Jag har pratat om tyska mon0 vid ett pargånger tidigare här på bloggen. Men det är väl inte mer än rätt att göra det igen.
Det finns två sidor av mon0. Dels är han postapokalyptisk ambient och dels är han dubtechno för stjärnfarare. Och just nu är han aktuell med album från båda världarna, som vanligt släppta som gratis nedladdning på netlabels.
I januari kom »Colliding Textures«, ett nattsvart, dystopiskt album. Vi var mycket glada när vi fick använda det som soundtrack till temaavsnittet om singulariteten som vi gjorde i vår podcast. Det är nämligen det perfekta ljudet för när solen går ner över människan och maskinerna tar över.
I dag släpptes mon0s nya album, »Monolog«. Djup techno in i den kalla oändligheten. Bastrumma som knappt märks bakom kompakta lager av elektroniskt mörker.
Det var på Musikguiden i P3:s kontor i höstas. Jenny Seth ryckte hörlurarna i datorn och höjde volymen i högtalarna. Det handlade om Sinjin Hawkes helt vansinniga, pompösa instrumentalremix av DJ Khaleds »I’m On One«.
Det blev en av våra favoritlåtar på redaktionen. Jag vet inte hur många gånger vi spelade den i programmet, för den blev nästan lite av ett anthem. Och varje gång vi spelade den så rattade vi upp volymen i studion och stod och studsade bland syntmattor och bygg.
Sinjin Hawke är en i raden av unga, bleka sparrisar från Kanada som tar slöa hiphopbeats, skeva samplingar och futuristiska syntljud och fogar ihop det till något som är helt underbart.
Missa inte hans mixtape som nyligen släpptes för nedladdning på URB. En sällsynt fin timme i en värld av moderna ljud och långsamt gung.
Det hände ju en del de där åren. De stora namnen dokumenterades. Däremot försvann historien över de som befann sig under den kommersiella radarn samtidigt som bloggarna och webbfanzinen lades ner. Jag kände att den berättelsen behövde bevaras. I dag rullas de första texterna ut:
Om du följt den här bloggen ett tag så vet du att jag inte är så imponerad av tillbakablickande nostalgi. Men det finns ett undantag: Musikradion från 70- och 80-talet. Den ensamma DJ:n. Skivor i natten. Soundtrack till oändligt långa freeways.
Nå, även den nostalgiska bubblan spricker efter en sekund när man kommer ihåg den långa väntan under dåliga låtar. Och kommer ihåg att låtarna fått sin airtime köpt av skivbolag. Då påminns man om att nuet ändå är bäst, med välkuraterade playlists istället.
»Ready 4 Airplay« blandar den slickaste, snyggaste västkustrocken och AOR-dängorna som om klockan stod still på typ 1978. Mellan låtarna mixar de in tidsenliga radiojinglar, väderrapporter, DJ:s och allt annat som hör till.
Jag har lyssnat på den under sommarsolen. I bilen, som sig bör. Bland rhodes-pianon, mångstämmiga falsettkörer och de mest välfriserade studiomusikerna förvandlas riksväg 136 till Santa Monica Freeway. En simpel mp3-mix förvandlas till drömmen om USA som fanns när jag växte upp.
Tar man ett steg tillbaka och analyserar är »Ready 4 Airplay«-mixarna såklart en ganska knäpp simulering. Handplockat urval sätts ihop som om det vore ett FM-skval men är egentligen som en av radiostationerna i »Grand Theft Auto IV« snarare än en representation av hur musikradio brukade se ut.
Men jag skiter i analysen. För det här är ljuvligt.
Psst. I nya numret av magasinet Novell träffar jag Mauro Scocco och pratar lite om varför hans låtar alltid börjar med en titel, om den melankoliska modellen som är livet och om varifrån den mediala bilden av honom som å ena sidan Stockholms-cool och å andra sidan sur och tvär egentligen kommer. Novell finns att köpa lite överallt och kan också beställas här.
I min lilla värld har Newkids album »Alexander JR Ferrer« varit det som spelats allra mest under våren. Hans mantra »fuck it å ba pusha« från inledande »Stadium status« har blivit lite samma inspiration som »clear eyes, full hearts, can’t lose« från Friday Night Lights.
Därför blir jag barnsligt förtjust när Newkid dyker upp i Ison & Filles nya dubbelvideo för »Galen« (sjukt bra låt, för övrigt) och »Lever så här«. Drömtrio!
Okej, den här sortens sommarplågor-to-be ska väl egentligen bara tigas ihjäl. Vi kommer ju att tröttna så enormt på den framåt industrisemestern ändå. Men jag kan inte hålla mig. LMFAO:s hit är så knäpp att jag måste försöka bena ut ett par lager här.
För det första, namnet: »Party Rock Anthem«. Tre av de klyschigaste poporden i en titel.
Hur det låter? Som mycket av allt. Feta jävla euro-stabs. Högsta växeln på Black Eyed Peas-manér. Josh Wink-knorriga ljud i de hårdare partierna. En rappare som låter som Snap! 1992 i versen. Soulsångerska i sticket, get up, get down, get your hands up to the sound.
När man börjar titta närmare på bandet LMFAO och vilka som döljer sig bakom dyker det upp en bisarr historia. Rapparen Skylar Gordy är brorson till Berry Gordy som grundade Motown. Och förra året blev Skylar avslängd från ett flygplan efter att ha hamnat i bråk med republikanska presidentkandidaten Mitt Romney. Sky hävdade att det var självförsvar, att Romney var den som attackerat honom först genom att ha försökt sänka honom med
ett vulcan grip (!).
Och hur toppar man detta i en video till låten? Självklart genom att göra en re-make av »28 Days Later«.
Det här med stringens och konceptualitet är inget för den här lagertårtan!
Jag har pratat om tyska mon0 vid ett par gånger tidigare här på bloggen. Men det är väl inte mer än rätt att göra det igen.
Billy R: Epithal. Jag har två bestående minnen av TG96: När alla satt och... (
