Beneath a Steel Sky

Den tyngdlösa technon

Billy — Thu, 02 Sep 2010 10:51:43 +0000

Jag har länge funderat på vad man bör kalla den tyngdlösa technon. »Kosmonautmusik«? »Aerialica«? »Exospherish«? Frågan kvarstår och väntar på ett svar. Just idag är min favorit i genren:

Booka Shade – »Teenage Spaceman (Sei A Synth remix)«

Kanske relaterade inlägg:

2010-08-23 -- A mote of dust suspended in a sunbeam (0)
2010-05-18 -- Månlandarmixen (2)
2010-04-26 -- A morning filled with 400 billion suns (3)
2009-01-29 -- The minimalost (2)
2007-12-29 -- En värdig vinnare 2007 (6)
2005-09-13 -- Richie Hawtin och Det Slutgiltiga Collaget (2)

Piratbyrån ute på illdåd

Billy — Tue, 31 Aug 2010 20:49:26 +0000

Personen på bilden heter Natasha Petrovna och är en skarp hacker som ställer till med otyg i senaste avsnittet (s01e07) av USA Networks spionserie »Covert Affairs«. När de kör en background på henne visar det sig att hon är…

…born and raised in Saint Petersburg, graduate degree in computer security from Lomonsow University, now a member of the Swedish founded Pirate Bureau.

Men… men… Jag trodde de hade lagt ner?

Kanske relaterade inlägg:

2010-08-25 -- En skådespelares svåraste roll (0)
2010-03-22 -- TV-serien som förstörde det enkla filmberättandet (5)
2009-08-19 -- Även en bra tv-serie kan vara mysig – eller tvärtom (2)
2009-08-10 -- Scenen som gjorde Miami Vice oförglömligt (4)
2009-08-07 -- Bekvämlighetens välsignelse och fälla (a.k.a. semester) (0)
2008-07-08 -- Varför TV är okej som personlig upplevelse (1)
2008-01-09 -- Hoppsan x 3 (0)

Höstpremiär för Obiter Dictum

Billy — Fri, 27 Aug 2010 03:00:11 +0000

Efter ett sommaruppehåll som har känts som evighetslångt är det idag premiär för höstsäsongen av podcasten Obiter Dictum. Vi reder ut rummets och arkitekturens roll i »Inception« och andra Christopher Nolan-filmer samt gör en popkulturell recap av sommaren.

Klicka här för att prenumerera i iTunes.
Klicka här för RSS-feeden.

Kanske relaterade inlägg:

2010-06-04 -- »See you in another life, brother« (0)
2010-03-26 -- Ny fredag, nytt avsnitt (1)
2010-03-19 -- Premiär för podcasten Obiter Dictum (2)
2010-06-07 -- Måndagslistan: Topp-4 podcasts (11)
2010-04-23 -- Podcast fläckad av vulkanaskan (0)
2010-04-16 -- Två hundra Basshunters i veckans podcast (0)
2009-10-16 -- Dricker som tokiga kvinnor (2)

En skådespelares svåraste roll

Billy — Wed, 25 Aug 2010 08:03:32 +0000

Någon berättade en gång för mig att den svåraste rollen en skådespelare kan ha är att spela en dålig skådespelare. Jag betvivlar det inte, men frågan är om inte en ännu jobbigare roll är att vara en skicklig skådespelare som ska spela en helt färglös karaktär?

När »Fringe« hade premiär som ett hypat J.J. Abrams-projekt så var jag oerhört besviken på castingen för rollen som Olivia Dunham. Jag tyckte att Anna Torv var så otroligt färglös där hon gick runt med sin bekymrade min.

Förutom när hon lekte med sin systerdotter var pannan alltid i djupa veck och hennes trista FBI-standardkostym hjälpte knappast till att lyfta intrycket. »Kunde de inte hittat någon bättre«, suckade jag.

Spola fram sådär tjugo avsnitt. Dunhams mörka historia börjar krypa till ytan, både för tittarna och i hennes eget minne. Plötsligt är det självklart varför hon bara skiftar i mörk gråskala. Jag inser att alla andra karaktärsdrag än lätt apatisk oro hade varit en lögn för hennes karaktär.

Spola fram ungefär lika många avsnitt till. Den alternativa Dunham är hur tuff som helst. I skinnjacka, bestämd, tar ingen skit och heller inte några fångar. Kick ass. Jag ser med förtjusning fram emot hur den kommande säsongen (premiär 23 september) kommer att utveckla sig med henne med i leken.

Och jag kan inte sluta fundera: Hur svårt måste det inte ha varit för Anna Torv, som ändå inte är en särskilt välkänd skådespelare, att porträttera den bleka Olivia Dunham så länge, och att inför sådana som mig därmed framstå som kass bara för att hennes karaktär råkade bära på ett ton demoner?

Det är flärdfulla karaktärgestaltningar som Glenn Closes Patty Hewes i »Damages« som vinner priser, men frågan är, återigen, om det inte är det lågmälda som egentligen borde hyllas.

Kanske relaterade inlägg:

2009-08-10 -- Scenen som gjorde Miami Vice oförglömligt (4)
2010-08-31 -- Piratbyrån ute på illdåd (1)
2010-04-23 -- Skillnad eller likhet mellan rödskjortor i Star Trek och Thailand? (0)
2010-04-05 -- Nu är luftskeppen överallt (2)
2010-03-22 -- TV-serien som förstörde det enkla filmberättandet (5)
2010-02-11 -- Varför är den förnuftiga sidekicken så tröttsam? (3)
2009-08-19 -- Även en bra tv-serie kan vara mysig – eller tvärtom (2)

Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan?

