Katastrofen blev ett faktum. Med rubriker som »SVT skakas av misstänkt läcka« och »Jöback och Sibel hotas av fildelare« så var uppvaknandet idag en chock.

Delar av ett par låtar i någon slags festival har LAGTS UT PÅ NÄTET.

Ödeläggelse. Ruiner. Sol som genom disen flämtar förebådande.

Jag kan tycka att det är synd att inte fler tar sig själva på så stort, världsfrånvänt allvar. Jag kan tycka det skulle liva upp om de stora hyperbolerna plockades fram varje gång någon missat memot om att det inte är 1983. Jag kan tycka att det finns något djupt betryggande i ordvalen när de ansvariga ska ställas till svars.

Med rättegången mot The Pirate Bay i antågande kan det vara intressant med en liten tillbakablick. Vi skriver 2009 i almanackan i år och under hösten har obduktionsprotokoll och barnporr varit på agendan när det gäller allt hemskt som går att hitta där.

Låt oss gå tillbaka 15 år, till en tid när folk inte levde sina liv på nätet. De flesta i alla fall. För det satt ju självklart en armé av bleka ungdomar vid skärmar och spred obduktionsprotokoll och barnporr. Det visste åtminstone media. Innan vi kommer dit, en kort bakgrund:

Jag var ganska dålig på att umgås med folk när jag var 15-16 år. Jag satt mest hemma framför min hemdator och skrev på texter eller surfade på nätet. Ungefär som nu, med andra ord, förutom att nätet inte hade någon grafik utan bara var en kommandorad som man kunde skriva in saker på för att hamna på andra servrar och lista vilka filer de hade där för att ladda ner.

Långt mycket mer än internet använde jag däremot BBS:er. De var som… Tja. Tänk en helt textbaserad korsning mellan Facebook och The Pirate Bay så kommer du väl rätt nära.

På en BBS loggade man in med sin profil och kunde diskutera i olika forum eller ladda ner filer (piratade prylar eller gratisprogram, beroende på vilken typ av BBS man var inne på).

För att vara uppkopplad mot en BBS, eller bas som man sa i vardagligt tal, ringde man in till den med modem och det kunde vara jävligt frustrerande att sitta och ringa om och om och om igen, för bara en kunde vara inloggad åt gången och telefonlinjen var på de populäraste baserna upptagen.

Nå, att hänga på baser kostade ju pengar i form av telefonräkning, så det krävdes en del otillåtna medel om man ville ringa länge (att ladda ner filer tog ju en evighet). Det fanns tonvis av falska AT&T-kort i omlopp och vågade man inte använda dem (för det krävdes att man ringde upp en växeltelefonist i USA och uppgav numret) så kunde man ha tur och känna någon som hittat en bra modempool, d.v.s. ett 020-nummer som anställda till ett företag kunde ringa in till och sedan koppla sig vidare ifrån utan kostnad.

Jag tror morsan satte kaffet i halsen när TV4s nyheter gjorde ett reportage om baser och bland annat visade en postning från ett forum: »Säljes: 3000 liter bensin. Tankbil ingår.«

Det blev en klassiker. Det snackades mycket om inzoomningen som kameran gjort mot den flimrande skärmen med orden – på bästa sändningstid. Han som postat annonsen (kan det ha varit Mr.Elaka?) var kung.

När nu The Pirate Bay-rättegången närmar sig är det ganska intressant att se hur media hanterade baserna på tiden det begav sig. Det här var en helt ny värld för dem.

De hade inte en aning om vad som hände, bara att det hände någonting på ett ställe som vuxna inte hade insyn i (vilket allt som oftast är synonymt med att det är dåligt).

Ledorden för dagen blev (tam-tarrraam): Barnporr och vapen.

För de som hängde på baserna kunde ju inte syssla med något så ljusskyggt utan att ha något att dölja, eller hur? I själva verket handlade det om dudes, slackers och allmänt vilsekomna (jag exkluderar inte mig själv från någon av dessa kategorier) som hade tuffa alias och liksom bara… hängde.

