nelsons ljudlandskap kom Pan-American att bli något väldigt personligt för mig. Det känns som att jag kapat hans musik och gjort den till min egen, en känsla som Mark inte protesterar mot när jag försöker beskriva.
- Jag har alltid sett det som att lyssnaren ansvarar för ungefär hälften av jobbet när det kommer till att uppskatta mina skivor. Jag kan bara skriva låtarna och ge dem till dig, vad du gör med dem är det som ger dem betydelse.
På grund av detta kan man säga att Pan-Americans musik har fått samma egenskap som en svårtolkad dikt eller bara ett ovanligt knepigt avsnitt av tv-serien »Lost«: Vid en snabb anblick så säger den ingenting, men om man ger det tid så kan det bli det viktigaste som finns. En koncentrerad lyssning avslöjar lager för lager, nyans för nyans.
– Man får nog inte ut särskilt mycket av min musik efter en snabb lyssning men jag menar inte att det jag gör på något sätt skulle vara »bättre« än något som du kan ta till dig på en gång, säger Mark lika tystlåtet som hans musik är.
- Paul McCartney sa en gång att han skriver sina låtar så att det ska gå att sjunga med andra gången refrängen kommer. Det är en ganska imponerande egenskap men det är inte det jag letar efter i min musik.
I detta nu när jag skriver på texten lyssnar jag på »Wing« från albumet »Quiet City«. Den har stått på i över en timme, för jag hade spelaren oavsiktligt inställd på att den skulle repetera spåret. Jag märkte inte ens att det var samma låt – och i det här fallet är det något väldigt positivt. Med Pan-American stannar tiden. Jag luftar tanken om samhällets tempo kan leda till att intresset för den sortens musik som Nelson gör ökar. Han är inte säker.
– Visst måste det komma någon slags motreaktion, men samtidigt tror jag att människor som är stressade också är mer benägna att luta sig tillbaka mot något de redan känner till. Det krävs betydligt större ansträngning för att omge sig själv med lite än med mer.
Medan jag gjorde i ordning det här inlägget återupptäckte jag spåret »Renzo« från tolvan med samma namn (2002). Elva minuters hypnos. Ladda ner
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ambient >
intervju >
mark nelson >
Pan American
2010-02-03
Postad i Läsvärt?
Ursprungligen publicerad i Sonic #49, oktober 2009.
I början av 1970-talet skulle MGM lansera bolagets nya megasatsning. För att skapa intresse chartrade de en Boeing 720 som flög runt och hämtade upp journalister (astronauten Edgar Mitchell var värd ombord) med slutmålet San Fransisco och en spelning med blivande stjärnan. De ville bygga hype. De försökte få sin artist att bli den stora snackisen. Det är ganska lätt att göra sig rolig över sådana tilltag, speciellt eftersom artisten de lanserade var Judy Pulver som kraschade med albumet »Pulver Rising« och sedan aldrig hördes av igen, men även om stora promotionstunts tillhör gårdagen är syftet de hade kanske mer relevant än någonsin. Hypen är musikvärldens heliga graal.
Alla vill få buzz och vara »det nya«. I dag har hype-maskinen lämnat chartrade Boeing 720s och flyttat till nätet, där den har ätit steroider och blivit snabbare, större och mer skoningslös. Numera blir band upptäckta, hyllade och bortglömda innan de ens har börjat spela in sin musik.
Journalisten Bill Wasik på Harper’s Magazine har studerat livslängden på internethyper och han menar att dagens slit-och-släng-inställning kan vara lika hämmande som den gamla ordningen där det var skivbolagen som lät band släppa bara en singel och sedan skickade ut dem på sophögen om den floppade.
»Den enskilda låten är formatet ett band kan nå ut med i dag«, säger han. »Därför ser man band som fansen inte har tålamod att ge uppmärksamhet ens för ett helt album utan bara en låt. Bandet upplever det självklart inte begränsande på samma sätt som när ett skivbolag lägger sig i eftersom det är mycket mer indirekt och svårare att bli arg på, men det kan smyga sig på dem tills de backat in i en kreativ återvändsgränd och bara försöker vara fansen till lags.«
När jag gick i gymnasiet fick det okända bandet The Connells en megahit med balladen »74-75«. De var en klassisk one-hit-wonder, ett troget kämpande band som efter sex studioalbum och elva års karriär till slut fick sin stund i stolen. Sedan dess har allt förändrats. Om du i dag hör en låt av ett nytt band så är det faktiskt en god chans att det är den första låten de gjort – och risken finns att du aldrig kommer höra något mer av dem igen.
»Även om det alltid har funnits one-hit-wonders inom popmusiken tycker jag det mest fascinerande med dagens indiescen är att den skapar nya stjärnor över natten mycket snabbare än den cyniska storbolagsmaskinen klarar av«, säger Wasik. »Det är otroligt att användargenererad media slår de stora bolagen på deras egen hemmaplan när det gäller att skapa hype.«
Wasik gav i somras ut boken »And Then There’s This« som diskuterar hur fenomen som virala videor, musik och historier lever och dör på internet. I den berättar han om ett experiment han gjorde för att testa om det är lika lätt att skapa antibuzz som det är att skapa buzz. En tid innan festivalen SXSW startade han bloggen »Stop Peter Bjorn And John« i vilken en rabiat jag-person uppmanade folk som var trötta på hiten »Young Folks« att demonstrera utanför en av deras spelningar där.
De långa inläggen som förklarade varför den svenska trion måste stoppas fick mycket uppmärksamhet i bloggvärlden men lyckades inte övertyga någon att ansluta till korståget. Slutsatsen han drog av det var att en onlinehype inte dör av hat utan av uttråkning. På ett sätt är det en bekymrande analys, för om den stämmer så innebär ju det att hypens bränsle inte är kärlek utan rastlöshet.
Att »Stop Peter Bjorn And John« misslyckades i att tysta den där visselmelodin berodde på att inte tillräckligt med tid förflutit sedan låten blev stor. På samma sätt är det omöjligt för ett band som väntar för länge att följa upp det initiala intresset att få samma uppmärksamhet igen.
