(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 7/2009)

Under presidentvalskampanjen fick Barack Obama frågan vad han mest såg fram emot när allt var över. Han svarade: »Att få utrymme att tänka«. Det är en önskan som inte är exklusiv för stressade politiker. I en tid där vi alltid är tio minuter sena börjar ett naturligt sökande efter en motreaktion. Gympumpande ersätts av pilates. En Whopper att ta med ersätts av långsamma ekolivsmedel. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en tid där vi måste hitta det lilla utrymmet av andrum mellan beordrad övertid och släktmiddagar för att inte bli galna. Jag har hittat det i Pan-American.

I över tio år har den amerikanske musikern och producenten Mark Nelson släppt album som inte har bråttom någonstans, album vars elektroniska ljudlandskap och ensamt ekande gitarrer öppnar upp plats för att just tänka. Att hans musikaliska uttryck består av lugnet betyder däremot inte att han själv har fler än 24 timmar på dygnet.

– Den bästa tiden för mig att göra musik är när jag har tid. Jag har tvingats bli ganska bra på att ha tålamod, suckar han och berättar om hur han sitter på tåg och lunchrestauranger och tänker ut melodier och ljud som han försöker minnas tills nästa gång han sitter ostörd med en dator, gitarr och lite tid.

– När jag spelar in är det som ett pussel som väldigt, väldigt långsamt läggs färdigt. Jag måste se det så, annars skulle jag inte kunna fortsätta.

På en stimmig lägenhetsfest för några år sedan. Jag hamnade i en diskussion om musik. Med stora ord hyllade jag Pan-American. Ingen i sällskapet hade hört det och när jag ombads att beskriva hur musiken låter så tystnade jag. Medan en electro-banger pumpade i högtalarna fumlade jag efter orden. Sedan sa jag osäkert: »Som en puls, ungefär«.

Just då och där kan det ha varit det sämsta försök jag någonsin gjort i att övertyga. Om jag varit en säljare med provisionsbaserad lön hade jag fått sälja lägenheten. Så kändes det. Men ju längre tid som har förflutit sedan dess, ju mer misstänker jag att jag aldrig har satt fingret så exakt på något varken före eller efter. »Som en puls, ungefär«.

Repetition. Monotoni. Lågfrekventa ljud. När Mark Nelson började komponera som Pan-American var hans mål att »ta bort klichéerna« och använda det som blev kvar. De slamrande trummorna tystnade och ersattes av ljud som han spelade in under långa promenader med sin hund längs järnvägsspåren i Chicago. Gitarrerna behandlades med effekter och under allting la han en djup, knappt hörbar, bas.

– Jag gillar inte renhet, säger Mark. Ambient musik ger för ofta känslan av att man stirrar ner i marken så jag vill alltid ha något som är aningen störande. Jag vill ha in mänskliga, oförutsägbara och kanske lite irriterande ljud.

Sedan debuten 1998 till »White Bird Release« 2009 har Nelson på varje skiva tagit musiken ett litet steg i en ny riktning, utan att förlora den lätt skeva midnattsstämningen som kommit att känneteckna honom.

- Den centrala stämningen tror jag inte har att göra med vilka instrument, vilket tempo eller vilken tonart som används. Jag arbetar mycket med att hitta kontext för mina album och är också väldigt noga med vilka ljud jag använder, men omedvetet förlorar jag heller aldrig Pan-Americans känsla. Jag antar att det är min personliga signatur som lyser igenom, säger han.

I början av 90-talet släppte trion Labradford debutalbumet »Prazision«. Mark Nelson spelade gitarr i bandet som till skillnad från den grungevåg som svepte över USA arbetade med drones och stämningsbyggande. Inför Pan-Americans självbetitlade debut 1998 hade Nelson inte bandkonstellationen att falla tillbaka på. Han satt själv med en dator och hittade där sin egen stil i de dub-drivna ljudlandskapen.

Jag upptäckte honom på andra albumet, »360 Business/360 Bypass« från 1999, ett apokalyptiskt album som gästades av Rob Mazurek på kornett. Mellan hans bleckblåsimprovisation och Nelsons ljudlandskap kom Pan-American att bli något väldigt personligt för mig. Det känns som att jag kapat hans musik och gjort den till min egen, en känsla som Mark inte protesterar mot när jag försöker beskriva.

- Jag har alltid sett det som att lyssnaren ansvarar för ungefär hälften av jobbet när det kommer till att uppskatta mina skivor. Jag kan bara skriva låtarna och ge dem till dig, vad du gör med dem är det som ger dem betydelse.

På grund av detta kan man säga att Pan-Americans musik har fått samma egenskap som en svårtolkad dikt eller bara ett ovanligt knepigt avsnitt av tv-serien »Lost«: Vid en snabb anblick så säger den ingenting, men om man ger det tid så kan det bli det viktigaste som finns. En koncentrerad lyssning avslöjar lager för lager, nyans för nyans.

– Man får nog inte ut särskilt mycket av min musik efter en snabb lyssning men jag menar inte att det jag gör på något sätt skulle vara »bättre« än något som du kan ta till dig på en gång, säger Mark lika tystlåtet som hans musik är.

- Paul McCartney sa en gång att han skriver sina låtar så att det ska gå att sjunga med andra gången refrängen kommer. Det är en ganska imponerande egenskap men det är inte det jag letar efter i min musik.

I detta nu när jag skriver på texten lyssnar jag på »Wing« från albumet »Quiet City«. Den har stått på i över en timme, för jag hade spelaren oavsiktligt inställd på att den skulle repetera spåret. Jag märkte inte ens att det var samma låt – och i det här fallet är det något väldigt positivt. Med Pan-American stannar tiden. Jag luftar tanken om samhällets tempo kan leda till att intresset för den sortens musik som Nelson gör ökar. Han är inte säker.