När man tittar tillbaka till de gånger media kikade in i denna förbjudna värld så är det intressant att se hur lika tongångarna var då som nu, hur de mycket på grund av teknisk okunskap målade upp ett slags undergångsscenario där själva företeelsen i sig var på väg att förstöra allt.

Från en artikel ur Aftonbladet den 13 juni 1994:

“TILL SALU: VAPEN, KNARK OCH BARNPORR – VIA DATOR
Kliv in i datavärlden och du hamnar i ett elektronisk vilda västern. Här finns vare sig lagar eller poliser. Tusentals ungdomar sitter dagar och nätter framför sina skärmar och försöker att överträffa varandra i att begå brott.”

Det här är alltså bara rubriken och de första tre meningarna i en lång artikel som skrevs av Anna-Lena Lodenius, Lars Ohlsson och Per Wikström. De hittar en kille som går under aliaset Shadow, som de beskriver:

“I datavärlden har Shadow skapat sig ett namn som en häftig bombexpert och svartskallehatare. I verkligheten är han en vilsen, öldrickande och arbetslös 22-åring som åkt fast för lite småbrott: häleri, bombhot och olaga bombexperiment. Brotten är egentligen det enda han är stolt över.”

Utifrån denna karaktär målar de upp en subkultur i skuggorna, där till synes ofarliga unga män (»många av dem skulle knappast klara gatulivet. Flera har sociala svårigheter. En hel del är mobbade.«) som sitter på pojkrummen och konspirerar.

“Många baser bjuder också ut upphovsrättsskyddade dataspel och program. En del baser ligger i ständig tävlan om att ha det allra senaste. Via insiderkontakter kan spel dyka upp i svenska piratbaser bara timmar efter att de är färdigkonstruerade i USA. Piratverksamheten undergräver hela marknaden. Ett exempel på detta är datajätten Amiga som nyligen gått i konkurs – trots att deras spel finns i jätteupplagor över hela världen.”

Som parantes här kan nämnas att Amiga var en datortillverkare. De hade ingen spelutveckling och gick under därför att PCn började bli användbar även för hemmabruk.

“Några av baserna har bara något tiotal användare, andra har flera hundra. Regeln är ju häftigare innehåll i baserna – desto fler användare. Eftersom barnporr är ibland det värsta och grövsta man kan tänka sig finns det en hel del av den varan.”

Så, man kunde tänka sig det?

Barnporrkortet har redan spelats ut flera gånger mot The Pirate Bay. På sin blogg berättar Rick Falkvinge om sin minnesbild av hur Johan Schlüter, chefsjurist på danska Antipiratgruppen, avslutade ett anförande på ett seminarium i maj 2007:

” – Mina vänner, vi måste filtrera Internet för att komma tillrätta med fildelning. Men politikerna förstår inte fildelning, och det är ett problem för oss. Därför måste vi associera fildelning med barnporr. För barnporr, det förstår politikerna, och det både kan och vill de filtrera på Internet.”

Lika aktuellt då som nu, trots att 15 år har gott sedan artikeln skrevs. Och angående passagen med »ju häftigare innehåll – ju fler användare«… Ta det från en som väldigt gärna ville in i baserna med häftigt innehåll: Det var sjukt svårt att få konto. Att få invites till heta web 2.0-startups är rena leken jämfört med att få konto med behörighet till elit-baserna då.

Och, för att ge en sista spark till artikeln från Aftonbladet:

“I mitten av maj i år dömdes en 20-årig yngling i Svea Hovrätt för häleri och brott mot upphovsrätten till åtta månaders fängelse. I sin databas, som han kallade ‘Snuskbuske’, tillhandahöll han tusentals piratkopierade dataspel och program samt 140 stulna datorer.”

Jag kände killen. Hans bas hette inte Snuskbuske, herregud. Hans bas hette »Guru’s Dream«, det var han som hette Snuskbuske. Idag jobbar jag bara några hundra meter från lokalen där han bodde (bor?) med alla sina datorer. Han är fortfarande i IT-branschen. Jag vet det för att jag brukar se hans firmabil stå parkerad i krokarna med samma namn på företaget som på releasegruppen han var med i då. Det är klass.

