Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

• 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

“Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

• Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

• DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

• Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

»Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

• Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?

Jag gjorde ett försök härom veckan att formulera lite tankar kring det här med rummets och arkitekturens roll i berättelser. Jag snubblade lite, av skäl jag redogjorde för i postningen. Det är inte riktigt min hemmaplan. Exosfärdisco, däremot, pratar jag gärna om.

Hur som helst:

Utmärkt läsning i ämnet digitala rum finns på de båda utmärkta bloggarna Elegansen och Discordia. Jag läste ikapp mina favoritbloggar i kväll och blev lycklig över att hitta dem. Se till att läsa dem du med.

Jag har ägnat så mycket tid åt Musikguiden i P3, på nya säsongen av Obiter Dictum och ett par ännu hemliga projekt att bloggläsandet blivit lidande. Nu när jag inser vad jag missar prioriterar jag upp.

Jag tror inte att jag är korkad, men däremot är jag väldigt medveten om att det finns saker som jag inte har tillräcklig kunskap för att prata om. Mitt problem är att det egentligen är just de sakerna som jag helst vill prata om. Jag antar att det är för att sakerna som är strax ovanför ens intellektuella horisont är de som alltid känns mest spännande att rota i.

Ett område som jag har stora bildningsluckor i och samtidigt är hopplöst fascinerad av är teorier om rummet, kreativt arbete som utgår från rummet och kanske framförallt fall där rummet har huvudrollen. Det här låter skitpretto, men det är det egentligen inte.

Borta på BLDGBLOG publicerades igår »Unsolving the City – An Interview With China Miéville«, en lååång intervju med författaren som i romaner som »The City and The City« och »Perido Street Station« utgår från arkitektoniska koncept och funderingar över rummet när han bygger sina berättelser.

För att inte den här postningen ska präglas av enbart storögd fascination ska jag väl säga direkt att jag inte är något hängivet Miéville-fan. Jag har läst flera av hans böcker och tycker det är trevliga verk, men jag har inte fastnat med besatthet. Sättet han arbetar med staden och rummet på, däremot, är väldigt kittlande.

I intervjun på BLDBLOG säger Miéville apropå noirbrottsromanen »The City and The City« där två städer existerar samtidigt på samma plats:

»The whole notion of decoding the city—the notion that, in a crime drama, the city is a text of clues, in a kind of constant, quantum oscillation between possibilities, with the moment of the solution really being a collapse and, in a sense, a kind of tragedy—was really important to me.«

Det är inte brottet utan själva staden som måste dekodas. Handlingarna från karaktärerna är bara handlingar på en större scen. Det är giltigt i många fall där man inte tänker på det. »The Wire«, inte minst.

Detsamma kan sägas för urban fantasy-genren, där exempelvis Nene Ormes »Udda verklighet« lika mycket (kanske mer) är en berättelse om staden som om personerna som befolkar den.

Det var därför jag gillade »Inception« långt mycket mer när jag såg den andra gången än första. Också Christopher Nolan är en person som tänkt mycket på rummet i de flesta filmer han gjort, men det var inte förrän jag hade smält själva grundhistorien som jag verkligen kunde uppskatta det konceptuella i miljön de rörde sig.

I samband med att »Inception« släpptes gjorde vi ett avsnitt av vår kulturpodcast »Obiter Dictum« där vi gick till botten med filmen. Jag intervjuade arkitekten Fredrik Hellberg som visste en hel del om Nolans förhållande till arkitektur, och som gav mycket intressanta analyser av rummets roll i filmen.

