2009-06-17 - Postad i Nugget -
Idag läste jag på Twitter att Annika Marklund från och med fredag är kolumnist i Aftonbladet. Genast kom jag att tänka på en klassisk krönika (klassisk, i min värld) hon skrev 2006 för Ondskan (även postad här).
Den skrevs efter gratisfestivalen »Haute Culture« i Norrköping och i krönikan diskuterade hon Nicolas Makelberges estetik och omoral med tanke på de osedliga filmprojektionerna han haft bakom sig under spelningen där.
Ett nyckelutdrag:
“Johan Tuvesson, ena halvan av electrohouseduon Nicolas Makelberge, stÃ¥r pÃ¥ en mörk scen i Norrköping och framför lÃ¥tar frÃ¥n relativt nysläppta fullängdaren “Dying in Africa”. Bakom honom dansar en vacker kinesisk flicka av sig plagg efter plagg framför birollskungen William H Macy.
Strippshowen projiceras stort pÃ¥ väggen och dess sken lÃ¥ter Johans ansikte vila i motljus, förvandlar honom till en silhuett med rödskimrande gloria. Jag sneglar roat besvärat mot barnfamiljerna till vänster om mig i publiken medan strippan för in handen under trosorna och Johans silhuett dansar lÃ¥ngsamt till de inledande tonerna av “So Young”.”
Annika sneglade pÃ¥ barnfamiljerna. Johan dansade lÃ¥ngsamt till “So Young”. Jag kallsvettades, hjärtat rusade och jag undrade vad fan jag hade ställt till med.
»Haute Culture« var en del av Norrköpings kulturnatt. Gratis inträde, öppet hus och folk av alla sorter och åldrar gled igenom lokalerna. Evenemanget hade (som alltid) en väldigt trevlig line-up och jag var glad över att få spela där som Mr.Suitcase eftersom det var så gott sällskap. I en minibuss från Stockholm åkte så jag, Johan Tuvesson, Andreas Tilliander och the usual suspects ner för att frossa i elektronisk musik, pilsner och gemytlig stämning.
Det fanns två scener, en för ambient och en för pop. Allt var bra rakt igenom, förutom att publiken kanske inte riktigt var på plats som den borde.
Jag spelade näst sist på pop-scenen och hade i sedvanlig ordning kört lite videoprojektioner. Eftersom det var dåligt med folk och det riktiga draget inte ville infinna sig frågade Johan, som spelade efter mig, om jag inte kunde låta datorn stå kvar och dra på någon film som kunde rulla medan han körde.
Snabbt bläddrade jag igenom videokatalogen och ögonen föll direkt på långfilmen »Edmond« som jag sett de första tio minuterna på dagen innan. Huvudkaraktären i den får av en spådam beskedet att han kommer att dö och beger sig ut i de smutsiga kvarteren i någon slags destruktiv eskapism. Han tjafsar med knarklangare, går på sjabbiga hak, pratar med prostituerade och bara driver runt i förödelsen.
Jag drog den här sammanfattningen. »Kör på det«, sa Johan. Jag startade filmen. Konserten började.
Nå, hade jag druckit ett par pilsner färre eller åtminstone hade haft någon sorts tanke på konsekvens så hade jag ju kunnat försöka komma ihåg att jag faktiskt bara sett de första tio minuterna och inte hade en aning om vad som hände efter det.
Inledningen funkade bra. Edmond drev omkring och blev misshandlad och nedslagen och såg deprimerad ut och det var den sortens dekadens som går bra ihop med Nicolas Makelberges pop.
Men sen…
Sen stod den kinesiska flickan där med handen innanför trosorna. Och Annika sneglade pÃ¥ barnfamiljerna. Och Johan dansade mot den projicerade strippan. Och jag började svettas, hjärtat rusade. »Snälla, snälla, inte all the way…«
Det gick okej. En och annan sjuåring i lokalen fick kanske några frågor att ställa till mamma och pappa, men det gick inte helt åt helvete. Precis när, så att säga, det verkligt intima skulle börja fick Edmond kalla fötter och försvann springande ut på de regniga gatorna. Jag var blott en vågad regissörs våta fantasi bort från att ha projicerat smutsporr över små barn på en Makelberge-spelning.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Haute Culture >
nära ögat >
Nicolas Makelberge >
Nugget
2009-06-09 - Postad i Nugget -
Det är dags att avslöja något. Jag och vänner åkte som bekant till Eskilstuna i fredags och resan rörde fram en massa minnen. Ett av dem är faktiskt väldigt roligt. Även om stackars Harri Mänty i Kent kanske inte tycker det.
