Kollade ikapp lite TV under helgen, bland annat de första avsnitten på nya säsongerna av de tre C.S.I.-serierna. De var bra, även om det går lite inflation i att någon av huvudpersonerna blir stalkade/anfallna/mordförsökade/våldtagna just nu. Det roligaste var i C.S.I. NY när de var på coola överklassnattklubben Prowl och Lo-Fi-Fnk spelades i högtalarna. Wee. Lo-Fi-Fnk i prime time CBS och The Embassy i Gucci-reklamen. Svenskt hemmastudioknåpande börjar generera serious dough. I helgen var jag på en födelsedagsmiddag där en man upprördes över att folk idag säger att de »skriver sin egen musik« när de inte kan noter. För att kunna skriva musik så måste man kunna skriva noter, alltså. Annars »komponerar« man. Faktiskt väldigt befriande att höra en lite reaktionär åsikt istället för det mögiga »alla kan«. Jag kommer dock att fortsätta säga att jag »skrivit« den eller den låten för det känns som att verbet funkar också i någon bildlig mening. Man får ta mycket skit om man gillar hösten. Perioden under september till mitten av oktober tycker jag är helt underbar. Luften är frisk och klar, det går att andas igen efter sommarens tryckande hetta. Det går att klä sig snyggt utan att svettas ihjäl. All prio är inte på att ligga däckad och slötitta Deadliest Catch-repriser för att det är för varmt för att göra något annat. Men den som uppskattar hösten blir kallad »glädjedödare«. Please let me have this efter att ni fått ha er Pripps Blå-sommar när jag led? Jag är såklart en sån förlorare när det gäller sånt här, men jag kan inte hjälpa det... Anousheh Ansaris blogg från omloppsbana i ISS har varit bästa läsningen. Det är ungefär samma vardagliga ton som i Arthur C. Clarkes tidiga romaner och noveller. Lite sådär... »Tja, nu är jag i rymden – men hur tvättar jag håret i viktlöshet?«. Läs den på spaceblog.xprize.org. I fredags var jag på Pressbyrån och köpte en inplastad macka och en burk Cola i farten. För ovanlighetens skull gjorde jag ett försök att småprata med kassörskan och sa något i stil med »Ojoj, det här blev ju väldigt onyttigt men det viktigaste är ju att bli mätt«. Hon sa »ja, det här var inte bra, och fler onyttiga synder blir det väl i kväll?«. Jag sa att nej, faktiskt inte för jag skulle kolla ikapp lite TV-serier. »Åh Guuuud vad tråkigt!« sa hon. Okej, det var faktiskt nya The Wire, Brotherhood och en gammal säsong av Cracker jag skulle kolla ikapp, inte de jävla low-life skitprogrammen du tittar på, ok? Och även om du tycker att också detta är tråkigt så kan du hålla käften för jag försökte bara vara trevlig, ok? Kryp tillbaka under din sten, ok? Note to self: Småprata aldrig mer med folk. För övrigt har Lars-Åke Lagrell börjat mena allvar med att alla ska »älska fotboll« på det av honom godkända sättet.

Förra veckan låg jag med feber och förkylning. Det var inte så dumt. Allt som kan hålla en borta från dödsjobbet är bra grejer. Nu är jag däremot tillbaka och det luktar av någon anledning ruttet på mitt kontor. Förmodligen alla drömmar som ligger och förmultnar i ett hörn. De har infört mobiltelefonförbud på tunnelbanorna i Stockholm. Jag har därför börjat använda mobilen där, vilket jag aldrig gjort tidigare. Hittills går det mycket bra. Jag har även tänkt ut ett antal personangrepp jag ska använda till den första sura jäveln som säger till om det. Efter en stark rekommendation från de goda människorna på Shaktar var jag i helgen tvungen att gå och se Juvelen. Det var jävligt nice. Prince-falsetter, snygga gitarrposer och programmerat gung är grejen. Lyssna: myspace.com/juvelen I helgen såg jag »The Listeners«, en spionthriller om Echelon, avlyssning och satellitlänkar från de italienska alperna. Den kan rekommenderas. Inte bara för att den innehåller en av de obehagligaste karaktärerna jag någonsin sett på film (den privata contractorn som bokstavligt går över lik för att få sälja sin teknik till NSA) men just för att den handlar om Echelon, avlyssning och satellitlänkar från de italienska alperna. Det görs alltför få bra sådana filmer. Nej, »Enemy of the State« var inte bra. Och den hade inte satellitlänkar från italienska alper heller. Apropå Shaktar så har de på siten lagt upp ett livespår från Mr.Suitcase-spelningen på deras klubb i maj. Kolla här: länk. Basement Jaxx »Crazy Itch Radio« är verkligen ett vansinnigt album. Jävligt bra, men vansinnigt. Jag kan bli så avundsjuk på Basement Jaxx för att de hanterar de små små ljuden så otroligt bra. Som vanligt med dem så är det en helt ny upplevelse om man lyssnar på albumet i hörlurar på hög volym. I bakgrunden, sjukt långt borta, hörs små små ljud som bara kommer vid ett eller två tillfällen och sedan försvinner. Basement Jaxx musik är faktiskt egentligen bara summan av alla dessa små ljud ovanpå ett beat. Underbart producerat! Speciellt den lilla lilla piraten som säger »Arrr arrr« långt ute i vänstra ljudbilden i »Hey You«. The Killers »When You Were Young« är årets hittills bästa låt. Springsteen-klockspelen i sista refrängen får mig att gråta. Jag vill att band jag gillar ska vara inte bara bra som musik utan lite sympatiska som människor också. The Killers har jag gillat som fan men varit lite tveksam inför som personer - ända till jag gjorde research och fick reda på att Brandon Flowers tidigare har haft ett syntband vid namn Blush Response. Alla som kan sina Vangelis-soundtracks vet vad det namnet bär för associationer. »We call it Voigt-Kampff for short.«

