Tag censur

Zombies är människor enligt domstol

zombieNär VHS-bandspelaren kom i början av 1980-talet handlade den eldiga debatten för dagen om videovåldet. TV-programmet »Studio S« visade bilder ur »Texas Chain Saw Massacre« från 1974 och piskade upp massorna. Det här måste ju förbjudas. Den 1 augusti 1982 kom så en lag som förbjöd videobutiker att hyra ut våldsfilmer till barn under 15 år. Lagen sa också att även vuxna skulle hindras ta del av videofilmer med »närgångna och långvariga skildringar av rått och sadistiskt våld«. Censur alltså. Våldsscener skulle klippas bort. Filmer förbjudas. Men... Lagstiftningen gällde våld mot människor. Så, hur skulle zombiefilmer hanteras? Jag vet inte om det här är sant. Det behöver inte bekräftas för det är en tillräckligt bra historia ändå. Igår läste jag på ett forum om det första ärendet där en zombiefilm stod i fokus. De ansvariga kunde inte avgöra om den skulle gå att få in under censurlagstiftningen och en domstol tvingades pröva om våld mot zombies var vad lagstiftaren hade avsett. Domstolen ska i sitt domskäl ha konstaterat att zombies är att jämställa med levande människor. Jag vet tusentals offer som skulle ha bestridit det om de inte redan slitits i bitar och ätits upp.

Kanske relaterade inlägg:

Rapporter från Iran som spännande förströelse?

Protester Youtube-filmer, Twitter-meddelanden och bloggar. Protesterna och övergreppen i Iran syns bara på nätet. Annan media måste visa vad som händer online i brist på eget material. Med hjälp av engagerade personer utomlands knackas små hål i den censurmur som regimen försöker bygga (censur som är möjlig med hjälp av Siemens och Nokia och kanske Ericsson). Glimtar av det som sker där innanför kan läcka ut. Jag satt hemma i mitt safe european home och följde händelserna intensivt i lördags. Polisens våld började hetta till. Och samtidigt som jag kände mig djupt skakad inför det som utspelade sig så kunde jag inte hjälpa att också känna mig lite... smutsig.
Many people Wounded At Haft Hooz SQ, No Clinic Is Open! #iranelection #gr88
URGENT!! Liquid dropped from helicopters is burning skin. Use Caution. Liquid is Gas, Water, Chem solution. #iranelection
DO NOT WASH IT WITH SOAP AND WATER THE CHEMICAL HAS AN ALKALI BASE.SOAP& WATER MAKES IT WORSE. wash w/ lemon juice or vinegar. #iranelection
Små pusselbitar lägger en fruktansvärd helhetsbild. Husmorstips för attackerade demonstranter. Jag får SMS från en bekant som suttit inne hela midsommarhelgen och knackat de där små hålen i censurmuren. »Jag ser iranier på internet igen. Det är stort.« Jag skäms lite för att jag inte kan göra annat än att betrakta. Det finns en djupt störande aspekt av att följa de protesterandes samordning över Twitter och ögonblicksbilderna på Youtube. Å ena sidan borde man inte behöva känna så, för att bli sedda (och för att få våldet mot dem sett) är ju precis det som demonstranterna vill. Att jag skriver det här inlägget och kanske åskådliggör för någon som inte förstått omfattningen är ju en del av deras syfte med rapporteringen. Men jag gillar ändå inte mitt eget förhållande till det. När helikoptrarna sveper in över demonstranterna, när säkerhetspolisen går loss med batongerna och när människor kastas misshandlade i smutsiga celler så sker det inte i 1920x1080 full-HD. Det sker i skakiga mobiltelefonfilmer och oklippta, oredigerade 25-sekunderssnuttar. Människorna blir skådespelare mot en fond av eld och kravallpolis. Det blir en spektakulär närhet. De skrivna rapporterna kommer inte i krönikeform från någon korrespondent som kan ge en »helhetsbild« utan i små, personliga 140-teckensfragment med läskigt kalla fakta. Visst, ett sådant kan vara långt mycket mer uttömmande än reporterns helsida, men tillsammans med filmklippen leder twittrandet till en oundviklighet: Vi får inte hela bilden. Människan älskar att inte få hela bilden, att tvingas pussla med fragment för att försöka tyda mönster. Istället för att känna empati blir följandet av händelserna i Iran en jakt på nya pusselbitar. Det finns många populärkulturella exempel som blev framgångsrika med samma sorts narrativ. »Lost«, »Blair Witch Project«, allt av David Lynch, »Da Vinci-koden«, »Cloverfield«... Alla dessa handlar för betraktaren att ta små ledtrådar och knyta samman till en helhet. Och jag kommer på mig själv att undra: När slutar jag bry mig om vad som faktiskt händer och istället börjar följa fragmentflödet för att tillfredsställa mitt eget behov av att sätta samman klossar. Naturligtvis är tesen här inte att medborgarrapporteringen på något sätt skulle vara av ondo. Den senaste veckan har varit helt unik på det området och det blir hädanefter svårt för folk att med disträ ton påstå att Twitter är onödigt. Jag är full av beundran varje gång människorna på internet spänner musklerna och visar hur det kan se ut. Problemet är inte rapporteringen utan hur vi som tar del av den hanterar situationen. Hade jag suttit här proppmätt och följt händelserna med samma intensitet, samma aktiva letande efter nyheter om det var filmat i full-HD, live på CNN och med obegränsad bevakning från journalister? Jag är rädd att det ganska snabbt hade drunknat in i nyhetsskvalet. Bristen av information gör att den information som finns blir mer värdefull. Och tar jag då del av den för att jag är intresserad och bryr mig om människorna eller för att det tilltalar samma instinkt som gör att man gillar ett litterärt mordmysterium? Jag vill tro och hoppas att det är förstnämnda. Men det är svårt att se gränsen och nyttigt att ifrågasätta sig själv.

Kanske relaterade inlägg: