ENTER: Skivsamlarnörden.

Jonny Trunk hittade ett av fåtal exemplar som Williams på tiden när det begav sig själv lät trycka upp på LP för att ge till musikerna som spelat. Han lyckades dessutom lyfta alla licenser för att nyligen återutge soundtracket på CD.

Jag har skrivit om detta och intervjuat den nu 89-åriga Williams om soundtracket och hans experiment med elektronisk musik. Läs artikeln hos Throw Me Away.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-12-21 -- Textönskning #4: Elektronisk musik och tidens tand (3)
• 2009-03-03 -- I väntan på den svartklädda mannen (0)
• 2009-02-03 -- Utveckling utan förändring (0)
• 2008-01-03 -- Elektroniskt från Uppsala (0)
• 2007-12-03 -- Ibland känner även maskiner (4)
• 2006-06-07 -- Katastrofen med »cool musik« i amerikansk popkultur (8)
• 2005-06-20 -- Försommar (atmosfärer och ljudspår) (2)

Det finns få band jag avskyr instinktivt så starkt som Guns’n'Roses. Och det är inte bara guilt by association. Men mestadels.

När deras »Use Your Illusion«-album släpptes var Guns’n'Roses det som alla, precis alla, som man inte tyckte om på högstadiet lyssnade på, så att ogilla dem blev – förutom att det var naturligt att ogilla hårdrock – en självklarhet.

Förutom det var det värsta att hybrisballaden »November Rain« var nio jävla minuter lång och aldrig, aldrig tog slut. På den tiden sände MTV fortfarande musikvideos och jag kunde ägna hela eftermiddagar åt att titta. Men där jag satt och väntade på The KLF eller Snap! fick jag istället en slemdänga som aldrig, aldrig tog slut.

Därför blev jag lite förvånad när jag i natt drömde om och vaknade med den på hjärnan.

Jag var tvungen att titta på videon igen för första gången på mycket länge, och det var… en intressant upplevelse. Med snart tjugo års perspektiv så är hela produktionen totalt oförståelig.

Det första som slår mig är: Hur kom de undan med det här?

Videon är överuppblåst, en skapelse med budget på över tio miljoner kronor som så uppenbart är framdrömd i oövervinnlig narkotikadimma. Scenen där Slash på bröllopet lämnar över ringen och sedan går ut för att dra av ett helikopterfilmat solo utanför kyrkan… Jag upprepar: Hur kom de undan med det?

En annan sak som bara känns fel är att Axl Rose i videon gifter sig med sin dåvarande flickvän Stephanie Seymour – och att hon sedan helt oförklarligt dör, med Axl gråtande bredvid kistan i slutscenerna.

Jag kan absolut förstå varför man vill ha med sin käresta i en musikvideo, men är det så trevligt att stå i regnet bredvid hennes kista och ta ett sista farväl? Jag var för ung för att förstå det då men nu känns upplägget direkt obehagligt.

Det är många frågetecken i den här posten och få svar. När jag vaknade i morse var jag förvånad och kände avsmak, nu är jag mest förbryllad.

Jag läser om »November Rain« på Wikipedia. Där står att Axl redan 1983 pratade om låten. »Someday this song is gonna be really cool.« När de turnerade med L.A. Guns tog han varje tillfälle i akt när det fanns ett piano på ett hotell eller en bar och spelade den. »Den här kommer bli skitbra en dag.«

Besatthet. Projekt som börjar som en bra idé och sväller och sväller tills de blir ett magnum opus som bara måste ta sig ur puppan med en explosion. Jag förstår var han kommer ifrån. Men fortfarande förstår jag inte: Hur kom de undan med det?

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-01-17 -- Videonärläsning: I baksätet med Usher (0)
• 2009-09-03 -- Videonärläsning: Världens bästa i St. Louis (4)
• 2008-04-25 -- Skönhet (8)
• 2007-02-05 -- Misc, vecka 06 (3)
• 2006-08-21 -- Los Dientes del Perro (2)

Jo, det är faktiskt så. Den franska syntdiscohistorien måste hela tiden skrivas om. Från början gillade jag Alan Braxe bäst. Sen gillade jag de låtar där han och Fred Falke samarbetade. På senare år har pendeln svängt och numera går jag igång bäst på det som ljusskygge Falke snickrat ihop själv. Och just denna soliga morgon i mars 2010 så gillar jag de här remixarna bäst…

4. Miami Horror – »Make You Mine (Fred Falke Extended Mix)«

Fred på sitt franskaste, tajtaste, analoga humör. Man fattar att det är allvar redan i inledningen när en monofonisk synt med feteportamento glider över tjocka Rhodes. När hela helvetet brakar löst blir det lite för mycket, på det där viset när »lite för mycket« används i positiv mening. När det svänger som mest får Fred Benjamin Plant att låta som Benjamin Diamond, vilket säkert var australierns avsikt redan från början. (mp3 spotify)

3. Example – »Watch The Sun Come Up (Fred Falke remix)«

Händer i luften. »Tack för oss, godnatt!« Kameran panorerar över en interstate där en Anton Corbijn-bil rör upp damm. Med E.L.O.-körer, Pet Shop Boys-pratsång och en notorisk pianoslinga som skapar feelgood-stämning blir Falkes remix av »Watch The Sun Come Up« en avlägsen kusin till en gammal fin »Mr.Brightside«-remix. (mp3)

2. Ke$ha – »Tik Tok (Fred Falke Club Mix)«

Så går det när man vaknar och känner sig som P.Diddy. Att det är en helt vansinnig hitlåt i originalet gör egentligen alltid utsikterna för att lyckas med en remix sämre, men Falke fingrar på sin bas och får Ke$has välfraserade partyromantik att nå franska höjder. Nedplocket med arpeggiot runt 3:20 får hjärtan att smälta och uppfyller hennes önskan »DJ blow my speakers up«. (mp3 spotify)

1. Burns – »First Move (Fred Falke remix)«

Efter två minuter av taktmixintro kommer den: En liksom ihålig syntlead som lika gärna skulle kunna vara en flöjt. Över patenterade filterstråkar och tight gurakomp spelar den en melodi som kan repetera hela vägen in i soluppgången utan att någonsin bli tråkig. Får mig att minnas Lifelikes »Discopolis«, på ett bra sätt. (mp3 spotify)

BONUS: Du har väl läst det här blogginlägget som lägger fram starka bevis för att Fred Falke egentligen inte existerar? Missa inte de två första kommentarerna.

