När musikprogrammen i hemdatorn och tillgången till internet började rita om villkoren för popmusik i slutet av 90-talet växte det unika, egna uttrycket fram som ett av de viktigaste verktygen för att nå igenom mediabruset. För att utmärka sig övergav band den klassiska uppsättningen med två gitarrer, trummor och bas för att experimentera med nya ljud eller avancerade frisyrer.

Spola fram till 2010. Trettio år har gått sedan Johan Kinde, sångare i Lustans Lakejer, gjorde sitt legendariska konstaterande att »det går bra att göra musik utan instrument men det skulle aldrig gå utan snygga kläder«. Numera är det självklart. Valet av typsnitt har blivit lika viktigt som hitrefrängen.

– Det var faktiskt inte jag som sa det, berättar Johan Kinde.
– Det står i artikeln att jag sa det men egentligen var det vår gitarrist, Adrian Valery. Intervjun gjordes under inspelningen av vår första platta och jag kom inte ihåg att han sagt så innan jag läste artikeln. När den publicerades sent på hösten 1980 så hade det citatet i rubriken ändrats till “Kläderna är viktigare än musiken” och vi förstod direkt att oj, det här kommer inte gå obemärkt förbi.

Musikkritker som sökte autenticitet i punkens betongförorter tyckte att Lustans Lakejers förhållande till yta var förkastlig, men idag framstår den mer som en profetia om framtiden än en provokation.

Numera är det inte ovanligt för små popband att komma ut ur replokalen med en låt klar men med genomarbetad grafisk profil. Att popmusiken bryr sig om sin yta är naturligtvis ingen nyhet. Ända sedan Elvis vickade sin första höft har det varit helt nödvändigt för popartisten att definiera sin image också genom formgivning, en rolig hatt eller andra uttryck.

Vår tid av snabba bloggnyheter och mp3-hypar innebär däremot en förändring av hur nya artister behöver förhålla sig till hur de framstår.

Li Stanley utgör tillsammans med Erik Lindestad duon Wild At Heart, ett nytt band som personifierar ambitionen att ta ett helhetsgrepp på sin publika framtoning från dag ett. De hade en visuell idé om vad bandet stod för klar innan den första låten var skriven och Li förklarar att det för henne inte är spektakulärt att prioritera profilen lika mycket som låtarna. För henne är det bara en naturlig del av processen som handlar om att göra popmusik.
– Vi har alltid haft en vision kring vår musik men det är lika intressant och roligt att jobba med det visuella. Det är bara två olika uttryck för samma skaparbehov, säger hon.

När jag frågar Li om hennes engagemang i det visuella är ett »nödvändigt måste« som hon egentligen skulle vilja slippa är svaret ett förvånat »absolut inte«.
– Jag inspireras mycket av andra artister och band som tänker på samma sätt. Både jag och Erik gillar att jobba med projekt som verkligen är genomtänkta och den grafiska profilen ingår i det. Men det är viktigt att påpeka att musiken alltid kommer i första rummet. Utan bra låtmaterial har man ingenting att gå på och vi skulle aldrig bortprioritera musiken för det visuella, säger hon.

Förutom att det behövs för att nå ut tror Li att en stor anledning till att mer kraft läggs på den visuella framtoningen idag också är att liveframträdandet har blivit den viktigaste inkomstkällan för artister.
– Fans och publik vill nog ha ut mer av ett konsertbesök idag. Biljettpriserna har stigit och då räcker det inte med en avskalad unplugged-spelning med tre personer på scen. Det krävs lasershow, teatersmink och fräsiga indiankläder.

Frågan är vad som händer med den underliggande musiken när de fräsiga indiankläderna åker på. Det kan argumenteras för att andra områden har vattnats ur i samband med att sökandet efter snabb effekt ökat. Politiker pratar hellre i one-liners än diskuterar bakomliggande ideologi. I den moderna arkitekturen har själva byggnaderna blivit one-liners istället för att vara en del av ett samhällsbyggande projekt. Inom musiken har fans och media traditionellt dyrkat det beständiga artistskapet, det som utvecklas från album till album och leder fram till konserter där framförandet av en obskyr b-sida blir ett oförglömligt ögonblick.

Jag frågar varumärkesstrategen Christina Cheng om Glasvegas-sångarens solglasögon eller Lykke Lis nya jacka kan skymma det bakomvarande, om det finns en fara med att sätta fokus på attribut som passar som one-liners snarare än musiken.

– Risken att hamna i ett fack finns inom alla kreativa uttryckssätt. Det som är avgörande för långvarig framgång är hur duktig man är på att vidga den synen, säger Cheng.
– Det gäller att inte måla in sig i ett hörn som omöjliggör någon typ av fortsättning. Oavsett vad det är för trend som gäller så finns det många som aldrig kan bli större än trenden. Ett fåtal är skickliga nog att gå vidare samtidigt som de gör det inom ramarna för vad deras publik vill ha, menar hon.

Johan Kinde berättar hur rubriken om att kläderna är viktigare än musiken direkt satte en stämpel på Lustans Lakejer.
– I början var uppmärksamheten kring det kul men redan efter ett halvår hade vi tröttnat. Vi hamnade väldigt snabbt i ett fack där till och med de kritiker som gillade oss använde ordet “posörer”. Lyssnar jag på låtarna idag så kan jag förbluffas över hur bra vi var med tanke på att jag bara var 16-17 år när jag skrev texterna och det var tråkigt att många som inte kände till oss avfärdade dem utan att ha lyssnat. Samtidigt är det ett tveeggat svärd. Då, precis som nu, kom det väldigt mycket bra svensk musik man behövde sticka ut ur mängden. Det lyckades vi ju med, säger han.

Li Stanley i Wild At Heart är medveten om risken.
– Råkar man trilla i hype-lådan är det inte alltid lika lätt att ta sig ur den, men jag tror att riktigt talang och äkta artistskap visar sig i det långa loppet. Jag tänker på The Knife som exempel. De lyckades gå från hype till hype istället för från hype till fluga, säger hon.

Utvecklingen där popband blir sina egna A&R:s och lanserar sig som ett färdigt band i och med deras första låtar tillskrivs ofta utvecklingen inom musik- och mediebranschen. För att höras och synas krävs mer än ett par bra låtar. Tidigare var det skivbolagens marknadsföringsbudgetar som kunde bidra med det lilla extra men idag handlar det om att själv stå ut från mängden.

Christina Cheng menar att förklaringen också finns i en förändrad mentalitet gentemot kommunikation.
– Medvetenheten om det egna varumärket och hur man kan uttrycka sig på individnivå är större än tidigare. Det är allmänkunskap bland unga idag, vilket det inte varit förr. De som växt upp med nätet som en naturlig plats att vara på är briljanta på det här och gör ingen skillnad mellan varumärket och sig själva, säger hon.

Jag brukar generaliserat säga att jag känner att en av de mest betydande förändringarna inom popmusiken är att där band för femton år sedan klädde sig efter musiken de spelade så spelar de idag musik efter hur de klär sig. Cheng säger att man behöver titta också bortom kläderna och söka en underliggande känsla.
- Jag upplever att man börjar mer i en känsla eller en attityd och därefter kommer kläder, sammanhang och musik utifrån det. Ingången till skapandet är mer känsloorienterad, menar hon.

Li Stanley säger att deras utgångspunkt var nödvändig för att komma dit de ville med musiken.
– Wild At Heart föddes ur en bild istället för ur en låt men trots att musiken inte kom först visste vi hela tiden hur vi ville låta. Jag ser inte det här sättet att tänka på som en begränsning. Det är ju jag och Erik som sätter upp alla regler och om vi bestämmer oss för att göra en minimaltechno-låt så kommer vi göra det oberoende av vad som förväntas av oss utifrån vår grafiska profil.

När Johan Kinde och Lustans Lakejer äntrade den svenska popscenen i början av 80-talet var de trötta på de »slöjdlärarkläder« som andra svenska band bar på scen medan deras utländska hjältar som The Clash gnistrade av stil. Men det var svårt att leva upp till idealet.
- Många tror att vi var så genomtänkta men det dröjde ganska länge, till tredje plattan, innan vi fick råd att köpa dyra kläder. Fram till dess fick vi plocka ihop olika av våra föräldrars avlagda plagg i en slags punkestetik, säger han och menar att band som jobbar aktivt med sin image redan från början har större möjlighet att kontrollera hur de uppfattas.
– Styling av någon utomstående är ofta av ondo. Gör man det själv utifrån en egen idé så ligger det närmare ens musik och då har banden också bättre möjlighet att stå emot om de hamnar på ett skivbolag som vill profilera om dem vilket aldrig blir bra.

För Kinde är attribut som kläder och smink inte bara ett sätt att kommunicera bandets värden utan fyller också en rent praktisk funktion. Under sommarens turné bestämdes att blåjeans var förbjudet i bussen och att det skulle synas på backstageområdet vilka som var medlemmar i Lustans Lakejer. Men det var inte av fåfänga, berättar han.

– Ingen tycker att det är konstigt om en skådespelare sminkar sig men i popvärlden ses det fortfarande som lite fult. För mig är det viktigt eftersom det, förutom att man blir snyggare, skapar en fokusering på uppgiften. Varje kväll när vi kom ut från sminket så var vi enormt koncentrerade och gick verkligen in i jobbet vi var där för att göra.

Rockmyten om artisten som bara vill koncentrera sig på att skriva musik och ogillar promofotografer bottnar kanske i att den skivbolagsanställda promofotografen skapar en sorts begränsning som Wild At Heart och andra mindre popband inte har, att experimenterandet med yta kommer naturligt för en popartist när väl möjligheten och verktygen ges. Li tror att en av anledningarna att profiltänkandet spridit sig till indiescenen också är att möjligheterna numera finns.
– Det inte längre är omöjligt för ett band att spela in en musikvideo eller göra en grafisk profil utan uppbackning av ett skivbolag. Det är inte jättekrångligt att producera själv och det är mycket lättare att marknadsföra sig nu än för tio år sedan, säger hon.

Snart Lustans Lakejer för första gången på 11 år ett nytt album. För Kinde är form och framtoning fortfarande viktiga beståndsdelar i popmusiken men betonar också vikten av att inte överarbeta det.
– Nu tror jag inte något ungt band bryr sig om vad jag tycker, men om de gör det så är mitt råd att inte lägga ner för mycket energi. Stilen måste skapas med en lätt hand, annars riskerar det att kännas krystat.

Nyligen delade jag en flaska vin med en vän som menade att han sedan The Tough Alliance vevade sitt baseballträ har haft allt svårare för mängden av gimmicks som nya band sysslar med.

»Ett popband blir inte automatiskt hippt för att de har en harpa på scen«, menade han och varnade för ett popklimat där alla positionerar sig så hårt med accessoarer att det blir Brandsta City Släckers av alla band.

Då och där var det lätt att köpa resonemanget, men när Li Stanley pratar om vikten av kontextualitet och jag tänker på de stora albumen i min skivsamling så känner jag att det som pågår snarare är en förädling av popmusikens kärna. För vad vore Happy Mondays utan Bez eller David Bowie utan make-up?

Ett band som har en harpa på scen definierar inte sig själv utifrån harpan, men däremot blir det udda inslaget det enkla sättet för tidningar, bloggar och fans att närma sig bandet. Och plötsligt inser jag vad jag har gjort. Har jag lurat Li att bli intervjuad om Wild At Hearts profil och oavsiktligen givit dem epitetet »de som är så intresserade av sin image«?
– De som läser artikeln kommer väl förstå att det inte är så? Fast jag ligger kanske i riskzonen så jag får nog sluta prata om det, skrattar hon.

Ursprungligen publicerad i Sonic #54, oktober 2010.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-02-03 – Med rastlösheten som bränsle – om popmusikens internethype
• 2009-11-30 – Form och format
• 2009-05-15 – Nörderiet
• 2008-11-30 – Gör filmen Justice rättvisa?
• 2010-06-10 – Lady Gaga avslutar diskussionen om yta och konst
• 2009-03-20 – Omslagsform och brist på sådan
• 2009-01-19 – De hängivna fansens imagekrav

När vi trötta och griniga armbågar oss genom morgonrusningen till skola eller arbete passerar vi dörrar vi aldrig sett någon gå in i, hus där lamporna aldrig varit tända och vägar som sticker av till platser där vi aldrig varit. Men vi tar inte notis om dem utan borrar ner blicken och längtar efter koppen automatkaffe som väntar när vi kommer fram. För oss ordinära är det inte viktigt vart gångarna och tunnlarna leder för vi har nog bekymmer med beordrad övertid och badrumsgolvet som behöver läggas om. Men hur skulle staden se ut om vi tittade närmare?

I Nene Ormes »Udda verklighet« har huvudpersonen Udda hela sitt liv varit plågad av märkliga drömmar, så levande att de känts som på riktigt men samtidigt så overkliga. När hon börjar förstå att upplevelserna inte är mardrömmar ställs hon öga mot öga med ett Malmö som inte liknar den stad hon känner. Det är ett Malmö där det pågår en slags maktkamp som involverar hamnskiftare i Pildammsparken, orakel som håller hov i Turning Torso och inte minst det mystiska Rådet som verkar i skuggorna. Alltsammans omärkbart för de vanliga människorna i morgonrusningen.

    »När jag först flyttade till Malmö från en mindre ort kändes varenda skrymsle magiskt. Jag kunde gå nerför en helt vanlig gata och se sådant som andra inte såg«, berättar Nene.

Hon började skriva berättelsen om Udda när hon gick en författarutbildning 2006, men embryot till »Udda verklighet« kom redan 1995 när Nene flyttade till Malmö och varje morgon tog bussen från Södervärn till Lund. På promenaden till busshållplatsen hände en dag något mystiskt som kom att lägga grunden för den värld som hon nu målar upp i sin debutroman.

    »Jag gick alltid samma väg mellan Augustenborg och Södervärn. I södra Sofielund finns ett mysigt område med låga gårdshus omgärdade av plank och en vårmorgon när jag gått längs samma kullerstensgata varje morgon i ett halvår, såg jag plötsligt en port i ett av planken. Den hade aldrig varit där förut men såg ut som den var 100 år gammal. Genast började jag fundera: Vad händer om jag försöker öppna den? Vad händer om jag öppnar och går in? Varför finns den just nu? Visar den sig bara detta ögonblick?«

En av anledningarna att övernaturliga berättelser förlagda till stadsmiljö attraherar är att de handlar om något som vi inte ser direkt men som kanske kan finnas där om vi bara tittar tillräckligt noga. Berättartekniken skapade spänning redan i folksagor om Näcken och andra skogsväsen men den håller fortfarande läsare i spänning i vår moderna tid.

Ingen kan bestämt säga att exempelvis ett fall ur tv-serien »Arkiv X«, den gömda tågperrongen på King’s Cross i Harry Potter-böckerna eller det underjordiska London som skildras i Neil Gaimans »Neverwhere« inte existerar i vår värld. För att kunna se det speciella krävs att man skalar bort lager från vår verklighet och ofta är vanliga dödliga inte inbjudna. »Udda verklighet« hämtar sin styrka i samma mystik. Det går inte att säga att en oskyldig dörr i Malmö inte är en port till det övernaturliga, en känsla som får tanken att svindla om man tillåter sig att börja fundera.

     »Det är ett medvetet grepp. Min diaboliska plan med romanen är att få folk att stanna upp och titta på världen runt omkring dem«, skrattar Nene. »Människorna vi möter på stan kan ju faktiskt vara fantastiska. Vi har alla en djupt mänsklig önskan att vara mer än det som syns på vår yta så varför skulle personer vi möter inte vara det också?«

Människor som byter skepnad till skator och stiger mot natthimlen. Låsta hus som besökare måste korsa tid och rum med hjälp av magiska lotser för att komma in i. En värld i världen där de som är speciella, de sära, sköter sitt i tysthet medan vi andra, de ordinära, sköter vårt utan att ana något. Nene Ormes har med »Udda verklighet« låtit staden bli sin egen lekplats där ingen idé är för fantastisk men samtidigt, precis som en genomtänkt konspirationsteori, också känns trovärdig.

    »Det går att se min roman som ett långt kärleksbrev till Malmö. Här har jag byggt ett eget universum som räcker för mitt författande i överskådlig framtid. Jag har funderat på hur det skulle vara om karaktärerna skulle resa någon annanstans men det känns väldigt konstigt. De hör hemma i Malmö«, säger hon.

Uppmärksamheten för boken har under sommaren varit stor trots att »Udda verklighet« befinner sig i genren som brukar kallas »urban fantasy« och som normalt är lika osynlig hos den breda massan som hamnskiftarna i berättelsen är för oss vanliga. Att romanen skulle bli en framgång var därför aldrig självklart.

    »Jag har alltid trott på den men samtidigt fått slåss mycket för den«, säger Nene. »På skolan ifrågasatte vissa lärare varför den var krånglig med så många karaktärer och varför jag har valt att skriva en sådan historia om Malmö. Jag älskade min utbildning men jag var en av få som uttalat skrev fantasy där och vissa var inte så entusiastiska över det.«

När textarbetet var färdigt började nästa utmaning: Att få den utgiven. Flera förlag sade sig inledningsvis vara intresserade men backade ur med motiveringen att handlingen inte passade deras utgivning. Även fast urban fantasy-genren internationellt skördar stora kommersiella framgångar möts den med skepsis hos svenska förlag.

    »Folk verkar uppleva det som underligt så fort det ens nämns något övernaturligt. I Sverige har vi en tradition av hjältesagor som alla får lära sig men den breda läsarskaran vågar fortfarande inte ta i en bok som har magi i handlingen. Jag vet inte vem som har bedrivit en tuff kampanj men den verkar funka. Jag skyller på Rådet,« säger hon med en referens till det ljusskygga organ som håller ordning i Uddas värld.

Nene berättar att en av de vanligare läsarreaktionerna till den nyligen utgivna debutromanen är att hon dels får höra att det med det blodröda omslaget och svarta snittet är en snygg bok och dels får frågor om hon skriver på en fortsättning.

     »Det är naturligtvis oerhört smickrande och jag blir rörd varje gång jag hör det. Den första kommentaren är min förläggares förtjänst men den andra tar jag full credit för«, skrattar hon.

Mycket riktigt är en uppföljare som tar vid där Udda verklighet slutade också på gång.

    »Det går inte så fort men det gör det aldrig. Egentligen borde det väl vara en bild på mig där jag är böjd över tangentbordet i författarraseri utan tanke på omvärlden, men jag är glad om jag kan klämma in en halvtimmes skrivande per dag.«

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 5/2010)

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-07-02 – Nyligen läst: Nene Ormes – »Udda Verklighet«
• 2010-07-13 – Malmös underjord sipprar upp i mainstreammedia
• 2010-02-21 – »Som en puls, ungefär« – intervju med Mark Nelson
• 2009-12-02 – Vem börjar publicera kortromanen som får stå för sig själv?
• 2009-08-08 – UNA-bombaren och John Ajvide Lindqvist kan avslöjas på samma sätt
• 2009-08-17 – Pseudonymkritikerna missar att sanningen är ointressant
• 2010-02-11 – Varför är den förnuftiga sidekicken så tröttsam?

Tänk att det är 80000 år fram i tiden. Vår civilisation har försvunnit, ett par istider har passerat och ett gäng glada utforskare i renässansdräkter hittar en låda du lämnade efter dig. Här är utmaningen: De får absolut inte öppna lådan.

Hur förbereder du dig för att vara säker på att de inte gör det? Det låter som ett lustigt, abstrakt tankeexperiment men för Svensk Kärnbränslehantering (SKB) som håller på och planerar för slutförvaret av använt kärnbränsle djupt i berget under Forsmark är det ett verkligt problem.

    »Metoden med att förvara det i kopparkapslar nere i bergrummet är säker. Det ska inte kunna komma ut något i naturen av sig själv. Däremot måste vi fundera på hur vi kan skrämma borta framtida äventyrare som har hört av sina förfäder att det finns något i berget som de inte får röra och beger sig ut på skattjakt. Det är långt ifrån en enkel fråga och det lär dröja innan vi hittar en lösning«, berättar Erik Setzman, chef över enheten för miljökonsekvensbeskrivning på SKB.

»Hur svårt kan det vara«, tänker du nu. »Sätt upp en skylt.« Men för att förstå utmaningen Setzman står inför måste man förstå de unika tidsperspektiven. I mitt jobb som skribent tänker jag framåt till nästa deadline. På vanliga arbetsplatser planeras i bästa fall för det kommande kvartalet. För Erik och SKB krävs något bättre framförhållning.

    »Vi arbetar med väldigt speciella tidsperspektiv. Vi har forskat i trettio år för att hitta en säker metod. Vi planerar att vara i drift en bit in på 2020-talet och verksamheten kommer pågå till 2070. Sedan följer 10-15 år av avveckling så mot slutet av århundradet måste vi ha en detaljerad plan för hur informationen ska bevaras«, berättar han.