Thieves Like Us gjorde en av decenniets bästa låtar med »Drugs In My Body« 2005 men där den hype som följde på låten enligt gammal modell skulle ha byggt upp till debutalbumet hördes inte ett knyst när fullängdaren kom tre år senare. När Gentle Touch släppte ep:n »Memories« 2006 älskade jag den. I recensionen i Sonic (nr 27, betyg 8/10) skrev jag: »Gentle Touchs mp3or har fått pophjärtan över hela landet att tråna efter en debut-ep«.
Detta var ungefär tre månader efter att dessa mp3or börjat cirkulera, alltså inom tiden för att de fortfarande kändes spännande. I januari 2008 kom bandet med ett fullängdsalbum och efter att ha varit så till mig av debuten så kollade jag naturligtvis upp det för att se om de stod sig? Eller? Nej. Jag har faktiskt inte hört det än. Jag har ingen anledning annat än att jag tyckte att Gentle Touch inte kändes särskilt spännande två år senare. När jag bekänner detta för bandets Gustav Petersson hoppas jag att jag inte skaffat mig en fiende för livet.
»Jag tar det absolut inte som en sågning. Jag förstår dig snarare helt och hållet«, säger han.
Jag blir förvånad. Jag har ju precis sagt till honom att jag struntade i hans musik, utan annan anledning att jag var blasé. Gustav ser det som naturligt.
»Förr så köpte man ett album och lyssnade på det om och om igen, och började därmed gilla även låtarna som inte var så ‘hittiga’. Nu kostar det inget att ladda ner och därför ger många inte alltid musiken lika många chanser som de fick när man kanske bara fick tio nya låtar varannan vecka och de hade varit dyra att köpa. Vi har alltid varit positiva till nedladdning eftersom den genererar spelningar men den har slagit ut albumformatet nästan helt«, fortsätter han.
När man märker hur tidsspannet krymper allt mer mellan att ett band blir upptäckt och bortglömt är det lätt att se en framtid där det inte längre finns beständiga karriärer, där allt handlar om det nya heta bandets nya heta mp3a. Samtidigt som jag inte nödvändigtvis ser detta som något negativt – bra popmusik har alltid kort livslängd – undrar jag om det kommer vara möjligt att förvalta och förädla ett uttryck längre än under tre-fyra blogghits. Det är ju oftast efter ett tag som artisterna hittar rätt.
Service är ett musikbolag som med små medel lyckats etablera artiser som Jens Lekman, The Embassy, Franke och The Studio, alla namn som i magen känns spännande när de kommer med något nytt även om de har ett antal år bakom sig.
Service startades 2001 av Ola Borgström och han tror att timingen spelade en stor roll i de artisternas framgångar. De etablerades när den nya tekniken kunde användas för produktion och information men medan de långvariga relationerna mellan musik och publik fortfarande förekom.
»De är också relevanta artister med viss intellektuell tyngd. De har inte sneglat på omvärlden utan varit självtillräckliga, stakat ut en egen liten värld och därmed kunnat vara utgångspunkt för en egen rörelse. De uppmärksammades som företrädare för något nytt, starkt och inte minst svenskt. Det hör ju inte till vanligheterna«, säger Ola.
Han får medhåll av Bill Wasik som också tror att det är viktigt att vårda det egna uttrycket, att inte dras med när hype-karusellen börjar snurra.
»Microkändisskapet får aldrig ändra på hur du ser på dig själv och din konst. Det verkligt destruktiva sker när unga artister tror att personerna som hypar dem är samma personer som de ska försöka imponera på. Hype-maskinen kommer aldrig se dig som ett konstnärsskap under utveckling, den vill att du ska göra mer av samma sak du gjorde första gången och sen kritiserar den dig för att du aldrig förändrar dig. På samma gång tror jag inte att det går att bortse helt från hypen för det är ett nödvändigt ont för att hitta en publik. Det gäller bara att hålla den på armlängds avstånd.«
Sophie Rimheden fick med hyllade debutalbumet »Hi-Fi« från 2003 epitetet »electronica-drottning«, vanligtvis ett olycksbådande tecken. Det betyder på hype-språk att man kramas sönder under en period för att sedan falla i glömska när »den moderna folksångaren« eller annan skrivvänlig karaktär upptäcks. Sophie producerar fortfarande musik och är inte bekymrad över att det är svårare att få uppmärksamhet för det hon släpper idag.
»Jag har alltid gjort musik främst för min egen skull«, säger hon. »Varje släpp gör jag efter de tankar och känslor jag har just då. Hype i media kan hjälpa en framåt och få acceptans, främst som ny artist, och göra det lättare att få spelningar. Men mitt musikskapande har inte påverkats av detta. Det är rätt skönt att inte vara med i tidningar faktiskt.«
Hon har lekt med tanken på att släppa nyproducerad musik anonymt eller under nytt namn för att slippa vara »electronica-drottningen« men i slutändan tror hon att det ändå att den inledande buzzet bara var av godo.
»Det känns som en för jobbig grej att ‘börja om’ som ny artist. Den status jag har fått genom åren är på många sätt bra att dra nytta av.«
Jag har en technoproducerande vän som en gång beskrev känslan av att göra nya låtar och posta på forum och bloggar: »Det är som att försöka fylla ett stort svart hål.« Han är inte bitter för precis som Sophie Rimheden gör han musiken främst för sig själv, men han saknar känslan han fick på 90-talet av att något händer när släpper låtarna. Att de lämnar något slags avtryck någonstans, om än bara för ett kort tag.
Det brukade vara musikerna som levde fort och dog unga, nu är det hypen som gör det. När MGM la ut 100000 dollar på att flyga journalisterna till San Fransisco var det inte för att Judy Pulver skulle hamna högst upp på hypem.com utan för att starta en lång karriär. De tänkte över ett långt tidsperspektiv. Näthypen i dag fyller en helt annan sorts funktion eftersom den sortens beständighet inte längre är intressant.
När vi konsumerar kultur, oavsett om det är musik, litteratur eller tv-serier, så söker vi oss till det som kan säga något om just detta nu. Vi letar inte efter artisterna som kan tonsätta vårt kommande decennium utan om artisterna som säger något om våren 2010. Om artisten passar in i tiden så finns det utrymme för honom eller henne att bli stor, men tiden kommer inte förändras av artisten.