Kanske relaterade inlägg:

• 2007-09-19 -- Bränn ner det! (0)
• 2010-02-22 -- Måndagslistan: Topp-4 filmer om vintrar betydligt kallare än 2009/10 (10)
• 2010-02-01 -- Måndagslistan: Topp-3 repliker som jag, sorgligt nog, aldrig kommer få använda på riktigt (3)
• 2009-12-07 -- Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka (9)
• 2009-11-16 -- Måndagslistan: Topp-4 mest inspirerande skrivverktygen (6)
• 2009-11-09 -- Måndagslistan: Topp-4 svenska städer med scifi-potential (12)
• 2009-06-08 -- Måndagslistan: R&B-hits med kvinnor topp-4 (2)

I dag läste jag Michael Macdonald Mooneys »Luftskeppet Hindenburg« (svensk översättning från 1974) som är en sjukt detaljerad redogörelse om åren innan katastrofen och naturligtvis om allt som hände under den ödesdigra flighten i sig.

Det fanns ett stycke i den som måste återges som någon slags avslutning på den senaste tidens luftskeppshangup här på bloggen.

“På en flygning i juli träffades mr Elliot White Springs, en berömd jaktplanspilot i kanadensiska flygvapnet under första världskriget, författaren till bestsellern ‘War Birds’, och kapten Otto Forster, en gång medlem av baron Manfred von Richthofens flygcirkus. De båda männen kom underfund om att de förmodligen hade skjutit på varandra många gånger under kriget, men nu ‘delade de på en flaska vin’.”

Flygaress! Gentlemen! I samspråk om gamla dogfights! I loungen ombord på en zeppelinare! Vad skulle man inte göra för att få vara med och dela den flaskan…

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-03-06 -- Trendspaning (0)
• 2010-02-17 -- Zeppelinarens renässans i antågande (5)

Well, idag köpte jag Alastair Reynolds nya roman »Terminal World« och upptäckte att omslaget pryds av inte mindre än femton luftskepp.

Om du jobbar med trendanalys och behöver anställa någon som har facit går det bra att kontakta mig.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-03-07 -- En sista skål om luftskepp (0)
• 2010-02-17 -- Zeppelinarens renässans i antågande (5)
• 2010-01-14 -- »Avatar«-besökare inser deras egen betydelselöshet (4)
• 2005-08-18 -- Varenda ord du skrivit kan vara borta imorgon (4)

I efterdyningarna till jordbävningen utanför Chile skapas en rapportering som lånar sin dramaturgi från populärkulturen mer än någonting annat: Den förebådande rapporteringen.

Istället för bevakning om vad som skett blir det teorier om vad som kan komma att ske, om det finns en monstervåg höljd i havens djup som kommer resa sig och sluka kustbebyggelse om tre timmar, om fem timmar, om tjugo timmar. Stämningen piskas upp med rubriker som »Så väntas tsunamin slå« och jämförelser med katastrofen i Sydostasien vintern 2004, en händelse som för alltid etsade in bilder i det svenska medvetandet.

En obligatorisk scen i alla virusfilmer är briefingen för presidenten där någon expert från Center for Disease Control visar projektioner över hur många som blir smittade om ett dygn, tio dygn och tre veckor om inte platsen för smittoutbrottet napalmbombas. Det slutar alltid med att hela kartan är röd.

Vi ser samma sak nu, med grafiken som visar antalet timmar som går innan den presumptiva flodvågen når Hawaii, Stillahavsöar eller Filippinerna. Inför varje klockslag kan vi hålla andan, vänta och pusta ut.

Det är en dramatisk nyhetsbevakning. Det är en spektakulär nyhetsbevakning. Men narrativet lämnar en besk eftersmak.

Precis som med Twitter-rapporterna från protesterna i Iran i somras är det förstås inte av intresse om världsläget eller omtanke om de drabbade som vi sitter och räknar ner minuterna tills vågen, om den nu finns, når nästa riskzon. Snarare är det spänningen i att på distans kunna följa ett skeende genom fragment, att försöka lägga pussel.

Skillnaden mot Iran, där den suggestiva stämningen bara fanns i betraktarens ögon, är att rapporteringen kring jordbävningen i Chile aktivt driver på den här berättelsen.

Naturligtvis är det effektivt. Från lindansare till Formel 1 till rodel i OS älskar människan att vara åskådare till dem som är obehagligt nära faran så länge hon själv inte har något ansvar och bara kan delta passivt.

Populärkulturen har i sin skildring av verkliga världen skapat ett antal vedertagna berättargrepp som signalerar till tittaren när han eller hon ska dra öronen åt sig. Vi ser allt oftare hur verkliga världen tar de berättargreppen från populärkulturen för att skapa spänning.

Jag är inte helt säker på att det känns okej.

Kanske relaterade inlägg:

• 2008-11-06 -- Big Brother möter apokalypsen (2)
• 2004-12-27 -- Vi och haven (2)
• 2009-11-13 -- I väntan på slutet är undergången förströelse (1)
• 2009-08-10 -- Scenen som gjorde Miami Vice oförglömligt (4)
• 2009-07-21 -- Nyhetssvepet (6)
• 2009-06-22 -- Rapporter från Iran som spännande förströelse? (1)
• 2009-03-16 -- En tv-series själ sitter i avslutningen (0)

Texas-bon P.D. Wilder har inte bara ett djupt imponerande skägg, han har även spelat in musiken som bättre än något annat passar som ackompanjemang till Fimbulvintern utanför fönstret. Eller sämre än något annat, kan också argumenteras.

En anledning till att alla som fyllt 30 borde förbjudas att skriva om musik är att man oundvikligen och ofrånkomligen fastnar i vissa mönster. Det är svårt att fortsätta vara relevant när man återkommer till samma gamla grejer hela tiden.

Om du följt den här bloggen ett tag så kanske du känner till att jag har en hang-up på popmusikens förmåga att tilta verkligheten.

Sent på tisdagskvällen upplevde jag det igen, oerhört starkt. Eller, egentligen var det den raka motsatsen: En förstärkning snarare än en tiltning.

Jag upplevde hur en oförlåtande verklighet bara blev ännu mer karg och jävlig av ett stycke drone som inte hade någon ambition att göra livet bättre utan bara tryckte ner en ännu djupare i kylan.

Jag upplevde hur en väntan på en buss i minusgraderna, en väntan som i normala fall skulle ha varit på sin höjd irriterande, blev fullständigt outhärdlig.

P.D. Wilder satt insnöad uppe i North Dakota. Med gitarr, effekter och vitt brus skrev han albumet »f/m« som blev den mörka ambientens motsvarighet till slutscenen i »The Thing«.

Visst ringer varningsklockorna för kliché här. Att göra dystopisk drone om vinterlandskap och piskande vindar är knappast att bryta ny mark. Snarare går det väl att argumenteras för att alla ödsliga ljudlandskap på någon nivå ackompanjerar snörök och värkande leder.

Men P.D. Wilder tillför ändå något väsentligt: Han tillför skräck.

