På söndag kväll är det dags för upplaga nummer 5 av Ny Musik För Hållbar Utveckling på Lava. Temat för kvällen är undergång och jag har blivit inbjuden att delta i egenskap av vän av stora kataklysmer.

Dead Letters Spell Out Dead Words och Timbrogolem kommer spela live och jag ska… Ja, vad är det egentligen jag ska göra?

Allt beror på hur man definierar live-begreppet. Rent fysiskt kommer jag befinna mig i DJ-båset och min uppgift är i praktiken att stå för musiken mellan spelningarna. Därav skulle min roll kunna beskrivas som att »spela skivor« men det är inte hela sanningen om min avsikt.

Så här beskriver arrangörerna själva:

“Apokalypsen är närvarande hos Billy Rimgard. [...] Till denna gång har han pratat om en ‘ohelig undergångsljudström’ och effektboxar.”

Detta kan vara sant.

Det kan också bli något helt annat.

En grundförutsättning för undergång och apokalyps är att den inte kan regisseras. När lavinen har startat är det för sent för småstenarna att rösta.

Men så mycket kan jag säga att jag på olika sätt tänker väva ihop ljud till en dystopisk puls. Här säger jag »ljud« i en generell betydelse eftersom såväl inspelad musik, egna pålägg, ljudspår och annat som låter rätt och slätt kommer att behandlas som »samplingar«.

En förlängning av BASS-mixarna, gjord i realtid, kan man kanske säga.

All form av delaktighet i skapandet av denna dödssymfoni välkomnas och uppmuntras. Vad tycker du ska låta?

Jag kommer på söndag ha en sladd som går in i en effektbox och vidare in i mitt mixerbord. Denna sladd är fri att koppla in i vad som helst som på ett bra sätt ackompanjerar undergången. Ta med dig en iPod med valfritt på (Uppenbarelseboken som ljudbok? Inspelning från ventilationstrumman?). Eller plugga in ett fickminne. Eller vad som helst.

Bara kom fram så fogar vi in det i kompositionen.

Om Kulturhuset släpper in mig på deras trådlösa så är givetvis det här något som kommer streamas live också. Tystnaden som uppstår i mitt set när banden spelar blir då en del av framförandet.

För den teoretiska bakgrunden hänvisar jag till förra årets »Frauds«-följetong.

Borta på »Intuition Told Me« skrev Joakim klokt om ett viktigt ämne:

“Det här med ambient är svårt, kanske rentav farligt. Svårt att prata om, svårt att skriva om. Fullt av fallgropar och positioneringar. [...] Om det är svårt att göra angelägen ambient, är det inget mot att skriva angeläget om ambient.”

Under tiden på The Cricket skrev jag ohälsosamt mycket om de ambienta ljudlandskapen. Efter varje text var färdigskriven tänkte jag exakt på detta. Och jag tänkte på det totalt ointressanta i att försöka beskriva hur musik låter. Och jag tänkte på att om ett album faktiskt går att beskriva hur det låter så är det ett helt ointressant album. Och jag tänkte på det motsägelsefulla i att försöka skriva om albumet över huvud taget under de förutsättningarna.

Därför försöker jag hålla det här kort.

I en vanlig värld skulle jag ha brett på om kyla, om stenar som faller nedåt genom djupa gruvschakt, om vidderna, om Arthur C. Clarkes »Rama«-trilogi (för den fjärde boken suger), om gryniga bilder i svartvitt från Shackletons expeditioner. Jag hade länkat till bilder på den episka Duga 3-antennen och övergivna, underjordiska u-båtsbaser och hittat ett sätt att knyta an teorier om hur musiken i sin långsamhet står för samma sorts storslagenhet, ensamhet och evighet som de installationerna.

Men sådan sorts musik är ju så svår att skriva angeläget om.

Därför nöjer jag mig här med att bara länka till lite riktigt god, angelägen stjärnfararambient att ladda hem:

mon0 – »Beyond« (mp3)

I helgen satt jag och ordnade med lite taggar och sånt på de gamla Beneath a Steel Sky-mixarna för att de skulle kunna laddas upp (se tidigare postning). Det var lite bök och stök med uppladdningen och under tiden så lyssnade jag på mixarna i en följd.