Billy — Tue, 24 Aug 2010 09:30:03 +0000

Tänk att det är 80000 år fram i tiden. Vår civilisation har försvunnit, ett par istider har passerat och ett gäng glada utforskare i renässansdräkter hittar en låda du lämnade efter dig. Här är utmaningen: De får absolut inte öppna lådan.

Hur förbereder du dig för att vara säker på att de inte gör det? Det låter som ett lustigt, abstrakt tankeexperiment men för Svensk Kärnbränslehantering (SKB) som håller på och planerar för slutförvaret av använt kärnbränsle djupt i berget under Forsmark är det ett verkligt problem.

»Metoden med att förvara det i kopparkapslar nere i bergrummet är säker. Det ska inte kunna komma ut något i naturen av sig själv. Däremot måste vi fundera på hur vi kan skrämma borta framtida äventyrare som har hört av sina förfäder att det finns något i berget som de inte får röra och beger sig ut på skattjakt. Det är långt ifrån en enkel fråga och det lär dröja innan vi hittar en lösning«, berättar Erik Setzman, chef över enheten för miljökonsekvensbeskrivning på SKB.

»Hur svårt kan det vara«, tänker du nu. »Sätt upp en skylt.« Men för att förstå utmaningen Setzman står inför måste man förstå de unika tidsperspektiven. I mitt jobb som skribent tänker jag framåt till nästa deadline. På vanliga arbetsplatser planeras i bästa fall för det kommande kvartalet. För Erik och SKB krävs något bättre framförhållning.

»Vi arbetar med väldigt speciella tidsperspektiv. Vi har forskat i trettio år för att hitta en säker metod. Vi planerar att vara i drift en bit in på 2020-talet och verksamheten kommer pågå till 2070. Sedan följer 10-15 år av avveckling så mot slutet av århundradet måste vi ha en detaljerad plan för hur informationen ska bevaras«, berättar han.

När anläggningen försluts ska den förbli plomberad länge. Efter 100000 år har materialet nått samma nivå av strålning som uran har när det bryts naturligt men det blir helt ofarligt långt senare än så. För urberget, som är flera miljarder år gammalt, är den tiden bara ett ögonblick men för människan är det en oändlighet.

Vår civilisation kommer förmodligen vara borta. En ny kan ha uppstått och försvunnit också den. Även om materialet ligger säkert i bergrummen så är det lätt att fantisera om en nyfiken nymedeltidsmänniska som får för sig att utforska. Hur kommunicerar man till honom eller henne att inte vara där och kladda?

»Det finns lerkrukor från Mesopotamien ett par tusen år f.kr. vars inskriptioner experterna kan tyda. De äldre exemplen är grottmålningar som är upp till 50000 år gamla men de är betydligt svårare att tolka. Det finns många frågetecken kring hur man får informationen att finnas kvar fysiskt och hur man får den att vara förståelig«, säger Setzman.

Ett slutförvar som ligger begravt i berget är inget som primitiva människor kan springa på av en slump. Därför är skyltning eller markering av området bara en sida av myntet och heller inte den högst prioriterade. Viktigast för SKB just nu är att ta fram planer för hur ett arkiv med information och teknisk dokumentation ska kunna bestå under årtusendena.

»Vi måste förmedla vår kunskap och hitta rutiner för att arkivet från generation till generation kan uppdateras språkligt så att det går att förstå. Ett exempel på att det går att göra under åtminstone tusen år är Vatikanens arkiv. Nästa fråga blir då var arkivet ska finnas, för att ha det centralt i exempelvis Riksarkivet går inte eftersom vi inte vet om nationen Sverige kommer att finnas kvar«, berättar han.

Jag förstår att en omfattande dokumentation är en nykter och seriös lösning, men kan inte hjälpa att återkomma till den fysiska märkningen på själva anläggningen. Jag tänker på pyramiderna i Egypten, där exalterade upptäcksresanden promenerade in och bara log åt varningarna om förbannelser. Hur kan man övervinna människans inneboende nyfikenhet?

»I USA har de haft mer eller mindre fantasifulla förslag om monument med dödskallar och markeringar i marken men det är ett tveeggat svärd att skylta för ambitiöst«, menar Setzman.
»För mycket information kan väcka onödigt intresse och starta en skattjakt med drömmar om El Dorado, men samtidigt går det inte att försöka sopa under mattan vad som finns där. Vår uppfattning är att man inte ska försöka dölja det utan bidra till att informationen sparas och förmedlas till kommande generationer. Förutsättningarna för oss är lite speciella eftersom vi kommer gå igenom ett antal istider innan bränslets farlighet har gått ner så stora monument är inget som går att göra här.«

Ett slutförvar av typen som planeras i Forsmark finns ingen annanstans i världen. Andra länder förvarar sitt använda kärnbränsle i magasinsbyggnader och betongkasuner ovan mark som de räknar med att de kan fortsätta övervaka så någon färdig lösning finns inte.

Det kan verka som en omöjlig uppgift som Erik Setzman och hans efterträdare och dennes efterträdare och dennes efterträdare har framför sig innan slutet av århundradet närmar sig. Varesig vi har ett högteknologiskt samhälle eller är tillbaka på stenåldern säger science fiction-fantasten i mig att killarna och tjejerna som promenerar omkring i Uppland om 80000 år inte kommer förstå ett dyft när de av någon anledning gräver ett djupt hål och hittar bergrummet.

Men Setzman säger att det är osannolikt att detta händer någon annanstans än i inledningen till en postapokalyptisk roman.

»Även om information är en viktig fråga så är det i slutändan så att allt i projektet bygger på isolering. Det ska kunna gå miljoner år utan att något inträffar. Även om kunskapen skulle gå förlorad är risken för oavsiktliga intrång väldigt liten. Vi har undivikit områden där det finns malm eller annat i marken som framtida människor skulle få för sig att exploatera och det är den starkaste garantin för att det här ska bli säkert«, avslutar han.