– Visst måste det komma någon slags motreaktion, men samtidigt tror jag att människor som är stressade också är mer benägna att luta sig tillbaka mot något de redan känner till. Det krävs betydligt större ansträngning för att omge sig själv med lite än med mer.

Medan jag gjorde i ordning det här inlägget återupptäckte jag spåret »Renzo« från tolvan med samma namn (2002). Elva minuters hypnos. Ladda ner

Igår kväll hittade jag av en slump på webben en av de märkligaste artiklar jag varit inblandad i.

På sommaren 2003 blev jag kontaktad av Mårten Schultz och Rikard Westman som höll på med ett nytt nummer av deras magasin »The Asshole Camper«. På den tiden var jag frilansande skribent och det var inte ovanligt att mail damp ner med förfrågan om att skriva artiklar av olika slag. Den här skiljde sig däremot markant från mängden.

Rikard och Mårten ville att jag skulle avslöja bluffen “Elton John”. Alltså inte den riktiga Elton John, för han har ju inte setts till sedan början av sjuttiotalet. Är han död? Försvunnen? Och vem är då “Elton John” som setts i tidningarna sedan dess? De hade konstaterat att det inte finns några bevis för att “Elton John” är samma man som rockstjärnan som försvann efter inspelningarna av »Goodbye Yellow Brick Road« och ville att jag skulle undersöka fallet.

Jag hade ju långt tidigare än så hört samma rykte. Jag kunde inte motstå utmaningen och började genast gräva. Det jag kom fram till var lika skrämmande som mystiskt.

Läs: »In Global Search of Elton«

Det är fint väder ute, en sval sol som inbjuder till att lyssna på popmusik. Och idag släpps The Tough Alliances nya album »A New Chance«. Jag tycker det är på sin plats med en repris av gammal goding:

The Tough Alliance – »Holiday (Mont Ventoux remix)«

Omslaget till Donald Fagens »The Nightfly« kan mycket väl vara det snyggaste skivomslag som gjorts. Det syns aldrig uppräknat när tidningar ska lista världens bästa men det har förmodligen mer att göra med att konceptalbumet om den olycklige radioprataren i sig inte finns på några listor. Själv kan jag inte smälta det. Den ensamhet, den slitenhet, som finns i bilden där DJn sitter och spelar skivor för sin förlorade älskling är så enorm.

På bilden är timmen är sen. För sen. Klockan har nyligen slagit fyra på morgonen och Lester the Nightfly, spelad av Donald Fagen själv, är inne på sitt andra paket Chesterfield Kings. På bordet framför står en överfull askkopp, en mikrofon, en skivspelare och en LP med Sonny Rollins & The Contemporary Leaders. Lester har lossat på slipsen och knäppt upp översta knappen på skjortan. Han är själv i studion och ingen märker lite slapphet.

Jazz i natten, på WJAZ – an independent station. Från foten på Mount Belzoni sänder Lester sitt program. Han sänder det varje natt. En gång i tiden hade han vid denna sena timme sovit vid sidan av sin älskade men den glöden slocknade. De har inte träffats på länge men i natt kan han inte tänka på annat än henne. Han hoppas hon lyssnar. Skivorna ikväll handlar ju bara om tiden som var deras.

»Hello, Baton Rouge – you are on the air! Won’t you turn your radio down? Please respect the seven second delay we use. «

I natt är det bara Lester och dårarna som är vakna.

»So, you say there’s a race of men in the trees?«

»So, you’re for tough legislation?«

Jazz och konversation, låt aldrig morgonen komma.

Lester häller upp ännu en kopp kaffe. Detta är hans natt. Hans och Sonny Rollins. Och skivorna räcker långt bortom soluppgången. Tankarna vandrar tillbaka till henne. Undrar om hon lyssnar? Hon sitter vaken i en sommarnattsvarm lägenhet, stadens sorl bara en påminnelse om promenaderna de brukade ta hand i hand. Och semestern i Miami. De gick mellan regndropparna tillbaka till deras hotell, blott en lyxig inramning till något som redan var på väg att brista. Snart bråkade de. De hann aldrig ens ta adjö.

Sedan dess sitter Lester vid Mount Belzoni, det är bara han och jazzen. WJAZ – an independent station. .

»I’ve got a caller on line one, hello John from Crystal Springs.«

Han spelar de bästa skivorna varje natt, för han vet att den natten hon lyssnar kommer hon att förstå. Hon kanske kommer höra hans ursäkt i Sonny Rollins saxofon och de kanske kan träffas igen för att prata. När Lester the Nightfly framåt morgonen äntligen får sova drömmer han nämligen om åskan i Miami, om vägen de gick förbi de stora hotellen och om den lyckliga dagen då de ska träffas igen, gående tillbaka hem mellan regndropparna.

Radiorippade mp3s av Pet Shop Boys nya »I’m With Stupid« är tillsammans med släppet av The Radio Dept.s singel guds gåva till människan denna vecka. Vilken jävla låt! Tillbakalutad åttiotalsgroove, orchestra hits och massiva pukfills. Såklart att det är the Pet Shop Boys som är tillbaka.

Och såklart att vi firar det med en liten repris.

Sommaren 2004 spelade de på Storsjöyran i Östersund. De var coolast i hela världen när de tog bil dit från Stockholm eftersom de »ville se Sverige«. Lika coola var de när de hängde i hotellbaren och när de åkte iväg till något värdshus ute på en ö för att äta tretimmarslunch. När de kom tillbaka fick jag en audiens på deras hotellrum. Vi pratade om eurodisco, om hipphet och krigsfilmer. Ingen ville köpa artikeln för publicering efteråt så jag la ut den på nätet istället. Den är värd en repris. Här är det vi pratade om. Transkriberat direkt från band. Oredigerat, oöversatt, okonstlat… Det är det enda sättet man kan gestalta Pet Shop Boys på.