Vad som slog mig då är att de – helt oavsiktligt – såhär i efterhand har blivit dokument över sin tid. Trots att de endast gjordes utifrån en önskan om att klumpa ihop bra låtar med ett gemensamt tema (de måste passa just under en steel sky), har de blivit anekdotisk evidens över den elektroniska musikens utveckling under några år på 2000-talet. Ska man snabbt skissa den historien utifrån dessa mixar kan den se ut ungefär såhär:

2004 (BASS-mix nr 1-2)

Genren som rätt och slätt kallades »electronica« blomstrade fortfarande, även om storhetstiden började nå sitt slut. Alla visste vad begreppet innefattade. De könlösa ljuden. De klickande små trumrytmerna. Svepande atmosfärer. Ihåliga digitala basar. Ljudmiljöer som förde tankarna till helikopterflygbilder från Antarktis eller barfotafötter på daggstänkt mossa, beroende på stämning. Som om det vore komponerat av ledsamma artificiella intelligenser. Laptopdrones omdefinierade begreppet »techno«. Och där i vassen lurade det som många fruktade var nu-triphop (tänk Boom Bip) men som vi skamset försökte avskriva som något mer klädsamt.

2005 (BASS-mix nr 3-4)

Technon hade blivit kul på allvar igen. Hösten 2004 kunde man se något slags startskott, jag tror att vi kan vara exakta och säga att det var i The MFAs »The Difference It Makes«. Technon blev åter bubblig, rolig och galen. Den var neo-trance, var feta loopade atmosfäriska harmonier, var mjuka electrobasgångar och sen gick det av bara farten efter det. När »sofistikerade« technoproducenter började flörta med trancen började många götta ner sig i det som löpte hela linan ut. Här i Sverige spädde bloggpopen på det. Feta Ferry Corsten-mixar spelades på indieklubbar efter Le Sport. Kompakt släppte mängder av roliga tolvor som smittade av sig även till andra etiketter. Booka Shades »Mandarine Girl« var årets låt. Elektronisk musik kliade sig inte längre bara i skägget utan hade blivit tillgänglig på ett helt annat sätt. Och vid sidan av poptechnon hade ambienten en ny guldålder, allt enligt Wolfgang Voigts devis, »Ambient is techno without tze beatz, like techno’s quiet little sister.«

2006 (BASS-mix nr 5)

Efter alla utstickare till höger och vänster började producenterna räta in sig i ett noggrant led. Fortfarande fanns nytänkande och rastlöshet, men »Phobos« av Mark Romboy och Stephan Bodzin som finns med på BASS-mix 5 signalerade vad trenden var. En tight trumloop, en bas och några analogljud. »Phobos« är en fantastisk låt, men den var ett omen. Allt var lite mörkare, lite mer grotta än sandstrand. Den ambienta musiken som två år tidigare doftat digital granskog var nu luftigt sakral eller gotiskt introvert. Den mesta musik jag gillade lät som en regnig söndagseftermiddag.

2007 (BASS-mix nr 6)

Att ta med något dansant på mix 6 gick inte. All techno hade klätts av, element för element, ner till beståndsdelarna trumma, bas och små klick som ökade och minskade i intensitet. »Di-ti-tirrrrrirrrr-Di-ti-tiirrrirrrr«. Till mixen användes istället ambient eller därtill närliggande musikform präglad av samtiden. Isarna smälte, terroristerna väntade runt hörnet, en ekonomisk kris hade börjat skönjas i USA men ingen visste hur tecknen skulle tolkas. Det enda vi visste var att det snart var över. Återkomsten av de organiska instrumenten var uppenbar. De som gjorde låtarna var inte längre »electronica-producenter« utan »post-klassiska kompositörer« (tramsbegrepp). Flygel och stråke rakt in i laptopen, genom granulatorn och ut i världen. BASS-mix 6 befinner sig egentligen påtagligt i en helt annan tid än BASS-mix 1, även om de delar väsen och själ rakt igenom.

Det enda som bekymrar mig med det här är… När/om det blir en sjunde upplaga vet jag inte om jag kommer att kunna hålla de här insikterna bakom mig. Där det här var en förvånad upptäckt, ett spår av brödsmulor som lagts ut av en slump, undrar jag om det här kommer färga mig om jag gör en till. Kommer den omedvetet att anpassas att bli tidsenligt med här och nu. Och hur låter i så fall här och nu?

Sen bloggen drog igång har jag här släppt ett antal mixar med ambient brus, minimalt gung och ganska stora stråkar. Sorglig elektronisk musik som passar att lyssna på under en stålhimmel, typ. Anledningen var att det runt 2003-04 kom så otroligt många album med »electronica« och ofta var det bara en eller två låtar som höll på varje skiva. Jag började därför mixa ihop guldkornen.