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 4/2010)

Kanske relaterade inlägg:

2007-09-20 -- Samtidigt, djupt nere i ett berg… (18)
2007-03-15 -- Fem år för panikskylten (5)
2009-12-07 -- Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka (9)
2009-06-25 -- Under ytan finns »An Imaginary Country« (0)
2009-06-23 -- Även (fin)kulturen måste börja tagga sig (6)
2007-10-10 -- Ännu mer om bergrum (2)
2005-10-25 -- Allas våra bäst före-datum är nära (0)

Tidsmarkör 2005

Billy — Mon, 23 Aug 2010 10:16:35 +0000

När jag googlade efter en helt annan grej hittade jag en sida med foton från John Airaksinens och Eric Schüldts klubb »Kilotin«. Jag kollade bilderna från kvällen i november 2005 när jag hade nöjet att gästa med en slags DJ/live-set. Och bildtexten till fotot här var ganska kul att läsa:

“01.00 Mr. Suitcase går upp på scenen, sätter på ‘Tell No One About Tonight’-sången över Cosmic Gates ‘I Feel Wonderful’…”

Hade helt glömt bort detta. Kan det bli en tydligare tidsmarkör för 2005 än så? Indiesång över saltvattenstänkt big room-trance? Det fick mig att le. Good times!

Vi ska grotta ner oss lite djupare i de åren om ungefär en månad på bloggen. För snart känner jag mig mogen att släppa den högst subjektiva historieskrivning om 00-talets svenska pop som det var meningen att jag skulle ha publicerat redan i vintras men som jag av olika anledningar inte kunnat få ut förrän nu.

Och den där Cosmic Gate/Le Sport-mashupen då? Jo, efter att ha rotat runt på ett gäng gamla externa hårddiskar så hittade jag den. Och… Jag vet inte vad jag ska säga.

Den är löjligt fet. Jag kan ärligt talat inte ens förstå hur det gick att komma undan med att spela något sådant här.

Kanske relaterade inlägg:

2009-01-09 -- Inspelning från Klubb Rotor (5)
2008-11-17 -- Runt gård och stuva (0)
2008-09-16 -- Reboot 2 (0)
2008-08-19 -- Tillbaka till Uppsala (7)
2008-06-17 -- The madness of webbs (1)
2008-03-04 -- Nytt från Unarmed Enemies (med Mr.Suitcase-remix) (3)
2008-02-15 -- Öppet brev till Kristoffer Poppius (8)

A mote of dust suspended in a sunbeam

Billy — Mon, 23 Aug 2010 07:55:50 +0000

För ett par månader sedan skrev jag om »A Glorious Dawn«, en video som bygger på Carl Sagans varma röst. För att dra igång höstsäsongen i rätt stämning känner jag att det är läge att lägga in Carl Sagans »pale blue dot«-tal här också. Tre minuter som ger lämpligt perspektiv på vad vi pysslar med.

Kanske relaterade inlägg:

2010-04-26 -- A morning filled with 400 billion suns (3)
2010-09-02 -- Den tyngdlösa technon (4)

Tillbaka vid terminalen

Billy — Sun, 22 Aug 2010 22:05:35 +0000

Reboot. Solen står inte högt längre. När man är på väg hem från syltan kommer då och då de där brisarna som antyder att novemberkvällar med tända ljus och djupt röda viner står för dörren. Vi går mot mörkret, men vi går hand i hand. Lämna mig inte nu, för det kommer bli ett par bra månader här.

Så, vad har hänt under bloggens sommarpaus?

Äntligen finns mitt Mr.Suitcase-album från 2007 på Spotify. Affischen för »Låt den rätte komma in«-remaken är är den snyggaste på länge. Jag såg en minidokumentär om hip-house från 1989 och tänkte på hur länge som gått. Ett bokprojekt har avslutats och ett nytt har påbörjats. Jag förälskade mig i Emily Jane Whites mörka folk på »Victorian America« och »Dark Undercoat«. »Mad Men« började ny säsong och briljanta komikern Sara Benincasa gjorde bästa recapen. Jag var på bunkerguidning i Berlin. BBCs nya tolkning av »Sherlock« var bedårande bra. Jag hängde i Frönäs och tänkte återigen att jag egentligen borde bo på Öland. Nick Cave skriver manus till nya »The Crow«-filmen och mörkerskalan slår i topp på ett mycket fint vis. Jag såg Marit Bergman göra en väldigt fin pianospelning på Gröna Lund. Jag såg om hela »The Wire« och de där tre sista säsongerna av »Spooks« som legat och väntat så länge. Jag såg »Lost«-epilogen »The New Man In Charge« och tyckte den var mysig, men lite klen. Som en ursäkt till alla dem som inte riktigt fattade. Är fast bestämd i att vägen dit snarare än lösningen var poängen med det ändå. En uppgradering och ominstallation av datorn har gjort att jag fått en ny, fräsch start. Bland annat postar jag det här från den lilla mysiga bloggpostningsappen »Blogo« som hittills känns väldigt trevlig men som jag säkert kommer bli irriterad på så småningom.

Ja, det hände väl mer. Men inget som skakade om marken precis. Sammanfattning: Sommaren var ganska god mot oss. Nu skriver vi en ny bibel.

Det är 236 dagar kvar. Vi har så mycket kvar att uträtta.

Hur var din sommar?