I’m more scared for every year I get older that I’ll lose my relation to pop music. How can one grow up without falling out of context with pop music?

Neil: It’s very nice of you to ask us that… I think, the thing is to not think about it. You should not go through life worrying about »being cool«. All you do then is sheepishly follow fashion – which may be one way of staying relevant as well, to be honest. But I think in terms of music, the Pet Shop Boys have often tended to go against the trend. Sometimes we may have done that too much I think.

Chris: I mean, the dominant music form at the moment is R&B and…We’re just not going to be able to do that. No point even trying.

Neil: Hiphop we could do.

Chris: I don’t think we would be very believable.

Neil: Back in the eighties we used to be influenced by hiphop. The early New York hiphop. But that was electronic; it all came out of Kraftwerk so it all made perfect sense to us.

It’s strange that today’s commercial radio hits are very progressive in their production. Much of the hiphop and even ordinary pop like the Sugababes have futuristic sounds and production whereas the indierock bands that are supposed to be progressive are going backwards.

Neil: We never thought indierock was progressive. We’ve always seen indierock as being retrogressive, because its inspiration as a rule tends to lead back to some mythical »golden age« when rock was »pure« – which I don’t think it ever was, anyway. Therefore, indierock tends to want to be Velvet Underground, or The Beatles, or The Jam or Led Zeppelin. And that’s sort of retrogressive. Or they want to be The Smiths, all depressive and that. It’s very interesting with what you say. The hiphop-producers suddenly have all these futuristic visions. And you see… In hiphop there’s also a visual creativity which rock never had. On our way here we were talking about Eminem’s… Sorry, D12’s new video because it goes into different kinds of filming. It goes into homevideo and comes out glamorously. And there’s a lot of creative ambition in there. In most musical eras you sense a lack of just that ambition.

Do you think it’s this kind of retrogressive thinking that has made other bands that appeared at the same time as you, for example U2, esthetically and musically dull.

Neil: We’ve just gradually developed or changed slightly what we do. The Pet Shop Boys have basically always written popsongs. We try to reflect the contemporary world in our lyrics, which I think is a really important thing. We try to talk about the reality of life against the context of musical romantisicm. Maybe that’s why people can understand what we do. We’re quite often even bleak, really. Like in »You Only Say You Love Me When You’re Drunk«. But at the same time, we’ve always tried to have a sense of humour. I would want more of that, but actually it’s quite difficult to write funny songs. But I do like songs like »I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing« which have a sense of… humour.

Have your flirts with eurodisco been an expression of this humour, or were they irony or serious?

Chris: Very serious!
Neil: Very, very serious!

What state is eurodisco in now compared to ten years ago?

Chris: It’s incredibly trendy!

Neil: We’re very serious about eurodisco because it’s our basic fallback position. We could go into that bathroom right now and come out half an hour later with a complete eurodisco record. I mean we have to fight against it, I don’t know why… It just sticks with us.

Chris: Fact is, it is incredibly fashionable now. There’s a DJ… I don’t remember his name. He has done this retro sounding eurodisco record. And there’s also the whole DJ Hell thing. I think it’s exciting cause it’s spawned a really good club scene in london. It livened up the scene cause it’s gotten rather dull and repetetive with only techno and trance all the time.

Neil: Here’s another example of not worrying about being cool. Because if you worry about being cool you can miss out on things. You rule out large areas of music and say »We don’t like that, do we? Cause it’s shit« and then there are those good eurodisco records and there are great parties that come with the eurodisco records. And by worrying about being cool, you never make it to the party. For example, although it’s not »cool« we absolutely loved when Alcazar’s »Crying at The Discoteque« came out. Have you seen the video?

I may have, but I don’t remember it, I’m afraid.

Chris: I love that dance they do!

Neil: You know how to do the dance, show it to him.

Chris: No! No! I’ve forgotten it now.

Neil: The video is so mad, with the animal costumes and things. I don’t get it at all, but I love it. In fact, we loved it so much we wrote a song for them.

What contemporary music do you listen to?

Neil: I tend to listen to a lot glitchy electronic music. I actually like electronic music which ventures into classical music, like when people play the violin over glitchy electronic music. I really like that.

There was a festival in Sweden that combined laptop electronic artists with chamber music and stuff.

Neil: Ahh! That’s so up my street.

Chris: We’re at the wrong festival!

Neil: We’re at the wrong bloody festival!

Apart from electronic stuff, what else do you like?

Neil: I have to say my favourite among the popstars is still Eminem. I think he’s really good. In terms of white popmusic, he’s becoming the male Madonna really – whether he likes it or not, that’s what he is. It’s funny how he’s started singing now. He started on the last album I think, singing choruses? And I love about Eminem the way he is influenced by cartoon music. Everything sounds like cartoon.

He is a cartoon isn’t he?

Neil: I think he’s more than a cartoon, or a rather complex cartoon I think, not a cartoon any children would understand.

What’s your relationship to minimalism?

Chris: The music isn’t very minimal, is it?

Neil: I think the tradition we work in is what I would call »orchestral pop«. And I think, for better or worse, it’s the tradition of Phil Spector, Beatles, Beach Boys, ABC, Trevor Horn. That’s the tradition we work in.

Chris: We can’t help ourselves there. We try to be minimalists, but we can’t. We’ve never been purists when it comes to electronic music. We’ve never been a cold, icy synthduo.

Neil: Which I would’ve liked to be.

Chris: Yeah, we would’ve liked to be cold and icy, but we’ve never been.