Det 28 minuter långa spåret »Blizzard/Undefined« är direkt obehagligt. Ute i vinternatten gnager sig den ensliga stämningen i spåret in i benen lika obarmhärtigt som kylan i sig. Det är inte roligt att lyssna på, det är hemskt. Med det i lurarna går det inte att bita ihop och lura sig själv att man snart kommer in i värmen och allt blir bättre. Och därför passar det lika bra i Norden, Europa som i North, Dakota.

Ladda ner: »Blizzard/Undefined«

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-02-22 -- Måndagslistan: Topp-4 filmer om vintrar betydligt kallare än 2009/10 (10)
• 2010-02-21 -- »Som en puls, ungefär« – intervju med Mark Nelson (3)
• 2010-02-02 -- Hos Robert Ashley tappar orden betydelse (0)
• 2009-12-20 -- Pan-American försvårar mitt resonemang (0)
• 2009-06-25 -- Under ytan finns »An Imaginary Country« (0)
• 2009-06-05 -- Alexander Rybak på Fylkingen 2011 (0)
• 2009-05-28 -- Att skala bort lager av yta – Dead Letters live (1)

Jag har länge drivit tesen om att det egentligen är helt vansinnigt att vuxna sitter och skriver barnböcker, gör barnvisor och på andra sätt försöker prestera kultur för de yngre. Det görs nämligen alltid på ett moget, sofistikerat sätt med alldeles för mycket tanke på sensmoral och undervisande.

Barn är ju de bästa kreatörerna som finns. Inget kan mäta sig med vad de kokar ihop själva. De behöver bara en bra redaktör. (Oftast en jävligt bra redaktör.)

Webbserien »Axe Cop« tar jag som bevis för denna tes. Den syrade, sjuka och galet våldsamma serien är skapad av en femåring och tecknad av hans 29-åriga bror. De historier som kommer ur lilla Malachai Nicolles huvud illustreras av Ethan och blir underbar läsning.

»Axe Cop« handlar som namnet låter om en polis med en yxa som till stridsropet »I’ll chop your head off!« rensar upp i ett gäng dinosaurier som bor i Vulkanlandet eller stoppar ärkeskurken Pretzelhead som… Tja, har en pretzelkringla som huvud.

Det skedde ett paradigmskifte inom den animerade filmen i början av 2000-talet när filmstudios insåg att de kunde tilltala såväl barn som föräldrar som stoners genom att förlägga handlingen på flera nivåer. Men inte ens de mest knarkiga avsnitten av, säg, »Sheep In the Big City« är ens i närheten av »Axe Cop«.

Jag gillar också att serien per definition är tidsbegränsad. För en »Axe Cop« gjord av någon annan än en femåring med galen fantasi skulle ju helt enkelt inte funka. Läs den.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-05-10 -- Hej då, Batman (3)
• 2009-03-24 -- Jag vet, vi gör det mörkare (3)
• 2009-07-07 -- Den rätta stämningen i förtexterna (2)
• 2007-12-05 -- Piraterna i Ankeborg (2)
• 2005-08-02 -- Ett fall ur Steve Ropers arkiv (8)

“That was the first I ever heard of shadowed Innsmouth. Any reference to a town not shown on common maps or listed in recent guidebooks would have interested me, and the agent’s odd manner of allusion roused something like real curiosity.”

H.P. Lovecraft, »The Shadow Over Innsmouth«

Över en middag på ett bröllop fick jag berättat för mig hur en i bordssällskapet varit med om något synnerligen fascinerande. Han är fotograf och har som ett specialintresse att fota övergivna flygplan på platser där de absolut inte hör hemma. En kompis till honom hade skickat över Google Maps-koordinater och när han tittade på satellitfotot så var där tät skog med ett gammalt militärplan stående mitt bland träden.

Han skrev ut kartan, hoppade in i bilen och började köra. Efter några timmar blev motorväg till landsväg och landsväg blev till grusväg. Långsamt tyckte han att kartan inte riktigt såg ut som landskapet utanför fönstret och plötsligt kom han runt en kurva där han fick tvärnita. Fast det på kartan var kompakt skog öppnade nu en glänta upp sig. Vägen var avspärrad med ett taggtrådsförsett staket och en grind med videokameror och strålkastare. Det var bara att vända och åka hem.

Jag fick rysningar längs ryggraden när han berättade det, även fast förklaringen är mer naturlig än den Area 51-känsla som historien ger.

Tittar man på det nyktert är det klart att det handlade om någon slags anläggning som målats över med skog på kartan men att man vid maskningen missade flygplanet som säkert stod parkerat en bit från vad det nu var som låg därinne. Men eftersom vi gärna vill se kartor som absoluta representationer av verkligheten så innebär en sådan upplevelse direkt att vi undrar »vad är det som inte stämmer där?«.

Alla som haft en katt hemma vet att det värsta man kan göra mot en katt är att gå in i ett rum och stänga dörren efter sig. De blir knäppa av att inte se vad som händer. Människan fungerar ungefär likadant när det gäller saker som tas bort från kartor.

Det är ett ytterst fungerande dramaturgiskt grepp. Så fort en plats ska mystifieras i litteratur eller film så låter man huvudkaraktären få veta att platsen inte finns på några kartor. »Okej«, tänker läsaren eller tittaren, »vad är det som inte stämmer här?«

Förra veckan rapporterades om spökstaden Skrunda-1 i Lettland, en gammal sovjetisk bebyggelse som övergavs på 90-talet och nu var till salu. På grund av att den var hem för två gigantiska radarstationer under kalla kriget var den inte markerad på några kartor.

Att försäljningen uppmärksammades i media (bland annat av nyhetsbyråerna AP och Reuters med telegram som plockades upp av olika sajter) beror på det förmodat hemliga. Att Sovjetunionen inte hade med några viktiga installationer på kartorna, av förklarliga skäl, förtar inte att det här plötsligt känns som en viktig nyhet. »Vad är det som inte stämmer med Skrunda-1?«

För några år sedan skrev jag här på bloggen om fotografen Trevor Paglen som bygger egna superobjektiv för att från hustak och andra höga höjder kunna fota saker många mil bort, saker som inte är meningen att fotograferas. Han har också skrivit en bok som heter »Blank Spots on the Map: The Dark Geography of the Pentagon’s Secret World«.

Han är katten som står och krafsar på den stängda dörren och vi står strax bakom och vill desperat se vad han ser – bara för att vi inte får se det.

Och förmodligen är det också den lilla kryddan som gör att Lee Mothes projekt om »New Island« känns så spännande.