Kanske relaterade inlägg:

Inga tillgängliga

Paus

Billy — Wed, 21 Jul 2010 10:04:24 +0000

Nä hörrni. Luften står stilla. Tour de France är snart över. Den upplyftande spralligheten som inledde försommaren är utbytt mot blaserat ointresse. I lördags tvingades jag promenera förbi tjugo stängda ställen på Kungsholmen innan jag fick mig en lunch, och då var det inte bättre än en torr focaccia. Vi stod där och studsade av förväntan på nätterna som skulle komma men nu har »att göra« bytts ut mot »att vara«. Och ur minsta matrest kommer en miljard småflugor.

Jag ser på trafiken att det är likadant för er. Så jag tror vi tar en liten paus.

Jag vågar lova att det kommer bli en bra höst här på Beneath a Steel Sky. Vi har 268 dagar kvar och min moleskin är nedklottrad av storslagna planer som måste genomföras innan dess. Nå, som vanligt kommer bara en del av det förverkligas men siktar man mot stjärnorna kan man landa i Västerås. Det är inte illa.

Så slå på den där somriga men sorgliga musiken och ta hand om dig. Vi ses ju snart igen.

Kanske relaterade inlägg:

2010-02-09 -- Vangelis-guide med anledning av Yeasayer (9)
2009-12-20 -- Julmusik för jultrötta (2)
2009-09-02 -- Ute och far – men lämnar mixen hemma (0)
2009-03-18 -- Vårtecken och mix (5)

Pandemisimuleringen som sätter dina vänner i karantän

Billy — Tue, 20 Jul 2010 22:11:36 +0000

Som reklam för nya säsongen av deras pandemi-fake-reality-show »The Colony« har Discovery Channel slagit sig ihop med Facebook och skapat en riktigt läskig liten sajt. På thecolony.discovery.com kopplar man in sitt Facebook-konto och får då ett fejkat flöde av statusuppdateringar, så som det skulle kunna se ut på ens datorskärm i inledningen av en pandemi.

Att det är på engelska förtar lite av känslan för oss men det är ändå en lite kuslig upplevelse att sitta där och läsa om hur någon bestämmer sig för att försöka ta sig igenom vägspärrarna för att nå sin familj eller att en annan fått sin diagnos och testat positivt.

För virus/apokalyps/pandemi-freaks är det såklart årets kampanjsajt alla kategorier.

Nå, det känns såklart lite konstigt att se Hanna Fahl tipsa om att man kan ladda upp bilbatteriet med rödvin, Andres Lokko posta informationsfilmer om infektionsrisken eller Ika Johannesson lista sina »10 survival must-haves«. Men å andra sidan: är det inte just dem som vi förväntar oss ska kliva fram fram och rädda situationen den dagen det smäller?

Kanske relaterade inlägg:

2009-08-31 -- När mörkret vilar alldeles inpå (0)
2009-05-11 -- Måndagslistan: Topp-5 virusfilmer (6)
2009-04-26 -- Vårens stora accessoar: munskyddet (4)
2010-05-24 -- Pricksäker parodi på postapokalypsen (0)
2009-12-07 -- Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka (9)
2009-10-13 -- Så många historier att berätta… (0)
2009-06-11 -- En miljarrrd sommarpratare (12)

Nerd rage debate i »P3 Kultur«

Billy — Tue, 20 Jul 2010 14:05:16 +0000

»P3 Kultur« hade gått från klarhet till klarhet när de plötsligt, en dag, från ingenstans drog till med en tjyvsmocka mot en film som ligger mig oerhört nära hjärtat: Francis Ford Coppolas filmatisering av »Bram Stoker’s Dracula«. Jag blev besviken. Och ledsen.

Jag rasade mot den osnygga sågningen så pass att de har bjudit in mig för att göra upp med reportern Teresa Axner i en NERD RAGE DEBATE.

EDIT: Nu finns avsnittet på »P3 Kultur«-sajten. Nerd rage-inslaget startar vid 1 timme 16 minuter.

Om du missade syntveckan i »P3 Kultur« förra veckan så rekommenderar jag att lyssna på den också. Utöver att jag dyker upp och förklarar varför cykelsport och syntmusik går hand i hand samt reder ut syntens koppling till »Blade Runner« (en sorts förlängning på den maratonlånga säsongsavslutningen av »Obiter Dictum« som bara handlade om Ridley Scotts mästerverk) så finns det en uppsjö av briljanta reportage.

Sara Lundins besök hos Syntjuntan där hon får sy (!) en synt och Tommie Jönssons terapi hos Kraftwerk-psykologen är den sortens saker som all radio borde vara.

»Det låter som att du letar efter bilder där Ralf och Florian är glada för att intala dig själv att de hade det bra när de var ett band, att allt var inte meningslöst.«

Kanske relaterade inlägg:

2010-04-26 -- Tjernobyls obesjungna hjältar (3)
2010-02-08 -- »P3 Kultur« innehåller allt som saknats (3)
2009-12-28 -- Tävling i radioreportage (2)
2009-02-07 -- Vi hänger i köket, vid sidan av samtalet (2)
2009-01-13 -- Rastlös väntan på mikrodramat (5)
2006-09-21 -- Nostalgia FM (10)
2006-09-13 -- Ödet bakom omslaget (3)

Nytt ansikte åt den oändliga loopen

Billy — Tue, 20 Jul 2010 10:40:57 +0000

Högtflygande ljudnörderi eller bara väldigt roligt. Vi kan välja vilken nivå vi vill lägga oss på. Jag kommer genast att tänka på min intervju med Edward Williams från i våras där han berättade om sina ljudexperiment på 60-talet:

– I min studio satte vi upp två bandekon, tre-fyra meter från varandra, med band som gick emellan så att ljudet passerade båda maskiner gång på gång. Det blev en förtjusande blandning av extraordinära ljud och intressanta missljud, betydligt mer organiska ljud än vad jag hade kunnat göra med bara orkester.