Neil: We can’t do it because if we’re icy we have to put something funny in it. And suddenly it’s eurodisco. There was this one time we tried purity. For the album »Behaviour«, the idea was to do something very pure. We decided we would only use analogue synth sounds. And so we went to Harold Faltermeyer in Munich cause he had all these ancient synthesizers. Arps and all kinds of stuff. We programmed the songs there and took them back to London… And put samples on everything. The purity went.

Today’s electroclash sounds somewhat like a distant relative to what you’ve been up to the last ten or so years.

Neil: I listen to some electroclash quite a lot, but there’s certainly not much great songwriting, and that’s the issue here: Songwriting. To me, the huge influence on that kind of music is the Human League. Cause the Human Leagues »Dare« is still the best electroclash album ever made – if I may call it electroclash. It’s got a brilliant minimalist production – which is quite complicated thing to do, actually. The songs are as good as ABBA kind of thing and that’s what they wanted it to be. At the time, people stopped being self conscious about liking ABBA cause »cool people« didn’t use to like ABBA. But The Human League said they wanted to be ABBA and there you go… The songs turned out fantastic. »Seventeen« by Ladytron is also a great song. I don’t know why it wasn’t a number one across europe. The problem is that people in that area doesn’t think much about »pop music writing«. Those who think about pop music writing today are those who are writing for teen exploitation groups like Girls Aloud. A lot of production on those records is really, really good. It’s a good age to be a pop song writer if you’re good at it.

Chris: The great thing with only writing songs is you don’t have to perform them.

Beneath your personal sound it’s as if one can hear the history of clubmusic 85-04 by listening to your records. Is this something you deliberately did?

Chris: Definitely! The reason for it being there was basically us being excited about what was going on at the club scene. It’s very easy to forget the impact that house music had.

On you?

Chris: On everyone. You couldn’t possibly ignore it because it just engulfed all of your life, really. Pure music and lifestyle together, which is when music is at it’s best. So that was definitely influencing everyone. Just look at New Order with »Technique«. House affected everyone. Everywhere.

Neil: And getting over the house pianos has been very difficult.

Chris: Very, very difficult.

Neil: I mean, try to get Bernard Sumner away from house pianos. Good luck! He’s just not having it. We’re just hoping it will become fashionable again so »cool« people will take us back in.

Chris: »Cause it isn’t just a musical thing, it’s a whole lifestyle.«.

I’ve always felt as if your music has one foot on the dance floor and one foot on some broadway stage.

Neil: I believe it comes from our childhood and upbringing. If you come from England, you simply can’t help liking »Land of hope and glory« by Elgar or »Pomp & Circumstance«. You love it by default.

Chris: And there’s »Last night of the proms«. And »The Sound of Music« was on TV every christmas when we were kids. That was obviously huge influences.

Neil: And also when we were kids there were always films about World War II with stirring…

Chris: »Tam-tarram-tarram-tam-tam-tam«

Neil: Actually, on all Pet Shop Boys records you can hear… french horns. The french horns so completely come from war films or Elgar. And the showbusiness part… Well, the biggest selling album of the sixties was »The Sound of Music« soundtrack. Not »Revolver«. Not »Pet Sounds«. Not »The White Album«. It was the »The Sound of Music« soundtrack. This was when we were kids and we used to hear this stuff all the time. British radio, when I was very young, used to play light orchestral music, showmusic, Frank Sinatra, and all that kind of stuff so you kind of. I’ve always liked it, and I still find that kind of music quite moving. What really unites music that Chris and I like are it has that kind of stirring, moving quality. Sort of quite passion about it. And whether you like it or not you will find that quality in »The Sun Will Come Up Tomorrow« from Annie as much as you can in »Trans-Europe Express«, possibly more, in fact. We’re not ashamed to like these kinds of things. We have attempted to write a musical with a contemporary idiom, We always had slightly epic ambitions which is another thing that stops us from being minimal.

And you’re the only band ever that’s managed to use orchestra hits in your songs and made it work.

Chris: Orchestra hits are funny, aren’t they?

Neil: When we worked with producer Stephen Hague we had an argument about every single orchestra hit. It could go on for hours, about every single orchestra hit. He wanted to remove them and we wanted them to be loud. He didn’t like orchestra hits.

Ralph Lundsten har brutit mer ny mark inom den elektroniska ljud- och bildkonsten än någon annan i Sverige. Hans mytomspunna hem, sagoslottet Frankenburg i Saltsjö-Boo utanför Stockholm, har i årtionden besökts av rockband, gurus från Indien och ledamöter från Högsta Sovjet, alla nyfikna på studion Andromeda där han skapat sina verk i samklang med den vackra naturen. Andromeda byggdes 1959. Där programmerade Ralph sequencers innan The Beatles slagit i Amerika. Från sitt sagoslott utanför Stockholm meddelar Ralph fyrtiosex år senare att popmusiken är en folksjukdom.

Originalet publicerades i tidningen Sex nummer 5.

Att komma till sagoslottet Frankenburg är verkligen som att vandra in i en saga. Besökaren går nedför en väg där träden står täta längs vägkanten. När man kommer fram till gläntan som öppnar upp sig i en sjötomt står Ralphs rosa hem stort och tyst. Huset är som en blandning av en slottsträdgård från 1700-talet och en glömd vision av någon amerikansk femtiotalsfuturist.

Varför målar man sitt hus rosa?
– Jag har ett enkelt svar: Rosa går så bra ihop med min hy, haha. Jag brukade svara så på sjuttiotalet när det kom en massa folk som ville se mitt hus. De trodde förstås inte man var riktigt klok. Nej, jag tycker helt enkelt bara om den rosa färgen. Enligt indisk mytdom står rosa dessutom för klokhet och vishet.