»New Island« är delvis konst, delvis community, delvis fantasivärld, där Lee ritar kartor, berättar historia och genom sin blogg blåser liv i en fiktiv ö, bortglömd i vår samtid. I flera inlägg berättar han om kontroverserna som omgav ön under det kalla kriget, med sovjetisk ockupation men ständig amerikansk intervention på grund av öns strategiska läge. För att konflikten inte skulle leda till öppet krig var lösningen enkel:

“In a hush-hush agreement, the Soviets allowed the Americans to stay in return for denying the island’s existence! The Yellow island was then deleted from all published maps in both the Soviet-bloc East and the Capitalist West. It became a Blank Spot in the region.”

Öron spetsas. Tankarna börjar rassla. Jag blir nyfiken om att veta mer, oavsett hur imaginär platsen är.

Människan är utrustad för att lägga pussel, att känna igen mönster och dra slutsatser. Det är så vi lär oss prata, det är så bebisen känner igen sina föräldrar. Det är därför alla älskar Dan Brown och det är därför Kabbala är lösningen på allt. Eller som Boards of Canada sa apropå kontroverserna kring deras symboltunga album »Geogaddi«:

“Människan är programmerad att hitta mönster. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på.”

Och det är väl just här skon klämmer. En plats som är bortplockad från kartan driver oss till vansinne eftersom vi inte får information nog för att dekoda den. Då måste vi kompensera bristen på information genom att själva göra klart bilden, och precis som konspirationstyngda bistra män i Montanas vildmark börjar vi med frågan: »Vad är det som inte stämmer?«

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-02-14 -- När brist på information lämnar information (2)
• 2008-03-15 -- Oknytt! (1)
• 2008-01-25 -- Vad får vi inte veta om linje 155? (2)
• 2007-01-23 -- Bowie såg igenom konspirationen! (0)
• 2009-11-13 -- Bakom skrocket döljer sig konspirationen (4)
• 2009-07-20 -- Det var Han (0)
• 2007-07-29 -- Fotografierna som inte ska finnas (0)

Delar av ett par låtar i någon slags festival har LAGTS UT PÅ NÄTET.

Ödeläggelse. Ruiner. Sol som genom disen flämtar förebådande.

Jag kan tycka att det är synd att inte fler tar sig själva på så stort, världsfrånvänt allvar. Jag kan tycka det skulle liva upp om de stora hyperbolerna plockades fram varje gång någon missat memot om att det inte är 1983. Jag kan tycka att det finns något djupt betryggande i ordvalen när de ansvariga ska ställas till svars.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-12-09 -- Textönskning #1: Vi är alla slavar under verktygen (5)
• 2009-03-14 -- Vad säger upphovsrättskramarna om »stölden«? (5)
• 2009-02-22 -- Copyrightindustrins apati (8)
• 2009-02-13 -- En bra story kan alltid berättas igen (19)
• 2009-01-30 -- »Popcirkus« förebådar en ny gyllene popera (6)
• 2009-01-27 -- Ej godtagbar förändring (5)
• 2009-01-14 -- Olika sorters public service (0)

Bilden visar när jag i helgen försökte ta mig från en stuga till en bil. I sneakers, jeans och utan handskar blev jag både dyngsur och frostbiten efter det men jag har inget annat att ha på mig. Jag bor i en storstad, goddamnit, och precis som »Stockholmsnatt konstaterade« i den senaste strippen är läget just nu sådant att man är värd bragdguldet bara man tar sig till jobbet.

När man pulsar där i snöstormen, eller väntar på bussen som aldrig kommer, eller sitter fast på tåget efter tio timmar av Banverket-fail så kan det vara bra att påminna sig om att det kunde vara jävligare. Natten kunde vara mörkare, vinden kallare. Det här är måndagslistan med filmer som är betydligt kallare än vintern 2009/10.

4. »Örnnästet« (»Where Eagles Dare«)

Det starkaste avtrycket som filmatiseringen av Alistair MacLeans naziäventyr lämnar är inte det väloljade manuset eller de lysande rollinsatserna av Richard Burton och Clint Eastwood (matsalsscenen!). Det är känslan av skoningslös vinter. Från det första fallskärmshoppet via pulsandet över bergen till de hissnande klättringsscenerna vid Schloss Adler är den bitande kylan och alpvindarna ständigt närvarande. Tittaren förstår exakt hur bra det känns att komma in till krogvärmen i byn Werfen och få en kanna öl efter att ha kämpat mot bavarisk motvind.

3. »Band of Brothers« (avsnitt 6, »Bastogne«)

Rent tekniskt är det inte en spelfilm men det hindrar inte det sjätte avsnittet av »Band of Brothers« från att hamna på den här listan. För när killarna i Easy Company är inne på tredje veckan i skogen vid Bastogne, nergrävda i sina foxholes, med förfrusna lemmar och köldskadade tår, samtidigt som granaterna när som helst kan börja regna ner och slita dem i stycken… Då inser till och med jag att det inte är en så big deal att gå ner på minilivsen och köpa tandkräm fast det är snöoväder.

2. »Fargo«

Anledningen till att jag ofta uppskattar filmerna av Joel och Ethan Coen är att karaktärerna är så utmejslade. Och att de använder sig av föremål och företeelser som återkommer så ofta och får så stor betydelse i en film att även de kan betraktas som karaktärer (The Massey Prenup i »Intolerable Cruelty«, Anton Chigurhs bultvapen i »No Country For Old Men« eller Sacramento i »The Man Who Wasn’t There«). I »Fargo« var det snön. Visserligen är karaktärerna inte lika eländigt utsatta som Easy Company i Bastogne (ibland klär de sig provocerande tunt, nästan som storstadsbor) men bisterheten är å andra sidan konstant. Rakt igenom dramat blåser snörök över vägen som en påminnelse om det hopplösa, om hur långt bort bättringen faktiskt är.

1. »The Thing«

Slutscenen är en av de bästa som gjorts. Till Ennio Morricones musik, lika kall som det Antarktis där filmen utspelar sig, sätter sig en överlevande i snön utanför den förstörda forskningsstationen. »Vad ska vi göra«, undrar kollegan. »Why don’t we just wait here for a while… See what happens«. Det är den mest ödesmättade repliken som Kurt Russell sagt. För han vet ju, kollegan vet ju och tittaren vet ju att det är över. De klarade en prövning men vid nästa går de under, hur de än gör, för mot minusgraderna har de inget att sätta upp. Genom hela »The Thing« använder John Carpenter rökig andedräkt, uppdragna pälshuvor och ylande polarvind för att slå an tonen och känslan av isolering har aldrig varit större. Ett tappert försök att matcha gjordes av Larry Fessenden i hans »The Last Winter« men förutom snyggt foto blev kargheten aldrig detsamma som i klassikern.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-05-11 -- Måndagslistan: Topp-5 virusfilmer (6)
• 2010-03-08 -- Måndagslistan: Topp-4 remixar av Fred Falke idag (1)
• 2010-02-24 -- Mörk ambient gör kall natt kallare (0)
• 2010-02-01 -- Måndagslistan: Topp-3 repliker som jag, sorgligt nog, aldrig kommer få använda på riktigt (3)
• 2009-12-29 -- Om »Avatar« är framtiden känns framtiden inte så kul (10)
• 2009-12-07 -- Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka (9)
• 2009-11-24 -- Till försvar för »Twilight« och dess underbara fans (1)

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 7/2009)

Under presidentvalskampanjen fick Barack Obama frågan vad han mest såg fram emot när allt var över. Han svarade: »Att få utrymme att tänka«. Det är en önskan som inte är exklusiv för stressade politiker. I en tid där vi alltid är tio minuter sena börjar ett naturligt sökande efter en motreaktion. Gympumpande ersätts av pilates. En Whopper att ta med ersätts av långsamma ekolivsmedel. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en tid där vi måste hitta det lilla utrymmet av andrum mellan beordrad övertid och släktmiddagar för att inte bli galna. Jag har hittat det i Pan-American.

