
Vi går vidare i julklappsserien med ytterligare en önskad text. Enligt fördomsprofilen kanske det här är ett ämne jag borde ha berört, men det finns en ganska uppenbar anledning till att det är svårt för mig att ha något att tillföra inom det. Jag ska förklara mer senare. Såhär löd önskningen:

Förutom Peter Gabriels »Birdy« kan jag inte minnas att jag skrivit om filmmusik under min tid som musikskribent. Eller, kanske om Tindersticks soundtrack till »Nénette et Boni« och några rader om Explosions in the Skys dito till »Friday Night Lights«. Men gemensamt för dem alla är att det intressanta är vad som händer när en artists egna stil appliceras på ett anpassat filmjobb.
Om vanliga soundtracks är det svårare att skriva. Inte för att de inte klarar av att stå på egna ben men för att det är musik som är så tätt förknippad med stämningar och känslor ur filmen.
Jag dör exempelvis i små, små bitar av Clint Mansells musik till Darren Aronofskys »The Fountain« men vet faktiskt inte vad jag skulle kunna tillföra till den i text. Detta trots att den inte är särskilt väsenskild från exempelvis Jóhann Jóhannsson eller annan piano/stråke/knaster/depp-kompositör som jag inte tvekar att besjunga.
Jag tror det handlar om att historien redan är berättad. Musiken har redan fått sin kontext och betydelse.
Och jag tror det också är därför jag aldrig känt något behov av att skriva om datorspelsmusik.
När »Play! – A Video Game Symphony« turnerar så går gamers man ur huse för att sitta och lyssna på hur soundtracks från kända spel låter då framförda av en symfoniorkester. Det är mäktigt, helt klart, men frågan är om det verkligen är musiken som folk går dit för att höra.
Utan att ha besökt en konsert är jag tämligen övertygad om att upplevelsen först och främst består i vad styckena som framförs representerar. Killarna och tjejerna som sitter och lyssnar på exempelvis musiken från »Halo« upplever det oerhört starkt eftersom de bär på minnen från själva spelet. Den där nattlånga kampen mot en omöjlig levelboss som de till slut övervann. Den där gamla kompisen som de kunde köra veckoslutslånga spelsittningar med men som de inte pratat med sen studietiden.
Mitt första riktigt starka minne av datorspelsmusik är Matt Grays musik som spelades när första nivån av »Last Ninja II« laddades. Det var på Commodore 64, året var 1988 och det tog en evighet (6 minuter) att ladda men vad gjorde det när man fick lyssna på den där låten. Spelföretaget Ocean hade också alltid fantastisk musik under sina laddningssekvenser (min favorit var den som Jonathan Dunn gjorde till »Target Renegade«)
Jag skulle kunna ta ett steg tillbaka och prata om hur otroligt skickliga C64:ans musiker var att utnyttja den begränsade ljudkapaciteten till max. Eller med nykter torrhet försöka dra paralleller till hur dagens producenter, uppväxta på de här låtarna, influerades.
Men skulle jag försöka skriva något med känsla, en subjektiv text som tillför något, skulle jag oundvikligen hamna på de platserna jag befann mig på när jag satt och väntade på att de här spelen skulle ladda klart. Och med kompisarna jag hängde med då och som jag inte träffat sedan dess. Och man behöver inte ens gå så långt tillbaka i tiden att det kommer en nostalgifaktor med i bilden.
I somras satt jag och spelade »Mirror’s Edge« som utspelar sig över hustak och nere i gångar, där man som budet Faith ska fly polis, klättra, springa på väggar och hoppa för att leverera information.
Jaktsekvenserna är stressande, hetsande och frustrerande. Musiken ökar i tempo, snuten är överallt och varje level klaras med andan i halsan. Och när det då klipper till vybilder från hustaken, en stunds lugn i mitten av stormen, kommer en smekande låt, lätt som luft, med samma sorts svävande flow som man hela tiden försöker uppnå med Faiths parkour-övningar.
Jag var i en butik och rotade bland kläder kort därpå. Plötsligt hörde jag den bekanta pianomelodin ur högtalarna och fylldes av ett… lugn. Alla gånger som mitt rusande hjärta blivit tröstat av den där melodin hade gjort att jag instinktivt kom ner på jorden bara den spelades, även utanför sitt sammanhang.
Jag kollade upp vad det var… och blev förvånad av att upptäcka att det var Lisa Miskovsky som skrivit temat för »Mirror’s Edge«. Att bli knäsvag av gemen radiopop är ju inte särskilt klädsamt på pappret, men vad skulle jag göra… Hennes »Still Alive« (i spelet mest använd i dess instrumentalversion) hade mutat in sin plats som ett ställe av andrum i en värld full av kaos och jag reagerade instinktivt därefter.
Lite skamset får jag erkänna att jag fortsatt använda den som lugnande medel under stressiga dagar i höst. Bara den där pianomelodin kommer så blir den för mig som när David spelade harpa för Kung Saul.
Och det är här vi kommer till varför det är lika svårt att säga något vettigt om datorspelsmusik som det är om filmmusik.
Om »Still Alive« varit en vanlig radioballad hade den gått mig förbi, om jag ens hört den. Jag hade definitivt inte haft något att säga om den. Kontexten och associationerna gör däremot att jag kan plocka fram bibelreferenser och prata om låtens inneboende harmoniska kvaliteter, varför den är det perfekta ljudet till att stå på hustak och blicka ut över städer.
Men… Det enda sättet för mig att göra det är att först berätta om de associationerna, det vill säga spelets själva handling.
Och den historien är redan berättad.