På Svenska Dagbladets förstasida den 1 januari 1994 fanns en artikel som handlade om problemen med ynglingar som ringde gratis med AT&T-kort eller på andra sätt. Men Hans Wranghult, länspolismästare i Malmö, (som »arbetat med datasäkerhet i 20 år«) sade lugnande att det snart är över:

” – Problemet är decennier av försummad datasäkerhet som bland annat yttrar sig i larvigt enkla kodord och ID-signaler som obehöriga tämligen lätt tränger igenom.
Hackarna möter allt tuffare motstånd i så kallade biometriska skydd som alltmer omger datasystem av hög sekretessgrad.
– Användarens behörighet kan stämmas av efter fingeravtryck, röstprov, blodkälsmönster i ögongloben och liknande identiter som är svåra att förfalska.”

Känner du igen mönstren? En okänd, digital mörkermassa försöker förstöra världen som vi känner den och den enda lösningen är att kräma på större säkerhet. Jag vet inte varför Wanghult, med sina 20 år av datasäkerhet i bagaget, kunde missa så grovt i sin spådom. Men jag vet att hans själsfränder fortfarande tror att det går att skydda sig mot de ansiktslösa fienderna genom att öka kontrollen när lösningen egentligen är något helt annat.

Jodå, det finns en lösning. Tidningen Arbetet hade den 26 november 1993 en artikel på samma tema. Ute på baserna såldes vapen och för att kunna nå dem måste man hacka Telia och som om inte det vore nog var det någon som uppviglat inför 30 november i ett forum också. Stefan Kronqvist, utredare på Rikspolisens databrottsgrupp, fick i artikeln frågan om man som förälder egentligen vågar köpa en hemdator i julklapp om barnet har en sådan på önskelistan.

” – Dator är okej, men modem vill jag inte rekommendera.”

Vi loggar av helt enkelt. Så. Case closed.

I veckan var det premiär för »Popcirkus« på Sveriges Television. 90 minuter livemusik från de »nyaste, nya artisterna och de stora, välkända stjärnorna«, direkt från två scener på Debaser Medis.

Programmet fick inte precis några fantastiska tittarsiffror och någon som heter Béatrice Birkeldh tillåts uttala sig i dagens Expressen. Hon har analysen:

“Med ‘Jag är en vampyr, jag suger och spyr’-Krunegård och fy så tråkiga A Camp som dragplåster är det klart att det floppar. Ingen tycker om pretto i kvadrat. Luuk och Sinding borde ringa Sanna Nielsen nästa vecka istället.”

Jag gillar den. Jag hoppas hon, vem hon än är, har rätt.

Ett floppande »Popcirkus« skulle bekräfta trenden vi har sett en längre tid nu. Popmusik är slut som identifikationsfaktor för den breda massan. Jag tycker det känns rätt skönt.

För inte så många år sedan kunde man komma till lägenhetsfester där folk man hade noll gemensamt med prisade band som man innan dess klassat som bra men som därefter fick ett noggrant frågetecken i marginalen. Idag ser man knappt några spår av subkulturer hos ungdomarna (möjligtvis en och annan fashion-core) och Melodifestivalens start nästa vecka är betydligt viktigare för vad som ska bli hits under året än vad som händer på »100% Osignat«.

Det betyder att vi vinner tillbaka vår popkulturella nisch. Popmusiken blir åter jävligt viktig för dem som bemödar att bry sig om den, medan massan får Sanna Nielsen i flytande form.

Det enda hotet jag ser mot denna utveckling är IPRED-lagen.

I en hypotetisk situation där det inte längre går att komma åt storbolagens musik olagligt på nätet så kommer de definitivt gå under eftersom ingen kommer börja köpa skivor igen. Tvärtom kommer en parallell musikscen då blomma upp med skivetiketter och artister som släpper sin musik gratis som alternativ till dyra storbolagssläpp och den breda massan kommer att botanisera i denna flora istället för att tuna in till Sanna Nielsen.

Stoppa IPRED, med andra ord. Låt nya Coldplay förbli läckt tre månader innan releasedatum, annars kommer massan börja gilla M. Ward.