Om utsidan är speciell är insidan något verkligt udda. Varför har du byggt rummen som en slags temarum?
– Jag tycker rum precis som människor har egna personligheter och jag har försökt lyfta fram det hos dem. Jag vill att varje rum ska ha en egen slags färgstimulans som visar vilken karaktär det har. Köket är djupt blått. Vardagsrummet är rosa och grönt. Och Röda Rummet är… Ja, det hörs ju vad det är.

Men känns inte det rätt storvulet? Jag menar, i huset finns din Andromeda-studio och du har även utnämnt det till ambassad för Andromedagalaxen. Den som vill resa dit kan få sitt pass visumstämplat hos dig. Varför allt detta?
– Jag försöker vara en vis människa men jag vill också vara humoristisk. En ambassad är den främsta symbolen för nationer, för kungahus och för makt i största allmänhet. Allt detta är företeelser som jag försöker skoja om på alla sätt som går. Det finns regler för vem som får öppna en ambassad som representerar ett annat land men det fanns inget som hindrade att jag skapade en ambassad för Andromedagalaxen. Så om jag skickar in mina kreditbrev så måste kungen egentligen åka och hämta mig i en glasvagn, men så långt vill jag inte ta det. Formellt sett är jag däremot representant för Andromedagalaxen och det är därför jag också måste kunna stämpla pass för den som önskar ha det.

(Red.anm: Visumansökan kan laddas hem här.)

Kan du förstå om det uppfattas som en rätt självgod inställning?
– Det finns något i att spela självgod som ofta har roat mig, men jag lovar att jag är allt annat än det. Jag tycker det är väldigt kul att med en lite anspråkslös ton säga »det är inte lätt att vara vacker, charmig och begåvad«, men det är självklart bara humor. Jag är på tillfälligt besök i en kropp på en planet och skulle aldrig kunna se mig själv så egocentriskt på allvar. På mitt hus står det »Öppet jorddygnet runt och även andra möjliga tider« och det är så jag vill att det ska vara.

Hur gammal är din studio?
– Jag byggde min studio 1959 och började samtidigt att arbeta med vad vi nu kallar för elektroniska ljud. Då trodde ingen att jag var riktigt klok i huvudet. Nu vet de att jag inte är det. Skillnaden är väl kanske inte speciellt stor.

1959 är arton år innan jag föddes men jag kan föreställa mig att någon som komponerade elektronisk musik då måste ha stuckit ut?
– Åh, ja… Det var väl ingen som riktigt förstod vad jag gjorde. Jag utgick aldrig ifrån att musiken skulle slå igenom. Jag trodde det skulle dröja till jag blev en »gammal yngling« innan jag fick nå ut men det gick faktiskt väldigt fort. Redan 1964 hade jag min EP färdig och spelades flitigt i den franska radion.

Fanns det någon konstnär eller kompositör som du hämtade inspiration ifrån när du började ditt arbete?
– Nej.

Ingen?
– Nej, jag fungerar inte så. Jag har älskat Mozart och Debussy men jag skulle aldrig i livet försöka att på något sätt härma dem. När jag började med elektroniska ljud så hade jag aldrig hört någon som gjort det före mig. Den dagen när man uppfann högtalaren och hemmabandspelaren så uppfann man också, utan att tänka på det, möjligheten för mig att vända på tapen, klippa sönder den, ändra hastighet och göra rundgångseko. Och därmed skapades en ny, fräsch ljudvärld som gjorde mig oerhört lycklig. Jag började med att skriva en dikt och när jag var klar bestämde jag mig för att byta ut alla diktens ord mot symboliska ljud. När jag bytt ut alla orden så hade jag gjort en elektronisk komposition. Detta var 1959, och sedan fortsatte jag på den linjen. Fyra-fem år senare talade omvärlden om för mig att jag gjorde elektronisk musik. Men du förstår… För mig uppfann jag elektronisk musik. Det var säkert andra människor som gjorde detta samtidigt, på andra platser på jorden, men jag uppfann den inför mig själv.

Hur kom det sig att du valde just elektroniken som uttrycksform?
– Jag började med att skriva vanliga partitur och komponera stycken för symfoniorkestrar men ju mer jag skrev, desto större och större orkestrar skulle det krävas för att framföra dem. Jag skrev in utommusikaliska ljud som vindmaskiner och liknande men jag började inse att de här styckena aldrig skulle kunna uppföras. Så stora orkestrar fanns inte och det var ingen som skulle vilja dra ihop en sådan för min skull. Det var då jag upptäckte att man kunde förvränga ljud genom en bandspelare och den elektroniska musiken blev därför min möjlighet att uttrycka mig.

Ser du dig själv som en pionjär?
– Åh, sånt är jättetråkigt att tänka på. Vilken människa är pionjär på jorden? Man kan säga såhär: Inom ett litet, smalt område var jag bland de första som gjorde en typ av musik som idag är allenarådande.

Vanligtvis brukar namn som Kraftwerk, Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre tillskrivas titlar som pionjärer men man hör sällan ditt namn nämnas i de sammanhangen.
– Jag har faktiskt fått brev från en av dem du nämnde som berättat att det jag gjorde på sextiotalet varit inspiration – men jag vill inte hänga ut någon med namn här.

Varför inte? Kan jag inte få publicera brevet?
– All min korrespondens har arkiverats på Musikmuséet och jag har givit dem instruktioner att den inte får bli offentlig förrän femtio år efter min död. För mig själv spelar det egentligen ingen roll, men av hänsyn till dem som skrivit privata brev till mig och förväntar sig att de förblir privata så är det en hederssak för mig att inte prata om vem som har skrivit vad.

