Jag har länge funderat på vad man bör kalla den tyngdlösa technon. »Kosmonautmusik«? »Aerialica«? »Exospherish«? Frågan kvarstår och väntar på ett svar. Just idag är min favorit i genren:
Booka Shade – »Teenage Spaceman (Sei A Synth remix)«
Det är kanske lite fånigt men jag tycker att några av popmusikens mest fascinerande stunder är »what if«-ögonblicken. De perfekta stormarna, euforin som varar ett kort tag och sedan rinner ut i sanden. Just i de ögonblicken så står allt och väger. Det kan vara början på ett helt lysande artistskap eller så kan det redan vara över, den där singeln eller spelningen man hör kan vara så långt de kommer att nå, en briljant parantes i pophistorien.
Idag öser regnet ner över Kungsholmen, jag bär lätt vemod i hjärtat och återupptäcker ett av de där guldkornen. What if?
Technique – »Sun Is Shining (Stephen Hague Full Length Edit)«
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Jag kom till min dator härom kvällen. Ett chatmeddelande blinkade. Tobias hade postat en länk och skrev »8 minuter till launch«. Jag klistrade in länken i VLC och kom precis in till när motorerna på »Atlantis« tände för rymdfärjans sista resa. Medan den steg mot himlen satt vi framför varsin dator, han med Philip Glass soundtrack till Godfrey Reggios »Koyaanisqatsi« och jag med Plastikmans »Konception«, och drömde om bemannade expeditioner till Mars.
Nå. Detta var sannerligen ett sidospår. Men inte helt orelaterat.
Jag skulle vilja lyfta upp en kommentar som kom till mitt inlägg om hur helgens ambientexperiment blev till. Du kanske minns att jag råkade starta ett soundtrack och en field recording samtidigt på grund av Macens playknapp? Don Simon skriver:
“Play-knappen kan vara fantastisk. Själv råkade jag slå på Sparklehorse & Fennesz skiva när jag satt och tittade på the Onions månlandningsparodi. Den atmosfäriska ljudmattan i den senare gifte sig så oerhört bra med det vackra klinkandet i den förra (det tog ett tag innan jag upptäckte misstaget) att jag var tvungen att återanvända kombon i ett mixintro.”
Jag kan inte annat än att hålla med. Ett tydligt exempel på att oavsiktlighet gör bra musik. Vad han dock är för ödmjuk för att säga är att hela hans mix, »Moon Landing Mix«, är väldigt bra.
Lyssna på eller ladda ner den!
Om jag haft den i fredags när »Atlantis« lyfte för sin sista resa hade det nog varit soundtracket.
Kommer du ihåg vad vi lärde oss på vägen mot »Frauds«?
Två lektioner var att misstag och oavsiktlighet är livsviktigt samt att miljöljud på egen hand kan lyfta musik.
Nu har det hänt igen.
För några veckor sedan sände »P3 Kultur« två field recordings som reportern Sara Lundin spelat in i ett regnigt Istanbul. Jag klippte ur och sparade dem (det måste man göra med bra miljöljud).
Av misstag råkade jag sent igår kväll starta ett av dem samtidigt som Nick Caves soundtrack till »The Road« (the beauty of MacOSX att play-knappen på tangentbordet startar både iTunes och Spotify om programmen är öppna).
Det lät såklart helt underbart och jag var tvungen att utforska det närmare.
Så, ingredienserna: Sara Lundins field recordings, »Home« från »The Road«-soundtracket, granulator, distorsion, ett gäng gamla inspelningar från min hårddisk och fem timmar medan regnet slog mot rutorna i en försommarkväll, maj 2010.
Vi kan kalla resultatet för tio minuters anspråkslös ambient, men naturligtvis är detta också en Fraud.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Jo, det är faktiskt så. Den franska syntdiscohistorien måste hela tiden skrivas om. Från början gillade jag Alan Braxe bäst. Sen gillade jag de låtar där han och Fred Falke samarbetade. På senare år har pendeln svängt och numera går jag igång bäst på det som ljusskygge Falke snickrat ihop själv. Och just denna soliga morgon i mars 2010 så gillar jag de här remixarna bäst…
4. Miami Horror – »Make You Mine (Fred Falke Extended Mix)«
Fred på sitt franskaste, tajtaste, analoga humör. Man fattar att det är allvar redan i inledningen när en monofonisk synt med feteportamento glider över tjocka Rhodes. När hela helvetet brakar löst blir det lite för mycket, på det där viset när »lite för mycket« används i positiv mening. När det svänger som mest får Fred Benjamin Plant att låta som Benjamin Diamond, vilket säkert var australierns avsikt redan från början. (mp3 spotify)
3. Example – »Watch The Sun Come Up (Fred Falke remix)«
Händer i luften. »Tack för oss, godnatt!« Kameran panorerar över en interstate där en Anton Corbijn-bil rör upp damm. Med E.L.O.-körer, Pet Shop Boys-pratsång och en notorisk pianoslinga som skapar feelgood-stämning blir Falkes remix av »Watch The Sun Come Up« en avlägsen kusin till en gammal fin »Mr.Brightside«-remix. (mp3)
2. Ke$ha – »Tik Tok (Fred Falke Club Mix)«
Så går det när man vaknar och känner sig som P.Diddy. Att det är en helt vansinnig hitlåt i originalet gör egentligen alltid utsikterna för att lyckas med en remix sämre, men Falke fingrar på sin bas och får Ke$has välfraserade partyromantik att nå franska höjder. Nedplocket med arpeggiot runt 3:20 får hjärtan att smälta och uppfyller hennes önskan »DJ blow my speakers up«. (mp3 spotify)
1. Burns – »First Move (Fred Falke remix)«
Efter två minuter av taktmixintro kommer den: En liksom ihålig syntlead som lika gärna skulle kunna vara en flöjt. Över patenterade filterstråkar och tight gurakomp spelar den en melodi som kan repetera hela vägen in i soluppgången utan att någonsin bli tråkig. Får mig att minnas Lifelikes »Discopolis«, på ett bra sätt. (mp3 spotify)
BONUS: Du har väl läst det här blogginlägget som lägger fram starka bevis för att Fred Falke egentligen inte existerar? Missa inte de två första kommentarerna.