När anläggningen försluts ska den förbli plomberad länge. Efter 100000 år har materialet nått samma nivå av strålning som uran har när det bryts naturligt men det blir helt ofarligt långt senare än så. För urberget, som är flera miljarder år gammalt, är den tiden bara ett ögonblick men för människan är det en oändlighet.

Vår civilisation kommer förmodligen vara borta. En ny kan ha uppstått och försvunnit också den. Även om materialet ligger säkert i bergrummen så är det lätt att fantisera om en nyfiken nymedeltidsmänniska som får för sig att utforska. Hur kommunicerar man till honom eller henne att inte vara där och kladda?

    »Det finns lerkrukor från Mesopotamien ett par tusen år f.kr. vars inskriptioner experterna kan tyda. De äldre exemplen är grottmålningar som är upp till 50000 år gamla men de är betydligt svårare att tolka. Det finns många frågetecken kring hur man får informationen att finnas kvar fysiskt och hur man får den att vara förståelig«, säger Setzman.

Ett slutförvar som ligger begravt i berget är inget som primitiva människor kan springa på av en slump. Därför är skyltning eller markering av området bara en sida av myntet och heller inte den högst prioriterade. Viktigast för SKB just nu är att ta fram planer för hur ett arkiv med information och teknisk dokumentation ska kunna bestå under årtusendena.

    »Vi måste förmedla vår kunskap och hitta rutiner för att arkivet från generation till generation kan uppdateras språkligt så att det går att förstå. Ett exempel på att det går att göra under åtminstone tusen år är Vatikanens arkiv. Nästa fråga blir då var arkivet ska finnas, för att ha det centralt i exempelvis Riksarkivet går inte eftersom vi inte vet om nationen Sverige kommer att finnas kvar«, berättar han.

Jag förstår att en omfattande dokumentation är en nykter och seriös lösning, men kan inte hjälpa att återkomma till den fysiska märkningen på själva anläggningen. Jag tänker på pyramiderna i Egypten, där exalterade upptäcksresanden promenerade in och bara log åt varningarna om förbannelser. Hur kan man övervinna människans inneboende nyfikenhet?

    »I USA har de haft mer eller mindre fantasifulla förslag om monument med dödskallar och markeringar i marken men det är ett tveeggat svärd att skylta för ambitiöst«, menar Setzman.
    »För mycket information kan väcka onödigt intresse och starta en skattjakt med drömmar om El Dorado, men samtidigt går det inte att försöka sopa under mattan vad som finns där. Vår uppfattning är att man inte ska försöka dölja det utan bidra till att informationen sparas och förmedlas till kommande generationer. Förutsättningarna för oss är lite speciella eftersom vi kommer gå igenom ett antal istider innan bränslets farlighet har gått ner så stora monument är inget som går att göra här.«

Ett slutförvar av typen som planeras i Forsmark finns ingen annanstans i världen. Andra länder förvarar sitt använda kärnbränsle i magasinsbyggnader och betongkasuner ovan mark som de räknar med att de kan fortsätta övervaka så någon färdig lösning finns inte.

Det kan verka som en omöjlig uppgift som Erik Setzman och hans efterträdare och dennes efterträdare och dennes efterträdare har framför sig innan slutet av århundradet närmar sig. Varesig vi har ett högteknologiskt samhälle eller är tillbaka på stenåldern säger science fiction-fantasten i mig att killarna och tjejerna som promenerar omkring i Uppland om 80000 år inte kommer förstå ett dyft när de av någon anledning gräver ett djupt hål och hittar bergrummet.

Men Setzman säger att det är osannolikt att detta händer någon annanstans än i inledningen till en postapokalyptisk roman.

     »Även om information är en viktig fråga så är det i slutändan så att allt i projektet bygger på isolering. Det ska kunna gå miljoner år utan att något inträffar. Även om kunskapen skulle gå förlorad är risken för oavsiktliga intrång väldigt liten. Vi har undivikit områden där det finns malm eller annat i marken som framtida människor skulle få för sig att exploatera och det är den starkaste garantin för att det här ska bli säkert«, avslutar han.

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 4/2010)

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-04-27 – Tjernobyl 25 år senare – den förutsägbara postningen
• 2009-12-07 – Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka
• 2011-02-23 – In i evigheten
• 2011-03-16 – Kampen mot klockan och den osynliga faran
• 2009-06-25 – Under ytan finns »An Imaginary Country«
• 2011-06-27 – Den kompletta historien om skyddsrumsskylten
• 2009-06-23 – Även (fin)kulturen måste börja tagga sig

ENTER: Skivsamlarnörden.

Jonny Trunk hittade ett av fåtal exemplar som Williams på tiden när det begav sig själv lät trycka upp på LP för att ge till musikerna som spelat. Han lyckades dessutom lyfta alla licenser för att nyligen återutge soundtracket på CD.

Jag har skrivit om detta och intervjuat den nu 89-åriga Williams om soundtracket och hans experiment med elektronisk musik. Läs artikeln hos Throw Me Away.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-05-18 – Månlandarmixen
• 2010-11-23 – M83 lovar »stort« album – till allas förvåning
• 2011-08-19 – En mix för sommarens sista soltimmar
• 2009-02-03 – Utveckling utan förändring
• 2010-11-25 – Sången de spelar när filmen är slut
• 2009-12-21 – Textönskning #4: Elektronisk musik och tidens tand
• 2009-03-03 – I väntan på den svartklädda mannen

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 7/2009)

Under presidentvalskampanjen fick Barack Obama frågan vad han mest såg fram emot när allt var över. Han svarade: »Att få utrymme att tänka«. Det är en önskan som inte är exklusiv för stressade politiker. I en tid där vi alltid är tio minuter sena börjar ett naturligt sökande efter en motreaktion. Gympumpande ersätts av pilates. En Whopper att ta med ersätts av långsamma ekolivsmedel. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en tid där vi måste hitta det lilla utrymmet av andrum mellan beordrad övertid och släktmiddagar för att inte bli galna. Jag har hittat det i Pan-American.

I över tio år har den amerikanske musikern och producenten Mark Nelson släppt album som inte har bråttom någonstans, album vars elektroniska ljudlandskap och ensamt ekande gitarrer öppnar upp plats för att just tänka. Att hans musikaliska uttryck består av lugnet betyder däremot inte att han själv har fler än 24 timmar på dygnet.

– Den bästa tiden för mig att göra musik är när jag har tid. Jag har tvingats bli ganska bra på att ha tålamod, suckar han och berättar om hur han sitter på tåg och lunchrestauranger och tänker ut melodier och ljud som han försöker minnas tills nästa gång han sitter ostörd med en dator, gitarr och lite tid.

– När jag spelar in är det som ett pussel som väldigt, väldigt långsamt läggs färdigt. Jag måste se det så, annars skulle jag inte kunna fortsätta.

På en stimmig lägenhetsfest för några år sedan. Jag hamnade i en diskussion om musik. Med stora ord hyllade jag Pan-American. Ingen i sällskapet hade hört det och när jag ombads att beskriva hur musiken låter så tystnade jag. Medan en electro-banger pumpade i högtalarna fumlade jag efter orden. Sedan sa jag osäkert: »Som en puls, ungefär«.

Just då och där kan det ha varit det sämsta försök jag någonsin gjort i att övertyga. Om jag varit en säljare med provisionsbaserad lön hade jag fått sälja lägenheten. Så kändes det. Men ju längre tid som har förflutit sedan dess, ju mer misstänker jag att jag aldrig har satt fingret så exakt på något varken före eller efter. »Som en puls, ungefär«.

Repetition. Monotoni. Lågfrekventa ljud. När Mark Nelson började komponera som Pan-American var hans mål att »ta bort klichéerna« och använda det som blev kvar. De slamrande trummorna tystnade och ersattes av ljud som han spelade in under långa promenader med sin hund längs järnvägsspåren i Chicago. Gitarrerna behandlades med effekter och under allting la han en djup, knappt hörbar, bas.

– Jag gillar inte renhet, säger Mark. Ambient musik ger för ofta känslan av att man stirrar ner i marken så jag vill alltid ha något som är aningen störande. Jag vill ha in mänskliga, oförutsägbara och kanske lite irriterande ljud.

Sedan debuten 1998 till »White Bird Release« 2009 har Nelson på varje skiva tagit musiken ett litet steg i en ny riktning, utan att förlora den lätt skeva midnattsstämningen som kommit att känneteckna honom.

- Den centrala stämningen tror jag inte har att göra med vilka instrument, vilket tempo eller vilken tonart som används. Jag arbetar mycket med att hitta kontext för mina album och är också väldigt noga med vilka ljud jag använder, men omedvetet förlorar jag heller aldrig Pan-Americans känsla. Jag antar att det är min personliga signatur som lyser igenom, säger han.

I början av 90-talet släppte trion Labradford debutalbumet »Prazision«. Mark Nelson spelade gitarr i bandet som till skillnad från den grungevåg som svepte över USA arbetade med drones och stämningsbyggande. Inför Pan-Americans självbetitlade debut 1998 hade Nelson inte bandkonstellationen att falla tillbaka på. Han satt själv med en dator och hittade där sin egen stil i de dub-drivna ljudlandskapen.

Jag upptäckte honom på andra albumet, »360 Business/360 Bypass« från 1999, ett apokalyptiskt album som gästades av Rob Mazurek på kornett. Mellan hans bleckblåsimprovisation och Nelsons ljudlandskap kom Pan-American att bli något väldigt personligt för mig. Det känns som att jag kapat hans musik och gjort den till min egen, en känsla som Mark inte protesterar mot när jag försöker beskriva.

- Jag har alltid sett det som att lyssnaren ansvarar för ungefär hälften av jobbet när det kommer till att uppskatta mina skivor. Jag kan bara skriva låtarna och ge dem till dig, vad du gör med dem är det som ger dem betydelse.

På grund av detta kan man säga att Pan-Americans musik har fått samma egenskap som en svårtolkad dikt eller bara ett ovanligt knepigt avsnitt av tv-serien »Lost«: Vid en snabb anblick så säger den ingenting, men om man ger det tid så kan det bli det viktigaste som finns. En koncentrerad lyssning avslöjar lager för lager, nyans för nyans.

– Man får nog inte ut särskilt mycket av min musik efter en snabb lyssning men jag menar inte att det jag gör på något sätt skulle vara »bättre« än något som du kan ta till dig på en gång, säger Mark lika tystlåtet som hans musik är.

- Paul McCartney sa en gång att han skriver sina låtar så att det ska gå att sjunga med andra gången refrängen kommer. Det är en ganska imponerande egenskap men det är inte det jag letar efter i min musik.

I detta nu när jag skriver på texten lyssnar jag på »Wing« från albumet »Quiet City«. Den har stått på i över en timme, för jag hade spelaren oavsiktligt inställd på att den skulle repetera spåret. Jag märkte inte ens att det var samma låt – och i det här fallet är det något väldigt positivt. Med Pan-American stannar tiden. Jag luftar tanken om samhällets tempo kan leda till att intresset för den sortens musik som Nelson gör ökar. Han är inte säker.

– Visst måste det komma någon slags motreaktion, men samtidigt tror jag att människor som är stressade också är mer benägna att luta sig tillbaka mot något de redan känner till. Det krävs betydligt större ansträngning för att omge sig själv med lite än med mer.

Medan jag gjorde i ordning det här inlägget återupptäckte jag spåret »Renzo« från tolvan med samma namn (2002). Elva minuters hypnos. Ladda ner

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-12-20 – Pan-American försvårar mitt resonemang
• 2010-06-16 – Ambient i natten, juni 2010
• 2009-08-31 – När mörkret vilar alldeles inpå
• 2010-11-04 – Brian Eno i självparodisk intervju
• 2010-11-02 – »Alla vill vara mer än det som syns på ytan« – intervju med Nene Ormes
• 2009-04-26 – Techno och kaffe
• 2010-12-04 – Pladder om apokalypsfilm

I början av 1970-talet skulle MGM lansera bolagets nya megasatsning. För att skapa intresse chartrade de en Boeing 720 som flög runt och hämtade upp journalister (astronauten Edgar Mitchell var värd ombord) med slutmålet San Fransisco och en spelning med blivande stjärnan. De ville bygga hype. De försökte få sin artist att bli den stora snackisen. Det är ganska lätt att göra sig rolig över sådana tilltag, speciellt eftersom artisten de lanserade var Judy Pulver som kraschade med albumet »Pulver Rising« och sedan aldrig hördes av igen, men även om stora promotionstunts tillhör gårdagen är syftet de hade kanske mer relevant än någonsin. Hypen är musikvärldens heliga graal.

Alla vill få buzz och vara »det nya«. I dag har hype-maskinen lämnat chartrade Boeing 720s och flyttat till nätet, där den har ätit steroider och blivit snabbare, större och mer skoningslös. Numera blir band upptäckta, hyllade och bortglömda innan de ens har börjat spela in sin musik.

Journalisten Bill Wasik på Harper’s Magazine har studerat livslängden på internethyper och han menar att dagens slit-och-släng-inställning kan vara lika hämmande som den gamla ordningen där det var skivbolagen som lät band släppa bara en singel och sedan skickade ut dem på sophögen om den floppade.

  »Den enskilda låten är formatet ett band kan nå ut med i dag«, säger han. »Därför ser man band som fansen inte har tålamod att ge uppmärksamhet ens för ett helt album utan bara en låt. Bandet upplever det självklart inte begränsande på samma sätt som när ett skivbolag lägger sig i eftersom det är mycket mer indirekt och svårare att bli arg på, men det kan smyga sig på dem tills de backat in i en kreativ återvändsgränd och bara försöker vara fansen till lags.«

När jag gick i gymnasiet fick det okända bandet The Connells en megahit med balladen »74-75«. De var en klassisk one-hit-wonder, ett troget kämpande band som efter sex studioalbum och elva års karriär till slut fick sin stund i stolen. Sedan dess har allt förändrats. Om du i dag hör en låt av ett nytt band så är det faktiskt en god chans att det är den första låten de gjort – och risken finns att du aldrig kommer höra något mer av dem igen.

  »Även om det alltid har funnits one-hit-wonders inom popmusiken tycker jag det mest fascinerande med dagens indiescen är att den skapar nya stjärnor över natten mycket snabbare än den cyniska storbolagsmaskinen klarar av«, säger Wasik. »Det är otroligt att användargenererad media slår de stora bolagen på deras egen hemmaplan när det gäller att skapa hype.«

Wasik gav i somras ut boken »And Then There’s This« som diskuterar hur fenomen som virala videor, musik och historier lever och dör på internet. I den berättar han om ett experiment han gjorde för att testa om det är lika lätt att skapa antibuzz som det är att skapa buzz. En tid innan festivalen SXSW startade han bloggen »Stop Peter Bjorn And John« i vilken en rabiat jag-person uppmanade folk som var trötta på hiten »Young Folks« att demonstrera utanför en av deras spelningar där.

De långa inläggen som förklarade varför den svenska trion måste stoppas fick mycket uppmärksamhet i bloggvärlden men lyckades inte övertyga någon att ansluta till korståget. Slutsatsen han drog av det var att en onlinehype inte dör av hat utan av uttråkning. På ett sätt är det en bekymrande analys, för om den stämmer så innebär ju det att hypens bränsle inte är kärlek utan rastlöshet.

Att »Stop Peter Bjorn And John« misslyckades i att tysta den där visselmelodin berodde på att inte tillräckligt med tid förflutit sedan låten blev stor. På samma sätt är det omöjligt för ett band som väntar för länge att följa upp det initiala intresset att få samma uppmärksamhet igen.

Thieves Like Us gjorde en av decenniets bästa låtar med »Drugs In My Body« 2005 men där den hype som följde på låten enligt gammal modell skulle ha byggt upp till debutalbumet hördes inte ett knyst när fullängdaren kom tre år senare. När Gentle Touch släppte ep:n »Memories« 2006 älskade jag den. I recensionen i Sonic (nr 27, betyg 8/10) skrev jag: »Gentle Touchs mp3or har fått pophjärtan över hela landet att tråna efter en debut-ep«.

Detta var ungefär tre månader efter att dessa mp3or börjat cirkulera, alltså inom tiden för att de fortfarande kändes spännande. I januari 2008 kom bandet med ett fullängdsalbum och efter att ha varit så till mig av debuten så kollade jag naturligtvis upp det för att se om de stod sig? Eller? Nej. Jag har faktiskt inte hört det än. Jag har ingen anledning annat än att jag tyckte att Gentle Touch inte kändes särskilt spännande två år senare. När jag bekänner detta för bandets Gustav Petersson hoppas jag att jag inte skaffat mig en fiende för livet.

   »Jag tar det absolut inte som en sågning. Jag förstår dig snarare helt och hållet«, säger han.

Jag blir förvånad. Jag har ju precis sagt till honom att jag struntade i hans musik, utan annan anledning att jag var blasé. Gustav ser det som naturligt.

   »Förr så köpte man ett album och lyssnade på det om och om igen, och började därmed gilla även låtarna som inte var så ‘hittiga’. Nu kostar det inget att ladda ner och därför ger många inte alltid musiken lika många chanser som de fick när man kanske bara fick tio nya låtar varannan vecka och de hade varit dyra att köpa. Vi har alltid varit positiva till nedladdning eftersom den genererar spelningar men den har slagit ut albumformatet nästan helt«, fortsätter han.

När man märker hur tidsspannet krymper allt mer mellan att ett band blir upptäckt och bortglömt är det lätt att se en framtid där det inte längre finns beständiga karriärer, där allt handlar om det nya heta bandets nya heta mp3a. Samtidigt som jag inte nödvändigtvis ser detta som något negativt – bra popmusik har alltid kort livslängd – undrar jag om det kommer vara möjligt att förvalta och förädla ett uttryck längre än under tre-fyra blogghits. Det är ju oftast efter ett tag som artisterna hittar rätt.

Service är ett musikbolag som med små medel lyckats etablera artiser som Jens Lekman, The Embassy, Franke och The Studio, alla namn som i magen känns spännande när de kommer med något nytt även om de har ett antal år bakom sig.

Service startades 2001 av Ola Borgström och han tror att timingen spelade en stor roll i de artisternas framgångar. De etablerades när den nya tekniken kunde användas för produktion och information men medan de långvariga relationerna mellan musik och publik fortfarande förekom.

   »De är också relevanta artister med viss intellektuell tyngd. De har inte sneglat på omvärlden utan varit självtillräckliga, stakat ut en egen liten värld och därmed kunnat vara utgångspunkt för en egen rörelse. De uppmärksammades som företrädare för något nytt, starkt och inte minst svenskt. Det hör ju inte till vanligheterna«, säger Ola.

Han får medhåll av Bill Wasik som också tror att det är viktigt att vårda det egna uttrycket, att inte dras med när hype-karusellen börjar snurra.

   »Microkändisskapet får aldrig ändra på hur du ser på dig själv och din konst. Det verkligt destruktiva sker när unga artister tror att personerna som hypar dem är samma personer som de ska försöka imponera på. Hype-maskinen kommer aldrig se dig som ett konstnärsskap under utveckling, den vill att du ska göra mer av samma sak du gjorde första gången och sen kritiserar den dig för att du aldrig förändrar dig. På samma gång tror jag inte att det går att bortse helt från hypen för det är ett nödvändigt ont för att hitta en publik. Det gäller bara att hålla den på armlängds avstånd.«

Sophie Rimheden fick med hyllade debutalbumet »Hi-Fi« från 2003 epitetet »electronica-drottning«, vanligtvis ett olycksbådande tecken. Det betyder på hype-språk att man kramas sönder under en period för att sedan falla i glömska när »den moderna folksångaren« eller annan skrivvänlig karaktär upptäcks. Sophie producerar fortfarande musik och är inte bekymrad över att det är svårare att få uppmärksamhet för det hon släpper idag.

   »Jag har alltid gjort musik främst för min egen skull«, säger hon. »Varje släpp gör jag efter de tankar och känslor jag har just då. Hype i media kan hjälpa en framåt och få acceptans, främst som ny artist, och göra det lättare att få spelningar. Men mitt musikskapande har inte påverkats av detta. Det är rätt skönt att inte vara med i tidningar faktiskt.«

Hon har lekt med tanken på att släppa nyproducerad musik anonymt eller under nytt namn för att slippa vara »electronica-drottningen« men i slutändan tror hon att det ändå att den inledande buzzet bara var av godo.

   »Det känns som en för jobbig grej att ‘börja om’ som ny artist. Den status jag har fått genom åren är på många sätt bra att dra nytta av.«

Jag har en technoproducerande vän som en gång beskrev känslan av att göra nya låtar och posta på forum och bloggar: »Det är som att försöka fylla ett stort svart hål.« Han är inte bitter för precis som Sophie Rimheden gör han musiken främst för sig själv, men han saknar känslan han fick på 90-talet av att något händer när släpper låtarna. Att de lämnar något slags avtryck någonstans, om än bara för ett kort tag.

Det brukade vara musikerna som levde fort och dog unga, nu är det hypen som gör det. När MGM la ut 100000 dollar på att flyga journalisterna till San Fransisco var det inte för att Judy Pulver skulle hamna högst upp på hypem.com utan för att starta en lång karriär. De tänkte över ett långt tidsperspektiv. Näthypen i dag fyller en helt annan sorts funktion eftersom den sortens beständighet inte längre är intressant.