Loopen. Vi är där igen. Jag älskar loopen. (I höst ska jag gå all in på loopen i en serie postningar här, tänkte jag.) Därför älskar jag också ljudet som bildas när den här iPhone-appen har fått repetera sig själv ett par gånger. I rakt nedstigande led från Alvin Luciers »I Am Sitting In a Room«. Dessutom är det barnsligt roligt.

Kanske relaterade inlägg:

2010-03-28 -- Välgjorda minidokumentärer (0)
2009-12-30 -- Årets otippade kulvertmusik (2)
2009-10-16 -- Dricker som tokiga kvinnor (2)
2008-05-23 -- Vägen mot Frauds, del 7 (2)
2005-09-13 -- Richie Hawtin och Det Slutgiltiga Collaget (2)

8-bitsmusik för en natt

Billy — Mon, 19 Jul 2010 19:00:39 +0000

Musik ska byggas av hexadecimala värden. Av hexadecimala värden bygger man musik.

Nyligen släppte 4Mat ett nytt album. »Eh, va?« ekar ute framför datorerna men kanske finns det ett par som tänker »Oj!«.

Såhär: Även om jag är en geek har jag aldrig kunnat snöa in på 8-bitarsgrejen. Du vet, den lilla men blomstrande scenen där folk använder sig av gamla C64:or, Nintendo-system och Amiga-datorer för att göra retromusik. Jag tycker väldigt mycket om ljuden som kretsarna i sådana maskiner gav ifrån sig, men mitt problem har alltid varit att det lät bättre förr.

Nej, jag är inte reaktionär. I min värld har komponerande med 8-bitarsverktyg i vår tid varit lite samma sak som med syntpopband som försöker låta exakt som syntpopen gjorde 1981 och därmed missar att syntpopen 1981 var oerhört långt i framkant av sin samtid med en vilja att trycka sig framåt. Ett syntpopband 2010 som låter som 1981 kan därför bara bli en blek kopia eftersom de strävar efter en framtid som redan varit,

Musikerna på de gamla hemdatorsystemen hade inte mycket att jobba med men gjorde sitt yttersta för att få de skräpiga chipljuden att låta som musik. En trumma kunde byggas av lite brus och kallas trumma för det var det enda man hade att jobba med. Att förfina sin teknik och vända de extrema begränsningarna till sin fördel var enda vägen för någon som ville programmera musik på den tiden att gå.

En av dem var 4Mat. Britten, vars riktiga namn är Matt Simmonds, släppte en strid ström av briljanta små låtar för C64 och Amiga och gick sedan vidare för att skriva film- och spelmusik, precis som de flesta andra skickliga musiker från den tiden gjorde. För det funkade ju så. På hemdatorerna satt de och kämpade med begränsningar, sedan kom de ut i stora världen och gjorde som Audiomonster: Grandiosa filmsoundtracks med feta körarrangemang.

Men 4Mat kom tillbaka till sina rötter. Med albumet »Decades« som släpptes i slutet av juni har han gått tillbaka till de gamla verktygen och gjort chipmusik igen.

Jag har inte lyssnat särskilt mycket på musiken, om jag ska vara ärlig. Däremot så väckte släppet för mig, som själv satt och kämpade musik på Amigan för en evighet sedan, en nostalgisk nyfikenhet (möjligtvis underbyggd av ett och annat glas vin). Hur skulle det vara att göra 8-bitarsmusik idag, sådär femton år sedan jag senast var där och petade?

Jag installerade en emulator, startade ProTracker 1.3b och dödade några nattimmar. Det var kul.

Kanske relaterade inlägg:

2009-06-15 -- Misc, vecka 25 (0)
2009-03-04 -- Tetrisfilten (4)
2009-02-13 -- En bra story kan alltid berättas igen (19)
2008-10-09 -- Super Thorildsplan Bros. (1)
2005-08-18 -- Varenda ord du skrivit kan vara borta imorgon (4)
2005-08-02 -- Den långa, fullständiga historien om ett band som hette Frederick Fleet (7)

Malmös underjord sipprar upp i mainstreammedia

Billy — Tue, 13 Jul 2010 18:35:56 +0000

För ett par månader sedan släpptes Nene Ormes urban fantasy-skildring »Udda verklighet« som avslöjar hur människor byter skepnad till fåglar och springer ärenden för oraklet som håller hov uppe i Turning torso. Idag använder medierna ovanstående bild för att illustrera artiklar om åskovädret som ska driva in över landet. Tillfällighet? Tror inte det.

»There’s a storm coming«, säger de och vi kan, som Sarah Connor, sucka och svara »I know«.

Kanske relaterade inlägg:

2010-07-02 -- Nyligen läst: Nene Ormes – »Udda Verklighet« (2)
2010-06-01 -- Vulkan och storm öppnar gigantiska hål i Guatemala City (1)
2010-03-23 -- Vad pågår i det blinkande rummet? (10)
2010-02-23 -- När kartan ändras börjar konspirationen (4)
2009-08-08 -- UNA-bombaren och John Ajvide Lindqvist kan avslöjas på samma sätt (6)
2008-03-15 -- Oknytt! (1)
2008-02-17 -- Poltergeist i studion (4)

Hej då, Phil

Billy — Tue, 13 Jul 2010 13:27:38 +0000

När »Deadliest Catch« började sändas på Discovery för många år sedan fastnade jag direkt. Dels därför att det är ett fascinerande drama när de små fiskebåtarna kastas runt bland vågorna i Berings hav, och dels därför att det ger ett ganska intressant – och långt ifrån oproblematiskt – perspektiv på manligheten i vår tid.