Texas-bon P.D. Wilder har inte bara ett djupt imponerande skägg, han har även spelat in musiken som bättre än något annat passar som ackompanjemang till Fimbulvintern utanför fönstret. Eller sämre än något annat, kan också argumenteras.
En anledning till att alla som fyllt 30 borde förbjudas att skriva om musik är att man oundvikligen och ofrånkomligen fastnar i vissa mönster. Det är svårt att fortsätta vara relevant när man återkommer till samma gamla grejer hela tiden.
Om du följt den här bloggen ett tag så kanske du känner till att jag har en hang-up på popmusikens förmåga att tilta verkligheten.
Sent på tisdagskvällen upplevde jag det igen, oerhört starkt. Eller, egentligen var det den raka motsatsen: En förstärkning snarare än en tiltning.
Jag upplevde hur en oförlåtande verklighet bara blev ännu mer karg och jävlig av ett stycke drone som inte hade någon ambition att göra livet bättre utan bara tryckte ner en ännu djupare i kylan.
Jag upplevde hur en väntan på en buss i minusgraderna, en väntan som i normala fall skulle ha varit på sin höjd irriterande, blev fullständigt outhärdlig.
P.D. Wilder satt insnöad uppe i North Dakota. Med gitarr, effekter och vitt brus skrev han albumet »f/m« som blev den mörka ambientens motsvarighet till slutscenen i »The Thing«.
Visst ringer varningsklockorna för kliché här. Att göra dystopisk drone om vinterlandskap och piskande vindar är knappast att bryta ny mark. Snarare går det väl att argumenteras för att alla ödsliga ljudlandskap på någon nivå ackompanjerar snörök och värkande leder.
Men P.D. Wilder tillför ändå något väsentligt: Han tillför skräck.
Det 28 minuter långa spåret »Blizzard/Undefined« är direkt obehagligt. Ute i vinternatten gnager sig den ensliga stämningen i spåret in i benen lika obarmhärtigt som kylan i sig. Det är inte roligt att lyssna på, det är hemskt. Med det i lurarna går det inte att bita ihop och lura sig själv att man snart kommer in i värmen och allt blir bättre. Och därför passar det lika bra i Norden, Europa som i North, Dakota.
Ladda ner: »Blizzard/Undefined«
Permalänk Kommentarer avstängda
Det mest fascinerande med »Private Parts (The Record)« är inte att de två styckena som klockar in på 22 respektive 24 minuter fångar en från första anslag, utan att Robert Ashley misslyckas så stort med det som får antas vara hans ambition.
Kompositören Ashley hade i slutet av 70-talet skrivit ett antal texter som skulle tonsättas och så småningom fogas samman till det han kallade för en »opera« men som inte hade någonting att göra med det uttryck vi normalt associerar med begreppet. Han prövade att låta professionella speakers läsa in men upplevde att all mening försvann och ställde sig till slut bakom mikrofonen själv.
Den som googlar hans namn hittar panegyriska påståenden om hans författande som menar att texterna är där uppe med de andra amerikanska klassikerna från 1900-talet. Jag vet inte om det är så. Anledningen till det ska jag återkomma till.
På albumet »Private Parts (The Record)« gavs 1979 den första och den avslutande delen av operan »Perfect Lives« ut. De båda styckena som aldrig tycks ta slut heter »The Park« och »The Backyard«. Över monotona tablas, Polymoog-stråkar och piano läser Ashley själv sina texter med mjuk, sofistikerad röst. Korta meningar i taget. Över en stadig rytm på 72 slag i minuten, varken mer eller mindre. Alla Ashleys kompositioner från den här tiden gick i det tempot.
Jag läser utlåtande om »Private Parts (The Record)« där skribenten hyllar Ashleys berättande. Själv har jag aldrig kommit så långt.
Jag har lyssnat på »The Park« och »The Backyard« många gånger. Trots att tablas normalt andas new age-flum så är det något i den suggestiva stämningen och de kalla syntstråkarna och pianot som gör att jag hela tiden sugs in, måste starta om när det tar slut och inte kan släppa taget.
Och gemensamt för varje gång jag spelar den är att orden tappar sin betydelse.
Ungefär en och en halv minut in i »The Park« så förlorar han mig. Jag tappar tråden, kan inte längre hålla i huvudet vad han berättar om. Jag har suttit i nedsläckta rum med ett glas vin och försökt att verkligen fokusera på vad det är han talar om men det fördröjde bara mina tankars vandringar med en minut eller två. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att vara någon annanstans, tänkande på helt andra saker.
I ambient musik är association nästan en oundviklighet. Lyssnar jag på Tim Hecker eller Eluvium så säger det bara pang innan jag sitter där uppfylld av vidsträckt sceneri eller orimliga tankar om avstånd.
Med Robert Ashley blir det aldrig så. Han börjar med ett blankt papper. Det som är mest relevant för dagen fyller det långsamt under de 45 minuter som väntar. Och det är aldrig historien som Ashley försöker berätta.
»PRIVATE PARTS (THE RECORD)« (mp3)
Permalänk Kommentarer avstängda
Drivs med WordPress
·
Bygger på tema av Beccary
·Ingen copyright - materialet fritt för icke-kommersiell användning till vad du vill. XHTML
·
FEED
