Vi lägger ett nytt år till handlingarna i natt. 2007 var alarmismens år. Det var Damoklessvärdets år. Vi tittade åt höger, åt vänster, upp, ner, inom oss, inom andra, desperat sökande efter vad som skulle förstöra oss. Nyckelfraser stod att finna i uttryck som »slutet på vårt sätt att leva«, »ett hot mot vårt livsstil« eller något liknande aggressivt och farligt. 2007 var året när vi minsann skulle inse att vi är dömda. Att skymta vargen blev en väckelserörelse och de som inte lyssnade var ignoranta, nazister eller Djävulen återuppstånden. 2007 var året då vi fick reda på att vi kommer få cancer av gummiträskor; att pepparkakor innehåller gift; att Kina och Indien kommer skicka oss tillbaka till feodalsamhället; att den som dricker buteljerat vatten är genomond; att fågelinfluensan gör comeback; att butiker inte slänger mat som är okej trots att datumet gått ut; och, framförallt, att kor i oanad utsträckning bidrar till växthuseffekten när de släpper fisar. Det är det där sista som allt hänger på. Kor är miljöbovar. Du vet vad det innebär? Vid varje utandning sabbar DU jorden! Det är din EXISTENS - inte ditt levnadssätt - som är skälet till den globala uppvärmningen. Vad gör DU åt det? Och du vet vad detta i sin tur innebär? En skäggig kille med »Slutet är nära«-skylt kommer ge dig så dåligt samvete att du hänger med honom till en djungel i Guinea och äter gift tillsammans med ett par tusen andra skuldbelagda. Apokalypsen var närvarande 2007 på ett sätt som den inte varit sen kalla krigets dagar. Det kändes stundtals som att allt var på väg mot slutet. Så är det kanske också. Vi vet inte. I denna anda satte jag ihop en specialanpassad halvambient domedagsmixtape så att vi alla kan fira in det nya året med hjärtat i halsgroppen och tummarna hållna. Håll till godo så ses vi 2008 - som jag är övertygad om kommer bli ett jävligt bra år! Beneath a Steel Sky-mix #6 - Domedag nu! Ladda ner

Det går att dra en hårfin linje från den 11 juni 2002 till idag, den 29 december 2007. Jag sitter och tummar på en bit grå kartong. Den är i förvånansvärt bra skick med tanke på hur mycket den har fått utstå. Sen jag köpte den för 20 kronor har jag flyttat fyra gånger. Jag har bytt jobb fyra gånger. Och mannen som spelade in skivan har gått från en källare på Södermalm till att hamna på årsbästalistor över hela världen. Det som känns så bra med det är att jag nu har ett fantastiskt kul jobb, att jag bor i världens bästa lägenhet och att ingen förtjänar platserna på årsbästalistorna (för vad nu dessa är värda) så mycket som mannen på skivan. När jag 2005 fick höra att Axel Willner skulle ge ut tolvan »Things Keep Falling Down« på Kompakt under sitt alter ego The Field blev jag oerhört glad. Äntligen skulle någon förstå! Äntligen skulle han få en ärlig chans! Kompakt var skithett och allt som släpptes där fick ju en ärlig chans (d.v.s. många lyssnade på det enbart för etikettens rykte och var det bra så blev det en snackis). Men att det skulle bli såhär, vem hade kunnat ana det? Juni 2002. I Läckerbitens källare (ungefär lika stor som ett genomsnittligt villavardagsrum) huserade klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen satt södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och drack fulöl och på undervåningen spelade Twisterella-gänget och en live-akt den bästa musiken. Surrealistiskt med tanke på pubens sjaskighet men väldigt trevligt och ett ställe där man kunde känna sig hemma. Den där kvällen bestod livebandet av någon som kallade sig Lars Blek. Då visste jag inte att det var ett av Axel Willners alter egon. Om jag blundar tror jag mig minnas ungefär hur det var... En tunn liten kille startade sitt backtrack och hukade sig över en gitarr med ungefär ett ton effekter inkopplade. Lokalen blev helt tyst. Folk vågade inte ens sätta ner sina ölglas. Långsamma, ambienta tongångar började pulsera. Fan vad tråkigt, tänkte jag, ännu en sån där arty snubbe som i slutändan bara är helt intetsägande. Så fel jag fick. Det var storartat. Lars Blek smekte fram sina harmonier och efteråt var jag tvungen att köpa skivan. Det var en CDR utgiven på hans egen etikett Garmonbozia. Det var GAR01, det första släppet. På Axels hemsida står också denna spelning inskriven som den första, så det är inte omöjligt att det faktiskt var där historien började publikt. Skriver jag det här för att flasha hur grym jag är som var där när det hände? Nej. Inte alls. Jag skriver det för att ge lite bakgrund till hur glad jag är idag. Med tiden som följde upprepade Axel nämligen den där magiska spelningen om och om igen. Han släppte mp3or under sina olika alias. Finstämd som Lars Blek, monumental som Cordouan, melodisk som Porte, dansant som The Field, men alltid med den där speciella känslan som gjorde hans musik så strålande. Jag försökte ropa så högt jag kunde om det, genom texter i Sonic och The Cricket och höll tummarna för att jag nådde åtminstone någon som skulle förstå. Samtidigt kom fler och fler mp3or och grymma spelningar. Min dröm var att se Lars Blek släppa på Kranky och nå ut till alla de som kunde uppskatta vad han gjorde. Tiden gick. Efter några år så var det en skivetikett som skulle släppa en samling med det bästa från hans olika alias och de kontaktade mig med förfrågan om att skriva liner notes. Jag försökte knappa ihop något som på litet utrymme kunde förklara hans geni. Samlingen hann dock aldrig komma ut. För »Things Keep Falling Down« var på väg. The Field var på väg att hända. Axel höll sig till sin form, både vad gällde musik och omslag. Designen från det stilrent tuschade omslaget på GAR01 gick igenom till stora Kompakt-släppten och känslan i kompositionerna likaså. I april i år kom The Fields fullängdare »From Here We Go Sublime«. Nu har Axel fått vad han förtjänar. När jag läste fullpoängsrecensioner och hyllningar på ställen som Pitchfork, Stylus och BBC så kändes det bara helt makalöst. Ingen är mer värdig sådana ord än Axel Willner! När nu 2007 går mot sitt slut måste jag säga att den roligaste musikhändelsen i år - förutom släppet av mitt egna album, förstås - är just att The Field fått en uppmärksamhet och ett genomslag värdigt produktioner av hans kaliber. Det visar att det finns hopp för världen. Faktiskt. De goda vann denna rond. Det hade varit - och jag underdriver inte i ordvalet - katastrof om Axels musik hade gått den stora publiken förbi i ett sorl av mp3or med minnen av källare på Södermalm paketerade i grå kartong det enda vi kunnat bära med oss om 20 år. Jag bugar och bockar så djupt jag kan. Lars Blek - »Tristess« Lars Blek - »Ensam« The Field - »Everyday«