Jag har varit ute och rest lite. Eller, ja. Det beror ju på vad man läser in i verbet »resa«, men jag har varit utanför Stockholms Kommun i alla fall, vilket inte händer så ofta. Jag och min tjej åkte till Sigtuna en sväng. Vi hade haft ögonen på avsmakningsmenyn på Stadshotellet och var sugna på att ta middagen där. När vi efter en dag i stan skulle äta middag var det - semesterstängt. Det var en fantastiskt fin dag och blev en bra kväll på en annan restaurang sen ändå, men jag är lätt störd på det där hotellet. Varför har man semesterstängt i slutet av juli och varför i hela friden skriver de inte det på hemsidan? Hemsidor är liksom till för sånt. Jaja. Vi tittade på huspriser också men där man vill bo var det lite väl svettiga summor. Var i helgen på Orrön i skärgården. Fantastiskt trevligt med en massa lovely folk omkring. Orröns Boll- och Groggsällskap vann den årliga fotbollscupen. Jag hade den något ovana positionen som målvakt men lyckades hålla nollan genom turneringen (inklusive straffläggning i semifinalen), vilket får ses som någon form av framgång. Vi vann cupen och fick fin medalj. Jag hittade äntligen Spearmints »A Different Lifetime«, en skiva jag verkligen har älskat men vars fodral har varit tomt i flera år. Jag hittade CD-skivan i fodralet till The Ramones »Pleasant Dreams«. Nu har vi a lot of catching up to do, jag och Spearmint. Fick äntligen ändan ur vagnen och läste Neil Gaimans »Anansi Boys«. Otroligt fin. När det gäller larger-than-life-sagor är Gaiman ganska ensam i sitt slag (tänk bara »Neverwhere«, ahhhh). Nu blir det inget mer resande. Är tillbaka på kontoret efter en veckas semester och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Skönt med inrutad vardag där inget speciellt händer som man måste ta ställning till. Jag vågar inte ta mer ledigt för jag tror inte jag skulle klara av att komma tillbaka till det här om jag var borta en längre tid. Då skulle jag ha för mycket tid att förstå exakt hur mycket jag avskyr det. Det har gått ut ett PM från IT-avdelningen om att USB-minnen är strängt förbjudna. Tror ni det inkluderar min 280 GB externa hårddisk med musik? Jag menar, även om den kopplas till USB-porten så är det ju rent tekniskt sett inte ett USB-minne. Jaja, de får väl slå in min dörr och ta mig då. De nya album jag lyssnat på mest hittills i år är Unais »A Love Moderne«, Junior Boys »So This is Goodbye« och, lite överraskande, Miloshs »Meme«. Unai och Junior Boys var kanske inte så otippat, men med Milosh hade jag ingen aning om att det skulle bli såhär. Jag missade nästan hans albumet för att det var så fult omslag. Länge låg ett promo-ex på mitt skrivbord men det tog emot att stoppa det i datorn (meddelande till dem som fortfarande skickar skivor till mig: ni behöver inte slösa promos på mig, jag slutade ju som musikskribent för ett halvår sen). Men herregud vad fin »Meme« är. Kanadensaren Mike Milosh smeker fram elektronisk förmiddagspop som varken är barrskogselectronica eller nu-triphop eller electro-soul men som ändå också är allt av detta. Körerna och de drömmande rösterna på spår som »Falling Away« och »The City« är ren magi. Han finns här: www.myspace.com/milosh Apropå MySpace... Det fanns en tid när folk frågade »Aha, har du en hemsida?« när jag sa att jag spelade in lite låtar. Nu frågar de istället »Aha, vad heter du på MySpace?«. Den där »tiden« som fanns var för ett år sen. Måste man ha MySpace för att existera numera? Jag är av naturen skeptisk till standardisering på det sättet. Särskilt eftersom MySpaces business model av vad jag har förstått är att sälja konsumtionsprofiler till andra företag. Pattern recognition. Jojo. Alla som kan sin William Gibson vet vad sånt kan leda till (»the warm wet life in Alison Shires«!). Men det är lite som med kundkort hos ICA eller Konsum: Antingen har man det och blir lurad eftersom de knyter en massa band till en som man inte vill ha, eller så har man det inte och blir lurad eftersom man får pröjsa mer. Damned if you do, damned if you don't. Det fanns en tid när jag undvek att använda »man« som pronomen och »det« som subjekt eftersom de orden är rätt värdelösa. Jag orkar inte tänka på det längre. Det finns en gräns för hur länge man kan tycka sånt är viktigt. Om en månad syns vi i Malmö, i Retros källare den 9 september närmare bestämt. Ser fram emot det i massor. Jag har så länge velat spela i Malmö.