Att reprisera det inslaget här känns som en bra avslutning på en postning som jag tyvärr inte kan komma till poäng med på egen kraft.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Arkitekturstudenterna Brian Harms och Keith Bradley har ritat en multisportarena som möter alla krav ett OS på månen ställer. Förutsättningarna i tävlingen de ställde upp i var att idrott i de framtida månkolonierna inte kommer se ut som den gör på Tellus. På grund av den låga gravitationen kommer reglerna att ändras, nya mästerskap uppfinnas och som tv-evenemang kommer det vara oslagbart. De ritade en arena för the lunar olympics:

»This stadium, resting within a crater half a kilometer in diameter, consists of the following: a large, reconfigurable playing field utilizing digital technology to project various boundary lines and field markers depending on the sport, seating for over 100,000 spectators, a large hotel for guests, various restaurants, a solar-assisted fuel-cell power plant, and communications tower.«

Det är väldigt tjusiga bilder som får mig att vilja läsa om Arthur C. Clarkes »A Fall of Moondust«.

Det enda jordsliga vi har som kanske kan konkurrera i coolhet är vulkanarenan i Mexiko, men seriously… Man har inte sett höjdhopp innan man sett det i lättgravitation.

Arkitektur är inte längre en OS-gren, men om den var skulle Harms och Bradley få mitt guld.

Det senaste avsnittet av »WNYC RadioLab« handlar om staden som enhet. I ett av inslagen är det två forskare som efter att ha studerat städer över hela USA och även övriga världen, kan berätta allt om en stad genom att studera hur snabbt personerna i den går på gatorna. Tar det 12,4 sekunder att gå en viss sträcka så vet de hur många bibliotek som finns där, vad snittlönen är, hur många högskolor som finns, vad medelåldern är och så vidare och så vidare.

Allt handlar om storlek.

De båda har funnit att det är storleken på en stad som styr hur fort invånarna går och alla de övriga variablerna. Om det bor x antal miljoner invånare så kommer den genomsnittliga hastigheten på gående vara ett visst värde. Alla andra saker som man tänker sig kan spela in, som om det är en vacker hamnstad vid en norsk fjord eller en cowboyromantiserande metropol i heartland America, har marginell påverkan i jämförelse med hur många människor som bor där.

Jag gillar tanken på att det går att koka ner städer till simpel matematik. Städer är så romantiserade, både av besökare som av de som bor där. Och det känns bra att det bortom allt prat om vackra Rom om våren, basarer i Istanbul och noggrannt regn som faller över Hongkongs skyline egentligen är så betydelselöst att vi är enkla varelser som följer förutsägbara mönster.

Bengt Ohlssons roman »Gregorius« från 2004 berättade en alternativ historia om Pastor Gregorius från Hjalmar Söderbergs »Doktor Glas«. Jag gillade det greppet. I litteratur, film och tv-serier dyker det upp perifera karaktärer och biroller som verkar större än historien i sig. Tänk bara Winston Wolf i »Pulp Fiction«.

En av mina favoriter, en mycket underskattad sådan, är arkitekt Grundholm från Hjalmar Bergmans »Farmor & vår herre«. Hans misslyckade, lite sorgliga person är en som jag verkligen skulle vilja läsa mer om än de få tillfällen han tar plats i den romanen. När Borckarnas nya hus står klart så dyker han upp. Och presentationen…

»Byggmästaren hette Grundholm. Han kallade sig arkitekt, vilket var nytt. Men han var ju en boksynt man med två bokhyllor och ett skåp. På väggarna hade han planscher över alla de stilar, varav byggnadskonsten består: den egyptiska, den babyloniska, den indiska, den kinesiska, den grekiska, den romerska, den bysantinska, den romanska, den gotiska, den renässanska, den barockska, den rokokoska eller fransyska, den lovisäska eller gustavianska, den klassiska och slutligen den moderna, som är den högsta, ty den väljer bland alla de andra och tar vad den behöver.«

Det är något så fint i att han är byggmästare men kallar sig arkitekt, och att det är nytt. Och att han anstränger sig så hårt för att verka beläst och kunnig.

Men problemet med arkitekt Grundholm är att det finns ett fel på alla hans hus. Hur ståtliga och vackra de än är så finns det alltid en defekt som Grundholm har missat. Så, när Borckarnas nya hus står fullbordat, byggt i klassisk stil (utom portalen som var egyptisk eller kanske babylonisk) så är det folkvandring dit eftersom alla vill veta vad felet är. Men de hittar inget. Hur de än letar så verkar allt faktiskt stämma.