Bill Wasik menar att intressanta artister alltid kommer att nå ut och att det viktigaste för dem är att ta det för vad det är, en flyktig internethype, och inte låta deras konstnärliga idé störas av att vad som kan kännas som hela musikvärlden pratar om dem, för det gör den inte. Han tror också att det sämsta ett band som inte blir blogghypat kan göra är att aktivt försöka nå dit.
»Du skickar ut låt efter låt och medan du tittar på hur litet som skrivs om dem och ser hur mycket som skrivs om andra band kan du inte låta bli att bli influerad av vad som är inne just nu och inte. Jag tror inte att alla band som låter likadant cyniskt håller på och följer trender, de har bara fastnat i rundgången.«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Bill Wasik >
Gentle Touch >
hype >
musik >
musikkultur >
Ola Borgström >
service >
Sophie Rimheden
2009-06-23
Postad i Läsvärt?
Följande text publicerades i söndagens Nerikes Allehanda. Om du är flitig läsare på bloggen kanske vissa av resonemangen går i repris.
Med sista sidan läst lägger jag ifrån mig Jerker Virdborgs roman »Försvinnarna«. Det är en ljuvlig försommardag i juni 2009, jag har inte kunnat lyfta blicken från boksidorna på flera timmar och barn leker glatt nere på gården. Det låter som ett idylliskt litteraturögonblick men jag är förvirrad och vet inte i vilken ände jag ska börja nysta. Virdborg har tagit mig in i sin värld och jag känner att jag på många sätt inte är klar med boken bara för att jag har läst ut den.
Problemet är att jag inte vet om jag ska läsa om den helt, analysera väl valda delar, om jag ska bära med mig frågetecknen eller om jag helt enkelt ska lägga ifrån mig den och ta en öl istället. Virdborg skrev en fantastisk roman, men såväl han som förlaget glömde bort att göra det som jag kommit att förvänta mig av dagens informationsdistributörer: de glömde bort att tagga den.
Överförandet av information från den gamla analoga miljön till den nya digitala har bland annat inneburit ett genombrott på ett område som är extremt viktigt för människan: Att sortera grejer.
Vi är alla våra egna Carl von Linnés och vill kategorisera, märka och etikettera, men tidigare har det stora problemet varit att en pryl bara kan höra till en kategori. Att digital information numera taggas och därmed kan sorteras in i inte bara en men hur många kategorier vi vill förändrar helt vad sortering är.
När jag var liten hade vi tre separata avdelningar av fotoalbum. Ett för semesterbilder, ett för släkt och familj samt ett för bilder på mig. Där denna uppdelning på många sätt kan ses som naturlig och given innebär den vissa problem. Var skulle exempelvis ett fotografi av mig på sommarstranden med farmor och farfar sorteras?
Idag skulle den bilden ha laddats upp på Flickr eller annat digitalt fotoalbum och taggas med samtliga av dessa tre kategorier. »Semester«. »Familj«. »Billy«.
Dessutom kan man slänga in »sommar«, »strand«, »vatten«, »sand«, »himmel«, »sol« och »prickiga badbyxor« så att en annan användare som bara är intresserad av, säg, prickiga badbyxor kan hitta bilden utan att behöva bry sig om vilket av de tre fotoalbumen som bilden godtyckligt hamnat i.
Hur jag sorterar mina fotografier är av trivial betydelse för den stora världen, men samma problematik förekommer överallt där någon har försökt att kategorisera information.
Den amerikanske författaren Franklin Foer använder i sin bok »Fotboll förklarar världen: en (osannolik) teori om globaliseringen« den internationella fotbollen för betrakta och beskriva olika politiska och ekonomiska ideer om det globala samhället.
Ponera att du glad i hågen traskar in på ett svenskt bibliotek och använder SAB-systemet som det klassificerar sina böcker med för att hitta den i hyllorna. Letar du under »Rbbaa« som är koden för fotbollsböcker? Eller kanske »Oc« där litteratur om statskunskap och politik står? Eller sticker du ut hakan och tittar under »Qaa« som är för ekonomisk teori?
Foer kan argumenteras passa in under samtliga dessa men hyllutrymmet är begränsat och det är inte troligt att biblioteket har flera exemplar under olika kategorier. I en digital databas, däremot, skulle boken kunna taggas för att hittas i alla dessa kategorier. Dessutom kunde den taggas med »amerikansk författare«, »AC Milan«, »huliganism« och andra mer exakta beskrivningar. Den som därefter söker litteratur om huliganism hittar då inte bara redogörelser för holmgångar i en gränd i östra London 1985 men också Foers socialpolitiska analys kring stammentalitet.
Den ökning av producerad information, från privata festfotografier till doktorsavhandlingar, som skett under de senaste årtiondena har skapat ett behov av att så precist som möjligt beskriva innehållet.
Vi gör det hela tiden med bloggpostningar, fotografier och andra digitala brödsmulor vi lämnar efter oss på internet. Vi gör det för att vi ser behovet: om jag inte taggar mitt fotografi så kommer det aldrig att hittas av någon annan. En sfär som däremot helt ignorerat efterfrågan av ökad tydlighet och innehållsförteckning är de stora kulturdistributörerna som förblir diffusa.
Trots att även mängden utgiven litteratur och musik också har ökat hänger förlag och skivbolag kvar vid gamla paraplyklassifikationer som »deckare« eller »rock/pop«, vilka fått ungefär lika stor relevans som bibliotekens SAB-system. Inte bara distributörerna men också producenterna är motvilliga.
Under tio år som musikjournalist har jag inte träffat en enda artist som vill ta med tång i begrepp som genres, referenser eller jämförelser. De vill alla »låta musiken stå för själv« och självklart förstår jag vad de menar. Ingen vill etikettera sitt eget verk. Ingen vill måla in sig i ett hörn och exkludera dem som står på andra sidan tröskeln. Problemet är bara att mängden av information börjar kräva det för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss konsumenter att sovra och välja i vår kultur.
Och det är där vi kommer tillbaka till ögonblicket på balkongen när jag når slutet av »Försvinnarna«.
Författaren Jerker Virdborg tar i den med mig ner i bergsrummen under trottoarerna i Stockholm, han tar mig till de förbjudna platserna som jag personen lekte i under uppväxten utanför Göteborg, han irrar både i rum och tid i önskan att hitta en gammal vän som spårlöst har försvunnit.