När vi konsumerar kultur, oavsett om det är musik, litteratur eller tv-serier, så söker vi oss till det som kan säga något om just detta nu. Vi letar inte efter artisterna som kan tonsätta vårt kommande decennium utan om artisterna som säger något om våren 2010. Om artisten passar in i tiden så finns det utrymme för honom eller henne att bli stor, men tiden kommer inte förändras av artisten.

Bill Wasik menar att intressanta artister alltid kommer att nå ut och att det viktigaste för dem är att ta det för vad det är, en flyktig internethype, och inte låta deras konstnärliga idé störas av att vad som kan kännas som hela musikvärlden pratar om dem, för det gör den inte. Han tror också att det sämsta ett band som inte blir blogghypat kan göra är att aktivt försöka nå dit.

   »Du skickar ut låt efter låt och medan du tittar på hur litet som skrivs om dem och ser hur mycket som skrivs om andra band kan du inte låta bli att bli influerad av vad som är inne just nu och inte. Jag tror inte att alla band som låter likadant cyniskt håller på och följer trender, de har bara fastnat i rundgången.«

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-02-17 – När färg och form blev lika viktigt som musiken
• 2009-05-15 – Nörderiet
• 2009-09-29 – Den lågmälda, knivskarpa kritiken
• 2009-09-30 – »The best song ever written«
• 2009-12-21 – Merriweather Post What?
• 2009-01-11 – BASS-vänner (och fiender)

Följande text publicerades i söndagens Nerikes Allehanda. Om du är flitig läsare på bloggen kanske vissa av resonemangen går i repris.

Med sista sidan läst lägger jag ifrån mig Jerker Virdborgs roman »Försvinnarna«. Det är en ljuvlig försommardag i juni 2009, jag har inte kunnat lyfta blicken från boksidorna på flera timmar och barn leker glatt nere på gården. Det låter som ett idylliskt litteraturögonblick men jag är förvirrad och vet inte i vilken ände jag ska börja nysta. Virdborg har tagit mig in i sin värld och jag känner att jag på många sätt inte är klar med boken bara för att jag har läst ut den.

Problemet är att jag inte vet om jag ska läsa om den helt, analysera väl valda delar, om jag ska bära med mig frågetecknen eller om jag helt enkelt ska lägga ifrån mig den och ta en öl istället. Virdborg skrev en fantastisk roman, men såväl han som förlaget glömde bort att göra det som jag kommit att förvänta mig av dagens informationsdistributörer: de glömde bort att tagga den.

Överförandet av information från den gamla analoga miljön till den nya digitala har bland annat inneburit ett genombrott på ett område som är extremt viktigt för människan: Att sortera grejer.

Vi är alla våra egna Carl von Linnés och vill kategorisera, märka och etikettera, men tidigare har det stora problemet varit att en pryl bara kan höra till en kategori. Att digital information numera taggas och därmed kan sorteras in i inte bara en men hur många kategorier vi vill förändrar helt vad sortering är.

När jag var liten hade vi tre separata avdelningar av fotoalbum. Ett för semesterbilder, ett för släkt och familj samt ett för bilder på mig. Där denna uppdelning på många sätt kan ses som naturlig och given innebär den vissa problem. Var skulle exempelvis ett fotografi av mig på sommarstranden med farmor och farfar sorteras?

Idag skulle den bilden ha laddats upp på Flickr eller annat digitalt fotoalbum och taggas med samtliga av dessa tre kategorier. »Semester«. »Familj«. »Billy«.

Dessutom kan man slänga in »sommar«, »strand«, »vatten«, »sand«, »himmel«, »sol« och »prickiga badbyxor« så att en annan användare som bara är intresserad av, säg, prickiga badbyxor kan hitta bilden utan att behöva bry sig om vilket av de tre fotoalbumen som bilden godtyckligt hamnat i.

Hur jag sorterar mina fotografier är av trivial betydelse för den stora världen, men samma problematik förekommer överallt där någon har försökt att kategorisera information.

Den amerikanske författaren Franklin Foer använder i sin bok »Fotboll förklarar världen: en (osannolik) teori om globaliseringen« den internationella fotbollen för betrakta och beskriva olika politiska och ekonomiska ideer om det globala samhället.

Ponera att du glad i hågen traskar in på ett svenskt bibliotek och använder SAB-systemet som det klassificerar sina böcker med för att hitta den i hyllorna. Letar du under »Rbbaa« som är koden för fotbollsböcker? Eller kanske »Oc« där litteratur om statskunskap och politik står? Eller sticker du ut hakan och tittar under »Qaa« som är för ekonomisk teori?

Foer kan argumenteras passa in under samtliga dessa men hyllutrymmet är begränsat och det är inte troligt att biblioteket har flera exemplar under olika kategorier. I en digital databas, däremot, skulle boken kunna taggas för att hittas i alla dessa kategorier. Dessutom kunde den taggas med »amerikansk författare«, »AC Milan«, »huliganism« och andra mer exakta beskrivningar. Den som därefter söker litteratur om huliganism hittar då inte bara redogörelser för holmgångar i en gränd i östra London 1985 men också Foers socialpolitiska analys kring stammentalitet.

Den ökning av producerad information, från privata festfotografier till doktorsavhandlingar, som skett under de senaste årtiondena har skapat ett behov av att så precist som möjligt beskriva innehållet.

Vi gör det hela tiden med bloggpostningar, fotografier och andra digitala brödsmulor vi lämnar efter oss på internet. Vi gör det för att vi ser behovet: om jag inte taggar mitt fotografi så kommer det aldrig att hittas av någon annan. En sfär som däremot helt ignorerat efterfrågan av ökad tydlighet och innehållsförteckning är de stora kulturdistributörerna som förblir diffusa.

Trots att även mängden utgiven litteratur och musik också har ökat hänger förlag och skivbolag kvar vid gamla paraplyklassifikationer som »deckare« eller »rock/pop«, vilka fått ungefär lika stor relevans som bibliotekens SAB-system. Inte bara distributörerna men också producenterna är motvilliga.

Under tio år som musikjournalist har jag inte träffat en enda artist som vill ta med tång i begrepp som genres, referenser eller jämförelser. De vill alla »låta musiken stå för själv« och självklart förstår jag vad de menar. Ingen vill etikettera sitt eget verk. Ingen vill måla in sig i ett hörn och exkludera dem som står på andra sidan tröskeln. Problemet är bara att mängden av information börjar kräva det för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss konsumenter att sovra och välja i vår kultur.

Och det är där vi kommer tillbaka till ögonblicket på balkongen när jag når slutet av »Försvinnarna«.

Författaren Jerker Virdborg tar i den med mig ner i bergsrummen under trottoarerna i Stockholm, han tar mig till de förbjudna platserna som jag personen lekte i under uppväxten utanför Göteborg, han irrar både i rum och tid i önskan att hitta en gammal vän som spårlöst har försvunnit.

Kasten är snabba, gränsen för vad som är verkligt och inbillning, minne och nutid, är hela tiden suddig. Det finns många mysterier som på många sätt är större än det övergripande mysteriet med vad som hänt hans vän.

Om det varit en bok av Edgar Allen Poe så skulle jag ha gått ut, kokat en kopp kaffe och sedan börjat om från början, lagt större vikt vid detaljerna och försökt formulera en egen idé om vad som pågår mellan pärmarna. Jag erkänner utan omsvep att det rimliga kanske skulle vara att göra det även nu eftersom det är det litteratur ska göra: utmana läsarens uppfattning. Problemet är att jag inte vet om det är värt det.

I det utbud av litteratur, film och musik som idag är tillgängligt för alla några minuter bort har jag vant mig vid en innehållsdeklaration. Exempelvis kommunicerar TV serier som »Lost« och »Fringe« tydligt ut att de innehåller mer än vad ögat möter. De säger »titta på detaljerna, titta lite extra, du kommer ha behållning av det«, medan en serie som »C.S.I.« är tydlig med att den är 43 minuters underhållning och sen är det slut.

Jag som tittare vet därmed vad jag har att vänta och kan hantera det jag ser rätt. Inom litteraturen är förlag inom specialgenres duktiga på att göra detta. I den stora kategorin »science fiction« (lika precis som begreppet »deckare«) har förlagen lärt sig att de tjänar på om att vara tydliga med om en bok handlar om filosofisk och vetenskaplig teori förklädd till en berättande handling eller om det är lättsmält intergalaktisk pang-pang.

Den klassiska skönlitteraturen har däremot hamnat i etiketteringsskugga där jag som läsare inte får några ledtrådar alls till hur jag ska förhålla mig till verket.

Visserligen ska litteratur och konst ur det rent spirituella perspektivet inte behöva ha en instruktionsbok. I en perfekt värld står den för sig själv, drabbar betraktaren som upplever den och får olika betydelser för olika uttolkare. Men i en perfekt värld så skulle man inte behöva marknadsföra kultur eftersom det bara skulle vara att släppa tillräckligt bra innehåll så skulle det hitta sina lyssnare/läsare/tittare på egen hand.

Det som gör detta ideala synsätt omöjligt i dagens värld är den förkrossande volymen av information som finns tillgänglig. Varför ska jag ta upp en bok där jag inte vet vilken utmaning jag får? Det är bekvämt för författare och förlag att inte tagga sina verk eftersom de då är öppna för tolkning, för att överraska och för att många som inte gillar verket köper det som grisen i säcken. Men det leder oundvikligen in i en situation med mig på balkongen och Jerker Virdborgs »Försvinnarna« precis utläst.

Vad ska jag göra med den? Ska jag läsa om den och försöka utröna vad det är som linjärt händer mellan hans fragment av barndomssomrar och våt betong? Eller finns där ingen linjär historia? Kanske är det meningen att jag ska betrakta romanen som konst och bara ta in de olika nedslagen i olika känslor och platser för att finna något om mig själv? Möjligen ska hela handlingen betraktas som en metafor.

Jag är öppen för alla dessa möjligheter. Ingen av dem gör det till en bättre eller sämre bok. Tack, det var en fantastisk läsupplevelse men jag har inte tid att vänta innan jag går vidare till nästa.

Jag lägger i från mig boken och dröjer med att ta beslutet. Istället går jag för att laga lite mat. Öppnar en kall Oppigårds. Stereon i köket spelar The Housemartins klassiska »London 0 – Hull 4«.

Med den här texten i åtanke går jag in på Amazon och tittar på hur den är taggad. Inte alls. Jag skriver in »pop«, »Christian«, »marxist«, »sunny«, »summer«, »hope« och klickar på spara. Kanske kan det få någon som letar efter religiös eller politisk musik att hitta ett album de inte vet om att de kommer att älska.

Om du vill förkovra dig i ämnet och läsa smartare teorier än vad som ges här rekommenderas David Weinbergers »Everything Is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder«.

Kanske relaterade inlägg:

• 2008-11-03 – Dags att sluta slåss för albumet som format
• 2009-09-23 – En tumregel för digital information: Radera och glöm
• 2009-12-02 – Vem börjar publicera kortromanen som får stå för sig själv?
• 2010-08-24 – Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?
• 2009-08-17 – Pseudonymkritikerna missar att sanningen är ointressant
• 2011-03-01 – Autentiska berättelser eller bara näring till deckaren i oss?
• 2010-05-31 – Jag lyckades ducka för informationsflödet

I somras var det 60 år sedan Columbia Records kallade till presskonferens och presenterade ett nytt musikmedium: LP-skivan. Med tiden skulle vinylskivan med 12 tum i diameter inte bara bli världens mest framgångsrika musikformat men också i grunden påverka sättet på vilket musik skrevs och framfördes.

LP:n var nämligen inte bara ett nytt fysiskt format utan gav också möjligheten för artister att släppa flera låtar i en noga uträknad följd, det vi idag kallar för album. Anledningen till att skivbolagen stött på problem i övergången till den digitala eran är att de försöker bevara den abstrakta strukturen på albumet medan konsumenterna inte längre är intresserade av den fysiska motsvarigheten.

När LP-skivan gjorde entré i slutet av 1940-talet var det nästan uteslutande klassisk musik och Broadway-föreställningar som trycktes på den. Skivbolagen trodde att de som lyssnade på populärmusik föredrog 78-varvarna (med begränsningen på 4 minuters speltid per sida) medan den klassiska publiken nu skulle kunna avnjuta en hel symfoni utan avbrott. Detta antagande om vilket format konsumenterna önskade var aningen felberäknat. Några år senare började all sorts musik ges ut på LP och fram till mitten av åttiotalet blev den skivbolagens stora guldgruva. En oväntad sidoeffekt var att det fysiska formatet också kom att revolutionera det konstnärliga innehållet.

Med nästan 50 inspelningsminuter att utnyttja började artister och band hitta ett uttryck där noggrannhet i låtordning och arrangemang byggde upp en helhet som kunde vara större än låtarna den byggdes upp av. Denna helhet beskriver vi med självklarhet idag som »ett album«.

Albumets uppbyggnad kom så småningom att hitta en standardform som lyssnaren förväntade sig när skivan las på grammofonen. Första spåret på varje sida skulle vara kraftfullt. Radiohiten skulle ligga som spår 2 eller 3. Den första lugna låten fick komma tidigast spåret efter radiohiten. Avslutningen var antingen lång och storslagen eller kort och avskalad.

Precis som vi förväntade oss att den fysiska LP-skivan såg ut på ett visst sätt kom vi att förvänta oss att låtarna på den följde en viss formel, att artisten skulle ta oss med på en resa som ökade och sjönk i intensitet men med en logisk följd i anslaget.

Med tiden kom denna konstnärliga uppbyggnad av innehållet att bli synonymt med mediet. Att säga att en artist släppt »en skiva«, »ett album« eller till och med »en LP« fick betydelsen att musiken inte bara hade tillgängliggjorts i den fysiska formen av en LP men att innehållet på den i tematik, arrangemang och låtordning dessutom var mer eller mindre sammanhållen.

Det är här fröet till skivbolagens uppgivenhet över dagens musikklimat rotas. Övergången från LP till CD innebar inga större förändringar eftersom det musikaliska albuminnehållet förblev detsamma även när det fysiska formatet förändrades. Introduktionen av digitala format som mp3 blev däremot katastrof. Eftersom albumets musikaliska innehåll var anpassat till den fysiska LP/CD-skivan behövde skivbolagen tänka om hela processen för utgivning. Det gjorde man inte. Istället blev vi kunder till deras fiender, den egna produkten blev deras nemesis.

Svara på följande fråga: Du går in på en hemsida som tillhör ett litet band som inte givit ut sin musik på fysiska media som LP eller CD. De har lagt upp sin musik fritt för nedladdning och du sparar ner tolv låtar som i tematik, arrangemang och låtordning är mer eller mindre sammanhållna. Vad är det du lyssnar på? De enda ord du kan använda för att beskriva det på är »album«, »skiva«, »fullängdare«, »platta« eller någon annan av de synonymer som LP-skivan har haft.

För oss konsumenter är detta inte ett stort problem eftersom vi finner nya sätt att prata om musik. Om du däremot är ett företag som har ordet »Records« i ditt namn ligger du sämre till. Redan namnet säger ju att »skivbolaget« är bundet till ett format och formen som hör därtill.

Det är lätt att hamna i en situation där någonting man haft en tid upplevs som att det alltid har funnits där. Jag var sjutton år när mobiltelefonen börjat bli var persons egendom och även jag skaffade min första dito. Trots att jag alltså har levt fler år av mitt liv utan mobiltelefon än med så kan jag inte minnas hur jag och mina kompisar innan dess kunde bestämma träff på stan, hur vi kunde avtala flera möten i rad utan att kontinuerligt stämma av. Jag tror det hade att göra med givna mötespunkter på bestämda tider men det låter ju helt absurt idag.

Av samma anledning är det lätt att glömma att albumet inte är ett av naturen valt format som den enda paketering musik kan existera i. Varken i den fysiska eller den abstrakta betydelsen.

Kompositören Max Richter släppte nyligen en samling stycken under namnet »24 Postcards In Full Colour«. Verket bestod av 24 korta kompositioner som publicerades på en sajt där vart och ett illustrerades av olika fotografier men där låtordning och struktur var oväsentlig. »24 Postcards In Full Colour« var Richters sätt att utforska vad som kunde göras kreativt med det fragmentariska sätt vi lyssnar på musik idag, en självpåtagen utmaning för att se om musik kvalitativt kan komponeras för att fungera som ringsignaler eller enstaka spelade spår. Richter såg lyssnarbeteendet och anpassade sig.

Att hans skivbolag senare släppte »24 Postcards In Full Colour« på CD med en statisk spellista var ett onödigt försök att passa in verken i den traditionella albummallen.

Även om det fysiska exemplaret i vår digitala tid har blivit irrelevant så fortsätter skivbolagen att försöka upprätthålla det abstrakta albumformatet, trots att det inte längre finns en fysisk anledning att hålla sig inom de ramarna. Att albumet fram till helt nyligen var mer gynnsamt ur logistiskt perspektiv är självklart (det kostar mindre att ge ut och marknadsföra en artist med 10-15 låtar vartannat år än att släppa 10-15 singlar varannan månad) men den krassa sanningen är att det alltid varit ett försvinnande litet antal album som varit av hög kvalitet rakt igenom. Kunderna är inte intresserade av hela paketet när det nu går att plocka russinen ur kakan.

Idag sätts perfekta personliga spellistor istället ihop av lyssnaren själv, baserat på enstaka spår från en uppsjö av olika artister. Kunderna har mot bolagens vilja tydligt deklarerat att de inte är intresserade av produkten i den form de erbjuds den medan branschen kämpar med att bevisa att kunderna har fel. De borde lyssna på sina föregångare.

Sextio år efter LP-skivans födsel har nämligen skivbolagsbossarna som trodde att lyssnare av populärmusik var mer intresserade av 78-varvaren, att höra en låt av en artist i taget, till slut fått rätt.

På den här punkten är problemen egentligen långt mycket större för skivbolagen än för annan underhållningsindustri, exempelvis filmbolagen. Precis som ett musikalbum förpliktigar en viss förväntad struktur i låtordning och form gör en långfilm det i handling och berättande. Väldigt få filmer tar död på huvudpersonen efter en halvtimme precis när tittarens sympatier har väckts och oavsett om filmen funnits fysiskt på Betamax, VHS eller DVD har hjälten ställts inför sitt problem, övervunnit sina brister och till slut kommit ut som vinnare.

Det format vi kallar »långfilm« innehåller på samma sätt som begreppet »musikalbum« förväntningar på vad som kommer presenteras oss, men skillnaden är att långfilmen inte är knuten till sin fysiska paketering. Det 120 minuter långa spelfilmsformatet må vara hotat på andra sätt, exempelvis av konkurrerande format som det 43 minuter långa TV-serieavsnittet, men ett totalt underkännande från cineaster på liknande vis som musikfans förkastat albumformatet är svårt att föreställa sig.

De media som lyckats bäst i anpassningen till de möjligheter som Internet och bredband har erbjudit är nyhetstidningar, radio och TV. För tio år sedan betydde en tidnings närvaro på nätet bara att pappersupplagans innehåll publicerades online medan webben idag är betraktad som ett eget medium där bloggar, kommenteringsfunktioner och chattar ger fler värden än envägskommunikationen.

För TV-kanaler är Internet en möjlighet att i grunden revolutionera affärsmodellen. De har alltid haft problemet i att en distributör (Com Hem, Boxer eller motsvarande) stått mellan dem och slutkunden men har nu hittat ett sätt att nå konsumenterna direkt.

Medan distributörerna fortsätter avvisa möjligheterna till att sälja kanaler a la carte i stället för i godtycklig paketering har TV-kanalerna tagit saken i egna händer och startat streamingtjänster. Redan kan allt från lokalnyheter och debatter till drama och direktsänd sport streamas direkt från TV-kanal till slutkund utan mellanhänder, och utvecklingen är bara i sin linda.

Anledningen till att de börjar lyckas medan musikbranschen misslyckas är att konsumenterna inte har avfärdat innehållet utan bara har upptäckt nya sätt att tillgodogöra sig det på. Jag är inte särskilt intresserad av att skaffa dyra TV-paket men det betyder inte att jag tappat intresset för debattprogram, dramaserier och snooker eftersom de problem jag har med TV-mediet inte härrör sig till innehållet utan formatet. En smart industri har insett detta och anpassat sig.

Samtidigt famlar den konservativa musikbranschen i mörkret, tycker att allt var bättre förr och försöker på olika sätt ompaketera albumet på det ena sättet efter det andra fast det från början kom som en ren konsekvens av ett fysiskt format som numera knappt finns.

Kanske relaterade inlägg:

• 2008-11-04 – Dags att börja slåss för albumet som format?
• 2009-06-23 – Även (fin)kulturen måste börja tagga sig
• 2009-03-17 – Skivaffären är slut som social mötesplats
• 2009-05-12 – Användningsområden för mp3
• 2010-06-03 – Avståndet mellan ljudbokens berättelse och lyssnarens intryck
• 2010-12-06 – Årsbästa 2010, del 2: Ambient
• 2010-10-14 – Hur lång är en playlist?