TV-program som »Deadliest Catch«, »Ice Road Truckers« och »Extreme Survival« känns som skräddarsydda för en tid där manligheten sägs vara i kris och bilden av det manliga som målas blir den mest extrema, vindpinade som någon kan tänkas drömma upp (se bara introt till den nuvarande säsongen). Bisarrt, egentligen, men det är en lång diskussion. För lång för att ta just nu under pressande sommarhetta.

Jag fortsatte se serien, som om man ser till att ha lite distans till odlandet av machokulturen på många sätt är den perfekta semestertittningen. Noll tuggmotstånd, korkat och spännande i en bra kombination.

Hårdast av alla kaptener var Phil Harris. Han svor, skrek, rökte som en skorsten, körde Harley Davidson, la pengarna han tjänade på krabbfisket på snabba bilar och sprit. Han avled under inspelningen av årets säsong efter en stroke och jag kände mig lite smutsig som följde avsnitten eftersom närgånget dokusåpafilmande av en tragedi sällan sköts smakfullt.

Mycket riktigt blev stroken en cliffhanger i ett avsnitt och jag bävade för vad som komma skulle.

Men när sedan avsnittet efter hette »Empty Throne« och inleddes med en bild på hans kaptensstol… Ingen tittare som följt serien länge och lärt sig älska rivjärnet Harris kan ha hållit tillbaka tårarna då.

Kanske relaterade inlägg:

2010-06-11 -- Hej då, Sundbyberg (0)
2009-06-29 -- Den skriptade dokusåpan kan aldrig bli bra (3)
2009-05-10 -- Hej då, Batman (3)
2008-06-04 -- Hej då, HAL (2)
2008-03-14 -- Hej då, Hästhagen (3)
2006-09-27 -- Hej då, Le Sport (12)

Ska bankvampyren bara tigas ihjäl?

Billy — Sun, 04 Jul 2010 19:05:25 +0000

Härom dagen skedde ett spektakulärt »rånförsök« på Östermalmstorg där en man barrikaderade sig i en bank med gisslan. Efter alla örnligor, militärligor och random hoodlums så kändes fördomsprofilen på personen ganska uppenbar. Ända tills detaljerna började sippra fram. Såhär skrev Aftonbladet:

” – Gärningsmannen fördes ut med en filt över huvudet eskorterad av fyra poliser. Han sattes i baksätet på en polisbil, säger Johan Nordström.
Mannen hade bar överkropp och var iklädd någon typ av skynke. Hans identitet är fortfarande okänd. Rånaren fördes till Norrmalms polisstation. Lite senare bars även mannens vapen, en vässad pinne som liknade en vandringsstav, ut ur banklokalen.”

Här börjar den officiella versionen gå i bitar. Bar överkropp och exorcistskynke? Vässad påle? Det hävdades senare att han skulle vara »burksamlare« och »uteliggare«, de bästa täckmantlarna för alla som vill gå under radarn och inte bli tagna notis om.

Frågan på allas läppar nu är givetvis: Vad visste han om bankdirektören som vi inte får veta? Vad var det han försökte rädda oss ifrån? Aldrig har det väl varit så uppenbart att något är fel? Låt oss veta så vi kan ta saken i egna händer, please.

Kanske relaterade inlägg:

2010-03-23 -- Vad pågår i det blinkande rummet? (10)
2010-02-23 -- När kartan ändras börjar konspirationen (4)
2009-11-24 -- Till försvar för »Twilight« och dess underbara fans (1)
2009-11-13 -- Bakom skrocket döljer sig konspirationen (4)
2009-07-20 -- Det var Han (0)
2009-06-15 -- Misc, vecka 25 (0)
2009-03-19 -- Söta vampyrer och saftiga vener (4)

Internets enda problem är att det aldrig blickar bakåt

Billy — Sat, 03 Jul 2010 11:43:37 +0000

Det finns inte mycket jag är negativ över när det kommer till det här vi valt att kalla internet. Även om det fortfarande betraktas som en aktiv handling i att »koppla upp sig« så blir det mer och mer passivt. Vi är uppkopplade hemma, på jobbet, i mobilen och det finns ingen diskussion värd namnet som behandlar om det är bra eller dåligt. Det räcker med att konstatera att det är.

Men låt mig ändå ifrågasätta en aspekt som känns trist: Hur olämpligt mediet är för tillbakablickar.

Realtidswebben är ett löpande band, en ständig jakt på nästa meme, nästa kul video på AT-AT Walkers som kissar eller katter som tar fighten mot hjortmammor. Vi blickar mot morgondagen, om vad som kommer hända i alternate reality-spelet för »Super 8« eller vilken grym singel som släpps om en månad från ett album som är planerat till oktober.

Jag fungerar på samma sätt. I uppsamlingsheaten »Misc, vecka xx« listar jag nämnvärda saker jag stött på under veckan. I inläggen skriver jag om aktualiteter som fått mig att fundera på det ena eller det andra. Även om jag inte kastar mig in i någon poänglös samtidsdebatt så är även min blogg ett ställe som styrs av vad som nyligen har hänt eller kommer att hända. Oundvikligen. Eftersom det är en blogg.

Det som jag kan tycka går förlorat i detta beteende är den bra känslan vi ofta får av att backa bandet. För på internet behandlar vi allting som kom innan internet eller som bloggades om under förra veckan som att det redan har hänt, som att det inte är värt att nämna. Det finns naturligtvis hur många sajter som helst som fungerar som arkiv eller »preservation societies« för alla tänkbara företeelser, men de hålls specifikt till de sajterna och blandas aldrig in i det dagliga flödet av postningar.

När jag var 18-19 år läste jag i litteraturfanzinet »Mono« där en intervju med Klas Östergren handlade främst om »Gentlemen«. Detta borde ha varit cirka 1997. »Gentlemen« var då 17 år gammal men redan en modern klassiker. Att ägna en artikel åt den skulle med dagens ögon knappast ses som »djärvt« utan snarare som »gjort«.