Ikväll var jag på en liten släppfest för Tony Ernsts nya bok »6 miljoner miljoner sätt att jaga en älg på« (vars undertitel »En berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall« kanske säger mer om innehållet). Ännu har jag inte hunnit läsa den, förstås, men lite bläddrande i den visar att Tony är på tårna och vet man det vet man att vi snackar om en av landets bästa skribenter i ämnet.

På släppet berättade Ernst lite om tanken med boken och det han sa i sin inledning var faktiskt något som jag tyckte väldigt mycket om. Jag citerar fritt:

»Inför det här talet har jag funderat en tid på en lämplig metafor för vad som hänt med musikindustrin. Jag hittade svaret bland grönländska fiskare. Den vanligaste dödsorsaken hos grönländska fiskare är drunkning. Varför då? Jo, för att de inte kan simma. Men varför har de inte lärt sig att simma om de vet detta? Jo, för att det är för kallt i vattnet.«

Boken finns att beställa här.

Foto av RoystonVasey

Jag höll på att gå i en fälla i kväll. Och jag har ett opublicerat inlägg på ett par tusen tecken som bevisar det.

Allt började med att jag läste att de som har köpt musik på MSN Music inte kommer att kunna lyssna på den om de köper ny dator eller uppgraderar operativsystemet efter den 31 augusti i år. Musiken är nämligen DRM-skyddad och Microsoft kommer slå av servrarna som ger ett okej till datorn att filerna är lagliga. För att summera det som står i artikeln i korthet:

“Microsoft’s decision to turn off the MSN Music authorization servers serves as a painful reminder that DRM ultimately severely limits your rights. Companies that control various DRM schemes, as well as the content providers themselves, can yank your ability to play the content which you lawfully purchased (and now, videos) at any moment—no matter what your expectation was when you bought it.”

Jag skrev en rungande text om att det är så här riktig stöld ser ut, i och med att kunder här fråntas möjligheten att använda en vara de köpt. Jag petade in en del om de ofantliga nackdelarna som idag finns med att ladda ner »lagligt« och blablablabla.

Sen gick jag tillbaka och läste.

Jag började plöja inlägget och min enda tanke var: »Fyfan, vad osexigt det här är.«

Helt ärligt… De senaste 2-3 åren har diskussionen gått het om fildelning, övervakning, FRA-avlyssning, avstängning av Internet-abbonemang, gryningsrazzior och skivbolag som står med huvudet så långt upp i arslet att de inte kommer hitta ut de närmaste 20 åren.

Och vad har hänt utanför debatten under den här tiden? Tja, vi har lite bättre ratio på torrentsajterna.

Jag orkar inte stå och skratta eller skälla med facklor och träpålar redo kring de här ämnena. Det är viktigt att våga hålla sig från att fyra av bredsidorna med kritik mot upphovsrättsindustrins vansinniga och ibland helt galna metoder.

Varför? Är det inte viktiga frågor? Jo, men priset vi betalar är att vi då blir som dem.

I den diskussionen blir vi grånade advokater som sitter och grymtar om att »tekniskt sett laddar vi hem upphovsrättsskyddat material varje gång vi går in på en nyhetssajt så varför är en musiksajt annorlunda« och blablabla. Jag har ju redan konstaterat att den diskussionen dödar popkulturens väsen.

Så nej, jag går inte i den fällan igen. Nu när Beneath a Steel Sky precis har påbörjat sitt fjärde år så ska jag hålla mig från polemiken som ändå bara slutar med att alla står och skrattar åt Web Sheriff.

Låt oss istället skapa sönder åtalen. 100 bootlegremixar är mer än 1 Idol-artist!

IT-säkerhetslösningsföretaget Kaspersky har tittat i spåkulan och kommit med en rapport som varnar för att 2008 kommer att innebära en ökning av virus, malware och bedrägerier med personuppgifter från sociala nätverkssiter etc. Jag slänger in ett klipp från tidningen Arbetet den 26 november 1993:

Vågar man egentligen köpa en hemdator med modem i julklapp om barnet har detta på önskelistan?
– Dator är okej, men modem vill jag inte rekommendera. Finns det ska föräldrarna sätta sig in i hur det fungerar och hålla strikt kontroll, svarar Stefan Kronqvist på rikspolisstyrelsen databrottsgrupp.