En bunt papper, perforerade i ändarna och fyllda med noggrann matrisskrivartext. På förstasidan ett försök till omslag i en tid då stordatorernas förmåga till layout begränsade sig till kantiga figurer och linjer. Min pappas personnummer hotfullt stirrande upp från lätt gulnat papper. Jag sitter med hans akt framför mig på bordet.

I boken »The File: A Personal History« åker den brittiske historikern Timothy Garton-Ash till forna Östberlin och hämtar ut informationen Stasi hade på honom. Han bodde där som utbytesstudent i unga år och ville efter murens fall åka tillbaka för att se spåren han lämnade efter sig. I »The File« går han igenom Stasis uppgifter om honom, steg för steg. Han träffar gamla vänner, han besöker platserna som det skrivs om, han söker upp informatörerna och intervjuar dem.

Det är ett gripande vittnesmål. Ett starkt avsnitt innehåller Stasi-aktens redogörelse för en av Garton-Ashs utekvällar, minut för minut. Vilka barer han gick på. Vilka han pratade med. En kväll som för honom sedan länge gått förlorad i minnet återkommer i komplett detalj.

Jag sitter här med min pappas akt och det känns märkligt. Den är inte frukten av ett kommunistiskt Östtyskland med kontrollbehov utan av ett demokratiskt Sverige med goda intentioner. Min pappa var en av 15000 utvalda som punktmarkerades för att sociologerna skulle kunna se mönster framträda, för att kunna ringa in »riskgrupper«. Alla uppgifter från myndigheterna registrerades och kompletterades med annat material, exempelvis en intervju som gjordes med honom i mellanstadiet. Utan att ha en aning om vad den användes till.

Projektet kallades »Metropolit«. Om du föddes 1953 och var mantalsskriven i Stockholm tio år senare var du registrerad. Utan att dina föräldrar godkänt det eller att du fick information om det. Min pappa var en av dem och nu sitter jag här med hans akt.

På första sidan finns information från Carl-Gunnar Janson, ansvarig för Metropolit-projektet på Stockholm Universitet. Hans ord är lugnande och förtroendeingivande: »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« De orden ekar tomt när vi vänder till nästa blad.

Det här är de kalla, svartvita siffrorna från de första 30 åren i min pappas liv.

Akten tar sin början med förlossningsjournalen från 1953. Ett friskt gossebarn föddes till världen med vikt på 44 hekto och längd på 52 centimeter. Han fick åka hem efter förlossningen. Men till vilket hem? Utdrag från folk- och bostadsräkningen börjar måla upp bilden.

Hemmet var en förhyrd enrumslägenhet och pappas »hushållsställning« var som barn till dem som hyrde den (alltså min farmor och farfar). I papperna framgår att de i badrummet hade egen vattenklosett och varmvatten, men att lägenheten däremot saknade kylskåp. I köket fanns gasspis med ugn och hushållet ägde totalt en bil. Familjen klassificerades som »trångbodd«.

De matrisutskrivna bokstäverna står där i aggressiva versaler. Uppgifter listas, allt ifrån husets byggnadsår till lägenhetens faciliteter. »Vi arbetar inte med livshistorier utan enbart med statistiska analyser.« Jag tänker mig löpsedeln: »Uppvuxen utan kylskåp men med egen dusch i hus byggt innan 1940? Då är du i RISKZONEN.«

Jag bläddrar framåt. I uppgifterna från mantalslängden från 1964 finns en rolig formulering: »Aktuell fader (jämförelse med födelsebok 1953): Samma.« Hur skulle det inte kunna vara samma fader?

1966 gick pappa i klass 6C i Västberga Skola. En dag kom snälla tjänstemän till klassen med tester och enkäter som eleverna skulle fylla i. Dessa var specialskrivna för att användas i Projekt Metropolit och resultaten står att läsa i akten. Bland annat fick eleverna fylla i vilka i klassen de skulle vilja se som 1) framtida arbetskamrat 2) bästa vän och 3) klassfestarrangör. Som »Villa Medusa« utan kameler, kanske.

Min pappa är en kul prick nu och jag tror han var det redan då för jag läser att hela 6 personer i klassen ville se honom som klassfestarrangör. 5 markerade att de ville ha honom som framtida arbetskamrat och 4 stycken att de ville ha honom som bästa vän.

Många av frågorna i enkäten rör yrkeslivet och framtiden. Vilken socialgrupp siktar du på att komma till (jag antar att frågan inte var ställd så direkt till eleverna men i akten är det omvandlat till denna klartext)? Hur är din familjs attityd till skolutbildning? Har du talat med dem där hemma vad du vill bli? Tror du att du kommer att ha det yrke som du först angett när du är i 30-årsåldern?

Till de frågorna kom en mätning av attityder till olika yrken. Till en lång (lång!) lista av möjliga framtida yrken skulle något av tre alternativ fyllas i: »Vill gärna bli«, »Vill inte bli« eller »Vet inte«. Jag undrar om de inte formulerade lite tokigt här, tjänstemännen. Eleverna var 12 år. Hur många 12-åringar tror att de kommer jobba med något vanligt vardagsgnet?

Svaren på pappas enkät är tydliga. Han svarade »vet inte« när det gällde »flygare« och »civilingenjör« men i övrigt var det »Vill inte bli« rakt igenom. Förutom på ett par yrken: TV-reporter, författare, direktör, affärsman, journalist, arkitekt och proffsfotbollsspelare (!). Jag tycker det är rätt konstigt att de inte hade med astronaut på listan.

Enkäten mätte också hur många timmar i veckan eleverna läste böcker, tittade på TV, gjorde läxor, läste serietidningar. Den frågade om de läste dagstidningar och vilka delar av dem de läste (pappa angav »Annonser«, »Sport« och »Serier«, dock inte »Nyheter«). En fråga sticker ut: »Hur många artiklar om politik, litteratur, vetenskap eller sociala problem har du läst i dagstidningar senaste veckan?«.

Min favorit i enkäten är en sekvens med frågor om livet, nuvarande och framtida. För mitt inre ser jag pappa sitta där i skolbänken och klia sig i huvudet. Ska han svara som det är eller svara vad de vuxna vill höra? Jag ler åt den blandning av 12-årig naivitet och fantastisk slughet som smugit sig in i registret:

Om skolan var helt frivillig och du kunde sluta redan i morgon om du ville eller gå kvar om du ville. Vad skulle du göra? Sluta.

Hur skulle du vilja att dina klasskamrater kom ihåg dig när du slutat skolan? Som en som var omtyckt i klassen.

Tycker du att eleverna ska få röka i skolan? Absolut inte.

Vad gör du helst en lördagkväll? Spelar skivor.

Vad tror du är det viktigaste för att du ska trivas och ha det bra när du blir stor? Att vara lyckligt gift.

Hur tror du att du kommer att trivas när du blir stor? Ganska bra.

En del oroar sig mycket för framtiden, andra oroar sig inte alls. Hur gör du? Oroar mig ganska mycket.

Tycker du om att tänka på vad du ska göra när du blir stor? Ja lite grann.

Om du fick välja mellan 100kr nu och 1000kr om fem år, vilket skulle du välja? Säkert 1000kr om fem år.

Notera det sista svaret. »Säkert 1000kr om fem år.« Skulle du använda det som statistiskt underlag? Jag läser det som att han skriver vad han tänker: »Ni vill säkert att jag ska välja 1000kr om fem år.« Han har ingen aning om vad frågan egentligen gäller. Han vet inte vad de kommer att utläsa av den. Han har bara på känn att det där med 100kr nu säkert verkar kortsiktigt och ovuxet.

Det är mörkt. Ett ljus brinner på bordet bredvid min dator. Jag går vidare i akten. Här finns skolbetygen. Antal frånvarotimmar under högstadiet. Utlåtanden om simkunnighet. Sökta gymnasielinjer. Ordningsbetyg. Några år senare kommer yrkeskategori, arbetstid per vecka, årsinkomst, boende, socialgrupp och något diffust som betecknas »kvalitetsgrupp« som jag tror beskriver lägenhetsstandarden.

Värnpliktsverkets data från mönstringen hör till aktens mest uttömmande. Här finns det mesta, från mätning av mörkersyn till midjeomfång och en utvärdering av pappas möjligheter i det framtida livet. När jag skriver det här kan jag inte låta bli att le brett. Att pappa vid mönstringen hade en muskelfaktor i newton på 1.7 i handgrepp är en uppgift som spelar mindre roll, men vid det personliga samtalet fick han frågan om »Avsett yrke«, det vill säga vad han var inriktad på att börja arbeta med efter militärtjänstgöringen. »Skeppsmäklare«, är pappas svar. Strax under finns Värnpliktsverkets utlåtande om denna önskan: »Gradering av avsett yrke: Ej sannolikhet«.

De behöver jobba med sina graderingsmetoder. Så långt tillbaka som jag minns har pappa arbetat som skeppsmäklare. Han gör det fortfarande. Förutom exempelvis de 16 sjukdagar han hade 1980 enligt akten.

Pappa – Byråkraterna, 1-0.

Jag har suttit här och läst om min fars liv, alla dessa triviala detaljstatistiska värden blandat med personliga uppgifter och registrerade uttalanden.

Jag har väntat på att komma till 1977, året när jag föddes. Vad står det om mig? Hörde någon av enkäterna eller de diagnostiska proven jag fick i skolan till Projekt Metropolit? Kommer det komma en »Kvaliteter som fader enligt son: Mycket uppskattad« här någonstans?

I slutet av akten finns en lista, år för år, över civilstånd och barn. När jag kommer dit blir jag lite förvånad. Antingen är det något som mina föräldrar har glömt bort att berätta för mig eller så har jag framför mig ett knivskarpt facit till varför jag inte tror på registrering av det här slaget. Jag tror inte det är det förstnämnda.

På de sista raderna i akten läser jag: »Antal barn 1982: 0.« När det surrade till djupt nere i databanken och just det värdet registrerades var jag 5 år. Enligt maskinerna finns jag inte. »Så här ser din data ut på bandet: 1 1 1 1 . 0 1 . 0 1 .« Det är datalagringsspråk för »Antal barn 1982: 0«.

Jag är inte upprörd. Felaktiga uppgifter av det här slaget kan vi egentligen skratta åt. Att jag inte finns med säger bara rätt mycket om träffsäkerheten i de »statistiska analyser« som registret ska ligga till grund för. Det som sätter starkast avtryck på mig här är inte vilka data som finns sparade och faktiskt inte heller sättet som informationen hämtades in på.

När jag började skriva detta inlägg trodde jag att slutklämmen skulle bli lite tacksamt prickskjutande mot metoder som samkörning av register, fulenkäter till icke ont anande 12-åringar och misslyckade slentrianutlåtanden om livsplaner från Värnpliktsverket. Ikväll sitter jag här och känner att detta är överflödigt och nästan lite oviktigt.

Vad jag upplever som långt mycket mer störande är kylan som uppgifterna framträder i.

De här sterila datautskrifterna listar statistiska värden, sida upp och sida ner. Vattenklosett i hemmet? Ja. Frånvarotimmar vårterminen årskurs 9? 21. Hur lång tid ser du på TV per dag? Cirka 1,5 timmar. För mig är det verkligt fasansfulla hur brutalt det går att koka ned en persons liv till sifferreduktion. Särskilt i det här fallet. Det är min farsa, liksom.

Ingenstans i denna rapport står om vilken bra pappa han har varit och hur glad jag är att vara familj. Ingenstans står om fotbollsmatcherna vi sett, resorna vi gjort eller hur fantastiskt trevligt det är att bara ta en öl och snacka lite skit med honom.

Jag tycker det finns en enormt djup ovärdighet i att ta bort allt det kärleksfulla och varma men ändå behålla personnumret på framsidan som en etikett över vad siffrorna står för. Det är ett liv vi pratar om, inte en årsinkomst 1976.

Naturligtvis hade en oacceptabel övervakning av samma slag som den unge Timothy Garton-Ash utsattes för i Östberlin krävts för att sådana uppgifter skulle kunna finnas med. Det är inte dit jag vill (surprise!). Det är bara en väldigt omtumlande upplevelse att se någon man känner så väl berövas alla mänskliga värden och istället bli »Vattenklosett ja eller nej?«. Dessutom med helt inkorrekta uppgifter och hörsägen.

Det är en väldigt omtumlande upplevelse att inse att det är så här det ser ut när staten ger tummen upp för godtyckligt registrerande.

Den 10 februari 1986 slog Dagens Nyheter upp en rubrik på förstasidan: »Hemligt granskade i 20 år – Forskare vet allt om 15 000 svenskar«. Artikeln berättade om det jag gått igenom här, men avslöjade också att sjukdomar, kriminalitet och drogproblem registrerats i de fall det varit aktuellt. Det blev ett himla liv. Att projektet bedrivits med Datainspektionens välsignelse väckte förstås debatt.

Kort därpå skrev Anna Christensen, professor i civilrätt i Lund, en debattartikel vars innehåll såhär nästan 23 år senare fortfarande är mer relevant än någonsin:

“Det är en slump att debatten blossat upp just i anslutning till Metropolitprojektet. Det utförs hela tiden undersökningar av detta slag i stor skala och i liten skala inom forskningen och inom administrationen. […] De drivs av samma lidelse att “kartlägga” hela den värld som består av människors tankar och handlingar, att “spåra upp” de dolda alkoholisterna och alla andra som försöker dölja sig. […] Men de stora heltäckande undersökningarna av hela befolkningsgrupper födda ett visst år, dessa dataregister, som omfattar alla och envar och som kan samköras och generera ny kunskap, visar att alla är hotade av denna administrativa kunskapsutveckling. Ingen kan veta vem som idag betraktas som ett riskfall och än mindre vilka som kommer att betraktas som ett riskfall i morgon.”

Efter uppståndelsen avidentifierades databasen i maj 1986 och ingen ny information kunde därefter läggas in. Men den statistiska datan sparades. När jag sökte lite inför det här inlägget upptäckte jag att den här datan väcktes till liv 2004 under det nya namnet »Stockholm Birth Cohort Study«. Hos Oxford Journals finns en beskrivning av detta nya statistikprojekt. Vi tar ett kort utdrag. Notera det sista:

“The Stockholm Birth Cohort Study (SBC) was created in 2004/2005 by a probability matching of two comprehensive and longitudinal datasets. The first, the Stockholm Metropolitan study 1953–1985, consists of all children born in 1953 and living in the Stockholm metropolitan area in 1963. The second, The Swedish Work and Mortality Database 1980–2002 (WMD), consists of all individuals living in Sweden in 1980 or 1990, and born before 1985.”

Mmm. Känns bra att jag äntligen fått komma med. Förenad med min pappa i datacentret. I databasen med den passande förkortningen WMD. När FRA pluggar in kablarna kanske det är läge att komplettera uppgifterna om frånvarotimmar i högstadiet med lite snaskig Facebook-historik. Det kan väl inte skada? Trots allt måste vi ju komma ihåg att de här uppgifterna inte syftar till att teckna livshistorier utan enbart ligger till grund för statistiska analyser.

Tack till pappa för att jag fick posta detta! Eftersom du gav ok till mig att publicera utan att du först läst igenom så får du väl om du är missnöjd anmäla mig enligt PUL eller avslöja några snaskiga grejer jag gjorde när jag var liten i kommentarsfältet så är vi even steven.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-06-23 – Även (fin)kulturen måste börja tagga sig
• 2011-03-01 – Autentiska berättelser eller bara näring till deckaren i oss?
• 2009-02-14 – När brist på information lämnar information
• 2008-11-05 – Önskan om en liten knuff framåt
• 2009-10-07 – Streckkoden, svart på vitt
• 2010-12-01 – Information och informatörers syften
• 2010-08-24 – Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?

På sommaren 2003 blev jag kontaktad av Mårten Schultz och Rikard Westman som höll på med ett nytt nummer av deras magasin »The Asshole Camper«. På den tiden var jag frilansande skribent och det var inte ovanligt att mail damp ner med förfrågan om att skriva artiklar av olika slag. Den här skiljde sig däremot markant från mängden.

Rikard och Mårten ville att jag skulle avslöja bluffen “Elton John”. Alltså inte den riktiga Elton John, för han har ju inte setts till sedan början av sjuttiotalet. Är han död? Försvunnen? Och vem är då “Elton John” som setts i tidningarna sedan dess? De hade konstaterat att det inte finns några bevis för att “Elton John” är samma man som rockstjärnan som försvann efter inspelningarna av »Goodbye Yellow Brick Road« och ville att jag skulle undersöka fallet.

Jag hade ju långt tidigare än så hört samma rykte. Jag kunde inte motstå utmaningen och började genast gräva. Det jag kom fram till var lika skrämmande som mystiskt.

Läs: »In Global Search of Elton«

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-07-04 – Ska bankvampyren bara tigas ihjäl?
• 2011-01-09 – Konspirationer med en nypa salt
• 2009-07-20 – Det var Han
• 2010-09-06 – Siffror i etern – om spioner, konspirationer och mord över kortvåg
• 2010-03-23 – Vad pågår i det blinkande rummet?
• 2009-02-14 – När brist på information lämnar information
• 2009-11-13 – Bakom skrocket döljer sig konspirationen

Åren runt 1989 var söndagskvällarna alltid bokade. Inget fick störa. Mellan 19 och 21 sändes nämligen den bästa radion jag hört. Frekvensen var lokala närradion, 88,9mhz sänt från Hägerstensåsens Folkets Hus. Det var två galna snubbar som höll i programmet och de spelade bootleg-remixar av Princes »Batman«-tema (det var ju Batman-craze bigtime då, inför premiären av första filmen), de spelade Soul II Soul och Young MC och »There’s a Bat in my House« och de spelade »Best Beats Ever«, megamixen som Rob’n'Raz satt ihop på en sjua som firade Beat Box/Vinyl Manias första fem år. Man kunde ringa in – vilket jag gjorde två-tre gånger per kväll – och skicka hälsningar och önska låtar. Det var helt galet. När klockan blev 21 och någon kyrka körde sin sändning så började en lång väntan till nästa helg. En stor del av mitt musikintresse grundlades då och där.

Naturligtvis var det säkert inte så bra som jag vill låta er tro här. Jag var 12 år och hade inte särskilt mycket grepp om världen över huvud taget. Men för mig, då och där, var det himlen. Jag upptäckte en massa musik som jag blygt gick in och frågade efter och fick skivaffärer (d.v.s. Åhléns skivavdelning) att beställa hem. Minnet är barmhärtigt och låter en bara komma ihåg bra saker och därför är de där söndagkvällarna helt fantastiska varje gång jag tänker på dem.

Min stora dröm i livet är att göra sån radio. Om jag bara fick en timme i veckan nånstans så bara vet jag att det skulle kunna bli bra. Drömmen om Det Bästa Radioprogrammet har jag haft i snart tjugo år och jag är inte ensam om att ha den. Jag skrev i en postning häromveckan om Donald Fagens »The Nightfly«, konceptalbumet om en radiopratare på WJAZ som spelar cool jazz och saknar sin förlorade kärlek. Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Basement Jaxxs »Crazy Itch Radio«, ett klassiskt radio-ripoff-album med mellansnack, jinglar och allt som hör ett bra radioprogram till.

Basement Jaxx lider också av den där sentimentala tanken om Det Bästa Radioprogrammet. De vill så himla gärna att »Crazy Itch Radio«, direkt från London SW9, är de där två timmarna som får 12-åringar att bli musikintresserade. De vill skapa den perfekta radiostationen där partyt aldrig slutar, den självklara kanalen att ratta in på varje förfest, fest eller efterfest. Man kan verkligen känna frustrationen i låtarna även om det är upptempo och klackarna i taket. De är snea för att det inte på någon station »nuförtiden« är lika bra radio som den de växte upp med. De sitter säkert och romantiserar någon piratradiostation som var obligatorisk lyssning varje söndag i två timmar och gav sig fan på att återskapa stämningen. The Jaxx har till och med skapat en egen webradio (www.crazyitchpodcast.com) för att ta konceptet så långt det bara går.

I dagens webvärld går det att göra massor av saker. Från mp3-bloggar till musiksiter till YouTube till podcasts kan även de smalaste och djärvaste idéer få utrymme och existera. Problemet är bara att det aldrig blir samma redaktionella röda tråd som i den gamla världen. Det Basement Jaxx drömmer om är inte bara själva det musikaliska innehållet utan känslan av när alla ens kompisar lyssnar på samma program, när samma bas pumpar ur alla kvarterets fönster. En podcast går att lyssna på när som helst. Det blir inte samma sak utan den exklusiva sändningstiden när man kan ringa in och skicka hälsningar direkt. »Crazy Itch Radio« är drömmen om den bästa och den enda radiostationen.