När boken »Kent – Texter om Sveriges största rockband« gavs ut var det ett avsnitt som fick oss att sätta kaffet i halsen. Det här är ett utdrag frÃ¥n när Martin Sköld och Harri pratar om kändisskapets baksidor:
Martin: En gång kom det upp nån här som tagit en massa foton, samlat massa grejer så där, nåt fan. Bland annat hade personen en bild av Harri när han går på Olof Palmes gata, där Jocke bodde förut, och läser en tidning.
Harri: Det är jätteobehagligt.
Martin: Men det värsta är ju flygbiljetten. Nån hade lyckats få tag i Harris flygbiljett när vi reste från Finland en gång. Harri slängde den i en papperskorg på Arlanda.
Harri: Sen spelade jag skivor på Lollipop. Då kommer det fram en snubbe som plastat in den, visar den för mig och sen bara går därifrån. Jag bara skakade.
Okej, vi får gå tillbaka några år för att hitta bakgrunden till det där.
I Eskilstuna hölls den 5 juli 1996 något som hette Vilstafestivalen. Det var inte så mycket mer än några korvstånd och en stor scen vid en skidbacke där många av stadens bästa skulle uppträda. MOL spelade på eftermiddagen, bara en sån sak. Och huvudnumrena hette naturligtvis Yvonne och Kent.
Vi var fyra stycken som hade åkt dit. Planen var att se spelningarna som slutade runt 01:00 och sen ta första bästa buss hem. Första bästa buss lämnade vid 03:00. Problemet var bara att vi tittat på vardagstidtabellen så när vi kom där på natten för att åka så fanns inga bussar och vi insåg att det bara var att vänta till 05:50 när första tåget gick. Vad gör fyra 19-åringar i second hand-kostymer som behöver döda en sommarnatt i Eskilstuna?
De hämtar stora rullar med isoleringsmatta från ett bygge, rullar ut på Myntverkets gräsmatta och lägger sig och sover, förstås.
När klockan ringde i bekväm tid innan tÃ¥get skulle gÃ¥ vaknade vi upp där pÃ¥ gräsmattan. Managern sÃ¥g dÃ¥ ett boardingpass som lÃ¥g pÃ¥ marken nÃ¥gon meter frÃ¥n hans ögon. »Ska vi flyga nÃ¥nstans via Heathrow London?« frÃ¥gade han, anspelande pÃ¥ en textrad i Kents »Gummiband« som var B-sida till aktuella singeln »Halka«. Han gick fram, tog upp boardingkortet och det var – Harri Mäntys.
Just då och där var det nog det roligaste som hänt. Vi skrattade. Och skrattade. Det är, när man tänker på det så här i efterhand, så sjukt osannolikt att det inte finns på kartan. Hade man skrivit in en sådan händelse i en roman så skulle det ha varit ett av de sämsta dramaturgiska greppen på den här sidan filmatiseringen av »Johnny Mnemonic«. Boardingkortet plastades in som en trofé från en klassisk konsertresa.
Så, när Harri en månad senare (eventuellt ett år och en månad senare) spelade skivor på Lollipop var det helt enkelt bara en överförfriskad Managern som dansade fram, visade sin trofé och vinglade vidare in i natten. Inte tänkte han att han lämnade efter sig en Harri som »bara skakade«.
Händelsen föll i glömska, liksom boardingkortet, tills boken om Kent släpptes och ovanstående passage fick oss att börja skratta lika mycket igen. Den här gången dock med dåligt samvete för att Harri tagit så illa upp.
Förlåt, Harri. Jag går i god för att Managern inte är en stalker.
Hur biljetten tog sig från papperskorgen på Arlanda, som Martin Sköld hävdar att den slängdes i, in över staketet till gräsmattan hos Myntverket i Eskilstuna… Ja, det är en historia för någon annan blogg att berätta.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
eskilstuna >
harri mänty >
Kent >
Nugget
2009-02-02 - Postad i Nugget -
Det föregående inlägget kan, om man vrider och vänder på det ut och in, uppfattas som kritik mot Markus Krunegård. Det var det inte. Tvärtom är han en artist som jag applåderar varje uns av framgång för. Varför?
Popaganda 2006. Jag hade spelat inne i Allhuset och jag antar att Markus hade spelat med sitt Laakso. Eller så hängde han bara runt. Vi hade träffats första gången några månader tidigare när han uppträdde i pianobaren på Bombens Dansklubb och nu kom det sig så att vi, som bara växlat några ord som hastigast på Dansklubben, hamnade vid samma bord i Popaganda-kvällen och drack dålig öl.