Ansåg du dig själv som futurist i ditt konstnärskap på sextiotalet?
– Nej, jag har aldrig betraktat mig så, aldrig kallat mig för kulturarbetare eller konstnär eller så. Det är inte så viktigt, för… Alltså, jag är född på landet och där lärde man sig att det som måste göras ska du göra själv. Det gick inte att snegla åt något annat håll. Om en ko skulle kalva så var det bara att gå ut och vara kalvmorska, om plogen gick sönder fick man se till att laga den. Själva överlevnadsbehovet lärde en att ta saker i egna händer. När jag kom till Stockholm och hörde en stråkkvartet för första gången – jag var sjutton år då – blev jag eld och lågor och kände att just det här var precis allt jag saknat i livet. Så jag köpte noter och satte mig ner och började komponera på en gång. Jag fick lära mig skriva noter medan arbetet pågick.

På dina skivor är naturen ett återkommande tema. Titlar som »Sommarlängtan« och liknande har ett naturromantiskt skimmer över sig. Men du använder dig av elektroniska instrument för att komponera. Finns det inte en motsättning i det?
– För mig som bonde är det inte så konstigt. Det är klart att man tänder lampan när det är mörkt eller använder mjölkmaskin när korna ska mjölkas. Jag har ett neutralt förhållande till teknologin och tekniken. Jag tycker om den men jag är aldrig slav under den. De elektroniska ljuden öppnar en möjlighet att skildra de världar för vilka det inte finns några ljud. Jag brukar säga att musik tar vid där orden tar slut. Det vi inte har ord för kan man beskriva med musik. Som kärlekslängtan, rädslan inför det okända, naturkärlek, tyngdlösheten i rymden… All instrumentalmusik är så full av associationer att man är låst. Så fort du tar en stråkton så minns du Mozarts alla fyrtio underbara symfonier, detta går inte att frigöra sig ifrån och jag vill heller inte försöka göra det. Varje generation måste hitta sina verktyg.

Men kan du vara helt neutral till tekniken? Handen på hjärtat, har verket alltid kommit i första hand eller har du någon gång laborerat med tekniken för laborerandets skull?
– Kompositionen har alltid kommit i första rummet men jag ser ingen motsättning mellan de två. Det är klart att när man har en ny ljudvärld så måste man utforska den. Utforskandet leder i sin tur till nya kompositionsidéer som passar ens själ. Jag har en del sådana ljudlekar som du beskriver inspelade, men jag skulle aldrig ge ut dem på skiva.

Har du själv märkt att du på något sätt i samband med att tekniken utvecklats också har utvecklat ditt eget skrivande?
– Musiken har inte utvecklats speciellt mycket under de sista hundra-hundrafemtio åren.

Jag tänkte främst på din egen kreativa process. Har den påverkats av hur de tekniska framstegen skett?
– Bara i den meningen att jag har utökade ljudmöjligheter och utökade chanser att hitta till nya världar, men det viktigaste är fortfarande vad jag vill säga med musiken. När det gäller instrumentalmusiken har det inte hänt något sedan 1920. Efter storheter som Debussy och för den delen Stravinskij så kommer de mer tråkiga tolvtonskillarna och punktmusik och… Nej, det har inte hänt särskilt mycket, och det gäller för konsten också. Det har inte varit något upphetsande efter den perioden.

Jag vet inte om jag håller med. Vad menar du med att ingenting har hänt?
– En stor del av den gammaldags kulturen fullbordades under den tiden i början av 1900-talet. Efter detta gick den inte att ta längre utan istället började man leka konstnärer.

Så du menar att det inte finns någon poäng i att ta upp en konstnärsbana om man har de ambitionerna idag eftersom allt redan är gjort?
– För det du själv får ut av att skapa kan du göra det, men du kan ju aldrig väcka någon reaktion som det gick då. När man spelade Stravinskijs »Våroffer«, jag tror det var 1913, så blev det slagsmål i publiken. Den här nya ljudvärlden skakade om människor så mycket att de började slåss i själva konsertsalen. Även på bild- och filmsidan finns det fantastiska exempel på detta. En tavla kunde på den tiden i stort sett skapa revolution. Idag tittar man slött på alla tusen vernissage som finns. »Jaha. Mmm. Så duktig han är,« och så gäspar de.

Är inte den uppfattningen baserad på att konst riskerar att betraktas på samma sätt som den slit-och-släng-kultur som gäller för upplevelser i andra delar av samhället idag?
– Nej, det har att göra med att vi helt enkelt inte har så mycket nytt att utforska.

Men om nu allt var gjort i och med »Våroffer« 1913, har inte då även din egen gärning som kompositör varit poänglös?
– Vad jag menar är att det inom den nyskapande musiken egentligen bara har skett ett stort framsteg och det var i och med den elektroniska musiken. Under 1900-talet skrevs mer och mer komplicerad orkestermusik som egentligen inte gjorde något nytt utan bara just komplicerade. I och med den elektroniska ljudvärlden kom ett helt nytt slags uttryckssätt. Den upptäckten innebar att det gick att framställa ljud som aldrig skapats på naturlig väg här på jorden

Är storheten du ser i Debussy och Stravinskij just att de lyckades öppna de här nya världarna?
– Absolut! Speciellt Debussy, men kanske också Stravinskij. Men Stravinskij var bra på andra sätt. Alla tonsättares funktion är inte att hela tiden vara nyskapande. Mozart, exempelvis, var inte nyskapande men han var underbar som människa.

Han var den tidens pop?
– Nja, det var han väl knappast. Jag tycker att rock och pop är en folksjukdom. Det kan du sätta som överskrift till artikeln, haha.