Kasten är snabba, gränsen för vad som är verkligt och inbillning, minne och nutid, är hela tiden suddig. Det finns många mysterier som på många sätt är större än det övergripande mysteriet med vad som hänt hans vän.
Om det varit en bok av Edgar Allen Poe så skulle jag ha gått ut, kokat en kopp kaffe och sedan börjat om från början, lagt större vikt vid detaljerna och försökt formulera en egen idé om vad som pågår mellan pärmarna. Jag erkänner utan omsvep att det rimliga kanske skulle vara att göra det även nu eftersom det är det litteratur ska göra: utmana läsarens uppfattning. Problemet är att jag inte vet om det är värt det.
I det utbud av litteratur, film och musik som idag är tillgängligt för alla några minuter bort har jag vant mig vid en innehållsdeklaration. Exempelvis kommunicerar TV serier som »Lost« och »Fringe« tydligt ut att de innehåller mer än vad ögat möter. De säger »titta på detaljerna, titta lite extra, du kommer ha behållning av det«, medan en serie som »C.S.I.« är tydlig med att den är 43 minuters underhållning och sen är det slut.
Jag som tittare vet därmed vad jag har att vänta och kan hantera det jag ser rätt. Inom litteraturen är förlag inom specialgenres duktiga på att göra detta. I den stora kategorin »science fiction« (lika precis som begreppet »deckare«) har förlagen lärt sig att de tjänar på om att vara tydliga med om en bok handlar om filosofisk och vetenskaplig teori förklädd till en berättande handling eller om det är lättsmält intergalaktisk pang-pang.
Den klassiska skönlitteraturen har däremot hamnat i etiketteringsskugga där jag som läsare inte får några ledtrådar alls till hur jag ska förhålla mig till verket.
Visserligen ska litteratur och konst ur det rent spirituella perspektivet inte behöva ha en instruktionsbok. I en perfekt värld står den för sig själv, drabbar betraktaren som upplever den och får olika betydelser för olika uttolkare. Men i en perfekt värld så skulle man inte behöva marknadsföra kultur eftersom det bara skulle vara att släppa tillräckligt bra innehåll så skulle det hitta sina lyssnare/läsare/tittare på egen hand.
Det som gör detta ideala synsätt omöjligt i dagens värld är den förkrossande volymen av information som finns tillgänglig. Varför ska jag ta upp en bok där jag inte vet vilken utmaning jag får? Det är bekvämt för författare och förlag att inte tagga sina verk eftersom de då är öppna för tolkning, för att överraska och för att många som inte gillar verket köper det som grisen i säcken. Men det leder oundvikligen in i en situation med mig på balkongen och Jerker Virdborgs »Försvinnarna« precis utläst.
Vad ska jag göra med den? Ska jag läsa om den och försöka utröna vad det är som linjärt händer mellan hans fragment av barndomssomrar och våt betong? Eller finns där ingen linjär historia? Kanske är det meningen att jag ska betrakta romanen som konst och bara ta in de olika nedslagen i olika känslor och platser för att finna något om mig själv? Möjligen ska hela handlingen betraktas som en metafor.
Jag är öppen för alla dessa möjligheter. Ingen av dem gör det till en bättre eller sämre bok. Tack, det var en fantastisk läsupplevelse men jag har inte tid att vänta innan jag går vidare till nästa.
Jag lägger i från mig boken och dröjer med att ta beslutet. Istället går jag för att laga lite mat. Öppnar en kall Oppigårds. Stereon i köket spelar The Housemartins klassiska »London 0 – Hull 4«.
Med den här texten i åtanke går jag in på Amazon och tittar på hur den är taggad. Inte alls. Jag skriver in »pop«, »Christian«, »marxist«, »sunny«, »summer«, »hope« och klickar på spara. Kanske kan det få någon som letar efter religiös eller politisk musik att hitta ett album de inte vet om att de kommer att älska.
Om du vill förkovra dig i ämnet och läsa smartare teorier än vad som ges här rekommenderas David Weinbergers »Everything Is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder«.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
arkiv >
digital kommunikation >
finkultur >
geotaggning >
informationsteknik >
informationsteori >
jerker virdborg >
kulturkritik >
litteratur >
nerikes allehanda >
register >
taggar >
taggning
2008-11-03
Postad i Läsvärt?
Den här texten publicerades i gårdagens Nerikes Allehanda. Om du är en flitig läsare av bloggen kan det hända att vissa av resonemangen går i repris.
I somras var det 60 år sedan Columbia Records kallade till presskonferens och presenterade ett nytt musikmedium: LP-skivan. Med tiden skulle vinylskivan med 12 tum i diameter inte bara bli världens mest framgångsrika musikformat men också i grunden påverka sättet på vilket musik skrevs och framfördes.
LP:n var nämligen inte bara ett nytt fysiskt format utan gav också möjligheten för artister att släppa flera låtar i en noga uträknad följd, det vi idag kallar för album. Anledningen till att skivbolagen stött på problem i övergången till den digitala eran är att de försöker bevara den abstrakta strukturen på albumet medan konsumenterna inte längre är intresserade av den fysiska motsvarigheten.
När LP-skivan gjorde entré i slutet av 1940-talet var det nästan uteslutande klassisk musik och Broadway-föreställningar som trycktes på den. Skivbolagen trodde att de som lyssnade på populärmusik föredrog 78-varvarna (med begränsningen på 4 minuters speltid per sida) medan den klassiska publiken nu skulle kunna avnjuta en hel symfoni utan avbrott. Detta antagande om vilket format konsumenterna önskade var aningen felberäknat. Några år senare började all sorts musik ges ut på LP och fram till mitten av åttiotalet blev den skivbolagens stora guldgruva. En oväntad sidoeffekt var att det fysiska formatet också kom att revolutionera det konstnärliga innehållet.
Med nästan 50 inspelningsminuter att utnyttja började artister och band hitta ett uttryck där noggrannhet i låtordning och arrangemang byggde upp en helhet som kunde vara större än låtarna den byggdes upp av. Denna helhet beskriver vi med självklarhet idag som »ett album«.