I över tio år har den amerikanske musikern och producenten Mark Nelson släppt album som inte har bråttom någonstans, album vars elektroniska ljudlandskap och ensamt ekande gitarrer öppnar upp plats för att just tänka. Att hans musikaliska uttryck består av lugnet betyder däremot inte att han själv har fler än 24 timmar på dygnet.

– Den bästa tiden för mig att göra musik är när jag har tid. Jag har tvingats bli ganska bra på att ha tålamod, suckar han och berättar om hur han sitter på tåg och lunchrestauranger och tänker ut melodier och ljud som han försöker minnas tills nästa gång han sitter ostörd med en dator, gitarr och lite tid.

– När jag spelar in är det som ett pussel som väldigt, väldigt långsamt läggs färdigt. Jag måste se det så, annars skulle jag inte kunna fortsätta.

På en stimmig lägenhetsfest för några år sedan. Jag hamnade i en diskussion om musik. Med stora ord hyllade jag Pan-American. Ingen i sällskapet hade hört det och när jag ombads att beskriva hur musiken låter så tystnade jag. Medan en electro-banger pumpade i högtalarna fumlade jag efter orden. Sedan sa jag osäkert: »Som en puls, ungefär«.

Just då och där kan det ha varit det sämsta försök jag någonsin gjort i att övertyga. Om jag varit en säljare med provisionsbaserad lön hade jag fått sälja lägenheten. Så kändes det. Men ju längre tid som har förflutit sedan dess, ju mer misstänker jag att jag aldrig har satt fingret så exakt på något varken före eller efter. »Som en puls, ungefär«.

Repetition. Monotoni. Lågfrekventa ljud. När Mark Nelson började komponera som Pan-American var hans mål att »ta bort klichéerna« och använda det som blev kvar. De slamrande trummorna tystnade och ersattes av ljud som han spelade in under långa promenader med sin hund längs järnvägsspåren i Chicago. Gitarrerna behandlades med effekter och under allting la han en djup, knappt hörbar, bas.

– Jag gillar inte renhet, säger Mark. Ambient musik ger för ofta känslan av att man stirrar ner i marken så jag vill alltid ha något som är aningen störande. Jag vill ha in mänskliga, oförutsägbara och kanske lite irriterande ljud.

Sedan debuten 1998 till »White Bird Release« 2009 har Nelson på varje skiva tagit musiken ett litet steg i en ny riktning, utan att förlora den lätt skeva midnattsstämningen som kommit att känneteckna honom.

- Den centrala stämningen tror jag inte har att göra med vilka instrument, vilket tempo eller vilken tonart som används. Jag arbetar mycket med att hitta kontext för mina album och är också väldigt noga med vilka ljud jag använder, men omedvetet förlorar jag heller aldrig Pan-Americans känsla. Jag antar att det är min personliga signatur som lyser igenom, säger han.

I början av 90-talet släppte trion Labradford debutalbumet »Prazision«. Mark Nelson spelade gitarr i bandet som till skillnad från den grungevåg som svepte över USA arbetade med drones och stämningsbyggande. Inför Pan-Americans självbetitlade debut 1998 hade Nelson inte bandkonstellationen att falla tillbaka på. Han satt själv med en dator och hittade där sin egen stil i de dub-drivna ljudlandskapen.

Jag upptäckte honom på andra albumet, »360 Business/360 Bypass« från 1999, ett apokalyptiskt album som gästades av Rob Mazurek på kornett. Mellan hans bleckblåsimprovisation och Nelsons ljudlandskap kom Pan-American att bli något väldigt personligt för mig. Det känns som att jag kapat hans musik och gjort den till min egen, en känsla som Mark inte protesterar mot när jag försöker beskriva.

- Jag har alltid sett det som att lyssnaren ansvarar för ungefär hälften av jobbet när det kommer till att uppskatta mina skivor. Jag kan bara skriva låtarna och ge dem till dig, vad du gör med dem är det som ger dem betydelse.

På grund av detta kan man säga att Pan-Americans musik har fått samma egenskap som en svårtolkad dikt eller bara ett ovanligt knepigt avsnitt av tv-serien »Lost«: Vid en snabb anblick så säger den ingenting, men om man ger det tid så kan det bli det viktigaste som finns. En koncentrerad lyssning avslöjar lager för lager, nyans för nyans.

– Man får nog inte ut särskilt mycket av min musik efter en snabb lyssning men jag menar inte att det jag gör på något sätt skulle vara »bättre« än något som du kan ta till dig på en gång, säger Mark lika tystlåtet som hans musik är.

- Paul McCartney sa en gång att han skriver sina låtar så att det ska gå att sjunga med andra gången refrängen kommer. Det är en ganska imponerande egenskap men det är inte det jag letar efter i min musik.

I detta nu när jag skriver på texten lyssnar jag på »Wing« från albumet »Quiet City«. Den har stått på i över en timme, för jag hade spelaren oavsiktligt inställd på att den skulle repetera spåret. Jag märkte inte ens att det var samma låt – och i det här fallet är det något väldigt positivt. Med Pan-American stannar tiden. Jag luftar tanken om samhällets tempo kan leda till att intresset för den sortens musik som Nelson gör ökar. Han är inte säker.

– Visst måste det komma någon slags motreaktion, men samtidigt tror jag att människor som är stressade också är mer benägna att luta sig tillbaka mot något de redan känner till. Det krävs betydligt större ansträngning för att omge sig själv med lite än med mer.

