Det är årets sista football-match för Naperville Central High School i Naperville, Illinois. För de som är runt 13-14 år och freshmen väntar flera säsonger av fredagskvällar på det nyklippta gräset, men för de runt 16-17 som går sista året är det för de allra flesta den sista gången de står i strålkastarljuset.

Sean Payton spelade high school football här som grabb. 2010 var han head coach för ett New Orleans Saints som vann NFL:s Super Bowl. I kväll har han kommit tillbaka för att prata i omklädningsrummet i sin gamla skola.

“You seniors are focused on college, on work after high school, you’re focused on tomorrow, aren’t you? Make sure you pay attention to tonight. You got plenty of time for tomorrow, but these tonights are going by fast.”

Så börjar »Boys of Fall«, en dokumentär som sändes på ESPN tidigare i år och som handlar om de som inte gick vidare. Under några få ungdomsår har de varit lokala stjärnor, men vad händer sen?

“I know how you’re feeling now when you’re about to play. That feeling goes away. It goes away, and it doesn’t come every Friday night. It comes when you get married, it comes when your child is born, so you’ll get it – but you won’t get it every Friday night. You’re gonna miss that more than anything in the world.”

Om man väljer att bortse från att »Boys of Fall« är en timme av män som pratar om manlig gemenskap med männen som gjorde dem till män (stundtals inte helt lätt) och dessutom sväljer dess sentimentala romantiserande ger den en ganska fin (om än sliskig) bild av hur verklighetens »Friday Night Lights« är.

Eller så är det bara min abstinens efter Tim Riggins hår, Tami Taylors röst och Vince Howards precisionspassningar på 60 yards som spökar med mitt omdöme.

Hur som helst.

Även om »Boys of Fall« inte problematiserar närmare så väcker den också frågor hos mig på teman som filmen »Friday Night Lights« lyfte men som tv-serien »Friday Night Lights« i all sin älskvärdhet duckade lite för:

Vad händer med unga pojkar som å ena sidan blir lokala storstjärnor, men å andra sidan får pressen på sig från ett helt samhälle att lyckas? Och hur går man vidare om man inte var en talang och inte hade råd med college utan gick direkt ut i lågavlönat arbete? Vad betydde den där sista fredagskvällen i strålkastarljuset då?

Orkar du inte se hela filmen utan bara vill ha göttiga soundbites och snygga klipp så kan du se videon till Kenny Chesneys ostiga countrylåt med samma namn. (Musikmässigt kan det vara den mest tveksamma inbäddningen på BASS någonsin.)

3 KOMMENTARER

Om du följt den här bloggen ett tag så vet du att jag inte är så imponerad av tillbakablickande nostalgi. Men det finns ett undantag: Musikradion från 70- och 80-talet. Den ensamma DJ:n. Skivor i natten. Soundtrack till oändligt långa freeways.

Nå, även den nostalgiska bubblan spricker efter en sekund när man kommer ihåg den långa väntan under dåliga låtar. Och kommer ihåg att låtarna fått sin airtime köpt av skivbolag. Då påminns man om att nuet ändå är bäst, med välkuraterade playlists istället.

Men!

Jag har bloggat om min romantiserade bild av gammal radio tidigare. Om »The Nightfly« som spelar jazz i natten och hoppas hans älskade hör. Om »WISH 130« och »Crazy Itch Radio«, lika romantiska radiobilder av King Britt och Basement Jaxx. Nu har jag anledning att göra det igen.

När vi i Obiter Dictum tidigare i vår gjorde ett experiment där vi åkte bil och lyssnade på nattradio så kom det nämligen en länk av signaturen HMAMH. Hen tipsade om mixserien »Ready 4 Airplay« av Flashlites Productions.

»Ready 4 Airplay« blandar den slickaste, snyggaste västkustrocken och AOR-dängorna som om klockan stod still på typ 1978. Mellan låtarna mixar de in tidsenliga radiojinglar, väderrapporter, DJ:s och allt annat som hör till.

Jag har lyssnat på den under sommarsolen. I bilen, som sig bör. Bland rhodes-pianon, mångstämmiga falsettkörer och de mest välfriserade studiomusikerna förvandlas riksväg 136 till Santa Monica Freeway. En simpel mp3-mix förvandlas till drömmen om USA som fanns när jag växte upp.

Tar man ett steg tillbaka och analyserar är »Ready 4 Airplay«-mixarna såklart en ganska knäpp simulering. Handplockat urval sätts ihop som om det vore ett FM-skval men är egentligen som en av radiostationerna i »Grand Theft Auto IV« snarare än en representation av hur musikradio brukade se ut.

Men jag skiter i analysen. För det här är ljuvligt.

Ready 4 Airplay Vol.III by FlashlitesProductions

2 KOMMENTARER

En teaseraffisch för nästa sommars Batman-bonanza »The Dark Knight Rises« har släppts (klicka bilden för större version). Den visar ett Gotham City som faller ihop i ett kaos av armeringsjärn och betongklumpar. Som en blandning av 9/11-mardröm och skyskraporna som rasar ner i havet i »Inception«. Christopher Nolan gillar att jobba med sin arkitektur.