Vid det här tillfället var våra respektive situationer väldigt olika men samtidigt väldigt lika. Jag hade en bra månadslön men satt på ett kontor med sysslor jag avskydde och ville bort ifrån. Markus brann för musiken och skrev låtar hela dagarna men var å andra sidan totalt pank.
Vi pratade där i fyllan om livet och hur knepigt det är att inte vara nöjd, att inte bara köpa att »det är såhär det är« och köra på utan att man alltid vill iväg, längre och högre, och att varje person okritiskt tror att just hon eller han ska lyckas med det.
»Det är hoppet som förstör allt«, sa Markus. »Man fortsätter hoppas och tror att det ska gÃ¥ men sÃ¥ blir man bara besviken. Hade det inte varit för hoppet…«
Efteråt tänkte jag ofta på det han sagt. Att jag borde sluta hoppas. Att besvikelse över att något uteblir inte kan infinna sig om man inte hoppas på något från början. Och hur sorgligt det han sagt var när jag började tänka på det.
Men på något underligt sätt löste det sig.
Både för honom och mig.
Jag kom iväg från kontoret. Han kom iväg ut på scenerna. Vi fick som vi ville och är nog båda väldigt mycket lyckligare än då. Och det är mer än vi rimligen kunnat hoppas på.
Och varje gång jag hör »Ibland gör man rätt, ibland gör man fel« tänker jag att den är en fullständigt logisk fortsättning på konversationen som försvann där in i natten när ölen var urdrucken och någon ropade och vi irrade iväg åt var sitt håll och aldrig träffades mer igen.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
öde >
hopp >
markus krunegård >
Nugget >
tur
2009-01-18 - Postad i Nugget -
VÃ¥ren 2004. I Fylkingens lokaler pÃ¥ bakgÃ¥rden till Münchenbryggeriet gÃ¥r Häpna-festivalen av stapeln. Bland artisterna pÃ¥ programmet märkts David Grubbs, Andreas Tilliander, Tape… och Markus Schmickler.
Häpnafestivalen är en utomordentligt trevlig liten tillställning. Kanske hundra besökare varav många män med skägg. Det är allvar. Och konst. Fylkingen är den perfekta inramningen för den sortens artister, där varje knäpp och brus respekteras och dissekeras istället för att pratas bort.
Markus Schmickler spelar. Han sitter vid ett bord i en parkas och har keps. Förutom skärmen från hans laptop och en ensam spotlight rakt ovanifrån är lokalen helt nedsläckt. Publiken sitter knäpptyst på de utställda stolarna och tittar på den uttryckslösa figuren vid datorn. Det börjar lugnt, med försiktigt knaster, men växer efterhand starkare. Och starkare. Och starkare.
När Schmickler är inne i sitt crescendo, fortfarande uttryckslös under den där kepsen, är det en helt ogenomtränglig distvägg som kommer ur högtalarna. Man känner den i magen. Det rycker kring ögonen. Ambientmän kliar sig i skäggen. Laptopmangel.
DÃ¥… DÃ¥ slÃ¥s dörrarna upp och tvÃ¥ medelÃ¥lders par i smoking och galaklänningar kommer skrattande in genom dörrarna, tvärnitar, ser sig omkring och försvinner raskt.
De skulle till ett dansbandsgalej uppe på Münchenbryggeriet och hade gått fel, över gården bort till Fylkingen istället för genom huvudentrén.
Till denna dag undrar jag vad de berättade för sina vänner efter det. Jag undrar om de någonsin kom över synen av femtiotalet allvarliga män som tittar på en kille i parkas som inte gör någonting medan det mest obeskrivliga distade oväsendet slår emot dem. Inte ens den värsta black metal-konserten kan ju nå samma djävulssekt-faktor.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ambient >
brus >
electronica >
fylkingen >
häpna >
knaster >
laptop >
markus schmickler >
Nugget
2008-12-11 - Postad i Nugget -
Jag jobbade på ett trist jobb och hade som vana att gå på små shoppingturer på luncherna för att bli glad. Mest skivor, blev det. Då kunde de ligga där på skrivbordet och sukta och eftermiddagen blev okej att genomlida när jag visste att jag skulle få komma hem och lyssna på dem.
En lunch var jag nere på Pitch Records och bläddrade bland de nyinkomna. Där fanns en ny tolva av Thomas Bangalter, utgiven på hans egna »Roulé«-etikett. Det här var runt 1999, jag var helt galen i Daft Punk och för mig var den tolvan ett riktigt guldfynd.
Jag tog den och gick för att betala. Vid kassan hängde en sån där skivaffärslirare, du vet, en kille runt 30-35 i hippa kläder som inte jobbar i affären men bara hänger där runt där jämt ändå.