Folksjukdom?
– När jag var ung så fanns det gammeldansen som var väldigt illa omtyckt och den innehöll bara tre ackord. Sen kom rocken som egentligen grundar sig kring två ackord. Nu har rap kommit med ett ackord, så jag ser med förtjusning fram emot nästa utveckling. Jag hoppas att de ska hålla käften helt, haha. Nej, de ska de inte. Jag skämtar lite, det hoppas jag du förstår? Alltså, jag tycker bara att den här typen av populärmusik som spelas på radio har gått in i någon slags återvändsgränd.

Menar du att allt redan är gjort?
– Nej, men de lär sig ju ingenting. Jag får mängder med brev från ungdomar som skickar hit demotaper och jag frågar dem om de kan noter, harmoni och sådant. »Det behövs inte, jag jobbar intuitivt,« svarar de och jag försöker alltid förklara att då kommer det inte att gå. Visst ska man jobba intuitivt, självklart, men i botten måste man ha en slags yrkeskunskap. Den som skriver musik måste kunna lite harmonilära, ska veta lite vad kontrapunkt är och så vidare.

Idag har en billig, bärbar dator tillräckligt med kapacitet för att vem som helst ska kunna göra musik från idé till färdig produkt. Det finns en demokratiaspekt av det som är väldigt trevlig, men det finns också en risk för att kvalitetskontrollen blir mindre?
– Det är väl lite som när populärmusiken kom. Då dök det upp fler människor som kunde mindre om musik men fick större möjligheter att spela. Det är naturligtvis inget fel i att det är såhär, men det finns också en risk för att det blir en urvattning. Många är ju inte så duktigt intuitiva som de tror att de är. Den mesta av popmusiken idag tror jag inte kommer att lämna något som helst märke i framtiden.

Men du har ju släppt ett album som använder sig av just det uttrycket – »Discophrenia«. Är inte det en typisk popplatta?
– Men där busar jag ju med den musiken. Jag ville göra schizofren disco. Den vart ju sedan omgjord… Vad heter det?

Remixad.
– Remixad! Den blev remixad för några år sedan och hamnade etta på techno/discolistan, haha.

Men är det en parodi på discomusiken? Jag vet många som tycker det är en fantastisk skiva.
– Jaså? För mig är det som en bagatell som skedde för tusen år sedan, haha. Alltså, jag har ju alltid tyckt om att leka. Någon kallade mig en gång i världen för »en själens äventyrare«, och jag tycker det var en jättefin beskrivning. Det är precis vad jag är. Jag har lekt, gjort symfonier, popbitar, tango… Jag har lekt med alla former, fast på mitt eget sätt.

Det känns som att du alltid har verkat i en egen liten sfär. Finns det någon tidsperiod du har känt dig hemma i eller har du alltid varit utanför?
– Sextiotalet kände jag mig nog hemma i. Det var en så öppen tid. Fram till 1968 var det en oerhört positiv tid för allt skapande. Sen kom den där politiska revolutionen när alla lata människor drog på sig jeans och ville se ut som arbetare. Det satte stopp för all fantasi.

Sen kom proggen.
– Proggen har aldrig ens existerat för mig. Det är bara en annan form av schlager. Det finns inget progressivt i progg.

»Progressiv« kan man väl däremot kalla din studio. Kan du berätta lite mer om den?
– Jag har flera syntar som bara finns i ett enda exemplar, bland annat världens äldsta synt med polyfoni och sequencer. Den heter Andromatic och är från mitten av sextiotalet. Innan jag fick den hade jag suttit och klippt, använt tongeneratorer och andra ljudkällor och tänkte att det vore bra om man kunde hoppa mellan toner för att programmera slingor. Den funktionen uppfann jag i min egen värld medan den som uppfann sequencern senare säkert inte hade en aning om att jag hade den. Samma saker kan uppfinnas parallellt på flera ställen, om du förstår hur jag menar? Det var en häftig synt. Den styrde även skulpturer och ljus när jag använde den i framföranden. Sen har jag också en Dimi-O, som den heter. Med den kan man spela på en tolvtonsskala med fingrarna i tomma luften och man ser hur man spelar på en TV-monitor framför en. Jag minns när Led Zeppelin var här – de ville stjäla den direkt.

Jag är nyfiken på den elektroniska kärleksmaskinen.
– Det är väl den mest omskrivna maskinen jag har. Fyra personer håller i varsin liten kula och sedan spelar de genom att beröra varandras hud. Det man tycker om varandra påverkar både ljuset och ljudet i rummet. En slags emotionell lögndetektor, kan man skämtsamt säga. På utställningar styrde den också tio plexiglasskulpturer. Så när folk stod och kramades och pussades så rörde sig också skulpturerna i rummet… Ja, det var ju det glada sextiotalet.

Originalet publicerades i tidningen Sex nummer 5.

Ralphs hemsida hittar du här

Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno.

Namnet påminner närmast om en gammal kardinal men för mig är det snarare ett helgonnamn. Jag vet… Visst kan superlativen bli väl starka framåt natten men när man tjugo år efter den spelades in lyssnar på »Apollo (Atmospheres & Soundtracks)« och än en gång inser hur episk den faktiskt är kan det vara svårt att veta var man ska sluta. Den är atmosfärernas »White Album«. Den är det sublimas »What’s Going On«. Och av någon anledning blir jag som mest utsatt för den varje år i slutet av maj.

Året var 1982. Brian Eno blev kontaktad av regissören Al Reinert med en förfrågan om att göra musiken till en dokumentärfilm som National Geographic Society skulle producera om de bemannade månlandningarna. Tanken var göra en film som inte innehöll några onödiga element – det enda som skulle förmedlas var de ogreppbara känslorna en månfärd för med sig: oändlig rymd, viktlöshet, ensamhet, skönhet. Materialet bestod uteslutande av filmer som spelats in av NASAs astronauter under själva uppdragen, fritt från kommentarer och snabba klipp.