Medan jag gjorde i ordning det här inlägget återupptäckte jag spåret »Renzo« från tolvan med samma namn (2002). Elva minuters hypnos. Ladda ner

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-12-20 -- Pan-American försvårar mitt resonemang (0)
• 2005-06-20 -- Försommar (atmosfärer och ljudspår) (2)
• 2010-02-24 -- Mörk ambient gör kall natt kallare (0)
• 2010-02-02 -- Hos Robert Ashley tappar orden betydelse (0)
• 2009-08-31 -- När mörkret vilar alldeles inpå (0)
• 2009-06-25 -- Under ytan finns »An Imaginary Country« (0)
• 2009-06-05 -- Alexander Rybak på Fylkingen 2011 (0)

Det började för ungefär ett år sedan. Bloggen började bli slöare, och slöare, och slöare. Och det drabbade inte bara dem som besöker den på webben för ibland gick det inte att ladda bilder till rss-flöden och liknande.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började inaktivera plugins, ta bort flöden och laborera. Eftersom bloggtemat är klåfingrigt ihophackat från delar av andra teman av mig själv så misstänkte jag att det var bristen av optimering på det som var problemet.

Men…

Så läste jag härom dagen en guide till hur man snabbar upp sitt Wordpress. Och ögonen föll på punkten om att gamla plugins kan lämna en massa skräp kvar i databasen som gör hela sajten slö.

Jag lyckades hitta fram till där man kollar det på webhotellet och… Det fanns över 700 megabyte av data från en statistikplugin som legat i bakgrunden och samlat in trafikinformation sedan begynnelsen. Tjenare. Jag raderade allt och nu: Glädjen. Lyckan. Friden.

Äntligen går det som det ska. Som man vill att det ska göra. Smidigt.

Och lättnaden jag känner av det får mig att inse att det är hög tid att radera gränsen mellan vad som är »internet« och »på riktigt« en gång för alla. Det här är ju mitt hem. Att få det i ordning känns lika bra som när man har möblerat om i lägenheten i den fysiska världen, eller när man äntligen får ändan ur vagnen och går ner med några stora lådor skräp till återvinningen (alternativt tjyvslänger i vanliga soporna).

Det här är ett inlägg helt utan mening. Jag ville bara njuta av att posta på en blogg som inte står och tuggar i en minut när jag klickar »Publicera«.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-02-09 -- BASS förblir BASS (0)
• 2010-02-03 -- Namnbyte, bu eller bä? (1)
• 2009-12-25 -- De mest lästa inläggen på bloggen 2009 (0)
• 2009-08-23 -- Programförklaring (2)
• 2009-03-17 -- Karaktärsmordet (6)
• 2009-02-09 -- Hur känns det här då? (1)
• 2008-04-16 -- Grattis bloggen! (13)

Jag läser på Politikerbloggen att en motion inför Vänsterpartiets kongress föreslår att inrikesflyg ska förbjudas söder om Sundsvall. För att kompensera ska det satsas på forskning och produktion av luftskepp.

Spontant: ÄNTLIGEN!

Det är få saker som förknippas så tätt med nazismen som luftskeppet. Någonstans efter blanka stövlar, svarta uniformer och godståg kommer luftskeppet på listan över saker som symboliserar ondskan. Men till skillnad från de förstnämnda vedervärdigheterna är zeppelinarens guilt by association helt oförtjänt.

Ett populärt tema i alternate history-romaner är att Tyskland vann andra världskriget och jag tror inte att det finns en enda av dessa där luftskepp inte har en framskjuten position.

På många sätt är det märkligt, för det var ju tyska vetenskapsmän från tredje riket som tog fram jetmotorerna som på 50-talet skulle få oss att susa över Atlanten. De byggde också V-2-raketerna vars teknik så småningom tog oss till månen. En alternativ historieskrivning där Tyskland vinner kriget borde snarare innehålla tekniskt djärva transportmedel.

Samtidigt har jag förståelse för att det blivit så.

Under första världskriget använde Kaisern sina luftskepp för att bomba England. Åsynen av dem blev förenad med död och förödelse. Att det sedan efter andra världskriget inte var så sexigt med en farkost döpt efter tyska militären/greven/uppfinnaren Ferdinand von Zeppelin är fullt begripligt. Den skräckinjagande synen av dem torde också vara rätt jobbig för bombtrötta medborgare i slutet av 40-talet.

Luftskeppet som fenomen överlevde aldrig den PR-katastrof som gick hand i hand med Hindenburg-katastrofen i New Jersey i maj 1937. Inte bara 36 passagerare dog i infernot men också drömmen om heliumjättar som tyst stävar över sovande städer.

Att systerskeppet Graf Zeppelin under nio år hade korsat Atlanten 144 gånger och 1929 flugit non-stop mellan Los Angeles och Tokyo utan incidenter glömdes lätt bort vid åsynen av en farkost som på sekunder förvandlades till ett brinnande eldklot.

Hur som helst.

Var befinner vi oss idag?

När det gäller flygplan kom vi aldrig längre än till Concorde. Ridån gick ner. De fantastiska plan som närmast liknade rymdraketer, de som skulle ta oss nästan till viktlöshet och sen tillbaka igen för supersnabb transport mellan världsdelarna, byggdes aldrig. Vi fick aldrig några hover cars. Vi lever i en värld där turboprops lackas om vartannat år allt efter att flygbolag går under.

Så jag säger igen: ÄNTLIGEN!

Luftskeppen förtjänar en renässans. De förtjänar att få resning för all skit de fått ta och som det mäktiga färdmedel de är, och inte bara förekomma i vår samtid som biroller i »Sky Captain and the World of Tomorrow«, som verktyg för polisövervakning eller som reklampelare.

Med luftskeppens mörka historia är det signifikant att det är just Vänsterpartiet som sjunger lov till the nazi vessel of choice. Jag ser det som en handutsträckning, att det är dags att lämna det gamla bakom. Om närmandet kommit från längst ut på högerkanten hade det här lämnat en mycket besk eftersmak men nu signalerar det istället optimism.

USA, Sydafrika och Ryssland har redan långt framgången forskning på moderna luftskepp. Även om jag är rädd att de är aerodynamiska, slicka, vita saker istället för de vansinniga steampunk-monster man vill ha så är det ett första steg i rätt riktning. Det estetiska får vi ta senare.

Sverige bör sålla sig till skaran som återuppbygger det förlorade arvet. Och vad är en bättre början än ett förbud mot flygtrafik? Och varför ska vi begränsa oss till inrikestrafiken söder om Sundsvall? Visioner, mina damer och herrar, visioner!

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-03-07 -- En sista skål om luftskepp (0)
• 2010-03-06 -- Trendspaning (0)
• 2009-09-01 -- Arkivbild: Prins Inkognito (3)
• 2009-01-10 -- Ångdrivna bomber (4)
• 2008-05-06 -- Det var hans fel (2)
• 2008-04-02 -- Vyssan lull (2)
• 2008-03-19 -- Misc, vecka 12 (2)

Med vinter-OS kommer såklart en del huvudbry. Jag kliade mig i skägget när jag såg att funktionären som sätter igång skridskoloppen inte har en startpistol utan något som ser ut som ett handburet strålvapen. Som dessutom blixtrar till när han skjuter igång starten.