King Britt drömde samma sak. King Britt är sjukt cool. Om jag fick välja att vara vem som helst skulle jag nog välja King Britt. Det är få som är lika tuffa, snygga och kompletta som han är. Han är King – han är kung. Han ville helst av allt göra en film om gatulivet i Philadelphia i slutet av 1970-talet men förstod att det var ett alltför omfattande projekt. Istället gjorde han 1998 konceptalbumet »When The Funk Hits The Fan« med hjälp av en lång rad Philly-musiker, -poeter och -sångerskor. Handlingen utspelade sig 1977 och kretsade kring Kings alter-ego, DJ Sylk 130.

Det följande albumet från 2001 hette »Re-Members Only« och var även det ett konceptalbum. Det var inte bara ett konceptalbum utan det ultimata konceptalbumet om en radiostation. King berättade för tidningen Remix:

»The first Sylk 130 album is basically about my foundation what my parents force-fed me, and what constitutes my roots. Re-Members Only is about the period in the ’80s when I really discovered my own taste in music – everything from the Smiths to New Order to This Mortal Coil.«

»Re-Members Only« som album är livesändningen från när den mytiska radiostationen WISH 130 anordnar jättefesten »End of the Eighties Extravaganza«. Röda mattan är utlagd, gästlistan är fixad, drinkarna är blandade. Ur högtalarna dunkar trummor från Oberheim DMX och Linn. Bland de som passerar revy på albumet finns Alison Moyet, Martin Fry, DJ Jazzy Jeff, Digable Planets och De La Soul. Men det är alltså ingen mixtape vi pratar om. Alla låtar är King Britts egna. Gästerna kommer in, kanske säger några ord och gör sin grej. Det känns som att de bara råkade hänga där på WISH 130s stora fest när någon satte en mikrofon i handen och knuffade ut dem på scen.

»Re-Members Only« är, precis som »Crazy Itch Radio«, »The Nightfly« och min inledning på den här blogpostningen, bara de bra minnena om hur jävla grym radion King Britt växte upp med var. För en kväll, i fylledimman på »End of the Eighties Extravaganza«, är alla åttiotalets synder glömda. Det finns inga skuggor längre, inga dåliga stunder och inga trista sändningar.

De här albumen är underförstått ett sätt att säga »fan vad bra allt var då, nu har MTV och Clear Channel sabbat allt«. De här albumen är ett försök att sätta in sig själv i ett sammanhang som egentligen inte existerar.

I dagens ocean av olika medier, mp3or brutna ur sin albumkontext och hyper som varar i två veckor på bloggar saknar nästan alla artister ett sammanhang. Släpper man skivor på Kompakt så kanske man känner sig som en del av Kompakt-sammanhanget. Sitter man med en gitarr i Scotland kanske man är en del av Fife-sammanhanget. Men de flesta står utanför något de verkligen känner sig hemma i. Och de flesta »scener« är ändå bara konstruktioner som kommer ur tvåveckorshypen och därmed dör lika fort som de etablerats.

Att skapa sig ett eget sammanhang blir därför ett naturligt försök att få en given identitet. Var hör Basement Jaxx hemma idag, exempelvis? På pappret, i teorin, är de ingenting utom en brittisk arenadanskvarleva. I och med »Crazy Itch Radio« så är de inte längre ensamma. All musik av andra artister som spelas på kanalen »Crazy Itch Radio« ger The Jaxx deras sammanhang. De har i och med konceptet »Crazy Itch Radio« blivit en del av något större. Även om kanalen är fiktiv så fortsätter den att spela när albumet tar slut. Man behöver bara blunda för att se kaoset i studion, höra lyssnarna ringa in och föreställa sig den sanslöst coola white label-booten de spelar härnäst.

På samma sätt är King Britt kung på WISH 130-festen. Han glider omkring med en Dry Martini och hälsar på gästerna, småsnackar med alla han känner (och han känner de flesta) och är den som fixat festen när ljusen släcks ner. Han krönte åttiotalet med årtiondets största fest och han gjorde det perfekt. Mer perfekt än det någonsin var på riktigt.

Idén om Det Bästa Radioprogrammet är inte sorglig. Den är nostalgisk – inte så lite heller – men egentligen inte sorglig eller sentimental. »Crazy Itch Radio«, »Re-Members Only« och »The Nightfly« försöker inte återskapa någon gammal tid utan bara mytologisera ett ideal om hur det borde vara och hur det borde ha varit. Alla dessa album är utopier, drömmar om radiovågor som sänder ut meningen med tillvaron.

Och när jag lyssnar på dem så känner jag mycket riktigt »åh, tänk vad bra radion var förr« och minns närradion 88,9mhz och kommer ihåg hur mycket jag fick ut av den när jag var ung och ännu inte insmetad i popvärlden. Och så väcks drömmen om Det Bästa Radioprogrammet till liv igen och jag kan fortsätta att för mitt inre föreställa mig hur det skulle låta om jag bara fick de den där timmen en gång i veckan att sätta ihop mitt eget program på.

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-07-13 – Radiosimulering från en sommar cirka 1978
• 2009-11-10 – Till slut fick Oasis tillbaka för balladen de gav världen
• 2009-06-08 – Måndagslistan: R&B-hits med kvinnor topp-4
• 2010-02-08 – »P3 Kultur« innehåller allt som saknats
• 2009-12-28 – Tävling i radioreportage
• 2011-02-01 – En ny plats i eter och webb
• 2009-06-11 – En miljarrrd sommarpratare

Om man kör från USA in i Kanada är det två timmars bilväg tills civilisationen slutar. Tvärt. Missar man avfarten från motorvägen in till Toronto väntar nämligen bara ödslig mark med små byar, tystnad och stora skogar. När Jeremy Greenspan i Junior Boys har svängt av där har han ofta undrat vart bilarna som fortsätter egentligen är på väg.

– Det är så dramatiskt, säger han med en blandning av fascination och obekvämlighet.
– Om du kör åt andra hållet, från Kanada in i USA, så kan du välja vilken väg som helst och bara trycka på gasen så kommer du till en storstad åt vilket håll du än kör. Men kommer man från andra hållet och missar avfarten in till Toronto så finns det ingenting där. Ingenting! Det är bara motorväg genom en skog och de enda som kör där är timmer- och oljelastbilar. Med »Last Exit« ville jag fånga en drömsk känsla av den där tomma motorvägen som inte leder någonstans.

Det har kommit mycket grymma grejer från Toronto de senaste åren.
- Ah, men jag bor inte i Toronto. Jag bor i Hamilton, en liten bit därifrån. Fast du kan ju skriva Toronto för det här är en så konstig stad.

Konstig?
- Ja, den är… Jag kan tänka mig att ni har den här typen av städer i Sverige också. Hamilton är inte en av de största städerna i Canada. Det bor sådär 500000 personer här och hela stan är uppbyggd kring industrikomplexen. Vi har stora stålverk och förädling av mineraler så det hela stan är väldigt mycket arbetarklass och industri. Jag har upptäckt att en sån stad gör människor till rätt konstiga typer. Och hela tiden har man den där konstiga känslan av att bo i en stad som är bortglömd, som inte betyder någonting.

Är det en kreativ miljö att bo i?
- Javisst, jag älskar det. Jag har många kompisar här i Hamilton som också producerar musik. Manitoba, bland annat.

När jag hörde »Birthday«-tolvan första gången så blev jag väldigt förvånad. Det lät verkligen inte som någonting annat. Vad var det för sound du ville uppnå?
- När vi började med Junior Boys så lyssnade jag dels på väldigt mycket new wave från åttiotalet och dels var jag väldigt inne på UK garage. Vad jag ville göra var en kombination av de influenserna. Att jag lyssnade på UK garage gjorde dem lite sådär minimalistiska och syntiga medan jag hämtade ambitionen att skriva riktigt bra låtar från new wave-banden.

När jag lyssnar på tidiga Junior Boys-låtar kan jag inte hjälpa att känna ett stänk av R&B-produktioner från såna som Timbaland runt 97-98.
- Det är helt rätt. När vi gjorde de första låtarna lyssnade jag mycket på sådant, men inte längre. För sådär sex-sju år sedan var R&B:n och radiopopen i ett mycket bättre skick än den är idag, tycker jag.

Men du har rätt mycket pop i dina produktioner också?
- Mja, det stämmer nog. Jag försöker i grunden att skriva poplåtar när det gäller struktur. Både för sångmelodi och ackordföljd tänker jag i poptermer. Jag jobbar på traditionellt sätt med vers, brygga, refräng och sådant vilket inte så många andra elektroniska producenter gör. De flesta som gör elektronisk musik kommer nog från en mer loopbaserad bakgrund vilket jag inte alls gör. Jag vill skriva bra låtar, helt enkelt.

Jag gillar inte att sätta etiketter på musik, men någonstans kan jag känna att själva kärnan i Junior Boys är klubbmusik, även om det inte går att dansa till. Det känns som att det är klubbmusik för folk som mig som inte är coola nog att komma in på klubben och istället sitter hemma och dricker vin med kompisarna istället.
- Det var ett väldigt bra sätt att beskriva det! När jag började så ville jag göra ren UK garage. Jag lyssnade så mycket på det då. Men låtarna blev väldigt melankoliska och gick så långsamt att de aldrig skulle fungera på ett dansgolv då insåg jag att »vänta nu, det här är inte dansmusik«. Istället började jag fokusera på att… Förlåt om jag tjatar, men jag ville skriva bra låtar, sådana som man kan lyssna på hemma. Jag vet ingenting om rock eller »intelligent dance music« och sånt så det är inte så att jag känner mig delaktig i en scen. Jag ville bara göra musik att dansa till men så blev det musik att lyssna till istället.

Junior Boys känns väldigt mycket »här och nu«. Du flörtar lite med ett retrosound men det blir aldrig helt retro, om du förstår?
- Jag tror det handlar mycket om vilken utrustning man använder. Retro för mig är att springa iväg till en loppmarknad och köpa exakt de instrumenten som folk använde 1983 och försöka få det att låta likadant som då när man spelar in det. Vi använder modern utrustning så det går inte att låta retro, men samtidigt försöker jag också aktivt att undvika ljud och arrangemang som är för mycket retro. Det är så tragiskt med folk som försöker kopiera ett sound som fanns för 20 år sedan när det ändå gjordes som bäst just då. För mig är det samma sak som att spela i ett Rolling Stones-coverband. Det blir bara en dålig imitation.

Men du sa tidigare att du hämtade inspiration från åttiotalet new wave?
- Ja, vad som är väldigt intressant med den perioden är den kreativa stämningen som de jobbade med, inte nödvändigtvis ljuden som användes. I sitt skapande var de väldigt framåttänkande och progressiva. Man får komma ihåg att syntarna de använde i sin musik kunde komma direkt från fabriken till studion och användas på en skiva innan de ens var ute på marknaden. Jag försöker hämta inspiration i den attityden för att pressa mig till att tänka lika futuristiskt i mitt skapande. De som på den tiden var i framkant av utvecklingen måste tycka det är helt hemskt att folk idag försöker kopiera deras sound som någon slags retrokitsch.

Efter att ha varit läckt i närmare ett halvår släpptes Junior Boys album »So This Is Goodbye« igår. Det är årets bästa skiva. Den är faktiskt helt jävla amazing.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-02-03 – Utveckling utan förändring

På sin Myspace-sida frågar Juvelen retoriskt och aningen ursäktande: »You can’t really mention Prince as an influence these days, can you?« Här har Juvelen missat en viktig sak: Prince är förmodligen den hippaste referens som går att droppa idag. Jo, Eric Gadd och Nils Landgren Funk Unit likaså. Du tror mig inte? Ge det några månader. Vänta till början av 2007. Då kommer tiokronorsskivbackarna att rensas på Level 42 fortare än du hinner grabba din synkoperade splash-cymbal.

Jag kan faktiskt inte minnas när en funkig slap-bas senast fanns i en låt som kvalade in som »hit« eller »hipp« hos en bred populärtkulturell publik. Förmodligen var det Basement Jaxxs »Red Alert«, men där var slap-basen bitreducerad och grusig, manglad genom Basement Jaxx galna studio där vilket element som helst kan kännas självklara (minns piraten!). Alex Gopher var också därute och fiskade lite, men i övrigt har den cleana, slicka slap-basen varit förpassad till musikhögskolor och frikyrkor under de senaste femton åren.

Detta har ändrats. Backlashen efter kasst producerad datorpop anno 2004-2005 är äntligen här.

Var en millisekund otight eller missa några cents på en hög ton och du är ingenting hösten 2006. Obligatorisk läsning är inte längre »Rip It Up And Start Again« utan ackordsanalyser av Steely Dan-låtar.

Jag var på lokal för två veckor sedan och hörde Fibes, Oh Fibes! »Get Up« spelas mellan en skramlig rocklåt och en annan skramlig rocklåt. Jag hade inte hört den tidigare och visste inte vad det var. Jag trodde det var någon av klubbarrangörerna som hade en hook-up på Eric Gadd och hade som grej att alltid smyga in en av hans låtar i DJ-seten. »Get Up« är Gadd från hans »Floating«-period, och ändå är deras »Emotional« ett av indiesveriges mest motsedda album den här hösten. Har kidsen börjat gilla Gadd? Nej, det är slickheten det hänger på.

Samtidigt, på kontinenten…

Alan Braxes och Fred Falkes remix av Kelis »Bossy« är übersvettig slap-bas-funk i direkt nedstigande led från Level 42.

Förstasidan »Advance« från Justus Köhnckes senaste tolva är samma grej. Stenhårda slap-basar och ett funkgung så tungt att det doftar tjära.

Juvelen är do-it-yourself-indien. Fibes, Oh Fibes! är hiva-öl-indien. Kelis/Braxe/Falk är designerklubbgunget. Köhncke är tyskkällaretechnon. Vitt spridda genres som oberoende av varandra har plockat upp studiofunken och gjort den till sin egen. Slickt är det nya farliga. Tecknen har funnits där hela tiden. Fleetwood Mac är stora grejen, såväl hemma hos Michael Mayer som på Spy Bars uteservering.

Det enda jag håller tummarna för inför slickhetens år 2007 är att det fortfarande finns lite vett och sans inblandat. Vi måste komma ihåg att det är en hårfin gräns mellan en trevligt gungande Fibes, Oh Fibes!-dänga och andlig frikyrkofunk i dåligt sittande kläder. Det är en av de smalaste trådar man kan balansera på, tror jag (möjligtvis i konkurrens med användandet av barnkörer). Den andliga funken (ofta spelad av unga män i blå linnekostymbyxor utan skärp och misstänkt hockeyfrilla) får inte ha något med det här att göra. Då är det kört.

Men så länge det håller sig till att vara slickt och välproducerat med en ohälsosam fascination för posen basisten håller 01:22 in i videon till Totos »Africa« så kommer 2007 låta bättre än någonsin. Bokstavligen.

Lyssna:

Kelis – »Bossy (Alan Braxe & Fred Falke remix)«
Juvelen – »Watch Your Step«
Fibes, Oh Fibes! – »Get Up«
Level 42 – »Running In The Family«

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-05-15 – Nörderiet
• 2011-07-13 – Radiosimulering från en sommar cirka 1978
• 2010-11-15 – Gothen tar indiebanden med storm (en kall, mörk storm)
• 2008-10-17 – Respekt för Phil (mot alla odds)
• 2009-09-04 – Komplikationer med det komprimerade ljudet
• 2009-12-09 – Textönskning #1: Vi är alla slavar under verktygen
• 2010-06-03 – Avståndet mellan ljudbokens berättelse och lyssnarens intryck

För snart ett år sedan var jag på väg till Skottland för att träffa Boards of Canada. Jag var ganska förvånad över att ha fått en intervju eftersom de båda herrarna i bandet inte varit så pratsamma under sådär åtta års tid. Det var en torsdagkväll vid tiotiden, jag satt på Volupté och hade lite ångest. Min flight till Edinburgh skulle gå om knappt tio timmar men jag visste fortfarande inte var, när och hur jag skulle träffa Boards of Canada. Med mitt kontrollbehov hade osäkerheten gjort mig till ett nervvrak. Då kom ett SMS med en vägbeskrivning. Museumet på Chamber’s St, in genom svängdörrarna, uppför trapporna, genom huvudutställningen, caféområdet till höger, klockan fem. Undertecknat »X«. Det var inte förrän ett dygn senare var jag säker på att den här artikeln faktiskt skulle bli skriven.

Inte många band inom den elektroniska genren är lika mytomspunna som The Boards of Canada. De slog igenom med »Music Has The Right To Children« 1997, ett album som förändrade hela kartan för elektronisk musik och som skapade en armé av unga producenter som inspirerats av dess sound. Vad som gjorde albumet så speciellt var att det inte hämtade sin energi från framtiden utan snarare från gårdagen. »Music Has The Right To Children« var som ett avlägset minne på en super-8-film, som om duon hade försökt återskapa sin barndom med samplers och sequencers men inte riktigt kunnat få allt rätt utan istället byggt bilden på hur de mindes den som vuxna. På samma gång som det var framåttänkande i musiken hämtade det sin näring från nostalgi och längran tillbaka.

Efter »Music Has The Right To Children« drog sig Boards of Canada tillbaka till sin bas på landsbygden i Edinburgh, tog fyra år på sig att släppa uppföljaren »Geogaddi« och därmed tappade de också kontrollen över deras image. »Geogaddi« var kryddat med ockultism, matematiska formler, referenser till religiösa kulter och geometri. Varje gång man lyssnade på det framkom något nytt, och varje liten detalj som framkom betydde något. Denna electronicans motsvarighet till »DaVinci-koden« analyserades sönder och samman på hemsidor och att Boards of Canada vägrade göra annan promotion än ett fåtal e-postintervjuer spädde bara på ryktena. Det sades att de var satanister, ockultister, att de levde under sektliknande förhållanden i ett kreativt kollektiv, att de försökte hjärntvätta folk genom musiken, att de var hippies, att de var Djävulen i de elektroniska ljudlandskapen.

Så vad skulle jag tro? Om jag blev förvånad när de tackade ja till en intervju så blev jag närmast skräckslagen av det där SMSet. Varför skulle några som inte gjort intervjuer sedan debutalbumet för åtta år sedan plötsligt vilja träffa en förvirrad svensk om det inte fanns ett syfte med det? Jag såg mig själv bli murbruk i byggandet av Myten om Boards of Canada, en rolig anekdot att ta upp i framtida pressreleaser: »En gång lurade de till och med en inte ont anande svensk journalist till ett museum i Edinburgh för att…«

Klockan är två minuter i fem dagen därpå. Jag går motströms bland tyska backpackers och japanska turister in i museumet men när jag kommer fram är caféet är tomt. Prick fem börjar dussintals gamla kyrkklockor att ringa, personalen staplar stolar på varandra och en vakt kommer fram och ber mig att lämna lokalen eftersom de stänger. Jag tror fortfarande inte att det blir någon intervju. Jag textar till numret som jag dagen innan fick meddelandet ifrån och ber om en uppdatering. Om tio minuter utanför huvudentrén, lyder svaret.

En stund senare sitter jag i baksätet på en bil. Där fram sitter Marcus Eoin och Michael Sandison och diskuterar vilket ställe som är bäst att göra intervjun på, baserat på var det finns parkeringsplatser. Duon som är Boards of Canada (och som dessutom tydligen är bröder, men det visste jag inte då, det framkom i en annan intervju någon månad senare) berättar att de flesta inte vet om det men att hälften av befolkningen i Edinburgh är lapplisor. De är vänliga, frågar hur resan var, ursäktar regnet som piskar utanför och säger att jag borde försöka komma hit någon mer gång så jag får se hur vacker stan är med bättre väder. De är själva motsatsen till de motsträviga UNA-bombarliknande excentriker som jag hade förväntat mig att träffa.

– Att vi inte gjort promotion beror inte på att vi är blyga eller tillbakadragna. Vi vill bara inte synas så mycket. Vi vill inte vara i folks ansikten hela tiden och vill att vår publik ska upptäcka musiken själva istället för att de blir tillsagda att lyssna på oss genom annonsering, berättar Marcus när vi satt oss ner i en bar. De har köpt dyr importerad lager till mig och viftar bort pengarna när jag vill betala. De är uppriktigt förvånande över att någon kan tänka sig att åka från Sverige bara för att prata med dem och säger att det minsta de kan göra är att bjuda på öl.

– Anledningen till att vi gör intervjuer nu är att vi vill att journalisterna ska få träffa oss personligen, fortsätter Michael. Det har skrivits så mycket konstigt om oss att de flesta tror att de kommer hit för att träffa två druider i kaftaner som utför offer på toppen av en vulkan. Vi vill träffa dem på riktigt nu för att visa att vi bara är två vanliga killar.

– Vi är inte Gandalf, vi vandrar inte runt med varsin stav och rabblar formler och vi är inte några hippies, skrattar Marcus.