Anna Järvinen och Säkert! - »För varje hjärtslag« Det är ju såhär covers alltid ska vara. Inte så svårt att förstå, väl?

Friendly Noise avslutar sannerligen året med flaggan i topp genom två släpp i den vansinnigt grymma mp3-utgivning de pysslat med sedan januari. Och de här två sitter som kniven i snuten: dels är det nya låtar från den alltid så smärtsamt skickliga Erik de Vahl och dels är det den sedan länge emotsedda återkomsten av inga mindre än Flow Flux Clan. Nedladdning är naturligtvis obligatoriskt. www.friendlynoise.se/mp3-releases

Borta på herr Alariks blog finns en tradition som kallas »Soul Monday« där det postas finfina diamanter ur soulhistorien. Jag vill bara meddela att jag härmed kontrar med en SWINDIECHOCKTISDAG. Jag gick igenom lite gamla skivor och insåg att det var dags att börja dokumentera. För Managerns skull. Och barnens. Gentle Tuesday - »I Keep On Doin It« (sendspace) (zshare) Aquadays - »June« (sendspace) (zshare) Superswirls - »A Lad In Sane« (sendspace) (zshare) Leslies - »The Lime Song« (sendspace) (zshare)

Under stor del av tiden då jag var verksam som musikskribent tampades jag med funderingarna kring maskin kontra människa i musiken. Kopias nyligen släppta mästerverk »Sometimes« har gjort den här frågan aktuell igen. När hemmakeyboarden blev årets julklapp på 80-talet kallades den »musikmaskin« och hade inbyggda komprytmer som gjorde att vem som helst kunde hålla nere några tangenter och få ett fullfjädrat komp till sitt tafatta fingrande. Fem-sex år innan hade Queen släppt en skiva med klistermärke på som förkunnade att »No synthesizers were used on this album«. De som lärde sig klarinett på musikskolan avfärdade allt intresse för syntetisk musik med »äh, det är ju bara att trycka på en knapp så gör maskinen resten«. Bara riktiga instrument gills! Det här ledde i förlängningen bland annat till den evighetslånga diskussionen om »falskt« vs. »äkta« (d.v.s. teatraliskt sminkade artister med förprogrammerade syntar vs. den plågade singer/songwritern som lämnar ut sig på gitarr). Men en aspekt som aldrig kom upp var känslor. Eller bristen på känslor. Maskinens oförmögenhet att uttrycka dem kontra det akustiska instrumentets storslagenhet i att förfalska dem. Vad allt kan reduceras ner till är ett enkelt påstående: Maskiner kan tänka men maskiner kan inte känna, därför kan maskinen på sin höjd bara uttrycka sin användares känslor men motverkar också dessa eftersom användaren tvingas uttrycka dem genom maskinens torra rationalitet. Jag tog aldrig frågeställningen vidare när jag var skribent. Får man 1000 tecken på sig att skriva om en bra skiva finns det bättre sätt att använda dem än att grotta ner sig i ett resonemang som ändå bara tar ut en på för djupt vatten. Direkt kan jag erkänna att jag ofta har haft mycket lättare att ta till mig mänsklig musik än syntetisk (från och med nu använder jag begreppet »mänsklig musik« för att beskriva musik framförd på gitarr, piano eller liknande där instrumentalistens anslag är helt avgörande för vad som låter). Jag har stått tusen gånger ute på lokal och hört ett alt.country-band eller finstämd singer/songwriter och blivit helt tagen. Dagen efter, när jag lyssnat på skivan jag köpte efter spelningen, har jag undrat vad fan jag tänkte för det sa precis ingenting. Detta har aldrig hänt med syntetisk musik. Ge mig 3 minuter av en spelning och jag kan säga om det är dåligt och istället