Minns du att det då och då dimper ner BASS-mixtapes med den där sorgliga, skruvade elektroniska musiken? Ibland har de till och med oavsiktligt tecknat en historia över musiken har låtit under åren BASS har funnits.

Jag vet inte om den här säger något om tiden vi lever i. Kanske. Kanske inte.

Det är i alla fall field recordings, tåg, sommaratmosfärer, vän ambient, skruvad techno och lite engelskt radiodrama i ohelig allians. Headphone music. För ljusa nätter med syrsor som naturligt bakgrundskomp.

Ladda ner: Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9 (mp3)

Det var på Musikguiden i P3:s kontor i höstas. Jenny Seth ryckte hörlurarna i datorn och höjde volymen i högtalarna. Det handlade om Sinjin Hawkes helt vansinniga, pompösa instrumentalremix av DJ Khaleds »I’m On One«.

Det blev en av våra favoritlåtar på redaktionen. Jag vet inte hur många gånger vi spelade den i programmet, för den blev nästan lite av ett anthem. Och varje gång vi spelade den så rattade vi upp volymen i studion och stod och studsade bland syntmattor och bygg.

Sinjin Hawke är en i raden av unga, bleka sparrisar från Kanada som tar slöa hiphopbeats, skeva samplingar och futuristiska syntljud och fogar ihop det till något som är helt underbart.

Missa inte hans mixtape som nyligen släpptes för nedladdning på URB. En sällsynt fin timme i en värld av moderna ljud och långsamt gung.

Med hopplöst låg frekvens har jag postat mixar här på Beneath a Steel Sky, sorglig elektronisk musik som flutit ihop under stålhimlen och oavsiktligt tecknat en historia om vilken musik vi lyssnat på under åren som bloggen varit igång.

Jag känner att det är dags igen.

BASS-mixarna har tidigare varit abstrakta och ambienta men den här utgåvan har rytm och beats. Det är en sommar sammanfattad på 58 minuter. Vi börjar poppigt med försommarens förhoppningar, går över i tryckande hetta och landar i tomheten av mörka kvällar när hösten står för dörren.

Eller så kallar vi det bara 58 minuter sväng.

Ladda ner här eller spela genom fina Letsmix:

Beneath a Steel Sky mix #8 at Letsmix.com.

Runt 2005 blev ambient för en kort stund lite hippt. Kompakt-ikonen Wolfgang Voigt konstaterade att »ambient is just techno without the beats, like techno’s quiet little sister« och den atmosfäriska technon, den som stod med en fot i båda läger, studsade upp med bästa The Field som ett av de mest profilerade namnen.

Runt 2005 var även mitt absoluta favoritalbum Markus Guentners »1981«. Det stammade ur samma Gas-arv som The Field men var mer majestätiskt, filmiskt och kosmiskt. När avslutande »Hotel Shanghai« ekade ut i oändligheten så var det soundtracket till tusen nätter med tusen tända ljus och ett glas vin.

Jag lyssnade typ inte på något annat. Jag gjorde en intervju med Markus Guentner, frågade vad han ville ha betalt för att remixa ett spår från mitt Mr. Suitcase-album (vad som hände med det minns jag ärligt talat inte) och sen gick det några år och jag glömde bort att hålla bevakning på honom.

Därför missade jag att »Sgustok«, ett ryskt kulturmagasin, bad honom göra ett mixtape i höstas. Åh herre gud, vilket mixtape. Det är som jag förstår det byggt på nya Guentner-låtar. En och en halv timme harmonier som trots många rytmiska försök aldrig tillåts lämna sitt viktlösa tillstånd. Inte lika mastigt som »1981«, men där uppe i exosfären med de finaste.

Vid Jupiter, ladda ner mixen här.

För ett par månader sedan resonerade jag lite hur lång en playlist kan vara utan att dess egenskap som kuraterad liten enhet försvinner.

I dag släppte min odpod-kollega Tobias Norström del två i sin årslånga serie av mixtapes, ett för varje månad. 30 minuter. Genomtänkt. Grym musik. Ett skolexempel på hur det ska se ut.

Tipsa som vanligt gärna om egna mixar i kommentarsfältet! För bilresor och långa promenader är delikat utvalda mixar en fröjd att ha.

I imagine a little shade from tobiasnorstrom at Letsmix.com.

[tweetmeme] Hög, klar luft. Fredag i september. En vecka som på bloggen präglats av tjyvskap i etern. Jag kände att det var läge för att sträcka armarna mot skyn och sätta ihop en spellista med lite exosfärisk disco (Spotify). För att genom viktlösheten få lite balans mot deadlinetyngden.

Nä hörrni. Luften står stilla. Tour de France är snart över. Den upplyftande spralligheten som inledde försommaren är utbytt mot blaserat ointresse. I lördags tvingades jag promenera förbi tjugo stängda ställen på Kungsholmen innan jag fick mig en lunch, och då var det inte bättre än en torr focaccia. Vi stod där och studsade av förväntan på nätterna som skulle komma men nu har »att göra« bytts ut mot »att vara«. Och ur minsta matrest kommer en miljard småflugor.

Jag ser på trafiken att det är likadant för er. Så jag tror vi tar en liten paus.

Jag vågar lova att det kommer bli en bra höst här på Beneath a Steel Sky. Vi har 268 dagar kvar och min moleskin är nedklottrad av storslagna planer som måste genomföras innan dess. Nå, som vanligt kommer bara en del av det förverkligas men siktar man mot stjärnorna kan man landa i Västerås. Det är inte illa.

Så slå på den där somriga men sorgliga musiken och ta hand om dig. Vi ses ju snart igen.