»The Dark Knight Rises«-affischen är den hittills mörkaste, mest ödesmättade promon av alla Batman-filmer som spelats in. Den signalerar grandios skala, dystopi och… Ja, det är nog inte för mycket att kalla det för undergång.

När jag såg den så kastades jag tillbaka till 1989 när Tim Burtons »Batman« var den stora, stora biohändelsen. Jag var 12 år den hösten och sveptes med i yran kring filmen. Prince-soundtracket. Batsignaler på Kungsgatan under premiärkvällen. Jag hade svart sweatshirt med Batman-märke under jeansjacka i skolan och kände mig som en kung.

Det jag kom ihåg kändes mest spännande med den var att allt kändes så otroligt mörkt.

Som barn hade jag på lågstadiet sett 60-talsserien när den gick på morgonen på söndagar, men då hette han »Läderlappen« och det var färgglatt, spexigt och ofarligt. Burton-filmens affisch visade ett kråmat Batman-märke mot svart bakgrund, en hård och industritung formgivning som skvallrade om att insatserna var höjda, nu skulle det bli allvar.

Men sedan började ju alla reboots. Allt skulle göras mörkare.

Det är lite lustigt hur affischen för första Burton-filmen i relation till teasern för »The Dark Knight Rises« i princip är lika lättsam och fluffig som 60-talsserien var i relation till första Burton-filmen. Ställda bredvid varandra ser den från 1989 närmast ut att vara en neonskylt för någon flärdig bar i »Miami Vice«.

Formgivaren Paulo Gabriel har samlat alla affischer från Batman-filmerna på en sida. Att se dem kronologiskt är inte bara en historia om utvecklingen av grafisk design men väcker också en del uppenbara frågetecken: hur i helvete såg världen egentligen ut 1995 om »Batman Forever«-affischerna tilläts se ut så där?

0 KOMMENTARER

Det har gått ett år sedan den ivriga lilla masken Stuxnet upptäcktes och världen tog ett litet steg närmare en »Neuromancer«-tillvaro. Stuxnet tog sig på ett elegant sätt in i datorerna på kärnkraftsanläggningar i Iran och fick systemen att gå bananas.

“Engineers no doubt would have stared at their screens and at each other – had someone made a mistake? There would be a scramble to upload new instructions to the system – to correct whatever error they thought they made earlier – only to find that the code running on the machine didn’t match what they could see. No matter what code they would upload, the machines wouldn’t respond to their new commands. It is highly likely the centrifuges – spinning well beyond their usual limits – would have shredded, with shards of metal piercing the soft aluminium sheaths that surround the cascades.”

från »Stuxnet dissected«. EDIT: Rikard tipsar i kommentarsfältet om »How Digital Detectives Deciphered Stuxnet«, en matigare artikel i ämnet.

Vad som gör det hela knepigare – och, från scifi-fantastens perspektiv, coolare – är att masken fortfarande är mer eller mindre höljd i dunkel. Så sofistikerad, elegant och läskig.

Det som fick mig att minnas Stuxnet så här ett år senare var att jag snubblade över den här snygga motion graphics-filmen av Patrick Clair som är pure eye candy.

»The most important question may not be ‘who designed it?’ but ‘who will redesign it’?«

2 KOMMENTARER

I vår västerländska berättartradition går det mesta ut på att karaktären ställs inför ett hinder, tar sig igenom det och lär sig något om sig själv på vägen. Frågan är bara hur stort det är rimligt att det hindret är.

När serien »Falling Skies« (trailer) nyligen hade premiär var jag peppad eftersom alien invasion-genren visserligen sällan är fantastisk men också sällan är riktigt dålig. Det brukar vara mysig tittning.

Steven Spielberg-produktionen lös igenom i introt där barnen stod i fokus (ständigt barnen med honom) men sedan öppnades en dystopisk, hopplös värld, där arméer hade blivit utplånade och hoppet nu stod till stridsodugliga föräldrar och akademiker som i små grupper var de sista som inte mött slutet för alienhand.

Och här börjar problemen.

Underdog-perspektivet är effektivt. Det får oss att sympatisera med karaktärerna och heja på dem, får oss att brinna lika starkt som dem för saken eftersom vi också vill ha det där triumfatoriska slutet där de övervinner oddsen. Never surrender.

I »Falling Skies« är oddsen askassa. Det första utomjordingarna gjorde när de kom var att förinta arméerna. Kärnvapen hade ingen effekt. Ingen hade en chans. Vad ger det våra (anti)hjältar för möjligheter att driva tillbaka invasionen? Realistiskt, inte många.

Jag har faktiskt tröttnat på den där hopplösheten, när allt är så kört att det inte ens verkar vara värt mödan att kämpa. För grejen med det upplägget är att inte ens en situation där karaktärerna vi hejar på lyckas är någon belöning, eftersom framgång totalt saknar rimlighet med tanke på vilken underlägsenhet som de startar ur.