Den är inte bara knepigt futuristisk men också lite för lik laserpistolerna ur originalserien »V« för att jag skulle känna mig helt bekväm.

Så jag var tvungen att ta reda på fakta och det gör man bäst med hjälp av en riktig expert, i det här fallet Kenth Borgström som kommenterar OS-skridsko på Eurosport.

Han berättade att riktiga startpistoler smäller för högt inomhus så man använder den där som ger ifrån sig ett artificiellt skott. Och blixten är till för att den manuella tidtagningen (som är backup till den elektroniska) ska startas i rätt ögonblick.

Med riktiga startpistoler trycker man igång när röken kommer ur pipan eftersom ljudet tar lång tid att färdas från startern till tidtagningsbåset. Blixten är alltså ett substitut för puffen.

Så. Ett vardagsmysterium löst. So many to go.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-01-14 -- »Avatar«-besökare inser deras egen betydelselöshet (4)
• 2009-12-29 -- Om »Avatar« är framtiden känns framtiden inte så kul (10)
• 2009-11-09 -- Måndagslistan: Topp-4 svenska städer med scifi-potential (12)
• 2009-06-29 -- Den skriptade dokusåpan kan aldrig bli bra (3)
• 2009-04-27 -- Science fiction-måndag (0)
• 2009-01-10 -- Ångdrivna bomber (4)
• 2008-04-12 -- Ännu mer panikfilm (användargenererat innehåll) (0)

I »Den sista cigaretten« gör Klas Östergren via sitt berättarjag upp med alla författare som använder drömmar för att ta handlingen framåt. Attacken riktas mot att de drömmarna alltid förmedlar något viktigt till protagonisterna som når någon slags insikt efter dem.

“Ända sedan tidiga läsupplevelser i barndomen hade jag irriterat mig på historier där drömmar återgavs. Jag brukade bläddra förbi dem, eftersom jag uppfattade greppet som fusk, alldeles onödigt fusk dessutom, eftersom allting var påhittat ändå.”

Naturligtvis återberättar Östergrens författarjag sedan en dröm som tar handlingen vidare.

Jag håller helt med om drömmar i berättelser, i alla fall om de inte handlar just om drömmar. Det greppet dog ungefär när Bobby i »Dallas« vaknade upp från sin. Men det är ju egentligen inget nytt.

Ett berättargrepp som jag däremot börjat störa mig mer och mer på för varje film jag ser och bok jag läser är den förnuftiga sidekicken. Denna arketypiska karaktär har alltid goda råd när hjälten har kört fast, kommer med kloka råd och knuffar honom eller henne i rätt riktning.

Jag tänker inte främst på Manic Pixie Dream Girls, även om de kan sorteras in i den här svadan, utan på de som är ännu klokare, ännu mer användbara för att bena ut knepiga intriger som författaren själv har kört fast i. De kommer med sina små vägvisare, »har du tänkt på det här?«, och hovrar snett bakom huvudpersonen med orubblig begåvning.

Deras existens är ungefär som när man kört fast i ett datorspel och tvingas till förnedringen att googla fram en walk-through: Klart man tagit sig förbi hindret förr eller senare ändå, men just då och där orkar man inte och vill vidare.

På ett sätt är mitt förakt mot dem ogrundat. Oavsett vad vi tar oss för här i livet står vi sällan helt ensamma. Såväl i arbetsprojekt som i privatliv mår man bra av att få tips av någon som inte står det man pysslar med så nära.

Faktum är ju att lektörens nogsamma granskning av författarens manus med efterföljande redigeringskrav är ungefär detsamma som när den förnuftiga sidekicken föreslår att berättelsens protagonist, full av känslor och irrationella instinkter inför det han eller hon ska göra, borde pröva det ena eller andra.

Den förnuftiga sidekicken finns överallt i verkliga livet. När jag bad dig som läsare att rösta om bloggen borde byta namn så gör jag det ju av anledningen att jag själv inte har rätt perspektiv och vill ha en indikation som inte är grundad i mitt eget huvud. Det är ju samma funktion, fast med färre livsavgörande konsekvenser än vad som brukar stå på spel i litteraturen.

Så varför tycker jag att den rollen är så tröttsam när den är fiktiv? Är den över huvud taget något att bry sig om? Vad tycker du?

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-08-17 -- Pseudonymkritikerna missar att sanningen är ointressant (4)
• 2009-12-02 -- Vem börjar publicera kortromanen som får stå för sig själv? (4)
• 2009-08-08 -- UNA-bombaren och John Ajvide Lindqvist kan avslöjas på samma sätt (6)
• 2009-06-23 -- Även (fin)kulturen måste börja tagga sig (6)
• 2009-06-16 -- Hållbarhet: Varför popmusiken aldrig kom in på kultursidorna (10)
• 2009-03-19 -- Söta vampyrer och saftiga vener (4)
• 2009-01-30 -- »Popcirkus« förebådar en ny gyllene popera (6)

I Throw Me Aways intervju med Chris Keating från Yeasayer nämner han Vangelis som en av influenserna för deras nya album »Odd Blood«:

“Ja, jag lyssnar en del på honom, framför allt filmmusiken han har gjort. [...] ‘Blade Runner’ framför allt. Det speciella bildspråket och den ganska märkliga futuristiska synthmusiken gjorde verkligen ett intryck på mig när jag var liten.”

Det var samma sak för mig. Jag sprang till den lokala videohandeln i Midsommarkransen där jag växte upp och hyrde »Blade Runner« och »Mutiny On The Bounty« för 9 kronor per tre dygn och hade filmerna på i bakgrunden medan jag satt och pysslade med saker och ting.

Så småningom spelade jag av ljudet från dem till kassett och hade hemma i stereon eller i min Walkman. Framförallt för musikens skull. Det fanns nämligen inga soundtracks släppta då.

Att Chris Keating nu lyfter upp Vangelis tidiga filmmusik föranleder såklart ett litet urval. Att bara släppa hans namn sådär är fullkomligt livsfarligt eftersom den grekiska kompositören är ett vandrande minfält. Försöker man utforska så kan man gå bort sig duktigt eftersom delar av herrns samlade katalog är minst sagt tveksamma.

Det absolut bästa kommer från fyra soundtracks från början av åttiotalet, när Vangelis satt med en arsenal av analogsyntar och försökte låta som en symfoniorkester. Det händer något i mötet mellan analogsyntetiska stråkar och hans ambitioner, något som senare går förlorat när han börjar orkestrera på riktigt.