Tanken var att inte bara spela låt efter låt utan bygga ihop dem och låta det bli en flytande massa, ungefär samma upplägg som med »Frauds«, fast inte lika destruktivt. Originallåtarna skulle vara kvar och inte söndermosade, men tanken om det bubbliga fanns ändå där.

När jag i torsdags efterlyste mix nummer 6 som slarvats bort av mig (vilket jag tyckte var synd, för det är också den bästa) så efterlyste Kim i sin tur ett uppsamlingsheat med alla gamla. Självklart ska vi ha det:

Samtliga Beneath a Steel Sky-mixar finns för nerladdning här

Jag har lyssnat på dem då och då (faktiskt ett bra soundtrack för promenader tidiga vårmorgnar) och det är inte så fasligt daterat som man skulle kunna tro. Det jag däremot upptäckte när jag lyssnade på dem i följd nu under sammanställande och uppladdning var att de också tecknar en ganska intressant bild över de senaste fem åren. Jag ska återkomma till det i en kommande postning.

Förresten inser jag att det har gått över ett år sen den senaste. Kanske är dags att börja fundera på nummer 7?

Våren 2004. I Fylkingens lokaler på bakgården till Münchenbryggeriet går Häpna-festivalen av stapeln. Bland artisterna på programmet märkts David Grubbs, Andreas Tilliander, Tape… och Markus Schmickler.

Häpnafestivalen är en utomordentligt trevlig liten tillställning. Kanske hundra besökare varav många män med skägg. Det är allvar. Och konst. Fylkingen är den perfekta inramningen för den sortens artister, där varje knäpp och brus respekteras och dissekeras istället för att pratas bort.

Markus Schmickler spelar. Han sitter vid ett bord i en parkas och har keps. Förutom skärmen från hans laptop och en ensam spotlight rakt ovanifrån är lokalen helt nedsläckt. Publiken sitter knäpptyst på de utställda stolarna och tittar på den uttryckslösa figuren vid datorn. Det börjar lugnt, med försiktigt knaster, men växer efterhand starkare. Och starkare. Och starkare.

När Schmickler är inne i sitt crescendo, fortfarande uttryckslös under den där kepsen, är det en helt ogenomtränglig distvägg som kommer ur högtalarna. Man känner den i magen. Det rycker kring ögonen. Ambientmän kliar sig i skäggen. Laptopmangel.

Då… Då slås dörrarna upp och två medelålders par i smoking och galaklänningar kommer skrattande in genom dörrarna, tvärnitar, ser sig omkring och försvinner raskt.

De skulle till ett dansbandsgalej uppe på Münchenbryggeriet och hade gått fel, över gården bort till Fylkingen istället för genom huvudentrén.

Till denna dag undrar jag vad de berättade för sina vänner efter det. Jag undrar om de någonsin kom över synen av femtiotalet allvarliga män som tittar på en kille i parkas som inte gör någonting medan det mest obeskrivliga distade oväsendet slår emot dem. Inte ens den värsta black metal-konserten kan ju nå samma djävulssekt-faktor.

Två bra grejer jag lyssnat på idag:

· Oh, The Ashes! remix av The Sound of Arrows »M.A.G.I.C.« är ett litet guldkorn. Precis i det där gränslandet mellan skavande klubbgung och fumlig indiepop som i sin bästa form är så härlig. Med kompressorn satt till max. Lyssna/ladda ner (zshare)

· Emil tipsade igår om en ny The Orb-mix som kommit på Resident Advisor-podcasten. Hur skevt det än må kännas att använda orden »ny« och »The Orb« i samma mening så är den inte alls så dum. Helt grym faktiskt. Bubblig, beatless ambient av den gamla skolan, en timmes ljudlandskap och att gå vilse i medan vi väntar på nya Tim Hecker-plattan. Lyssna/ladda ner

Lagom svalt i luften. Differnet-fåglar skriker uppifrån. »Isola«-stämning i storstan. Bland det bästa som finns är att gå upp väldigt tidigt och promenera timman och kvarten det tar att gå till kontoret med initierad pratradio (eller ödesmättad ambient) i hörlurarna. Vintern är hopplös på så sätt eftersom det är för kallt och för blött men idag var det äntligen årspremiär för morgonpromenaden. Det var mäktigt.