Det märks att Boards of Canada är två personer som känt varandra sedan sandlådan. De pratar hela tiden om »vi« eller »oss«. De avslutar varandras meningar. När den ene kör fast i ett resonemang plockar den andra upp tråden och fortsätter. Marcus kommer med spontana åsikter, säger rakt ut vad han tycker och skämtar mycket. Michael är å andra sidan lite mer återhållsam och försiktig. Han funderar innan han lägger ut teorier om vad deras musik är och rycker ofta in för att förklara en mening som Marcus har sagt med en längre utläggning som en mer medievan artist förmodligen förstått skulle vara onödig eftersom långt teoretiserande sällan gör sig bra när det transkriberats till text för en artikel. Men medievana är inte vad Boards of Canada är. Mitt möte med dem var deras tredje intervju inför släppet av albumet »The Campfire Headphase« och de hade därmed gjort fler intervjuer på en vecka än de gjort de senaste åtta åren.

Efter »Music Has The Right To Children« tröttnade de på att bli felciterade, ville få kontroll över sina ord och började därför bara kommunicera med omvärlden genom e-post, fast inte heller där utan restriktioner. Förutom en e-postintervju med NME valde de inte att svara några större tidningar utan istället var det mindre, nischade musikmagasin som fick möjligheten att »prata« med dem. Men de upptäckte att tystnad och e-postintervjuer även det kunde feltolkas.

– Vi är inte intresserade av hela musikbranschgrejen, säger Marcus. Vi går inte på alla fester och lär inte känna alla man ska känna, av den enkla anledningen att vi trivs bäst hemma med våra kompisar. Problemet är bara att när man är frånvarande på det sättet så tar folk saken i egna händer och fyller i de tomma fälten själva. Tyvärr sammanföll vårt beslut att inte göra några intervjuer med släppet av »Geogaddi«, så kanske får vi skylla oss själva lite.

– »Geogaddi« är ett experiment, fortsätter Michael. Vi la till en massa meddelanden på den skivan, mest för att ge de instrumentala låtarna lite mer mening men också för att roa oss. Problemet var att alla inte förstod att det var med glimten i ögat och tog det på fullaste allvar. Och eftersom vi valt att inte synas så började andra bestämma vilken sorts band vi var och plötsligt handlade alla artiklar om huruvida vi bodde i en sekt eller inte.

– Jag tror vi underskattade kraften med att göra en sån skiva, säger Marcus.

– Och det tråkiga är att fokus flyttas på det vi alltid tyckt har varit viktigast, nämligen musiken. Ta inte illa upp, men vi började inte göra musik för att vara med i tidningar, säger Michael och ler.

»Geogaddi« var ett mörkt album. Det fanns en pre-apokalyptisk stämning över det, som om Boards of Canada visste något om världen som inte vi andra visste. »Geogaddi« var inte bara resultatet av ett band som försökt ta sig vidare i sin musik men var också fyllt av av tung matematisk och mystisk symbolik som gjorde att sidor började dyka upp på Internet där albumet analyserades. Läser man de sidorna står bland annat att ett spår som »1969« innehåller en sampling med namnet »David Koresh« baklänges. Låten är 4:19 lång, vilket överensstämmer med datumet, 19 april 1993, när Koreshs sekt i Waco, Texas, stormades. Låttitlen »1969« anspelar på det år som det blev förbjudet för amerikanska armén att använda den typ av gas som Koresh tog livet av sig själv och sektmedlemmarna med vid massakern i Waco.

– Ungefär två tredjedelar av det som står på Internetsidorna finns på albumet, resten har de hittat på själva, skrattar Marcus. Det är lite som Kabbala. Man tar en sida ur Toran, håller den upp och ned framför en spegel och säger »Titta! Jag ser en bokstav här uppe! Allt stämmer nu! Det är sant!«.

– Människan är programmerad att hitta mönster, funderar Michael. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på. Egentligen så gjorde vi på »Geogaddi« bara musik som vi tyckte om och sen fyllde vi den med små meddelanden. Problemet var att vi gjorde det för subtilt och därför missförstods det av många.

– Vi tappade greppet om vad Boards of Canada faktiskt är, säger Marcus. Andra började definiera vad bandet var åt oss, och det är därför vi gör intervjuer nu. Vi vill visa vem det är som kör den här bussen.

Om »Geogaddi« skapade den stora myten om Boards of Canada så var det deras första stora album, »Music Has The Right To Children«, som lade bandets namn på allas läppar. I olika konstellationer hade Marcus, Michael och deras kompisar experimenterat med musik bokstavligen sedan barnsben. Runt 1987 började de komponera på ett mer organiserat sätt och i början av nittiotalet hade Marcus och Michael börjat arbeta som den duo som de fortfarande är. När Warp 1997 gav ut Boards of Canadas »Music Has The Right To Children« blev deras lägereldselectronica en kontrast till bolagets övriga, lätt hysteriska profil. När den kom lät Boards of Canada verkligen inte som någonting annat. Visst hade det funnits producenter som i många år gjort ambient elektronisk musik men de spelade ofta med delfinljud och allt lät fint.

»Music Has The Right To Children« var harmonisk men samtidigt väldigt skev. Det var helt tiden någonting som »inte stämde«. De spelade vackra ackord fast med trasiga ljud. De spelade fina melodier men de var aningen ostämda. De samplade informationsfilmer och glada små barn som de spelade över spöklika analogsyntar. Det var något »fel« med hela albumet, som en vinylsingel som inte ligger i mitten av skivspelaren och därför svajar. Dessutom använde de sig av hiphop-beats och akustiska instrument som de samplade och sedan förstörde, vilket gav en helt annan klang än de som uteslutande använde sig av syntetiska ljud. Marcus berättar att det skeva som alltid funnits i deras ljudbild kommer från att någon av dem till slut tycker att en låt de jobbar på är för standardiserad och ber den andra att »go diagonal«. Uppmaningen att »göra något diagonalt« betyder i Boards of Canadas studio att lägga till ljud som bryter av det linjära, något som går rakt emot hur låten är uppbyggd.

När »Music Has The Right To Children« kom var den för mig, och säkert även för många andra, ett uppvaknande. På den tiden levde jag nog i en värld där elektronisk musik antingen var psykedelisk ravegalenskap eller ambient myspys. Boards of Canada tog stämningen från det förstnämnda men uttryckte det med något som mer liknande det sistnämnda och landade därmed någonstans mitt emellan. De var heller inte rädda för att uttrycka naturromantik, för dimmiga höststränder eller tysta campingnätter på höglandet. »Music Has The Right To Children« satte helt enkelt en standard och efter albumet kom en uppsjö av artister vars energi kom därifrån. Jag anser att de varit för den drömska elektroniska musiken vad The Ramones var för punkrocken, men Boards of Canada själva håller inte med om det.

– Jag skulle aldrig säga att någon annan låter som oss bara på grund av att de har lyssnat på oss, för det vore rent skitsnack, säger Marcus. Vissa som gillade plattan kanske fick idéer och rörde sig åt det hållet i deras egen musik, men så har ju vi också gjort när man hört något bra och tänkt »åh, såhär borde vi göra«. Alla som gör musik hämtar inspiration från annan musik.

- Det kan också ha varit så att det fanns andra som gjorde samma sak som oss hela tiden men i och med »Music Has The Right To Children« så upptäckte både de och skivbolagen att det faktiskt fanns en publik för den sortens musik, säger Michael. När det gäller de uppenbara lånen så har det faktiskt mest varit väldigt smickrande att höra. Den enda gången det har känts jobbigt var när låtlistan till »The Campfire Headphase« kom ut och några spred låtar som de gjort själva på Internet under namnet Boards of Canada, med titlar hämtade från albumet. De innehåller barnröster, hiphopbeats och alla våra kännetecken, och det konstiga är att en del av det faktiskt är väldigt bra musik. Jag förstår inte hur någon orkar sitta hemma och göra egen musik och sedan lägga upp det under vårt namn.

– På ett sätt är det bra, fortsätter Marcus. De som gör karbonkopior av vår musik på det sättet visar att det går att göra en parodi på vårat sound. Därför blir de här parodierna till motivation för oss att hitta nya sätt att uttrycka oss på istället för att upprepa samma saker.

Hur jag än försöker argumentera så går Marcus och Michael inte med på att »Music Has The Right To Children« var ett stilbildande album. De förklarar att »Twoism« kändes betydligt mer banbrytande när de gjorde det och att det som kom att bli deras stora släpp på Warp bara var en naturlig följd av den musikaliska stil som de redan hade slagit in på. Jag säger att jag uppskattar deras ödmjukhet men frågar om de helt ärligt verkligen inte har märkt vilken påverkan deras genombrott hade på den elektroniska musiken under åren som kom. De svarar att de inte kan se sånt från deras perspektiv och att de respekterar andra kompositörer för mycket för att kunna ta på sig någon sorts ära. Först vet jag inte vad jag ska tro, men vartefter timmarna går förstår jag att det inte är någon påklädd självunderskattning utan att de faktiskt bara gjort musik de själva gillar och på ett lite naivt sätt faktiskt inte förstår hur jag kan sitta och komma med sådana påståenden. De medger däremot att soundet från »Music Has The Right To Children« inte längre är unikt. För någon som blev intresserad av elektronisk musik nyligen framstår albumet förmodligen som ganska standardiserad elektronisk musik eftersom det släppts så mycket musik vars ursprungliga väsen står att finna i det albumet.

– Efter »Geogaddi« sa en del recensioner att »det här är vanlig bakgrundselectronica«, ler Michael. Men när vi gjorde »Music Has The Right To Children« så höll andra på med jungle och då var vi inte bara vanlig bakgrundselectronica. Problemet med »Geogaddi« var att det tog 4 år för oss att släppa det så vi missade nog tåget lite grann.

– Det har varit ett bekymmer för oss, säger Marcus. Det är lite sorgligt när man märker att ett sound som man tyckte kändes helt nytt och fräscht nu plötsligt är allmänt utbrett. Det har fått oss att stanna upp och tänka »var finns det plats för oss nu?«.

– När vi gjorde »The Campfire Headphase« försökte vi göra det så enkelt som möjligt, förklarar Michael. Vi ville skala ner det till grunden och skriva musik som var enkel. Albumet är en roadmovie om en man som parkerar sin bil och slår upp sitt tält. Musiken är det som pågår i mannens huvud när han sitter framför lägerelden innan han går och lägger sig. Problemet är bara att det är så många därute som »vet« hur vi borde låta. Albumet läckte på nätet nu i veckan och jag läste lite reaktioner på ett diskussionsforum. Hälften sa »de var mycket bättre på »Music Has The Right To Children«, varför kan de inte låta så istället för att experimentera« och den andra hälften sa »äh, de låter ju precis som de alltid har gjort«. Det går helt enkelt inte att vinna.

– Damned if you do, damned if you don’t, säger Marcus och rycker på axlarna.
– Jag älskar fortfarande »Music Has The Right To Children« men vi skulle aldrig kunna göra ett album som låter så nu.

Boards of Canadas utgivningstakt har säkert bidragit till bandets myt både positivt och negativt. Fyra album på tio år är inte normalfallet för de flesta producenter av elektronisk musik och samtidigt som det byggt upp rykten om deras förmodat märkliga liv så har det också skapat en stor förväntan bland fansen inför varje släpp.

– Vi har alltid haft bra skäl till att inte släppa album så ofta, säger Michael. Inför »The Campfire Headphase« så flyttade vi till nya studios och jag har blivit pappa. Sättet vi arbetar på gör också att det tar lång tid för oss att göra vår musik. Det är inget medvetet utan bara sättet vi skriver vår musik på

– Tittar man på band på sjuttio- och åttiotalet så släppte de inte nya album varje år, säger Marcus. De riktiga banden, grupper som Led Zeppelin, de tog 2-3 år på sig av helt naturliga skäl som turnéer, privatliv och sånt. Idag är det så orimliga krav på att man ska vara produktiv. Allting ska kunnas slå på och av, fort. Filmer får man på pay-per-view med en knapptryckning. Om man vill ha ett nytt album så spelar det ingen roll om det släpps i november för »hey, det finns redan på Soulseek«. Det ställs sådana otroliga krav på snabbhet och problemet med det är att det sänker kvaliteten på musiken. Vi hade kunnat släppa en ny skiva 12 månader efter »Geogaddi« men den hade inte blivit lika bra.

– Om jag bodde hemma hos mina föräldrar och inte hade något ansvar så skulle jag kunna sätta mig vid laptopen med ett par hörlurar och släppa ett nytt album varje vecka, säger Michael.

När vi bryter upp från baren erbjuds jag skjuts hem till mitt hotell. Regnet faller fortfarande och det låter som en väldigt bra idé. Michael förklarar på vägen att det är en fördom att det alltid regnar i Edinburgh och upprepar att jag verkligen borde komma hit igen för att se stan från sin rätta sida. Jag har precis tackat för skjutsen och ska kliva ur när det slår mig att den viktigaste frågan av dem alla faktiskt inte hade ställts. Den röda tråden genom Boards of Canadas alla skivor är ju ändå lägerelden. Varesig den är med bokstavligen eller bara i stämningen så finns det alltid en lägereld med i deras låtar. Var den också bara del av den stora myten som Michael och Marcus under de senaste timmarna hackade i bitar framför min bandspelare?

– Vi säger såhär… Om jag måste välja mellan att gå på en fullpackad klubb i London och dansa eller att åka ut till en öde strand och campa med några kompisar och en flaska vin så föredrar jag det sistnämnda alla dagar i veckan, säger Marcus.

– Men vi är inga hippies eller så, tillägger Michael snabbt.

Från den här intervjun har jag 2 timmar intervjuband där Marcus och Michael säger massor av bra saker. Jag började transkribera dem för att publicera de bästa delarna av intervjun i sin helhet och oöversatt här, men fick ge upp efter 20 minuter. Istället skrev jag om delar av ovanstående text som ursprungligen publicerades i Sonic. Transkriberingen av intervjun står numera på to-do-if-unemployed-or-otherwise-in-need-of-killing-time-listan.

Kanske relaterade inlägg:

• 2008-11-04 – Dags att börja slåss för albumet som format?
• 2009-12-11 – Textönskning #3: Gör något diagonalt!
• 2009-09-09 – 090909 09:09
• 2010-02-21 – »Som en puls, ungefär« – intervju med Mark Nelson
• 2009-01-22 – Stjärnfararambient
• 2009-02-26 – »Jag kommer att använda pre-musik«
• 2010-02-02 – Hos Robert Ashley tappar orden betydelse

På lördag är det dags. Spurtarnas krig under första veckan. Sen ner till Pyrenéerna. Col du Tourmalet! Col d’Aspin! Sen till alperna. l’Alpe d’Huez! Det kommer bli lika bra som alltid. Eller?

Veckorna inför årets Tour de France har det varit total kaos efter att den spanska jubelidioten Manolo Saiz avslöjats som dopingdoktor i nivå med hans gelikar i Juventus. Han hade ett hov av medbrottslingar omkring sig. Bland andra José Ignacio Labarta, assisterande sportdirektör för laget Comunidad Valenciana som kastades ut med huvudet före ur Touren. Idag, tre dagar före starten är det fortfarande oklart om Astana-Würth får ställa upp med sitt lag i touren (Kazakhstans premiärminister ska prata med Frankrikes president idag för att försöka lösa det), eftersom Manolo Saiz varit inblandad i laget när det tidigare hette Liberty Seguros. Det är en riktig jävla soppa och jag skulle inte ha något emot att praktisera lite gammelislamsk lagstiftning på de ansvariga. Affären går att läsa om dag för dag på den här länken. Häng dem högt!

Men… Man kan inte lägga sig ner och låta alla playa-haters vinna. Om jag hade brytt mig för mycket om alla som bara vill förstöra och söndra skulle den här bloggen inte finnas och inte en ton skulle låta ur mina studiohögtalare (som jag inte skulle ha). Det är touren vi snackar om nu. Det här är för stort för att bli slaget i spillror av pajasar.

Så liksom förra året kommer här länkar till lite obligatorisk läsning inför lördagens premiär. Skriv ut och läs på:

Genomgång av kandidaterna till totalsegern och podiumplatser: länk

Spekulation om vilka som kör om poäng- och bergströjan: länk

Genomgång av bansträckningen och bergen: länk

Grafiska banprofiler för alla etapper: länk

Intervju med Ivan Basso, killen som ska göra det: länk

Intervju med Alejandro Valverde, det unga stjärnskottet: länk

Intressant om Discovery Channel, som inte kör med någon uttalad kapten (vilken mörkning!) länk

Startlista (kan ändras om Astana-Würth inte får starta): länk

För färskingar: Genomgång av de olika tröjorna och viktaste regelverket: länk

Ge mig vinkokta musslor, ge mig marinerade vitlökar, ge mig välfyllda baguetter, ge mig närande dryck, ge mig Roberto Vacchi, ge mig Anders Adamson, ge mig lycka, ge mig mening! Juli kan börja. Tre veckor framåt bor vi i himlen! Läs det här inlägget från 2004 för att förstå exakt hur vackert det kan bli.

This ecstasy is
powered by

Kanske relaterade inlägg:

Tyvärr, inga relaterade hittades
]]> http://www.monotoni.se/bass/2006/06/guide-till-le-tour-2006/feed/ 5 http://www.monotoni.se/bass/2006/05/%c2%bbpet-grief%c2%ab-%c2%bbfundamental%c2%ab-och-formlerna-som-beskriver-dem/ http://www.monotoni.se/bass/2006/05/%c2%bbpet-grief%c2%ab-%c2%bbfundamental%c2%ab-och-formlerna-som-beskriver-dem/#comments Fri, 05 May 2006 09:33:57 +0000 Billy R http://www.bomben.com/bass/?p=227 För tio år sedan var jag besatt av att klura ut vad det var Mauro Scocco gjorde som fick hans låtar att bli så otroligt starka. Hur kunde de lyfta så i refrängerna? Jag satte mig ned och lyssnade teoretiskt (nåja, så teoretiskt det kan bli – jag inte har en minut musikteori, harmonilära eller nåt sånt i mitt utbildnings-cv). Jag upptäckte att Mauro påfallande ofta hade en ackordsföljd i versen, gick till en ny ackordsföljd i bryggan och sen gick tillbaka till versens ackord i refrängen. Han lyfte bara refrängen genom annorlunda sångarrangemang men byggde på samma grund.

»Åh, jag är något på spåren,« tänkte jag, men har konsekvent misslyckats att använda detta grepp sedan dess, trots att ungefär varje poplåt jag gjort har börjat med ett försök att göra så. (Jag upptäckte en massa andra saker vid den här analysen också, men de avslöjar jag inte för det finns några jag fortfarande använder ofta. :) )

Men det finns ingen enkel formel för att beskriva musik på det här sättet.

Tittar man rent krasst på hur Mylos »Drop the Pressure« är uppbyggd så finns ingenting som säger att det är en pophit. Den börjar med en lite såsig, upprepande inledning, gör en snabb variation som kan liknas vid en refräng och sen kommer ett långt jävla nedplock i 32 takter. Efter det brakar »refrängen« igång ett tag innan den såsiga avslutningen tar vid med samma arrangemang som i inledningen. På pappret kan den inte vara en hit.

Men, som Boards of Canada sa:

»Anything beautiful in nature or even manmade is only so because it has reached some sort of mathematical completeness, a kind of working equation in the form of tones and rhythms. And the way that we recognize mathematical perfection in say, a melody, is to say, “Hey, I like this bit of this tune.”«

Den där matematiska perfektionen i musik går inte att beskriva enkelt. Vi känner igen den när vi hör den på skiva, men har ingen aning om hur vi kan beskriva den i ord.

Det här är det enda sättet jag kan förklara varför två nya album som har så mycket gemensamt också inte har någonting gemensamt.

Genom den här långa, helvetiska vintern har jag haft två saker att verkligen se fram emot: The Radio Dept.s »Pet Grief« och Pet Shop Boys »Fundamental«. Uppskruvade förväntningar, hopp om livräddning, längtan efter matematisk perfektion.

I teorin har jag sagt »Hey, I like this bit of this tune.« om varje sekund på de här albumena, långt innan jag hörde dem. I praktiken har jag efter att ha hört dem också sagt det om The Radio Dept.s album och åtminstone på en majoritet av låtarna på Pet Shop Boys album.

Det intressanta är de olika nivåer som albumena tilltalar en på. De är så olika, trots att de har gemensamma beröringspunkter. Det finns någon slags röd tråd av smeksam melankoli som båda grupper använder. Den här smeksamma melankolin gör att jag vill skriva långa, yviga noveller om ängar och smörblommor, men jag är lite tråkigare än så just nu. Jag älskar musiken, men vill inte spåra ur i raljerande känslor just idag.

Nej, det jag reagerar på är hur de båda albumen nådde fram till mig. De hade samma utgångspunkter: Båda banden respekterar jag något enormt för deras kompetens, kvalitet och talang. Båda banden har tidigare skrivit låtar som bokstavligen fått mig att sitta och kippa efter andan. Båda banden hör till de jag först skulle ta med mig till den där berömda öde ön om jag var tvungen att välja. Båda banden förväntar jag mig otroligt mycket av – orimligt mycket, skulle de säkert säga själva.