FBI slog till mot den tunga (i dubbel bemärkelse, se bilden ovan!) maffiafamiljen Gambino förra veckan. Det som jag blev helt tagen av var de alias som de gripna gick under. Vad var först, filmerna eller namnen? »Jackie The Nose«, »Tommy Sneakers«, »Bobby the Jew«, »Greaseball«, »The Conductor«, »Joe Rackets«, »Italian Dom«, »Miserable«, »The Little Guy«, »Vinny Hot«, »Marbles«, »One Eye Russ«, »Joe Gag«, »Treetop«, »Johnny Red Nose«, »Fat Richie«… Och, med viss skräck undrar jag vad Michael Urciuoli gjort för att förtjäna sitt smeknamn »Mike the Electrician«.

Jag saknar Shaktar. Djupt.

Tittarsiffrorna från MMS efter måndagens »Viking«-sändning är underhållande läsning. Det visade sig att »Viking« hade lika många tittare som TV4s »Sportklubben«! Därför kommer min tagline från och med nu vara: »Lika populär som Peter Jihde«.

Elin Alvemark gör ett debattinlägg om filkopiering där hennes tes är: »Musikbranschen måste kunna existera under samma marknadsekonomiska förutsättningar som alla andra företag.« Alltså, jag trodde att det var precis det de gjorde och det är därför det går så dåligt eftersom de försöker sälja en oanvändbar och föråldrad produkt som CD-skivan?

Flora & Fauna har lagt ut första singeln med Parken. Den heter »Åt helvete med himlen« och är lika bra som sin titel, tycker jag.

I filmer där karaktärer har förflyttats i tiden från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal så brukar de alltid stå häpnade vid en gata, titta på bilarna och säga »Herregud, ni har inga hästar till era vagnar«.

Faktum är att de första kommersiellt producerade bilarna (mellan cirka 1890 – första världskriget) kallades just »horseless carriages« i brist på ett bättre namn. Bilentusiaster som idag ska diskutera dessa modeller använder däremot istället samlingsordet »Brass Era automobiles« eftersom det numera känns helt absurt att prata om hästlösa vagnar.

Det senaste året har debatten kring information, säkerhet och kultur i vår digitala era varit om inte enorm så åtminstone större än obefintlig. Det slående är nivån som den förs på. Politiker och debattörer maler på utan någon större kunskap om vad de pratar om och gör sig förstådda medan de som faktiskt har något vettigt att säga inte kan göra sig förstådda eftersom de inte vill prata om »den hästlösa vagnen«.

Mest slående när det gäller artiklar, tal och texter om digital kommunikation är nämligen alla liknelser och metaforer. Det sker knappt ett enda inlägg utan att någon missvisande jämförelse med ett fysiskt ting måste till för förklara hur man anser att något står till i den abstrakta digitala världen, givetvis med senator Ted Stevens som den mest klassiska.

Kommer ni ihåg början av nittiotalet när Internet kallades »the information super highway«. Visst känns det skittöntigt idag? Varför har vi då inte kommit så mycket längre?

“Antag att ett låsföretag konstruerar en nyckel som kan dyrka upp alla lås, och säljer den billigt. Ger det alla rätt att öppna andras kassaskåp?”

Nils-Eric Sandberg om fildelning i Trelleborgs Allehanda.

“They want to deliver vast amounts of information over the Internet. The Internet is not something that you just dump something on. It’s not a big truck. It’s a series of tubes. And if you don’t understand, those tubes can be filled and if they are filled, when you put your message in, it gets in line and it’s going to be delayed by anyone that puts into that tube enormous amounts of material, enormous amounts of material.”

Senator Ted Stevens i ett tal om Net Neutrality Bill

“Om jag tar en penna från personen bredvid mig, då kan den personen inte använda pennan. Men om jag laddar ner en film från nätet, då finns det en kopia till av samma film.”