Albumets uppbyggnad kom så småningom att hitta en standardform som lyssnaren förväntade sig när skivan las på grammofonen. Första spåret på varje sida skulle vara kraftfullt. Radiohiten skulle ligga som spår 2 eller 3. Den första lugna låten fick komma tidigast spåret efter radiohiten. Avslutningen var antingen lång och storslagen eller kort och avskalad.
Precis som vi förväntade oss att den fysiska LP-skivan såg ut på ett visst sätt kom vi att förvänta oss att låtarna på den följde en viss formel, att artisten skulle ta oss med på en resa som ökade och sjönk i intensitet men med en logisk följd i anslaget.
Med tiden kom denna konstnärliga uppbyggnad av innehållet att bli synonymt med mediet. Att säga att en artist släppt »en skiva«, »ett album« eller till och med »en LP« fick betydelsen att musiken inte bara hade tillgängliggjorts i den fysiska formen av en LP men att innehållet på den i tematik, arrangemang och låtordning dessutom var mer eller mindre sammanhållen.
Det är här fröet till skivbolagens uppgivenhet över dagens musikklimat rotas. Övergången från LP till CD innebar inga större förändringar eftersom det musikaliska albuminnehållet förblev detsamma även när det fysiska formatet förändrades. Introduktionen av digitala format som mp3 blev däremot katastrof. Eftersom albumets musikaliska innehåll var anpassat till den fysiska LP/CD-skivan behövde skivbolagen tänka om hela processen för utgivning. Det gjorde man inte. Istället blev vi kunder till deras fiender, den egna produkten blev deras nemesis.
Svara på följande fråga: Du går in på en hemsida som tillhör ett litet band som inte givit ut sin musik på fysiska media som LP eller CD. De har lagt upp sin musik fritt för nedladdning och du sparar ner tolv låtar som i tematik, arrangemang och låtordning är mer eller mindre sammanhållna. Vad är det du lyssnar på? De enda ord du kan använda för att beskriva det på är »album«, »skiva«, »fullängdare«, »platta« eller någon annan av de synonymer som LP-skivan har haft.
För oss konsumenter är detta inte ett stort problem eftersom vi finner nya sätt att prata om musik. Om du däremot är ett företag som har ordet »Records« i ditt namn ligger du sämre till. Redan namnet säger ju att »skivbolaget« är bundet till ett format och formen som hör därtill.
Det är lätt att hamna i en situation där någonting man haft en tid upplevs som att det alltid har funnits där. Jag var sjutton år när mobiltelefonen börjat bli var persons egendom och även jag skaffade min första dito. Trots att jag alltså har levt fler år av mitt liv utan mobiltelefon än med så kan jag inte minnas hur jag och mina kompisar innan dess kunde bestämma träff på stan, hur vi kunde avtala flera möten i rad utan att kontinuerligt stämma av. Jag tror det hade att göra med givna mötespunkter på bestämda tider men det låter ju helt absurt idag.
Av samma anledning är det lätt att glömma att albumet inte är ett av naturen valt format som den enda paketering musik kan existera i. Varken i den fysiska eller den abstrakta betydelsen.
Kompositören Max Richter släppte nyligen en samling stycken under namnet »24 Postcards In Full Colour«. Verket bestod av 24 korta kompositioner som publicerades på en sajt där vart och ett illustrerades av olika fotografier men där låtordning och struktur var oväsentlig. »24 Postcards In Full Colour« var Richters sätt att utforska vad som kunde göras kreativt med det fragmentariska sätt vi lyssnar på musik idag, en självpåtagen utmaning för att se om musik kvalitativt kan komponeras för att fungera som ringsignaler eller enstaka spelade spår. Richter såg lyssnarbeteendet och anpassade sig.
Att hans skivbolag senare släppte »24 Postcards In Full Colour« på CD med en statisk spellista var ett onödigt försök att passa in verken i den traditionella albummallen.
Även om det fysiska exemplaret i vår digitala tid har blivit irrelevant så fortsätter skivbolagen att försöka upprätthålla det abstrakta albumformatet, trots att det inte längre finns en fysisk anledning att hålla sig inom de ramarna. Att albumet fram till helt nyligen var mer gynnsamt ur logistiskt perspektiv är självklart (det kostar mindre att ge ut och marknadsföra en artist med 10-15 låtar vartannat år än att släppa 10-15 singlar varannan månad) men den krassa sanningen är att det alltid varit ett försvinnande litet antal album som varit av hög kvalitet rakt igenom. Kunderna är inte intresserade av hela paketet när det nu går att plocka russinen ur kakan.
Idag sätts perfekta personliga spellistor istället ihop av lyssnaren själv, baserat på enstaka spår från en uppsjö av olika artister. Kunderna har mot bolagens vilja tydligt deklarerat att de inte är intresserade av produkten i den form de erbjuds den medan branschen kämpar med att bevisa att kunderna har fel. De borde lyssna på sina föregångare.
Sextio år efter LP-skivans födsel har nämligen skivbolagsbossarna som trodde att lyssnare av populärmusik var mer intresserade av 78-varvaren, att höra en låt av en artist i taget, till slut fått rätt.
På den här punkten är problemen egentligen långt mycket större för skivbolagen än för annan underhållningsindustri, exempelvis filmbolagen. Precis som ett musikalbum förpliktigar en viss förväntad struktur i låtordning och form gör en långfilm det i handling och berättande. Väldigt få filmer tar död på huvudpersonen efter en halvtimme precis när tittarens sympatier har väckts och oavsett om filmen funnits fysiskt på Betamax, VHS eller DVD har hjälten ställts inför sitt problem, övervunnit sina brister och till slut kommit ut som vinnare.
Det format vi kallar »långfilm« innehåller på samma sätt som begreppet »musikalbum« förväntningar på vad som kommer presenteras oss, men skillnaden är att långfilmen inte är knuten till sin fysiska paketering. Det 120 minuter långa spelfilmsformatet må vara hotat på andra sätt, exempelvis av konkurrerande format som det 43 minuter långa TV-serieavsnittet, men ett totalt underkännande från cineaster på liknande vis som musikfans förkastat albumformatet är svårt att föreställa sig.