Och det bisarra här är att jag efter att ha sett piloten tror att »Falling Skies« egentligen inte handlar om att besegra alien invaders utan om vad som händer med människorna som överlevde invasionen. Och den storyn kräver naturligtvis ett kraftigt motlut. Men ändå har jag svårt att köpa deras motivation, deras mål.

Vi diskuterade det här i ett avsnitt av podcasten Obiter Dictum för någon vecka sedan, och då sa jag:

»Underdog-upplägget funkar inte om man ligger under med 10-0 i halvtid. Står det 2-0 så kan fortfarande mirakel ske och vi kan hoppas på hjältarna.«

Tyvärr verkar 10-0 i paus vara normen för science fiction som innehåller en motståndsrörelse numera.

Jag tänker på »Terminator Salvation«. Jag tänker på nyinspelningen av »V« (där det i och för sig fanns en inside-joker ombord på moderskeppet som jämnade oddsen aningen, men där det ändå var motgång tutti).

Förväntas vi köpa att det är rimligt att våra karaktärer kan övervinna storleken på de hindren? Jämför exempelvis »Independence Day« där de hade haft ett skepp att forska på i årtionden. Eller »The Matrix« där det går att utnyttja buggar för att tänja på vad som är görbart i det givna universumet. Där får vi en flisa av möjlighet att hoppas på.

Jag vet inte. Jag kanske inte har förstånd att luta mig tillbaka och uppskatta en mysig tittning och sabbar bara för mig själv genom att sura ur över sånt här (eller över karaktärer som är för korkade).

Men allt jag vill ha är den där lilla flisan. För om det ska vara som i »Falling Skies« tror jag helt ärligt att de som dör i inledande maträden möter ett bättre öde än de som ska streta emot under säsongerna som kommer.

Är jag för petig? Borde jag köpa förutsättningarna bättre och bara tag along for the ride?

0 KOMMENTARER

Ett av de mest udda ämnen som förekommit på bloggen (och som jag aldrig hade kunnat förutspå att jag skulle skriva om när jag startade upp) är kombinationen av radioaktivitet och skyltar.

Vi har haft roligt åt den nya skylten som tog fem år att rita och pratat om hur i hela friden vi säger till framtidsmänniskorna att det är tillträde förbjudet i våra bergrum.

Men det spelar ingen roll hur nördigt och nischat ämnet är för det här är egentligen ett race jag aldrig kan vinna.

Sajten CONELRAD samlar memorabilia och dokumentation från kalla kriget, när folk satt med fingret på knappen och bara väntade på att det skulle smälla.

2003 började de fundera på varifrån de svartgula skyltarna som i USA visar vägen till befolkningsskyddsrum egentligen kom. Skyltarna kan fortfarande ses i amerikanska städer, även om skyddsrummen sedan länge är tagna ur bruk.

De ställde frågor, skrev brev och rotade runt i arkiv. Nyligen publicerade de resultatet av sitt arbete.

I den omöjligt långa artikeln An Indelible Cold War Symbol: The Complete History of the Fallout Shelter Sign har de inte bara kartlagt hela bakgrunden till varför den sitter på husväggarna här och där, men också lyckats spåra upp gubben som formgav själva skylten en gång i tiden för att få reda på allt om processen, syftet och bildspråket.

Stämningen av en tidsålder fångad i en skylt. Det är mastig läsning, men ett beundransvärt arbete.

Alla bloggar borde vara supernischade och vända på varenda sten i sitt lilla ämne.

0 KOMMENTARER

Jag älskar internet. Det finns bara en sak jag tycker är lite sorgsam med det: Dess oförmåga att backa bandet, att sätta saker i kontext och skriva sin egen historia.

Visst, det finns många ambitiösa projekt att arkivera innehåll, men vad är poängen med att arkivera exempelvis inlägg på Twitter när syftet med tjänsten är det levande flödet och hur det utvecklas snarare än dess samlade body of posts?

Därför – och för att det är sjukt läsvärt – applåderar jag det projekt som Jack Werner just nu spelar upp på sin blogg.

I en serie inlägg som han kallar för »Internets största mysterier« berättar han om och analyserar övergivna sajter, seriemördarforum, skumme memes och ljusskygg html.

I William Gibsons »Count Zero« pratar Finn om hur hackers har börjat se onormala saker ute i cyberspace:

“Yeah, there’s things out there. Ghosts, voices. Why not? Oceans had mermaids, all that shit, and we had a sea of silicon, see?”

Jack Werners serie bloggpostningar tangerar den repliken, om än undermedvetet.

Det finns mysterier därute på antika hemsidor (från en tid då de kallades hemsidor) som i dag skvalpar runt på glömda servrar och mörka nät. I samma ödesmättade läge av samtidig dvala och aktivitet som nummerstationerna vi pratade om i höstas.

Koppla på »X-Files«-stämningen och läs »Internets största mysterier« i sommarnatten. Och följ länkarna – på egen risk.

0 KOMMENTARER