gå till bakre baren och ta en till öl. Den som producerar musik med dator eller synt är helt och hållet utlämnad till sin förmåga att tämja datorns känslolösa default-läge. Han eller hon kan inte ens komma i närheten något som kan kallas »bra« utan att gräva djupt i hjärtat för att hitta motmedel till konstgjorda ljud som är helt synkade med takten, ljud som inte svarar direkt på hans/hennes intention om hur det ska låta utan som måste specificeras i exakta värden. Därför blir den elektroniska kompositionen så genomskinlig. Duger du inte så låter det skit. Det går inte att förtäcka. Och det är därför som den absoluta merparten av syntetisk musik inte går att lyssna på - man hör direkt att det inte håller. Mänsklig musik kan kräva fler lyssningar innan samma slutsats kan nås. För det är ju enklare att komma undan som medioker artist med mänskliga instrument. Kan du spela bra och dessutom har en vacker röst är det så mycket lättare med exempelvis en gitarr att träffa rätt nerver hos lyssnaren även om det du gör egentligen inte är särskilt speciellt. Det fungerar så eftersom kommunikationen då sker mellan människa och människa, utan en maskin emellan som proxy. Det här är ingen nedvärdering av dem som gör icke-elektronisk musik - tvärtom. Det finns få saker jag är så imponerad av (och avundsjuk på) som den som klarar av att utföra mirakel med hjälp av en gitarr, en talande röst och en poetisk penna. Jag pratar om andrasorteringen här, B-laget, de som lyssnat för mycket på »Nebraska« eller »Rainy Day Music« och tror att de har något att komma med, trots total avsaknad på talang eller vilja att uppdatera ens marginellt. De kan i rätt/fel (beroende på hur man ser det) sammanhang komma undan bara för att det låter... fint. Vad jag vill komma fram till är att vägen till människans hjärta är närmare med akustiska instrument. När de sliskiga stråkarna med de förutsägbara ackorden tonar upp i en romcom-film så är det alltid skitfint, även om det egentligen är helt sjukt tråkig musik. Gör man en oinspirerad elektronisk låt som saknar känslor är det bara datorns kalla ljud som utan tilltal maler på - och det går inte att dölja . Inte med en fin text om sin förlorade kärlek. Inte med mjuka pauser och vattniga ögon. Förmodligen är det därför jag faller så hårt, därför som jag blir så knäckt varje gång den där perfekta eletroniska kompositionen når mina öron. De där magiska minuterna när de syntetiska ljuden totalt har mästrats, där fascinerande ljudbyggen möter harmoni som uttrycker de stora känslorna och berör på ett djup som är annars är patenterat av fårade män med gitarr och rödvin. Orbitals »Belfast«, Squarepushers »Beep Street«, Postal Services »Brand New Colony«, Superpitchers »Happiness«, Styrofoams »Couches in Alleys«... Och så, just som december tar oss, en låt som träffar just där, som bevisar att ibland kan även maskiner känna: Kopia - »Sometimes«.

Seal - »Amazing (Thin White Duke main mix)« Jag känner mig lite gammal, lite tråkig och lite svettig som postar den här. Breda ben, glansig hud och 1991 som ett luftigt minne. Men jag kan inte hjälpa att tycka det är rätt så bra. Av tre anledningar: - Jag har alltid varit svag för Seal. - Melodin från Bronski Beats »Small Town Boy« finns där. - The Duke behandlar den enligt traditionellt The Duke-recept (dubbla kaggar, kompressorstråkar och så slutar den aldrig). Plocka hem (zshare) Plocka hem (sendspace)