»I förstugan mitt på väggen mittemot ingångsdörren fanns en tapetdörr. Grundholm sa: Det är en liten garderob; jag har glömt nyckeln. Men det var inte någon liten garderob, det var felet! Det var ett rum, tjuguåtta fot långt, tolv fot brett. Och det var kolsvart! Det fanns ingen möjlighet att skaffa rummet dagsljus, ty på dess ena sida låg förmaket, på den andra salen, på den tredje köket, på den fjärde förstugan. Ho vet, vad Grundholm tänkt på? Vartill kunde detta rum, näst förmak och sal det största i huset, användas? Till garderob? Omöjligt. Det var hett som en bakugn. Vid dess ena vägg låg förmaksugnen, vid den andra salsugnen, vid den tredje spis och bakugn! Det var ett enda hett kolmörker, ett gehenna. Praktiskt sett var det en onyttighet, en golvyta om 28X12 förspilld. Moraliskt sett var det ett fel och en skamfläck. Men ett fel, som ingen såg, och en skamfläck, som ingen kände. Mer än Jonathan Borck och Grundholm.«

Jag kan verkligen känna för stackars Grundholm som är så cutting edge och läser på om utländska byggnadsstilar men som i slutändan alltid har fumlat till något.

Grundholm är ett av mina val när vi i veckans avsnitt av »Obiter dictum« diskuterar och listar våra favoritkaraktärer ur periferin, de vi skulle vilja se spinoffs på. Vi reder även ut Robyns experiment med tre album på ett år och funderar utifrån The Orbs samarbete med David Gilmour från Pink Floyd på hur man egentligen ska förhålla sig till 90-talets elektroniska pionjärer när de blivit gamla.

Klicka för att ladda ner som mp3.
Klicka här för att prenumerera på podcasten via iTunes.
Klicka här för att prenumerera på podcastens RSS i annat program.

Du kan också lyssna på den direkt här:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

För ett tag sedan skrev jag om teasertrailers för filmer och efterlyste liknande experiment inom annan popkultur. Igår kom teasern för The Concretes kommande album som är precis sånt jag vill ha. Fint!

Och om vi ska prata förhandstittar: Något som jag tycker ser väldigt fint ut är trailern till Sofia Coppolas nya »Somewhere«.

För en mer kritisk syn på den här sortens teasers så kan man lyssna på förra veckans »Obiter dictum« där vi pratade förväntanskultur och hype.

»Kobra« handlade för några veckor sedan om DJn. Bland annat fick vi följa med Axwell när han spelade inför 50000 i Miami. Passa på att se det innan den 25 juni när programmet upphör. Swedish House Mafia är det största Sverige har i musikväg men när de gör premiär på sitt historiska gästspel på Pacha finns inget av de stora svenska medierna på plats. Även om jag inte tilltalas av deras svulsttopplistehouse tycker jag lite synd om alla som sedan Svek-tiden blivit jättenamn i den internationella dansmusiksvängen men varit hänvisade till barklubbar i här hemma.

I det nummer av Rocky som är ute nu har jag en artikel om problemen med hur man skyltar och varnar vid slutförvaring av kärnavfall. Hur kommunicerar man med en annan civilisation (eftersom vår lär ha dött ut) om 2-3 istidar att de inte får ner och rota i marken? Ett antal serietecknare har gjort otroligt roliga förslag som ackompanjerar texten. Det är en artikel jag längtat efter att få skriva sedan IAEA lanserade panikskylten.

Jag är svag för smart arkitektur. Om man ska bygga en bro mellan Hong Kong-Zhuhai-Macau så kommer problemet att det är vänstertrafik i Hong Kong och högertrafik i resten av Kina. Kika på den vackra slideshowen med NL Architects lösning, som bygger på en bro som slingrar runt sig själv.