The Radio Dept.s »Pet Grief« var först ut. Jag började lyssna och fann mig själv vara lite… famlande. Med The Radio Dept. har vi ju blivit bortskämda med att alla släpp (oavsett format) börjar ungefär som förra albumet »Lesser Matters«: ett intro, vi håller andan, »vad händer nu?«, en aning om vad som kommer och PANG inräkningen i »Where Damage Isn’t Already Done« eller basen i »Pulling Our Weight« och blllllaaauurgh känsloexplosion i de finaste melodierna kända för människan. De har liksom bara behövt höja handen och sen kört över lyssnaren med obarmhärtigt knäckande musik.

»Pet Grief« körde inte över någon. »Pet Grief« satt under de första fyra låtarna med armen ut genom fönstret, en hand på ratten, en behaglig resa med solglasögon på den tidigare europavägen som ersatts av stor motorväg och vars värdshus och vägkrogar gapar tomma. Explosionen kom inte. I singeln »The Worst Taste In Music« (fantastisk, helt underbar text) och efterföljande »Every Time« började de långsamt gasa, rikta in sig mot målet och ladda för den där överkörningen. Men sen, i »What Will Give«, släppte den av på gasen och gick ned under tillåtna fartgränsen igen.

Det var ett underbart album, men det gick inte på knock som The Radio Dept. tidigare alltid har gjort. Det var tillbakalutat och välavvägt. Ju mer jag lyssnade, ju mer förstod jag.

På »Pet Grief« finns inte ett enda svagt spår. De varma gitarrerna bygger upp något som närmast får mig att tänkta på The Churchs »Almost With You«. »Pet Grief« har en skrämmande hög nivå rakt igenom, med helheten i fokus. Det fungerar så otroligt bra som ett album, en sammangjuten enhet av låtar som ska lyssnas på enligt låtordningen. »Pet Grief« är – håll i dig, musikjournalistikkliché på väg – ett album som växer. Det växer. Och växer. Det har inte bråttom någonstans, utan lägger på lager efter lager och blir till slut tornet i Babylon som når himlen utan att någon pissed off Yahweh kommer och raserar det.

»Pet Grief« tog lite tid på sig, men för den som tog sig den tiden väntade en ovärderlig belöning. »Pet Grief« är en klappande hand på axeln, en mysig soffa att burra ner sig i. Det är så sagolikt vackert att det ju inte behöver de där larviga explosionerna som jag väntade mig. Det har ett helt annat uttryck, ett som siktar på hjärtat istället för den sträckta näven i luften.

Pet Shop Boys var annorlunda.

När några enstaka spår från Pet Shop Boys »Fundamental« började läcka var situationen helt tvärtemot. Singeln »I’m With Stupid« lovade gott, men det var »Minimal« som laddade fullt ut. »Minimal« är den bästa låten jag hört sen Phoenix »Everything is Everything«. Den sista minuten av »Minimal«… Som Tomas Bodén beskrev det:

»minimal med pet shop boys. jag tror jag dör. den sista minuten när peter hook-basen kommer in, blåset ökar i intensitet, övergår i stora stråkar, syntbasen solo och sedan the look of love-stråkar = rent vitt ljus.«

Förväntningarna på albumet »Fundamental« var skyhöga. Och visst var det bra. Förutom nämnda spår är »Twentieth Century«, »Casanova in Hell« och »Numb« låtar som får mig att sakna ord. Problemet är bara att det är just dessa låtar jag återvänder till. Där jag lägger in hela »Pet Grief« i låtlistan väljer jag ut mina spår från »Fundamental«.

Jag är inte besviken på »Fundamental«, men den går väldigt krokigt upp och ned. Det är längre spännvid mellan de högsta punkterna och de lägsta än på »Pet Grief«.

Så hur beskriver man det här matematiskt?

Om jag skulle tvingas att värdera de båda albumen i en betygskala eller liknande så skulle de förmodligen hamna sida vid sida. Båda får mig att spricka upp i stora leenden, lägga huvudet på sned och prisa vår ynkliga värld över att den sammanförde de här olika konstellationerna så att de kunde skapa musik. Jag kan omöjligt säga att det ena ger mig mer än det andra. De står på varsin piedestal i all sin prakt och bara gör mitt liv… toppen.

Pet Shop Boys kör på högsta växeln med turbon påslagen, sladdar då och då av vägen, får tvärbromsa några gånger för att inte krocka, men det är fantastiskt när det går fint och vi känner fartvinden i håret.

The Radio Dept. cruisar i behagligt tempo, hinner titta på utsikten, stannar och har picnic i gräset, drar inte så mycket bensin, men vi mår otroligt bra, njuter av bekvämligheten på vägen och riskerar inte att förlora körkortet.

Vem som vinner? Båda når målet samtidigt.

Två album. Två olika förhållningssätt. Och vår reaktion? »Hey, I like this tune.«



Tidigare har jag skrivit om The Radio Dept.s »The Worst Taste in Music« här och bandets förmåga att alltid få en att vilja ha mer här.

Min intervju med Pet Shop Boys går att läsa här.


Kanske relaterade inlägg:

• 2009-10-06 – Svenska folket är fuskare
• 2009-03-20 – Omslagsform och brist på sådan
• 2010-12-08 – Årsbästa 2010, del 4: Den konstruerade albumlistan
• 2009-03-14 – Vad säger upphovsrättskramarna om »stölden«?
• 2009-01-11 – BASS-vänner (och fiender)
• 2010-12-10 – Årsbästa 2010, del 5: Den statistiska albumlistan
• 2010-02-03 – Med rastlösheten som bränsle – om popmusikens internethype
]]> http://www.monotoni.se/bass/2006/05/%c2%bbpet-grief%c2%ab-%c2%bbfundamental%c2%ab-och-formlerna-som-beskriver-dem/feed/ 4 http://www.monotoni.se/bass/2006/03/violence-religion-justice-death-pet-shop-boys-intervjun-gar-igen/ http://www.monotoni.se/bass/2006/03/violence-religion-justice-death-pet-shop-boys-intervjun-gar-igen/#comments Tue, 14 Mar 2006 05:31:23 +0000 Billy R http://www.bomben.com/bass/?p=209

Radiorippade mp3s av Pet Shop Boys nya »I’m With Stupid« är tillsammans med släppet av The Radio Dept.s singel guds gåva till människan denna vecka. Vilken jävla låt! Tillbakalutad åttiotalsgroove, orchestra hits och massiva pukfills. Såklart att det är the Pet Shop Boys som är tillbaka.

Och såklart att vi firar det med en liten repris.

Sommaren 2004 spelade de på Storsjöyran i Östersund. De var coolast i hela världen när de tog bil dit från Stockholm eftersom de »ville se Sverige«. Lika coola var de när de hängde i hotellbaren och när de åkte iväg till något värdshus ute på en ö för att äta tretimmarslunch. När de kom tillbaka fick jag en audiens på deras hotellrum. Vi pratade om eurodisco, om hipphet och krigsfilmer. Ingen ville köpa artikeln för publicering efteråt så jag la ut den på nätet istället. Den är värd en repris. Här är det vi pratade om. Transkriberat direkt från band. Oredigerat, oöversatt, okonstlat… Det är det enda sättet man kan gestalta Pet Shop Boys på.



I’m more scared for every year I get older that I’ll lose my relation to pop music. How can one grow up without falling out of context with pop music?

Neil: It’s very nice of you to ask us that… I think, the thing is to not think about it. You should not go through life worrying about »being cool«. All you do then is sheepishly follow fashion – which may be one way of staying relevant as well, to be honest. But I think in terms of music, the Pet Shop Boys have often tended to go against the trend. Sometimes we may have done that too much I think.

Chris: I mean, the dominant music form at the moment is R&B and…We’re just not going to be able to do that. No point even trying.

Neil: Hiphop we could do.

Chris: I don’t think we would be very believable.

Neil: Back in the eighties we used to be influenced by hiphop. The early New York hiphop. But that was electronic; it all came out of Kraftwerk so it all made perfect sense to us.

It’s strange that today’s commercial radio hits are very progressive in their production. Much of the hiphop and even ordinary pop like the Sugababes have futuristic sounds and production whereas the indierock bands that are supposed to be progressive are going backwards.

Neil: We never thought indierock was progressive. We’ve always seen indierock as being retrogressive, because its inspiration as a rule tends to lead back to some mythical »golden age« when rock was »pure« – which I don’t think it ever was, anyway. Therefore, indierock tends to want to be Velvet Underground, or The Beatles, or The Jam or Led Zeppelin. And that’s sort of retrogressive. Or they want to be The Smiths, all depressive and that. It’s very interesting with what you say. The hiphop-producers suddenly have all these futuristic visions. And you see… In hiphop there’s also a visual creativity which rock never had. On our way here we were talking about Eminem’s… Sorry, D12’s new video because it goes into different kinds of filming. It goes into homevideo and comes out glamorously. And there’s a lot of creative ambition in there. In most musical eras you sense a lack of just that ambition.

Do you think it’s this kind of retrogressive thinking that has made other bands that appeared at the same time as you, for example U2, esthetically and musically dull.

Neil: We’ve just gradually developed or changed slightly what we do. The Pet Shop Boys have basically always written popsongs. We try to reflect the contemporary world in our lyrics, which I think is a really important thing. We try to talk about the reality of life against the context of musical romantisicm. Maybe that’s why people can understand what we do. We’re quite often even bleak, really. Like in »You Only Say You Love Me When You’re Drunk«. But at the same time, we’ve always tried to have a sense of humour. I would want more of that, but actually it’s quite difficult to write funny songs. But I do like songs like »I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing« which have a sense of… humour.

Have your flirts with eurodisco been an expression of this humour, or were they irony or serious?

Chris: Very serious!
Neil: Very, very serious!

What state is eurodisco in now compared to ten years ago?

Chris: It’s incredibly trendy!

Neil: We’re very serious about eurodisco because it’s our basic fallback position. We could go into that bathroom right now and come out half an hour later with a complete eurodisco record. I mean we have to fight against it, I don’t know why… It just sticks with us.

Chris: Fact is, it is incredibly fashionable now. There’s a DJ… I don’t remember his name. He has done this retro sounding eurodisco record. And there’s also the whole DJ Hell thing. I think it’s exciting cause it’s spawned a really good club scene in london. It livened up the scene cause it’s gotten rather dull and repetetive with only techno and trance all the time.

Neil: Here’s another example of not worrying about being cool. Because if you worry about being cool you can miss out on things. You rule out large areas of music and say »We don’t like that, do we? Cause it’s shit« and then there are those good eurodisco records and there are great parties that come with the eurodisco records. And by worrying about being cool, you never make it to the party. For example, although it’s not »cool« we absolutely loved when Alcazar’s »Crying at The Discoteque« came out. Have you seen the video?

I may have, but I don’t remember it, I’m afraid.

Chris: I love that dance they do!

Neil: You know how to do the dance, show it to him.

Chris: No! No! I’ve forgotten it now.

Neil: The video is so mad, with the animal costumes and things. I don’t get it at all, but I love it. In fact, we loved it so much we wrote a song for them.

What contemporary music do you listen to?

Neil: I tend to listen to a lot glitchy electronic music. I actually like electronic music which ventures into classical music, like when people play the violin over glitchy electronic music. I really like that.

There was a festival in Sweden that combined laptop electronic artists with chamber music and stuff.

Neil: Ahh! That’s so up my street.

Chris: We’re at the wrong festival!

Neil: We’re at the wrong bloody festival!

Apart from electronic stuff, what else do you like?

Neil: I have to say my favourite among the popstars is still Eminem. I think he’s really good. In terms of white popmusic, he’s becoming the male Madonna really – whether he likes it or not, that’s what he is. It’s funny how he’s started singing now. He started on the last album I think, singing choruses? And I love about Eminem the way he is influenced by cartoon music. Everything sounds like cartoon.

He is a cartoon isn’t he?

Neil: I think he’s more than a cartoon, or a rather complex cartoon I think, not a cartoon any children would understand.

What’s your relationship to minimalism?

Chris: The music isn’t very minimal, is it?

Neil: I think the tradition we work in is what I would call »orchestral pop«. And I think, for better or worse, it’s the tradition of Phil Spector, Beatles, Beach Boys, ABC, Trevor Horn. That’s the tradition we work in.

Chris: We can’t help ourselves there. We try to be minimalists, but we can’t. We’ve never been purists when it comes to electronic music. We’ve never been a cold, icy synthduo.

Neil: Which I would’ve liked to be.

Chris: Yeah, we would’ve liked to be cold and icy, but we’ve never been.

Neil: We can’t do it because if we’re icy we have to put something funny in it. And suddenly it’s eurodisco. There was this one time we tried purity. For the album »Behaviour«, the idea was to do something very pure. We decided we would only use analogue synth sounds. And so we went to Harold Faltermeyer in Munich cause he had all these ancient synthesizers. Arps and all kinds of stuff. We programmed the songs there and took them back to London… And put samples on everything. The purity went.

Today’s electroclash sounds somewhat like a distant relative to what you’ve been up to the last ten or so years.

Neil: I listen to some electroclash quite a lot, but there’s certainly not much great songwriting, and that’s the issue here: Songwriting. To me, the huge influence on that kind of music is the Human League. Cause the Human Leagues »Dare« is still the best electroclash album ever made – if I may call it electroclash. It’s got a brilliant minimalist production – which is quite complicated thing to do, actually. The songs are as good as ABBA kind of thing and that’s what they wanted it to be. At the time, people stopped being self conscious about liking ABBA cause »cool people« didn’t use to like ABBA. But The Human League said they wanted to be ABBA and there you go… The songs turned out fantastic. »Seventeen« by Ladytron is also a great song. I don’t know why it wasn’t a number one across europe. The problem is that people in that area doesn’t think much about »pop music writing«. Those who think about pop music writing today are those who are writing for teen exploitation groups like Girls Aloud. A lot of production on those records is really, really good. It’s a good age to be a pop song writer if you’re good at it.

Chris: The great thing with only writing songs is you don’t have to perform them.

Beneath your personal sound it’s as if one can hear the history of clubmusic 85-04 by listening to your records. Is this something you deliberately did?

Chris: Definitely! The reason for it being there was basically us being excited about what was going on at the club scene. It’s very easy to forget the impact that house music had.

On you?

Chris: On everyone. You couldn’t possibly ignore it because it just engulfed all of your life, really. Pure music and lifestyle together, which is when music is at it’s best. So that was definitely influencing everyone. Just look at New Order with »Technique«. House affected everyone. Everywhere.

Neil: And getting over the house pianos has been very difficult.

Chris: Very, very difficult.

Neil: I mean, try to get Bernard Sumner away from house pianos. Good luck! He’s just not having it. We’re just hoping it will become fashionable again so »cool« people will take us back in.

Chris: »Cause it isn’t just a musical thing, it’s a whole lifestyle.«.

I’ve always felt as if your music has one foot on the dance floor and one foot on some broadway stage.

Neil: I believe it comes from our childhood and upbringing. If you come from England, you simply can’t help liking »Land of hope and glory« by Elgar or »Pomp & Circumstance«. You love it by default.

Chris: And there’s »Last night of the proms«. And »The Sound of Music« was on TV every christmas when we were kids. That was obviously huge influences.

Neil: And also when we were kids there were always films about World War II with stirring…

Chris: »Tam-tarram-tarram-tam-tam-tam«

Neil: Actually, on all Pet Shop Boys records you can hear… french horns. The french horns so completely come from war films or Elgar. And the showbusiness part… Well, the biggest selling album of the sixties was »The Sound of Music« soundtrack. Not »Revolver«. Not »Pet Sounds«. Not »The White Album«. It was the »The Sound of Music« soundtrack. This was when we were kids and we used to hear this stuff all the time. British radio, when I was very young, used to play light orchestral music, showmusic, Frank Sinatra, and all that kind of stuff so you kind of. I’ve always liked it, and I still find that kind of music quite moving. What really unites music that Chris and I like are it has that kind of stirring, moving quality. Sort of quite passion about it. And whether you like it or not you will find that quality in »The Sun Will Come Up Tomorrow« from Annie as much as you can in »Trans-Europe Express«, possibly more, in fact. We’re not ashamed to like these kinds of things. We have attempted to write a musical with a contemporary idiom, We always had slightly epic ambitions which is another thing that stops us from being minimal.

And you’re the only band ever that’s managed to use orchestra hits in your songs and made it work.

Chris: Orchestra hits are funny, aren’t they?

Neil: When we worked with producer Stephen Hague we had an argument about every single orchestra hit. It could go on for hours, about every single orchestra hit. He wanted to remove them and we wanted them to be loud. He didn’t like orchestra hits.



Kanske relaterade inlägg:

• 2009-03-14 – Vad säger upphovsrättskramarna om »stölden«?
• 2010-02-21 – »Som en puls, ungefär« – intervju med Mark Nelson
• 2010-11-02 – »Alla vill vara mer än det som syns på ytan« – intervju med Nene Ormes
• 2010-11-04 – Brian Eno i självparodisk intervju
• 2010-12-04 – Pladder om apokalypsfilm
• 2009-04-26 – Techno och kaffe
• 2011-03-04 – En vanlig kväll på Twitter
]]> http://www.monotoni.se/bass/2006/03/violence-religion-justice-death-pet-shop-boys-intervjun-gar-igen/feed/ 10 http://www.monotoni.se/bass/2006/03/%c2%bbon-kompakt-i-do-my-music-for-listeners%c2%ab-intervju-med-markus-guentner/ http://www.monotoni.se/bass/2006/03/%c2%bbon-kompakt-i-do-my-music-for-listeners%c2%ab-intervju-med-markus-guentner/#comments Thu, 09 Mar 2006 10:07:42 +0000 Billy R http://www.bomben.com/bass/?p=205

Brian Eno har sagt fler citervärda saker än Oscar Wilde. I en intervju i The Guardian förra året (länk här) berättade han om hur han tappat intresset för »ambient«, musikstilen som han själv var med och lade grunden till med några epokgörande album:

»I started to notice that you could buy keyboards of such complexity that you basically press one note on them and you’ve got a career as an ambient artist. I thought, there doesn’t seem much challenge in that any longer.«

Han har ju rätt. En förkrossande majoritet av alla album som kan etiketteras som ambient eller närbesläktade genres är dödstrista och formlösa, oförmögna till att skapa den där tredimensionella känslan av rymd och viktlöshet som de stora klassikerna gjorde. Det räcker inte med att ta ett latinskt ordspråk som namn och döpa låtarna till konstiga symboler för att vara i närheten av samma nivåer som exempelvis Brian Enos »Apollo« nådde (för övrigt ett av världens bästa album, som jag skrivit om här på bloggen tidigare).

De som lyckas fånga mig idag är de som sticker ut, de med ett eget uttryck, de som precis som en författare har lyckats skapa ett eget universum där deras musik utspelar sig. När jag lyssnar på deras skivor hör jag inte bara arty ljudlandskap utan lever istället i deras miljö, lär känna deras karaktärer, försöker följa med i deras berättande.

Som när Tim Hecker släppte »Radio Amor«, konceptalbumet om en fiskare i Honduras. Som när Eluvium flyttar sina klaustrofobiska ljudmassor ut ur högtalaren och krossar mig. Eller som när Markus Guentner gör album som förra årets »1981«.

De två inledande spåren på »1981« hette »Wanderung« och »Wenn Musik Der Liebe Nahrung Ist«. Tillsammans klockade de in på sjutton minuter och femtio sekunder. Redan efter dem var jag förstörd. Regnet slog mot fönstret, allt gick i slow-motion, det började röra sig i oupplysta hörn av rummet. Trots titeln pysslade Markus Guentner på »1981« inte med retroljudande syntpop utan med den mest storslagna technon som vi inte kunde dansa till. För Markus Guentner jobbar med pulser och sublima grooves istället för hårda hihats. Han jobbar med känslor, inte med höga bpm. Men till skillnad från andra artister som motiverat eller inte etiketteras som »ambient« bollar inte Guentner med några formlösa ljudklumpar utan har struktur och tydliga mål, även i de mest abstrakta spåren. När sedan en tung technorökare som »Hi-Jacked« plötsligt brakade loss och med kantig bas och stenhårt beat fick »1981« att explodera så var det klart att jag tyckte att det var ett av förra årets allra bästa album.

Markus Guentner är intressant. Med sina ambient-fast-ändå-inte-släpp på Kompakt och sina hårdare klubbspår som släpps på Ware är han på många sätt förkroppsligandet av en utveckling inom den elektroniska musiken som jag är en ivrig påhejare av: steget bort från brukstechnon, sammansmältandet av olika subgenres och dödandet av klubbmusikens heliga kor. Jag var tvungen att maila och fråga honom lite om hans musik.



Once, electronic music was clearly divided into genres. It was either ambient or techno or some subgenre. Over the last couple of years, I think there has emerged music that isn’t quite techno and isn’t quite ambient but is somewhere in between the two and I think »1981« is an example of that. Do you agree?
– yes. i think the electronic music developed to a mixture of so many styles.
when i’m djing, i can play so many things. some years ago there where some labels and some styles for the dancefloor. But now, the djs are more open to play more minimal or melodic stuff. and ‘techno’ conquered also your livingroom. there are some many electronic-music-records you can listen to at home.