»Gentlemen« var då och är nu ett standardverk. Att skriva om den är »gjort«. Alltså skulle jag idag aldrig viga en bloggpostning åt den och än mindre försöka bolla in en artikel om den till en redaktör. Vi är klara med den och om det råder inget tvivel. Problemet uppstår när jag tänker på vad som hände efter att jag läste artikeln i »Mono« och insåg att jag hade en blank fläck på min karta.

Jag läste »Gentlemen«. Och sen »Fattiga riddare och stora svenskar«. Och sen »Ismael«. Och »Under i september«. Östergrens berättande gav mig helt nya perspektiv. Verkligen helt nya perspektiv.

Artikeln i »Mono« var en kärleksfull text. En missionerande text. För alla som inte förstått. Och det lär rimligen finnas många sådana också idag, som inte har läst den men skulle må mycket bra av att göra det. Men vi skriver inte om »Gentlemen«. För det är redan »gjort«.

Blogg- och webmagasinformaten inbjuder inte till retrospektiver och tillbakablickar på samma sätt som tryckta medier. Det behöver man inte vara en internethatare för att se. Det är inte så att det inte går att göra (»Extra Allt«s stora Saint Etienne-tillbakablick i våras var lysande) men det bjuder knappast in till det. Och jag är rädd för att något viktigt går förlorat när en slags kanon av god smak slutar överföras mellan »generationerna« av popkulturkonsumenter.

Här finns dilemmat:

Om jag var 18-19 år idag och behövde fylla den blanka fläcken på min karta så skulle jag bli överlycklig om en blogg jag följde tog upp och pratade om »Gentlemen«. Eller kanske om Aphex Twins video för »Windowlicker«. Eller bara några ord om Orbitals »Belfast«, en av de bästa elektroniska låtarna som producerades under hela 90-talet.

Problemet är bara att det är »gjort«. Istället jagar vi senaste videon på söta djur som gör knäppa grejer.

Visst är det på ett sätt fint att vi slutat blicka tillbaka. Att den bästa stunden 2010 är just 2010. Inget mer gammalt rotande i det förgångna. Men samtidigt är man ingenting utan sin historia.

Hur löser vi det här problemet? Och är det ett problem som behöver lösas?

Kanske relaterade inlägg:

2010-08-24 -- Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan? (6)
2010-04-19 -- Brist på uppmärksamhet, inte betalning, är »kulturskaparnas« bekymmer (15)
2009-08-27 -- På 140 tecken är människan lycklig (6)
2009-06-22 -- Rapporter från Iran som spännande förströelse? (1)
2009-06-16 -- Hållbarhet: Varför popmusiken aldrig kom in på kultursidorna (10)
2009-06-15 -- Det kloka beslutet: Låt ditt trådlösa vara öppet (5)
2009-02-11 -- Krönikörer, Schiddink och vallgraven (0)

Nyligen läst: Nene Ormes – »Udda Verklighet«

Billy — Fri, 02 Jul 2010 13:34:47 +0000

Ibland blir jag så jävla trött på mig själv. Det här är kanske inte något som är klädsamt att bekänna utåt men vi har känt varandra så länge nu att jag inte bär några illusioner. Såhär: Mitt defaultläge är att en ny författare, nytt band, ny vad som helst inte har fattat grejen. När jag hör en låt kan den vara hur bra som helst men jag håller ändå en distans tills jag fått reda på mer och tagit reda på om artistens utommusikaliska kvaliteter klingar lika väl som låten.

Det här sker inte medvetet och jag har valt att se det som en slags kvalitetskontroll eftersom återhållsamhet innebär att man inte behöver gå på några enkla. Nackdelen är dock också att man missar väldigt mycket bra.

För några veckor sedan köpte jag »Udda verklighet«, debutroman av Nene Ormes. Baksidetexten lät lockande. Jag älskar modernt sagoberättande (det som allmänt kallas »urban fantasy«, ett uttryck som jag har många problem med) när författare som exempelvis Neil Gaiman berättar om den andra sidan av en vanlig stad. Öppna fel dörr eller gå ner i fel tunnel så vecklas en alternativ verklighet ut, lika verklig som den vanliga världen fast okänd för stadsdrönarna som i lycklig ovetskap vaggar mellan jobb, snabbköp och hemmasoffan.

Den sortens historier har berättats med mossbeklädda berg och storskogar som fond i all evighet, men jag är ett barn av en storstad och går igång så mycket mer när myterna smakar asfalt.

Baksidetexten på »Udda verklighet« lovade en sådan berättelse, med Malmö som scen. Jag utgick ifrån att författaren inte fattat grejen men köpte den ändå, för även om det skulle visa sig dåligt så är den här typen av litteratur på svenska ett projekt som kändes bra att stödja.

Jag började läsa.

För oss som blir knäsvaga av det som finns där men ändå inte syns är »Udda verklighet« en ren njutning. Ormes har ett fantastiskt galleri med karaktärer och berättar förtrollande om orakel som håller hov i Turning Torso, hamnskiftare som tar form av fåglar kring Pildammsparken och ställen bortom tid och rum man måste ha en lots med sig för att kunna nå.

Gick jag igång? Skrek jag högt? Sa jag högt att jag desperat hoppades att det här bara var en början, att jag vill att Ormes under de kommande åren ska berätta om varenda gammal port och bortglömt skrymsle i Malmö? Nej, för som vanligt var jag kylig innan jag visste mer. Kontexten. Är det här bra på riktigt?

Men så åkte P3 Kultur (såklart) och hälsade på, och författaren tog dem på en stadsvandring i hennes värld och jag gick där i junisolen och bara log åt det som kom i hörlurarna. Nene Ormes har precis fattat grejen.