Hur som helst. Jag la fram min skiva på disken och tog upp plånboken. Liraren som hängde tittade på den och sa sedan till killen i kassan: »Har du hört den här? Fyfan, den är så jävla dålig.«
Det var sista gången jag handlade klubbmusik i en affär. Sen kom internethandlarna som man kunde beställa ifrån och sen fanns allt tillgängligt så man inte behövde köpa några skivor ändå.
Är det något som verkligen är fantastiskt med den digitala revolutionen är det att den förmodligen har gjort skivaffärslirarna sysslolösa på dagarna.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
daft punk >
Nugget >
roule >
skivaffär >
Tomas bangalter >
vinyl
2008-11-17 - Postad i Nugget -
Hösten 2002 startade jag och Andreas ett band. Det överlevde i fem dagar, precis som planerat.
Den sommaren huserade i Läckerbitens källare (ungefär lika stor som ett genomsnittligt villavardagsrum) klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen satt södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och drack fulöl och på undervåningen spelade Twisterella-gänget och en live-akt den bästa musiken. Det var bland annat där som The Field dök ut ur anonymiteten.
Jag hade snackat mig till en spelning på Attention Stockholm men det fanns inget projekt riktigt att spela med. Sagt och gjort så bildade jag och Andreas ett band vi döpte till Frönäs.
Under en helg spelade vi in fem låtar som vi anpassade för live-bruk och sen körde vi. Efter spelningen raderade vi såväl ljudfiler som låtar. Bandet var nedlagt.
Frönäs visade på vikten av att låta saker vara flyktiga.
Jag sparade ingenting och när jag av en slump blev påmind om spelningen i helgen så slog det mig att jag inte minns ett dugg av hur det lät. Jag minns den första låten och jag minns att vi körde en cover av Orbitals »Belfast« som gled över i Pluxus »Caravelle«. Och jag minns att spelningen var väldigt lyckad.
Och det är här poängen kommer: Minnet är behagligt förlåtande. Allt kasst suddas bort och det bra behålls. Oavsett hur det lät på riktigt så kan jag minnas den kvällen som jävligt bra. När jag tänker efter tror jag faktiskt aldrig att det låtit bättre.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
attention stockholm >
Nugget >
orbital >
Pluxus >
the field
2007-08-30 - Postad i Nugget -
Året var 1995, jag var 17 år och besatt av New Order. Men till skillnad från nu när det skrivs hyllningsartiklar hit och dit och Ian Curtis och Hacienda och blabla var det inte lätt att ta reda på så mycket. Det fanns inga biografier skrivna, bara dokumentären »New Order Story« som inte är svår att genomskåda som både förskönande och mytskapande. Det är en lysande film på det sättet, men då ville jag inte ha deras eller Paul Morleys version, utan förstahandsberättelser. Det blev mest att jag satt och läste sleeve notes i Palatine-boxen och tittade på de outgrundliga omslagen och drömde.
En sak hade jag dock hört: New Order hade spelat i Stockholm 1981. På det lilla värdshuset Lindgården bredvid Gröna Lund. Jag försökte rota i det där men fick inget svar. Såhär i efterhand har jag ju hört tusen historier om det, om hur Jan Gradvall inte höll på att komma in för han var för ung och sådana saker som för vår generation är lika självklara som Rolling Stones festande i Bredäng är för min pappa. Men då kände jag ingen, hade ingen att lyfta luren till och be dem berätta eller så.
En klass i min skola hade sin studentskiva på Lindgården och jag gick dit och tjatade på DJn i en timme om att han skulle spela »Blue Monday« och dansade järnet till den och åkte hem. Det var liksom klart där. Jag hade haft min alternativa New Order-upplevelse på platsen där det hände.
Vid det här laget hade den där spelningen växt till orimliga proportioner hos mig. Jag var besatt av tanken att jag var född i fel tid och fördömde banden jag såg ute eftersom de aldrig skulle ens vara i närheten av att vara lika genialiska. New Order på Lindgården hade blivit min heliga graal.
Kort efter studentskivan mailade jag till Stefan Malmqvist eftersom jag sett honom bli omnämnd med epitetet »Sveriges meste konsertbesökare« i någon tidning. Jag frågade om han hade varit där och, om han varit det, bad honom berätta allt.
Dagen därpå fick jag svar.
»Jag måste tyvärr göra dig besviken,« skrev Malmqvist, »jag var där och allting var rätt dåligt. Dåligt ljud, otight band. Du missade inget.«
Tack Stefan för att du stack hål på en ballong som växt sig alltför stor. Jag tror jag har mått bättre efter det.
mp3: New Order – »Ceremony (live pÃ¥ LindgÃ¥rden, 1981)«
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
live >
new order >
Nugget
FEED