Personally, I don’t like marking music with labels and then say »this is that kind of music, and this is that kind«, but it’s inevitable to do so one way or the other. From my perspective, it could seem that the music you produce is »not quite ambient enough to be ambient and not quite technoish enough to be techno« and that this could lead to misunderstandings. Have you ever felt misunderstood in reviews and similar, that the concept of what you are doing is lost because of the genre definitions?
– well, first of all: to write a review is in my eyes a very hard thing. most of them are good. not because the writer likes it or not. it’s more the description of the record. i think a good review is, when the listener can build his own position to that. to describe the record as it is, is a hard job. everyone can say: i like it or not. but to writing down the feelings and ‘pictures’ of the record is the best thing for a review.
– i don’t like marking music also, but it’s really much easier for the people to select the music they are listen to and what they want. and in my case, kompakt embossed the perception: ‘pop ambient’. you are right. my tracks are more like songs. they have much more structure than ‘typical’ ambient tracks. i think more people find their way into that kind of music, when they have something to hold on in a track. (like a repeated melody or something …)

Although some parts of »1981« are wholly ambient, there are tracks that are arranged like techno tracks. The break in »Hi-Jacked«, for example, is typical for an anthemic dance track – but… It having a low tempo, however, makes it rather difficult to dance to. Same goes for a track like »Sleep Well« on your previous album »Audio Island«. Did you have any overall idea of why it should be arranged this way when you composed these tracks? I’m thinking, most producers would probably have kicked a track like »Hi-Jacked« up to 130bpm and made a club track out of it?
– the atmosphere of tracks is really important to me. when i’m producing, i am not thinking about the functionality or the club-thing at all. the most time, i’m not really starting with an idea. it’s more intuitive. when i do a ambient song and hear it many times, i think about the ‘groove’ in that track. some of my ambient songs have a very distinct groove without beats. and sometimes there must be drums to encourage the groove in that track. it’s my own sense that let me produce like that.

The tracks on »Audio Island« were more beat driven. »1981« sounds almost like if you have reduced the songs down to their most elemental parts – the harmonies. Had you decided to be more sparse before writing »1981«?
– theres a big breakup between my ambient stuff on kompakt and the more clubby tracks on ware. on kompakt i do my music for listeners. when there are tracks like ‘hi-jacked’ it’s more coincidence than planned. on ware i also do more ‘listening’ stuff, but in a another way. it’s the groovy and clubby side of me. the ware tracks are also made to play them in the club.

When The Field played at the Popaganda festival in Stockholm last spring, he did his set and afterwards I heard a comment from a guy in the crowd who said to his friend »I thought we’d be able to dance to that«. I thought it was a brilliant comment. Not because it was ignorant but because it said so much about what the word »techno producer« stands for. Do you think the meaning of the word »techno« must be redefined today when »techno« isn’t just kick drum and TB-303s anymore?
– oh yes. today’s techno is so much more than club-dance-music. i think everything has it’s advancement. music, art, movies … some people have their association from a kind of music. and it’s fix in their heads. it’s a little bit sad, but the only way to bring it to them, is the something like the live-set on the festival you’ve said. they understand it not yet, but maybe later :-)

Today, many either download their music or listen to short snippets of mp3s on websites before ordering albums. Tracks that stuck to the listener are probably the »hits«, the ones you can tell right away are catchy. Music like the one you produce often takes it time to get into. It may not reveal itself until you’ve listened through the entire album in the middle of the night when everyone else is asleep. Are you afraid that music demanding patience from listeners might be overlooked with the new ways of distributing music?
– well, it’s only a easier way to listen to more records than in a music-shop. you don’t need to go out of the house to get your music :-) . i think there is no big difference between listen to the snippets on the internet or in a shop. if you listen to an ambient-record in a shop or at the internet-shop. and if you haven’t decided to buy the record, you can listen to everytime you want. this whole mp3-thing is very double sided. maybe some people download the whole album, before they buy it. maybe mp3 is sometimes a better way??! the music industry sells less records since that mp3-thing comes up. but in former times you’ve heard one track, bought the whole album and assert that most of the songs are shit. now, you can listen to it carefully and without stress. when you have downloaded a whole album, you can decide if it’s good or not. and if you
want to buy it or not. well yes, the most people shortchange the download-stuff. but in most cases, the people are still collectors. they want the record or the cd with cover and booklet.

Kanske relaterade inlägg:

• 2011-03-17 – Viktlöst med Markus Guentner
• 2010-02-21 – »Som en puls, ungefär« – intervju med Mark Nelson
• 2009-12-21 – Textönskning #4: Elektronisk musik och tidens tand
• 2010-11-04 – Brian Eno i självparodisk intervju
• 2010-11-02 – »Alla vill vara mer än det som syns på ytan« – intervju med Nene Ormes
• 2010-09-02 – Den tyngdlösa technon
• 2010-05-18 – Månlandarmixen
]]> http://www.monotoni.se/bass/2006/03/%c2%bbon-kompakt-i-do-my-music-for-listeners%c2%ab-intervju-med-markus-guentner/feed/ 3 http://www.monotoni.se/bass/2005/12/om-kalle-j-och-det-svenska-popkulturarvet/ http://www.monotoni.se/bass/2005/12/om-kalle-j-och-det-svenska-popkulturarvet/#comments Wed, 28 Dec 2005 13:22:20 +0000 Billy R http://www.bomben.com/bass/?p=189

Kalle Js mp3-kioskvältare »Vända allt« är mer än bara en stunds popmagi. En av låtens viktigaste funktioner är nämligen inte att vara en fulländad, oförglömlig popklassiker utan att den till skillnad från den mesta andra musik som görs har tagit in ett svenskt populärkulturellt perspektiv i ett nytt sammanhang. För, ärligt talat, vem hade trott att Ratatas »Bara du« skulle genomgå förvandling till att bli en av de bästa poplåtarna vintern 2005/2006?

Svenska band och artister är väldigt bra på att plocka influenser från utlandet och sedan göra något eget av det, men de är sämre på att förvalta det bortglömda svenskspråkiga »arvet«. Förvisso är så mycket av det bortglömda svenskspråkiga så risigt (som all mögig progg) att jag har all förståelse för att man hellre blickar mot de brittiska öarna eller de amerikanska grusvägarna när inspiration ska hämtas, men ibland känns det ändå lite synd.

Det är inte så många som tycker det är konstigt när Jens Lekman samplar Simon & Garfunkel eller när Club Killers omfamnar skinheadkultur. Eller när det dyker upp en svensk alternativcountryrörelse som går i boots. Vi höjer inte på ögonbrynen, men det kan ändå kännas lite avigt. Den enda cover Kent har spelat live var Depeche Modes »Stripped«. Varför då? De var till och med tvungna att byta språk för att kunna framföra den. Vad är anledningen till att de inte spelade Reeperbahns »Små druvor«? Lustans Lakejers »Massans sorl«? De verkar ju själva i en svenskspråkig miljö, varför då byta till något helt annat?

På många sätt är det självklart att man i ett land som Sverige inte vill titta i sin närmiljö. När The Beach Boys sjöng om Aruba, Jamaica, Bermuda och Bahamas så var det platser som låg i närheten, något de kunde hoppa på ett plan till och vara där på några timmar. När Donald Fagen sjöng om »a shadow across the blue Miami sky« så hade han bara behövt hoppa in i bilen och köra några dagar för att vara där. När en svensk artist sjunger om samma ämnen så är det längre bort, som en flyktig dröm, som något man hoppas att få uppleva men kanske bara kan få se med lite tur efter år av sparade löner. Det gör dels att mystiken blir större och dels finns inget i vår närmiljö att sjunga om.

»Älskling, jag vill ta dig till Bornholm«? Njäe? »Under Ålands sol ska vi…« Nej. Det går inte. Tomas Ledin, Pripps Blå och Tylesand har förstört alla möjligheter att skriva trovärdigt om svenska sommarlandskap. Såklart måste vi drömma oss längre bort. På samma sätt är det självklart att och att Max Peezay har gått igång på grimen på hans nya album. Det kanske inte hade varit jätteroligt om Max istället hade hyllat det svenska hiphoparvet med Just D-beats.

Men det finns sammanhang där det är konstigt att vi så blint vägrar att rota i svensk popkultur. För just pop är ju något vi har varit duktiga på i det här landet. Kanske lider vi av samma sak inom popen som inom sommarlandskapshitsen – ABBA och vår föräldragenerations hangup på Baccara har gjort att vi vill ta i svensk pop lika lite som i Gyllene Tider och »Ooa hela natten« när vi ska göra sommarlåtar (att ett upphackat ABBA figurerade på årets bästa svenska technotolva behöver jag inte punktera mitt resonemang med här och nu, va?).

Kalle J sket i allt sånt där. Han sket i alla fulländade soulsinglar i Skivsamlar-Lasses arkiv utan gick istället tillbaka till en svenskspråkig pophit som hade betytt något för honom och gjorde om den till en sprakande samtida danspopsdänga. Det är en fantastisk idé. Ratata är inte de aktade visfarbröder som Håkan Hellström väckt till liv bland ungdomen och de är inte heller de ingrodda progg-skägg som hyllas på nya tältfestivaler och i barkhyddor. Ratata var bara ett popband som var perfektionister i studion, två killar som uppfattades som borgarbrackor av sin samtid och som idag mest är ihågkomna som de där som gjorde den där tryckaren tillsammans Frida, den som man aldrig fick dansa med den man helst ville till på högstadiediscona.

Kalle Js samplande av Ratata är lika smart som De La Souls samplande av Steely Dan.

Och det bästa av allt är att bortom allt detta funderande är »Vända allt« också bara just en fulländad, oförglömlig popklassiker om det hellre är det man vill ha den som. Något säger mig att Kalle J har världen för sina fötter vid den här tiden nästa år.



Ladda hem »Vända allt« under »Arkiv, veckans mp3« på http://www.shaktar.nu.

Läs mer på Kalles blogg: http://www.kallej.blogspot.com/

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-09-22 – Sent i september
• 2009-03-05 – Hits
• 2009-02-23 – Hits
• 2010-07-01 – Hjältar
• 2009-02-24 – Ny design för hållbar utveckling
• 2010-05-17 – Karl X Johan – Två genier gränsar till galenskap
• 2010-06-04 – I Mauro Scoccos »Adrenalin« faller bitarna på plats
]]> http://www.monotoni.se/bass/2005/12/om-kalle-j-och-det-svenska-popkulturarvet/feed/ 7 http://www.monotoni.se/bass/2005/10/the-radio-dept-blaser-mig-pa-konfekten-och-jag-alskar-det/ http://www.monotoni.se/bass/2005/10/the-radio-dept-blaser-mig-pa-konfekten-och-jag-alskar-det/#comments Sat, 29 Oct 2005 23:15:47 +0000 Billy R http://www.bomben.com/bass/?p=167

Under en rökpaus på förra Digfi:Mix fick jag låna ett par iPod-hörlurar. Jag blev ombedd att kommentera en låt. Jag minns inte tillräckligt mycket för att beskriva hur det lät i detalj, men jag minns känslan oerhört tydligt. Musiken byggde upp, en melankolisk stämning med driv i botten. Den började bygga upp, mer och mer, bygga bygga och jag tänkte »Oh my god, ett eurobeat över den här och jag kommer till himlen«. När trummorna kom gick de inte i den takt som låten verkade gå i, utan bara i »halvfart«. Istället för att gå igång så liksom bara flirtade låten med mig. Den berättade att den skulle kunna göra allt jag någonsin krävt av en låt men att den inte tänkte göra det, för den ville inte vara den sortens låt. Jag stampade demonstrativt takten med foten mot den regnvåta asfalten i dubbla takten mot vad den gick.

När låten var över tog jag av mig hörlurarna och utbrast »Shit! Man blir ju snuvad på konfekten!«. En bil körde förbi. Någon blåste ut rök. Det blev tyst. Jag förstod att det var en ganska dålig sak att säga när upphovsmännen stod precis bredvid utan att förklara mitt påstående närmare. Men jag menade ju det som något väldigt positivt.

Låten var »Mad About the Boy«, det bidrag som The Radio Dept. medverkar med på den kommande Friendly Noise-samlingen. De blev helt förskräckta när de hörde min kommentar eftersom de tydligen varit så osäkra på låten (hey, den känslan vet jag precis vad den innebär). Jag fick utveckla den ytterligare då och det är dags att göra det nu igen med tanke på Digfi:Mix den här veckan när de spelade live.

The Radio Dept. har utvecklats till att bli mästare i den utsökta konsten att snuva folk på konfekten. De fångade oss med »Against The Tide«-sjuan, gav oss allt vi någonsin velat ha med albumet »Lesser Matters« och drog sedan undan mattan. De höll oss på halster, de lät oss lida. Vi fick EPs med perfekta jävla låtar men bara lite då och då. Det var aldrig nog. De lät oss ligga på knä och önska, drömma om hur bra nästa låt skulle vara. Och det är det bästa ett perfekt popband kan göra.

Jag kommer spontant att tänka på två saker:

1. Superpitchers remix av M83s »Don’t Save Us From the Flames«. Tio och en halv minut av perfekt techno, men ack ack ack vad otillfredsställd den lämnar lyssnaren. Ljud för ljud läggs till, lager på lager av monotont driv och precis när man bra vill skrika »nuuu hääänder deeeet« och låten ska explodera i originalets eufori så plockar Superpitcher bort alla ljud och börjar om från början. Helt genialiskt.

2. Yvonnes tidiga spelningar. Jag har tidigare skrivit på BASS om den bästa spelningen jag någonsin sett (länk finns här). Den varade 30 minuter. Visserligen med hela nio låtar, men ändå. 30 minuter. Spelningen jag sett med dem några veckor tidigare hade varit ännu kortare. Runt 20 minuter. Då snubblade jag ut ur lokalen, ner i tunnelbanan och åkte hem med en knuten näve under kudden och önskade mig mer. Jag ville ha så mycket, mycket mer.

Att bli lurad på det sättet, att inte få allt man vill ha, att aldrig få tas till den där extasen trots att man vet att musiken man lyssnar på skulle ha den kapaciteten, att alltid vara hungrig efter mer… Det finns ingenting som slår den känslan. The Radio Dept. har sedan »Lesser Matters« släpptes haft mig lindad runt lillfingret. Jag har intervjuat dem och försökt skriva recensioner om både »Pulling Our Weight« och »This Past Week« för att försöka få ur mig allt jag tänkt, men det har aldrig varit nog. Jag har sagt allt jag kunnat säga, försökt sätta ord på det där totaltillståndet som jag upplever när jag hör deras musik, men det har aldrig varit nog. Och bara vetskapen om att de till dessa EPs spelade in embryon till mängder av material som aldrig blev utgivet gör så ont, så ont. För allt det där som fastnar i bandets egna stenhårda kvalitetskontroll är ju så mycket bättre än det mesta av det som andra band släpper som singlar, det bara vet man ju. Vi vet att det finns gömda/glömda guldkorn som vi aldrig kommer att få höra och vi känner oss lurade på konfekten.

I fredags var det dags igen. The Radio Dept. spelade på Digfi:Mix och började med just »Mad About the Boy«. De spelade totalt sex låtar och just som vi fått explodera till näst sista »Deliverance« från »This Past Week« så kom den instrumentala avslutningen med bubblande ljudmattor, en ensam solostråke och en gitarrmelodi som ekade lika ensamt som gitarren i The Cures »Homesick« (eller är det en bas med chorus på? Jag lär mig aldrig höra skillnaden).

Jag stod längst bak i lokalen. I ett eget mörkt hörn där ingen annan stod. När The Radio Dept. klev av scenen stod jag med tre stora ord noggrant tuschade över pannan: »Ge. Mig. Mer.« Precis som på Popaganda förra året, när de sista tonerna av »Let Me Have This« ekade mellan universitetshusen och tjejen framför mig ville köpa min pin. Precis som på Kulturhuset, hösten 2002, när »The Radio Dept. är så jävla bra« fortfarande bara var något som Johan Jacobsson sagt och jag blev lustmördad av gitarrmattorna från scen för första gången.

Digfi:Mix förra gången, några timmar och väldigt många öl efter att jag fått höra »Mad About the Boy« utanför på gatan. Jag hamnade i baren bredvid Johan Duncanson som frågade mig om vad jag tyckte om något band och jag sa att jag inte hört dem för att jag inte är så mycket inne på sådan musik just nu. Det senaste året, förklarade jag, har jag mer och mer gått tillbaka till klubbmusiken som jag kom ifrån och därför har min koll på indiepopen blivit rätt risig. Johan frågade försiktigt om jag växt ifrån The Radio Dept. också och sa att han hade förståelse för om jag gjort det. Men herregud, såklart inte… Orden stockade sig, jag kunde inte få fram en vettig förklaring. Jag hoppas han förstod det jag försökte säga.

Det är nämligen inte lätt att prata om mitt förhållande till The Radio Dept. längre. Jag har sagt allt jag kunnat säga, försökt sätta ord på det där totaltillståndet som jag upplever när jag hör deras musik, men det har aldrig varit nog. Så fort jag försöker så blir det bara en soppa av allting – som den här postningen ungefär.

Jag kan dra en röd tråd kronologiskt genom hela min skivsamling. En röd axel på vilken jag kan placera in artisterna som verkligen, verkligen träffat den där ömma punkten där allt bara brister. The Radio Dept. är det senaste tillskottet i denna eviga historieskrivning, denna musikaliska krönika över vem jag är. Men det är inte My Bloody Valentine som står i andra änden. Jag har aldrig varit inne på gitarrskrammel. Den röda tråden handlar om känsla, om eviga värden som kommuniceras oavsett uttryck.

Ta avslutningslåten »Pinta, Niña, Santa Maria (Into Eternity)« från Vangelis soundtrack till »1492 – Conquest of Paradise«. Den står där på min tidsaxel, lika ensam och vacker som The Radio Depts »Mad About the Boy« och säger mig precis samma saker. The Radio Dept. skulle kunna framföra en tolkning av den, utan att någon skulle höja på ögonbrynen. Eller Pet Shop Boys »Being Boring«, en annan av de verkligt bestående punkterna i krönikan om mig. Den faller naturligt in bredvid The Radio Depts »Deliverance«. För det handlar inte om sound, det handlar om stämning. Om känsla.

Och känslor… Känslor är något som The Radio Dept. har gott om. Och de delar med sig av dem.

Det har gått snart tre år sedan »Lesser Matters« kom. Ett nytt album är på väg och jag längtar så mycket att det gör ont i hela kroppen. För The Radio Dept. är ett exklusivt band. Man vet inte så mycket om dem. De syns inte så mycket. De är ett namn, de är något att se fram emot och de är en garanti för stora upplevelser. Men när det är tyst om dem så är det knäpptyst. Trots att vi står med öronen vidöppna och dör av begär efter deras musik.

När det gäller popmusik är det bara bra att bli snuvad på konfekten. Att bli tvångsmatad är det sista jag vill. Därför blir mitt förhållande till The Radio Dept. bara starkare för varje månad som går utan att man hör någonting ifrån dem. Det är nu så pass komplicerat att jag inte kan uttrycka mig utan att det blir fel. Jag får en känsla att Johan Duncanson gjorde en slags bedömning av mig där i baren, om det kunde vara som så att jag trots allt kanske bara var ytterligare en journalistvindflöjel som bytt åsikt när det gått några år och den inledande »åh-kolla ett nytt band-ha!-jag var först-min pappa är starkare än din«-hypen hade lagt sig. Men så är det förstås inte. För i tidslinjen över mitt liv står »The Radio Dept.« etsat rakt i metallen medan de flesta av deras samtida artister fortfarande bara är skrivna med borttagbar märkpenna och med ett litet frågetecken bredvid namnet. Därför får de lura mig hur mycket de vill, och allt jag kommer att göra är att stå bredvid och säga »gör det igen, gör det igen, gör det igen«.



Under 2004 var det faktiskt helt tyst från The Radio Dept. Nästan helt tyst, för de briljerade på min lilla cdr-samling Monotoni med den regndroppande, storstadsnattsepiska instrumentalen »Brobygatan« (som från början skulle ha varit med som avslutningsspår på »Pulling Our Weight« men som lyftes på grund av bandets stenhårda kvalitetskontroll som jag nämnde tidigare i texten). Eftersom jag fått flera mail från de som inte hann få tag i samlingen som frågat efter denna låt så lägger jag upp den som mp3a här. Något för dem som väntar…

The Radio Dept. – »Brobygatan«.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-10-06 – Svenska folket är fuskare
• 2010-12-08 – Årsbästa 2010, del 4: Den konstruerade albumlistan
• 2010-12-10 – Årsbästa 2010, del 5: Den statistiska albumlistan
]]> http://www.monotoni.se/bass/2005/10/the-radio-dept-blaser-mig-pa-konfekten-och-jag-alskar-det/feed/ 7