Mer än så, hon är grejen. Så nu måste jag läsa om »Udda verklighet« för att uppleva den en gång till utan det där filtret av distans och skepsis. And you should too.

Kanske relaterade inlägg:

2010-07-13 -- Malmös underjord sipprar upp i mainstreammedia (1)
2010-06-28 -- Postapokalyptiskt embryo (3)
2010-06-03 -- Avståndet mellan ljudbokens berättelse och lyssnarens intryck (0)
2010-02-11 -- Varför är den förnuftiga sidekicken så tröttsam? (3)
2009-12-02 -- Vem börjar publicera kortromanen som får stå för sig själv? (4)
2009-08-17 -- Pseudonymkritikerna missar att sanningen är ointressant (4)
2009-08-08 -- UNA-bombaren och John Ajvide Lindqvist kan avslöjas på samma sätt (6)

Hjältar

Billy — Thu, 01 Jul 2010 21:00:55 +0000

En av mina få enda kvarvarande på-riktigt-idoler Mauro Scocco har sedan en månad eller två börjat twittra. Idag postade han texten »Med Kalle J« och en länk till ovanstående bild. Jag har ingen aning om i vilket sammanhang den är tagen men för mitt inre faller bitar på plats, pusslet läggs klart och den svenska poptraditionen blir vackrare. Jag kan inte förklara det närmare än så. Det är fint, helt enkelt.

Kanske relaterade inlägg:

2009-09-22 -- Sent i september (6)
2010-06-04 -- I Mauro Scoccos »Adrenalin« faller bitarna på plats (4)
2010-05-17 -- Karl X Johan – Två genier gränsar till galenskap (3)
2009-08-30 -- Popaganda i sommarens sista kväll (2)
2009-07-01 -- Misc, vecka 27 (0)
2009-02-23 -- Hits (1)
2008-07-28 -- Förväxlingar under helgen som gick (0)

Postapokalyptiskt embryo

Billy — Sun, 27 Jun 2010 23:30:16 +0000

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle den börja en vacker sensommarmorgon, på en liten ö i Stockholms norra skärgård, kanske runt Arholma. Där skulle det unga paret kliva ur sängen och slå på mobiltelefonen för att se om det fanns någon täckning och sedan genast stänga av den. Batterier är hårdvaluta. Han skulle ställa sig och gå igenom AM- och FM-banden på radion medan hon drog på dieselgeneratorn för att göra en kanalskanning på digital-TVn. Men det finns inget där idag heller så de slår av aggregatet. Bränsle är hårdvaluta. De går för att göra i ordning frukost istället.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle fjärden ligga stilla, fri från vattenskotrar och sommarboende från Höglandstorget som bränner in till affären för att köpa cigg i 35 knop. När den började skulle paret på den i alla andra sammanhang idylliska ön redan ha funnit sig i situationen, hittat sina morgonrutiner och slutat fråga »varför?«. De vadar ut i vattnet och lägger sina nät. De skördar potatisen och grönsakerna som föräldrarna som äger huset satte i våras.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle paret när elavbrottet kom och allt tystnade först ha sett det som en romantisk semester. En »ensamma i världen«-semester, långt bort från arbetskollegor som ringer med frågor om rutiner och inloggningsuppgifter. Det var först när deras mobiltelefoner tappade all täckning som de blev oroliga på allvar, som kvällarna framför brasan förvandlades från äventyr till kamp. Då hade det gått fyra dagar sedan vad som nu hänt hände. De hade tagit motorbåten in till närmsta samhälle men affären var övergiven och ingen syntes till och bensinmackens pumpar hade ingen el och färjan till fastlandet kom aldrig så de tog beslutet att det var säkrast att åka tillbaka till ön, där de i alla fall hade tak över huvudet.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle sensommar långsamt börja övergå i höst och lugnet från de första dagarnas ledighet vara bortblåst. »Together we will live forever« förvandlas till »what if there’s no tomorrow«. Paret skulle förstå att de måste ge sig ut i det okända. De skulle ha tillräckligt med bensin i motorbåten för en resa in till samhället men inte till fastlandet. Kanske kunde de slanga bränsle från bilar vid småbåtshamnen om de behövde ta sig tillbaka? Kanske skulle de träffa en lokal profil med gevär som mumlade något ohörbart om att det »gått åt helvete vid verket« och sen stormat iväg in i skogen? Kanske skulle de hitta en kortvågsradio i en källare till en villa där de brutit sig in för att sova när natten kom? Och vad skulle de höra i den?

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle det kanske finnas en parallellhistoria, från ett war room djupt nere i ett berg, där en karaktär desperat försöker att stoppa »ett beslut« som är på väg att fattas. Vad som hänt, vad som ska göras och vem som är ansvarig skulle inte framgå, för alla bra katastrofberättelser lämnar sådant åt läsaren själv. Du vet, som »Jericho« var de första tre-fyra avsnitten.

Om jag skrev en postapokalyptisk roman skulle nog titeln innehålla ordet »industrisemester«.

Men, som bekant är idéer billiga. Så jag bollar ut det här, hoppas att någon tar intryck och gör något bra. Ta avstamp i Clint Mansells soundtrack till »The Fountain« så lovar jag att det löser sig.

Kanske relaterade inlägg:

2010-04-19 -- Livet efter vulkanen (eller bomben) (3)
2010-04-15 -- Vulkanen slog till när jetsamhället sänkte garden (4)
2009-11-13 -- I väntan på slutet är undergången förströelse (1)
2009-02-24 -- Ny design för hållbar utveckling (3)
2008-12-04 -- Katastrofkartan (1)
2010-08-24 -- Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan? (6)
2010-07-02 -- Nyligen läst: Nene Ormes – »Udda Verklighet« (2)