De media som lyckats bäst i anpassningen till de möjligheter som Internet och bredband har erbjudit är nyhetstidningar, radio och TV. För tio år sedan betydde en tidnings närvaro på nätet bara att pappersupplagans innehåll publicerades online medan webben idag är betraktad som ett eget medium där bloggar, kommenteringsfunktioner och chattar ger fler värden än envägskommunikationen.
För TV-kanaler är Internet en möjlighet att i grunden revolutionera affärsmodellen. De har alltid haft problemet i att en distributör (Com Hem, Boxer eller motsvarande) stått mellan dem och slutkunden men har nu hittat ett sätt att nå konsumenterna direkt.
Medan distributörerna fortsätter avvisa möjligheterna till att sälja kanaler a la carte i stället för i godtycklig paketering har TV-kanalerna tagit saken i egna händer och startat streamingtjänster. Redan kan allt från lokalnyheter och debatter till drama och direktsänd sport streamas direkt från TV-kanal till slutkund utan mellanhänder, och utvecklingen är bara i sin linda.
Anledningen till att de börjar lyckas medan musikbranschen misslyckas är att konsumenterna inte har avfärdat innehållet utan bara har upptäckt nya sätt att tillgodogöra sig det på. Jag är inte särskilt intresserad av att skaffa dyra TV-paket men det betyder inte att jag tappat intresset för debattprogram, dramaserier och snooker eftersom de problem jag har med TV-mediet inte härrör sig till innehållet utan formatet. En smart industri har insett detta och anpassat sig.
Samtidigt famlar den konservativa musikbranschen i mörkret, tycker att allt var bättre förr och försöker på olika sätt ompaketera albumet på det ena sättet efter det andra fast det från början kom som en ren konsekvens av ett fysiskt format som numera knappt finns.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
album >
informationsteknik >
LP >
max richter >
mp3-teori >
musikteori >
nerikes allehanda >
skivbolag
2008-09-23
Postad i Läsvärt?
En bunt papper, perforerade i ändarna och fyllda med noggrann matrisskrivartext. På förstasidan ett försök till omslag i en tid då stordatorernas förmåga till layout begränsade sig till kantiga figurer och linjer. Min pappas personnummer hotfullt stirrande upp från lätt gulnat papper. Jag sitter med hans akt framför mig på bordet.
I boken »The File: A Personal History« åker den brittiske historikern Timothy Garton-Ash till forna Östberlin och hämtar ut informationen Stasi hade på honom. Han bodde där som utbytesstudent i unga år och ville efter murens fall åka tillbaka för att se spåren han lämnade efter sig. I »The File« går han igenom Stasis uppgifter om honom, steg för steg. Han träffar gamla vänner, han besöker platserna som det skrivs om, han söker upp informatörerna och intervjuar dem.
Det är ett gripande vittnesmål. Ett starkt avsnitt innehåller Stasi-aktens redogörelse för en av Garton-Ashs utekvällar, minut för minut. Vilka barer han gick på. Vilka han pratade med. En kväll som för honom sedan länge gått förlorad i minnet återkommer i komplett detalj.
Jag sitter här med min pappas akt och det känns märkligt. Den är inte frukten av ett kommunistiskt Östtyskland med kontrollbehov utan av ett demokratiskt Sverige med goda intentioner. Min pappa var en av 15000 utvalda som punktmarkerades för att sociologerna skulle kunna se mönster framträda, för att kunna ringa in »riskgrupper«. Alla uppgifter från myndigheterna registrerades och kompletterades med annat material, exempelvis en intervju som gjordes med honom i mellanstadiet. Utan att ha en aning om vad den användes till.
Projektet kallades »Metropolit«. Om du föddes 1953 och var mantalsskriven i Stockholm tio år senare var du registrerad. Utan att dina föräldrar godkänt det eller att du fick information om det. Min pappa var en av dem och nu sitter jag här med hans akt.
På första sidan finns information från Carl-Gunnar Janson, ansvarig för Metropolit-projektet på Stockholm Universitet. Hans ord är lugnande och förtroendeingivande: »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« De orden ekar tomt när vi vänder till nästa blad.
Det här är de kalla, svartvita siffrorna från de första 30 åren i min pappas liv.
Akten tar sin början med förlossningsjournalen från 1953. Ett friskt gossebarn föddes till världen med vikt på 44 hekto och längd på 52 centimeter. Han fick åka hem efter förlossningen. Men till vilket hem? Utdrag från folk- och bostadsräkningen börjar måla upp bilden.
Hemmet var en förhyrd enrumslägenhet och pappas »hushållsställning« var som barn till dem som hyrde den (alltså min farmor och farfar). I papperna framgår att de i badrummet hade egen vattenklosett och varmvatten, men att lägenheten däremot saknade kylskåp. I köket fanns gasspis med ugn och hushållet ägde totalt en bil. Familjen klassificerades som »trångbodd«.
De matrisutskrivna bokstäverna står där i aggressiva versaler. Uppgifter listas, allt ifrån husets byggnadsår till lägenhetens faciliteter. »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« Jag tänker mig löpsedeln: »Uppvuxen utan kylskåp men med egen dusch i hus byggt innan 1940? Då är du i RISKZONEN.«
Jag bläddrar framåt. I uppgifterna från mantalslängden från 1964 finns en rolig formulering: »Aktuell fader (jämförelse med födelsebok 1953): Samma.« Hur skulle det inte kunna vara samma fader?
1966 gick pappa i klass 6C i Västberga Skola. En dag kom snälla tjänstemän till klassen med tester och enkäter som eleverna skulle fylla i. Dessa var specialskrivna för att användas i Projekt Metropolit och resultaten står att läsa i akten. Bland annat fick eleverna fylla i vilka i klassen de skulle vilja se som 1) framtida arbetskamrat 2) bästa vän och 3) klassfestarrangör. Som »Villa Medusa« utan kameler, kanske.
Min pappa är en kul prick nu och jag tror han var det redan då för jag läser att hela 6 personer i klassen ville se honom som klassfestarrangör. 5 markerade att de ville ha honom som framtida arbetskamrat och 4 stycken att de ville ha honom som bästa vän.
Många av frågorna i enkäten rör yrkeslivet och framtiden. Vilken socialgrupp siktar du på att komma till (jag antar att frågan inte var ställd så direkt till eleverna men i akten är det omvandlat till denna klartext)? Hur är din familjs attityd till skolutbildning? Har du talat med dem där hemma vad du vill bli? Tror du att du kommer att ha det yrke som du först angett när du är i 30-årsåldern?