Akko Karlsson (mp) om fildelning i Västervikstidningen.

Oavsett vad syftet med inlägget är och oavsett vad man tycker i sakfrågan så är liknelser och metaforer av det här slaget rätt sorgsamma att läsa. Jag förstår att en person som vill föra fram ett budskap använder sig av dessa retoriska knep för att väcka opinion, men problemet finns på en långt mycket djupare nivå.

Alla använder idag Internet och dess tjänster men kunskaperna om vad det faktiskt är känns ofta så låga. Spelar det någon roll? Tja, på ett sätt inte.

När TVn gjorde sitt intåg ute i stugorna så beskrevs den som »radio fast med bild«. För en slags minsta gemensamma nämnare-beskrivning så kan man för all del beskriva TV som »radio fast med bild«, men det är väldigt många nyanser av TV-mediet som lämnas utanför i en sådan beskrivning. Jag vet exempelvis inte om jag skulle beskriva Google Earth som »en karta på datorskärmen«.

Vi ser det här idag också. Fortfarande är det många tidningar som försöker göra »webtidningar«, det vill säga samma sak som de gör i tryck fast på webben. Men en tidning kan bara finnas på papper, så fort den läggs digitalt så blir den något annat.

Likadant är det med »web-TV«. Aftonbladet och Expressen (två som verkligen faktiskt har förstått att begreppet »webtidning« är ointressant och att närvaron på Internet handlar om något mer än att bara använda det tryckta materialet en gång till) producerar eget material till deras »web-TV«. Jag förstår varför de använder uttrycket – de är tvungna för att användaren ska förstå vad tanken med avdelningen är. Men det är fortfarande en liknelse som inte säger någonting om vad de levererar. Vad har klipp på nätet med TV att göra? »Horseless carriage.« »Web-TV.«

I brytningstiden där vi står ska många viktiga beslut fattas och det är synd att inte kännedomen är större. Som jag påpekade i mitt inlägg om rundgången i fildelningsdebatten så är det faktiskt kvaliteten på debatten som gör mig mest skraj för framtiden.

För ett par månader sedan läste jag en intressant artikel som jag tyvärr inte lyckats googla fram nu. Den var skriven av en amerikansk expert på datorsäkerhet vars tes var att det största hotet mot individens säkerhet på Internet är att vi helt saknar instinkter när det gäller vad som är farligt och inte farligt i den digitala världen.

Alla känner sig illa till mods när de går genom en mörk park sent på kvällen. Vi stänger av iPoden, går lite fortare, tittar oss omkring och känner oss genast bättre när vi kommer ut i gatljuset igen.

Under hundratusentals år är denna instinkt inlärd eftersom det var enda sättet för våra saliga förfäder att inte bli nattmacka för en sabeltandad tiger. Men att skicka känslig information i ett e-mail eller ladda ner programvara från en skum rumänsk server, sådana handlingar kan vi inte instinktivt bedöma om de kommer att utsätta oss för fara eller inte.

Det är en teori värd att fundera på.

Om vi exempelvis tar ett ord som »brev« så finns i ordets natur en förväntan på att det är kommunikation mellan avsändare och mottagare, delvis till skillnad från »öppet brev« eller »vykort« som vi vet kan läsas av fler. SAOL tar till och med upp det:

»skriftligt (i allm. privat) meddelande (i regel till ngn som befinner sig på relativt stort afstånd); särsk. om dyl. (relativt längre) medde­lande som är skrifvet på ett l. flera (hopvikna) pappersark o. inlagdt i (försegladt) konvolut;«.

När vi då döpt meddelanden vi skickar till varandra över Internet till »e-brev« så finns samma förväntan på kommunikationen. Förseglad. Mellan två personer. Privat. Men så är ju inte alls fallet. Att skicka e-post är väl bara snäppet mer privat än att tejpa upp en lapp på en lyktstolpe.

Ju mer vi använder vaga liknelser och gör det lätt för oss, ju större chans att vi hamnar i Expressen med rådjursmin under rubriken »Han förlorade sina sparpengar på nätet«.