Brian Eno nappade och skrev tillsammans med sin bror, Roger Eno, och den kanadensiske producenten Daniel Lanois (på den tiden främst musiker, numera legend och studioräv) tolv spår som med få andra ord än »magiskt« går att beskriva. Filmprojektet blev fördröjt och släpptes inte förrän några år senare, då med titeln »For All Mankind«, men egentligen hade detta soundtrack inte behövt sin film.

För medan Eno rattade fram några av de mjukaste ljudmattor som någonsin strömmat ur ett mixerbord smekte Lanois sin gitarr och resultatet är något av det mest levande som skapats. I genren kan ingenting bli bättre – inte ens Aphex Twins »Selected Ambient Works vol.2«.

»Apollo« är en unik skiva därför att den per slentrian sorteras in under ett förmodat fack där musiken ofta brukar kallas »ljudtapet« eller »musik man egentligen inte orkar lyssna på« när den i själva verket är så intensiv. Under dess korta speltid rör sig skivan inte många centimeter men lyssnaren har ändå ingen möjlighet att värja sig. Genom vrår och springor tränger den in och dess genomgående känsla av litenhet inför större skeenden gör den till en lika hemsk som underbar skiva att spela.

Lyssnar man på sagolika »Under Stars« (första och mest framstående spåret) kan man likt stackars Walter Gilman i »Dreams In The Witch-House« föga annat göra än att sluta ögonen och vänta på att det obehagliga ska komma. För »Apollo« har verkligen den där speciella känslan som uppstår när något är lika skrämmande som det är vackert. Trots avsaknaden av poser, gitarrsolon och rebelliska texter känns plattan… viktig. Trots att man inte kan sträcka armarna i vädret och vråla med i en refräng säger »Always Returning« och »Signals« mer om ensamhet och saknad än hela svensktoppen samlad.

Märkligt nog är »Apollo« lika talande till bilder från rymdfärjor som i en betydligt mer jordnära miljö: försommarkvällen. När solen kryper ned bakom träden, skuggorna blir farligt långa och himlen går över i en kallt mörkblå nyans finns det inte många skivor som så väl agerar soundtrack. Egentligen har jag bara hittat en: Pan-Americans »The River Made No Sound«.

Pan-American är ett projekt som för första gången gjorde väsen av sig (i den mån det nu är möjligt för Pan-American att över huvud taget låta högre än en viskning) i och med den självbetitlade fullängdsdebuten från 1998. Mark Nelson, fram till dess mest känd som gitarrist i Labraford, hade skapat en skiva som låg stilla i en vagga av lågfrekventa ljud och vackra harmonier. Fender Rhodes-pianon och knappt hörbara sinusbasar samsades med kalla övertoner och återhållsamma trummor. Uppföljaren, »360 Business/360 Bypass« följde samma mall men tog ett nytt grepp i och med jazztrumpetaren Rob Mazureks gästspel. Nelsons viskande synthesizers lyfte med Mazureks sordinförsedda improvisation ytterligare än nivå.

Brian Eno sade en gång att den enda fördelen med CD-formatet är att man för första gången i ljudets historia har en möjlighet att arbeta med tystnaden som uttrycksform. Det är fullkomligt lysande sagt. Och det är en tes som Mark Nelson på ett fullkomligt lysande sätt har anammat. På »The River Made No Sound« har den musik han gjorde på sina två första plattor tagits till fulländning. De lågfrekventa ljuden lägger sig som en varm filt i sovrummet och det är inte hur mycket det låter som imponerar – det är hur mycket det inte låter.

Pan-American låter nämligen knappt alls.

Musiken ligger närmast och puttrar med långsamma, monotona pulser snarare än takt, men precis som med Apollo kräver de i all sitt slummer mycket uppmärksamhet. Om Aphex Twin är en hyperaktiv galning ligger Pan-American i respirator, men för oss på andra sidan högtalarna kräver detta så mycket mer.

De senaste nätterna, liksom under småtimmarna när jag skriver detta, har jag tillbringat med »Apollo« och »The River Made No Sound«. På sitt sätt är de tvillingplattor. Det är en oändlighet mellan konstellationen Eno/Eno/Lanois och Pan-American i såväl uttryck som produktion och framförande, men någonstans finns där en minsta gemensam nämnare som gör att man vaggas in i samma förrädiska stämning.

Trots att de båda skivornas sublima monotoni borde verka sövande måste jag nämligen ligga vaken i någon timme innan jag finner ro att sova. Sådan koncentration befinner man sig i att ett knäpp från balkongräckets järn som i nattens kyla åter drar ihop sig låter som en virveltrumma. Vinden som går igenom träden utanför låter som ett ackord. Jag hörde någon gång för länge sedan att Yello experimenterade med forskningsmikrofoner som kunde fånga upp ljudet av en insekt som landade på ett löv. Om de någonsin spelade in det hoppas jag de skickar en diskett med samplingen till Mark Nelson. Han skulle göra underverk med den.

Egentligen gillar jag popmusik allra mest. Med fina refränger och takter som man kan nicka till. Jag vill att elektronisk musik ska ha häftiga ljud eller smattrande trummor. Jag vill oftast att musiken ska ha en självklar ingångspunkt där jag kan börja att lyssna. Varken Apollo eller The River Made No Sound har någonting av detta, men när jag sitter och tittar ut genom fönstret så känns de – åtminstone i natt och förmodligen i några nätter till framöver – som två av de bästa skivorna jag äger. De pratar så lågt att de måste rymma något lyssnaren måste hitta innan man kan uppskatta den. Eller så är det inte svårare än att de helt enkelt skapar en för djävla bra stämning till försommarnatten, mig kvittar det egentligen vilket.