Till de frågorna kom en mätning av attityder till olika yrken. Till en lång (lång!) lista av möjliga framtida yrken skulle något av tre alternativ fyllas i: »Vill gärna bli«, »Vill inte bli« eller »Vet inte«. Jag undrar om de inte formulerade lite tokigt här, tjänstemännen. Eleverna var 12 år. Hur många 12-åringar tror att de kommer jobba med något vanligt vardagsgnet?
Svaren på pappas enkät är tydliga. Han svarade »vet inte« när det gällde »flygare« och »civilingenjör« men i övrigt var det »Vill inte bli« rakt igenom. Förutom på ett par yrken: TV-reporter, författare, direktör, affärsman, journalist, arkitekt och proffsfotbollsspelare (!). Jag tycker det är rätt konstigt att de inte hade med astronaut på listan.
Enkäten mätte också hur många timmar i veckan eleverna läste böcker, tittade på TV, gjorde läxor, läste serietidningar. Den frågade om de läste dagstidningar och vilka delar av dem de läste (pappa angav »Annonser«, »Sport« och »Serier«, dock inte »Nyheter«). En fråga sticker ut: »Hur många artiklar om politik, litteratur, vetenskap eller sociala problem har du läst i dagstidningar senaste veckan?«.
Min favorit i enkäten är en sekvens med frågor om livet, nuvarande och framtida. För mitt inre ser jag pappa sitta där i skolbänken och klia sig i huvudet. Ska han svara som det är eller svara vad de vuxna vill höra? Jag ler åt den blandning av 12-årig naivitet och fantastisk slughet som smugit sig in i registret:
Om skolan var helt frivillig och du kunde sluta redan i morgon om du ville eller gå kvar om du ville. Vad skulle du göra? Sluta.
Hur skulle du vilja att dina klasskamrater kom ihåg dig när du slutat skolan? Som en som var omtyckt i klassen.
Tycker du att eleverna ska få röka i skolan? Absolut inte.
Vad gör du helst en lördagkväll? Spelar skivor.
Vad tror du är det viktigaste för att du ska trivas och ha det bra när du blir stor? Att vara lyckligt gift.
Hur tror du att du kommer att trivas när du blir stor? Ganska bra.
En del oroar sig mycket för framtiden, andra oroar sig inte alls. Hur gör du? Oroar mig ganska mycket.
Tycker du om att tänka på vad du ska göra när du blir stor? Ja lite grann.
Om du fick välja mellan 100kr nu och 1000kr om fem år, vilket skulle du välja? Säkert 1000kr om fem år.
Notera det sista svaret. »Säkert 1000kr om fem år.« Skulle du använda det som statistiskt underlag? Jag läser det som att han skriver vad han tänker: »Ni vill säkert att jag ska välja 1000kr om fem år.« Han har ingen aning om vad frågan egentligen gäller. Han vet inte vad de kommer att utläsa av den. Han har bara på känn att det där med 100kr nu säkert verkar kortsiktigt och ovuxet.
Det är mörkt. Ett ljus brinner på bordet bredvid min dator. Jag går vidare i akten. Här finns skolbetygen. Antal frånvarotimmar under högstadiet. Utlåtanden om simkunnighet. Sökta gymnasielinjer. Ordningsbetyg. Några år senare kommer yrkeskategori, arbetstid per vecka, årsinkomst, boende, socialgrupp och något diffust som betecknas »kvalitetsgrupp« som jag tror beskriver lägenhetsstandarden.
Värnpliktsverkets data från mönstringen hör till aktens mest uttömmande. Här finns det mesta, från mätning av mörkersyn till midjeomfång och en utvärdering av pappas möjligheter i det framtida livet. När jag skriver det här kan jag inte låta bli att le brett. Att pappa vid mönstringen hade en muskelfaktor i newton på 1.7 i handgrepp är en uppgift som spelar mindre roll, men vid det personliga samtalet fick han frågan om »Avsett yrke«, det vill säga vad han var inriktad på att börja arbeta med efter militärtjänstgöringen. »Skeppsmäklare«, är pappas svar. Strax under finns Värnpliktsverkets utlåtande om denna önskan: »Gradering av avsett yrke: Ej sannolikhet«.
De behöver jobba med sina graderingsmetoder. Så långt tillbaka som jag minns har pappa arbetat som skeppsmäklare. Han gör det fortfarande. Förutom exempelvis de 16 sjukdagar han hade 1980 enligt akten.
Pappa – Byråkraterna, 1-0.
Jag har suttit här och läst om min fars liv, alla dessa triviala detaljstatistiska värden blandat med personliga uppgifter och registrerade uttalanden.
Jag har väntat på att komma till 1977, året när jag föddes. Vad står det om mig? Hörde någon av enkäterna eller de diagnostiska proven jag fick i skolan till Projekt Metropolit? Kommer det komma en »Kvaliteter som fader enligt son: Mycket uppskattad« här någonstans?
I slutet av akten finns en lista, år för år, över civilstånd och barn. När jag kommer dit blir jag lite förvånad. Antingen är det något som mina föräldrar har glömt bort att berätta för mig eller så har jag framför mig ett knivskarpt facit till varför jag inte tror på registrering av det här slaget. Jag tror inte det är det förstnämnda.
På de sista raderna i akten läser jag: »Antal barn 1982: 0.« När det surrade till djupt nere i databanken och just det värdet registrerades var jag 5 år. Enligt maskinerna finns jag inte. »Så här ser din data ut på bandet: 1 1 1 1 . 0 1 . 0 1 .« Det är datalagringsspråk för »Antal barn 1982: 0«.
Jag är inte upprörd. Felaktiga uppgifter av det här slaget kan vi egentligen skratta åt. Att jag inte finns med säger bara rätt mycket om träffsäkerheten i de »statistiska analyser« som registret ska ligga till grund för. Det som sätter starkast avtryck på mig här är inte vilka data som finns sparade och faktiskt inte heller sättet som informationen hämtades in på.