Filmerna »Antarctica«, »Chariots of Fire«, »Blade Runner« och »Mutiny On The Bounty« bjuder på ett antal stunder som förtjänar att uppmärksammas. Därför har jag samlat det bästa därifrån i en Spotify-playlist:

Vangelis 1981-84

Spotifys begränsningar gör dock att den inte har dubbelalbumet med hela »Mutiny On The Bounty«-soundtracket (en begränsad promoutgivning) och inte heller det privata urval av »Blade Runner«-spår som föregick det officiella släppet. Även om det finns en del godbitar där med får det här dock ses som en godtagbar essens.

Speltiden på playlisten är bara lite över en timme, men helt ärligt… Så mycket mer tidig filmmusik-Vangelis klarar man inte av innan man bryter ihop och dör.

Som bonus till spåren från 81-84 slängde jag också med avslutningseposet från »1492: Conquest of Paradise«, för det passar bra tematiskt ihop med de andra.

Den roligaste trivian från playlisten är naturligtvis »Memories of Green« vars pianomelodi Kent lånade till »Blade Runner«-temalåten »OWC«.

Utforskning av Vangelis utanför dessa album sker på egen risk.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-12-20 -- Julmusik för jultrötta (2)
• 2009-12-10 -- Textönskning #2: Historien som redan är berättad (3)
• 2009-09-02 -- Ute och far – men lämnar mixen hemma (0)
• 2009-03-18 -- Vårtecken och mix (5)
• 2009-03-03 -- I väntan på den svartklädda mannen (0)
• 2008-06-05 -- Där svaret finns (2)
• 2007-07-09 -- Helt knäckt av Great Destroyer (7)

På en blogg i februari 2010 sa en quickpoll att det var en halvtaskig idé att byta namn från »Beneath a Steel Sky« till »monotoni«. Så det här är och förblir BASS.

Kanske relaterade inlägg:

• 2010-02-18 -- Lättnaden och lyckan av ett fungerande hem (0)
• 2010-02-03 -- Namnbyte, bu eller bä? (1)
• 2009-12-25 -- De mest lästa inläggen på bloggen 2009 (0)
• 2009-08-23 -- Programförklaring (2)
• 2009-03-17 -- Karaktärsmordet (6)
• 2009-02-09 -- Hur känns det här då? (1)
• 2008-04-16 -- Grattis bloggen! (13)

2003. Hiphop-klubben Blaze ordnade gruppvisning av »Terminator 3« på Heron City.

På väg tillbaka till tunnelbanan i Skärholmen hamnade jag i en diskussion med Johanna Koljonen om huruvida tidsresorna i trean verkligen var förenliga med hur de behandlats i de tidigare filmerna. Jag minns inte vad problemet var eller ens vilka ståndpunkter vi hade, men jag minns diskussionen eftersom det bara är med verkligt bra personer som man kan hamna i den sortens polemik med.

Det var första och hittills sista gången jag träffade Johanna och jag hade förmodligen inte kommit att tänka mer på det om det inte vore för att jag hörde att hon ledde ett program i P3 där Fredrik Strage och Teresa Axner diskuterat reboots ungefär hur länge som helst. Och sånt gillar jag ju.

Jag laddade ner och lyssnade på det avsnittet av »P3 Kultur« och sen var jag fast. Det är ett fullständigt lysande koncept. Reboots, nördfeminism, trolljakt och lite för ingående debatter om Spidermans flickvänner… Jag tror inte det kan bli mycket bättre. Det är som att få en timma i veckan av den där tidsresediskussionen.

Jag lyfter på hatten åt Johanna, Märta Myrstener, Tommie Jönsson, Roger Wilson och de andra. Fortsätt gärna för alltid.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-12-28 -- Tävling i radioreportage (2)
• 2009-11-24 -- Till försvar för »Twilight« och dess underbara fans (1)
• 2009-06-11 -- En miljarrrd sommarpratare (12)
• 2009-03-04 -- Tetrisfilten (4)
• 2009-02-08 -- Konst att dö av (0)
• 2009-01-10 -- Ångdrivna bomber (4)
• 2006-09-21 -- Nostalgia FM (10)

Det reaktionära lov av hemmafrun som Sternberg sjöng erbjöd mängder av citerbara nuggets, såväl för uppdaterande av egen status som i kommenterande av andras. Så klart att det öppnade dörren för missförstånd och framtvingade förklaringar.

På många sätt var det en perfekt storm. Citerandet av Sternberg var…

1. …uttryckande av ett budskap som är extremt korkat för alla med en människosyn modernare än 1914
2. …refererande till en artikel som inte alla hade läst
3. …kanske viktigast av allt: ironiskt, vilket är svårt att få fram i skrift om man inte känner personen som skriver.

Således dröjde det inte länge innan en manlig twittervän som ironiskt plockat en svada ur sitt sammanhang blev ifrågasatt, inte av personen det var riktat till utan av en follower som undrade vad fan det var frågan om egentligen.

Jag satt förnöjt och konstaterade att den franska poeten Alcanter de Brahm hade så rätt när han introducerade ironitecknet för skriven text.

Hur mycket folk än avskyr smileys och OMFG-uttryck så finns de där av en anledning: Det skrivna språket är inte så bra på att hantera extralingvistiska egenskaper i den sorts dialog som förs på de digitala, sociala nätverken. I vissa fall kan det leda till bra saker. Talfel, knäppa dialekter och mottagarens fördomar om exempelvis hudfärg behöver inte förminska den som försöker komma till tals. I de flesta avseenden tappar dock dialogen en mycket viktig dimension.

Hur vi säger något är ju lika viktigt som vad vi säger.

Inspirerad av missförstånden som skedde efter Sternbergs artikel tänkte jag att det var dags att börja jobba med ironitecknet. Det spegelvända, lätt upphöjda frågetecknet. Jag är fortfarande helt inställd på att cementera det som vedertaget begrepp, för där Alcanter de Brahm bara gjorde det som en arty poesigrej så finns ju idag, här och nu, faktiskt ett reellt behov av det.

Det har börjat med blandad framgång.

Jag kommer att fortsätta försöka jobba in ironitecknet på Twitter. Nu undrar jag bara hur i helvete man får fram det genom en tangentbordskombination. Att klippa och klistra känns inte hållbart i längden.

Kanske relaterade inlägg:

• 2009-10-13 -- Utropstecknet går semikolonets väg (4)
• 2009-08-08 -- UNA-bombaren och John Ajvide Lindqvist kan avslöjas på samma sätt (6)
• 2009-01-13 -- Rastlös väntan på mikrodramat (5)
• 2006-08-11 -- Klassiska kommateringar, del 1 (0)
• 2009-09-29 -- Den lågmälda, knivskarpa kritiken (3)
• 2009-09-23 -- En tumregel för digital information: Radera och glöm (5)
• 2009-09-05 -- Inget negativt i »homosexuell« enligt domare (2)