När jag började skriva detta inlägg trodde jag att slutklämmen skulle bli lite tacksamt prickskjutande mot metoder som samkörning av register, fulenkäter till icke ont anande 12-åringar och misslyckade slentrianutlåtanden om livsplaner från Värnpliktsverket. Ikväll sitter jag här och känner att detta är överflödigt och nästan lite oviktigt.
Vad jag upplever som långt mycket mer störande är kylan som uppgifterna framträder i.
De här sterila datautskrifterna listar statistiska värden, sida upp och sida ner. Vattenklosett i hemmet? Ja. Frånvarotimmar vårterminen årskurs 9? 21. Hur lång tid ser du på TV per dag? Cirka 1,5 timmar. För mig är det verkligt fasansfulla hur brutalt det går att koka ned en persons liv till sifferreduktion. Särskilt i det här fallet. Det är min farsa, liksom.
Ingenstans i denna rapport står om vilken bra pappa han har varit och hur glad jag är att vara familj. Ingenstans står om fotbollsmatcherna vi sett, resorna vi gjort eller hur fantastiskt trevligt det är att bara ta en öl och snacka lite skit med honom.
Jag tycker det finns en enormt djup ovärdighet i att ta bort allt det kärleksfulla och varma men ändå behålla personnumret på framsidan som en etikett över vad siffrorna står för. Det är ett liv vi pratar om, inte en årsinkomst 1976.
Naturligtvis hade en oacceptabel övervakning av samma slag som den unge Timothy Garton-Ash utsattes för i Östberlin krävts för att sådana uppgifter skulle kunna finnas med. Det är inte dit jag vill (surprise!). Det är bara en väldigt omtumlande upplevelse att se någon man känner så väl berövas alla mänskliga värden och istället bli »Vattenklosett ja eller nej?«. Dessutom med helt inkorrekta uppgifter och hörsägen.
Det är en väldigt omtumlande upplevelse att inse att det är så här det ser ut när staten ger tummen upp för godtyckligt registrerande.
Den 10 februari 1986 slog Dagens Nyheter upp en rubrik på förstasidan: »Hemligt granskade i 20 år – Forskare vet allt om 15 000 svenskar«. Artikeln berättade om det jag gått igenom här, men avslöjade också att sjukdomar, kriminalitet och drogproblem registrerats i de fall det varit aktuellt. Det blev ett himla liv. Att projektet bedrivits med Datainspektionens välsignelse väckte förstås debatt.
Kort därpå skrev Anna Christensen, professor i civilrätt i Lund, en debattartikel vars innehåll såhär nästan 23 år senare fortfarande är mer relevant än någonsin:
“Det är en slump att debatten blossat upp just i anslutning till Metropolitprojektet. Det utförs hela tiden undersökningar av detta slag i stor skala och i liten skala inom forskningen och inom administrationen. […] De drivs av samma lidelse att “kartlägga” hela den värld som består av människors tankar och handlingar, att “spåra upp” de dolda alkoholisterna och alla andra som försöker dölja sig. […] Men de stora heltäckande undersökningarna av hela befolkningsgrupper födda ett visst år, dessa dataregister, som omfattar alla och envar och som kan samköras och generera ny kunskap, visar att alla är hotade av denna administrativa kunskapsutveckling. Ingen kan veta vem som idag betraktas som ett riskfall och än mindre vilka som kommer att betraktas som ett riskfall i morgon.”
Efter uppståndelsen avidentifierades databasen i maj 1986 och ingen ny information kunde därefter läggas in. Men den statistiska datan sparades. När jag sökte lite inför det här inlägget upptäckte jag att den här datan väcktes till liv 2004 under det nya namnet »Stockholm Birth Cohort Study«. Hos Oxford Journals finns en beskrivning av detta nya statistikprojekt. Vi tar ett kort utdrag. Notera det sista:
“The Stockholm Birth Cohort Study (SBC) was created in 2004/2005 by a probability matching of two comprehensive and longitudinal datasets. The first, the Stockholm Metropolitan study 1953–1985, consists of all children born in 1953 and living in the Stockholm metropolitan area in 1963. The second, The Swedish Work and Mortality Database 1980–2002 (WMD), consists of all individuals living in Sweden in 1980 or 1990, and born before 1985.”
Mmm. Känns bra att jag äntligen fått komma med. Förenad med min pappa i datacentret. I databasen med den passande förkortningen WMD. När FRA pluggar in kablarna kanske det är läge att komplettera uppgifterna om frånvarotimmar i högstadiet med lite snaskig Facebook-historik. Det kan väl inte skada? Trots allt måste vi ju komma ihåg att de här uppgifterna inte syftar till att teckna livshistorier utan enbart ligger till grund för statistiska analyser.
Tack till pappa för att jag fick posta detta! Eftersom du gav ok till mig att publicera utan att du först läst igenom så får du väl om du är missnöjd anmäla mig enligt PUL eller avslöja några snaskiga grejer jag gjorde när jag var liten i kommentarsfältet så är vi even steven.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
arkiv >
övervakning >
databas >
databaser >
FRA >
information >
informationsteknik >
integritet >
lagring >
Metropolit >
politik >
register
2008-01-17
Postad i Läsvärt?, Repris
Igår kväll hittade jag av en slump på webben en av de märkligaste artiklar jag varit inblandad i.
På sommaren 2003 blev jag kontaktad av Mårten Schultz och Rikard Westman som höll på med ett nytt nummer av deras magasin »The Asshole Camper«. På den tiden var jag frilansande skribent och det var inte ovanligt att mail damp ner med förfrågan om att skriva artiklar av olika slag. Den här skiljde sig däremot markant från mängden.
Rikard och Mårten ville att jag skulle avslöja bluffen “Elton John”. Alltså inte den riktiga Elton John, för han har ju inte setts till sedan början av sjuttiotalet. Är han död? Försvunnen? Och vem är då “Elton John” som setts i tidningarna sedan dess? De hade konstaterat att det inte finns några bevis för att “Elton John” är samma man som rockstjärnan som försvann efter inspelningarna av »Goodbye Yellow Brick Road« och ville att jag skulle undersöka fallet.
Jag hade ju långt tidigare än så hört samma rykte. Jag kunde inte motstå utmaningen och började genast gräva. Det jag kom fram till var lika skrämmande som mystiskt.
Läs: »In Global Search of Elton«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Elton John >
konspiration
FEED
