[tweetmeme] New York Times gör vad de kan för att bidra till vår kalla kriget-vecka här på BASS. När atombomben utvecklades var ju någon tvungen att dokumentera det så det fanns en »secret corps of atomic moviemakers«. I en artikel i NYT framgår att fler än 250 producenter, regissörer och kameramän med tillgång till det allra hemligaste sköt över 6500 filmer under Bombens utveckling.

“They risked their lives to capture on film hundreds of blinding flashes, rising fireballs and mushroom clouds. The blast from one detonation hurled a man and his camera into a ditch. When he got up, a second wave knocked him down again. Then there was radiation.”

Missa inte bildspelet med foton från det här arbetet. VIP-gästerna på provsprängningen ser ut som de är med i en Daft Punk-video.

Stora textmassor vill jag läsa i en smal kolumn men fina bilder kräver en bred. Hur löser man det?

Jag älskar det mesta med internet men en sak har jag verkligen börjat att avsky: små pixliga bilder med taskig kompression. Jag gillar dem inte. Jag gillar inte medelstora bilder heller. Jag vill ha stora bilder.

Varje gång jag går in på Huffington Post så blir jag lycklig av deras 900 pixlar breda toppbildskolumn.

Jag kollar på Azins fotoblogg och JennyMarias blogg med gigantiska bilder och känner värmen flöda.

När Google Books nyligen gjorde alla gamla nummer av Life tillgängliga satt jag och bläddrade i två timmar, med fina fotografier täckande det mesta av skärm.

Det är ju ändå något speciellt med bilder, särskilt om de inte är uppladdade i batch som »dagens 20 fotografier« utan redaktionellt utvalda, så att fotona följer en slags röd tråd i känsla. De behöver ingen rubrik, ingen beskrivning, utan klarar sig på egen hand som motiv. Att bara jobba med bild är stort.

Problemet är att layout för text och bild är två olika saker, och den här bloggen har en smal kolumn för att göra det lättläst eftersom han som skriver inte kan fatta sig kort. Och det diskvalificerar publicerandet av snygga bilder. Eller, visst kan man försöka bygga bloggpostningar på bilder, som jag gjort om trångbodda spioner, om prinsar vid snygga plan eller om bilderna som inte ska finnas. Men det blir ju inte samma grej som när det är sådär stort ändå.

Jag gnäller inte. Den skrivna texten är mitt naturliga element så det är naturligtvis bättre att anpassa bloggtemat för den. Men jag är ändå irriterad över att det inte finns någon bra lösning. Eller finns det?

Det var sent i september och alla turister hade åkt hem. Vi var i Byxelkrok på Ölands norra udde och åt fisksoppa. Nere vid den vindpinade stranden fotade jag en hög stenar som stod ensamma och väntade på vintern. Jag tyckte det såg skitfint ut och tänkte att här hade jag en bild för skrivbordsunderlägg till datorn.

Stockholm, november. Jag plockar fram fotona ur kameran, hittar bilden och blir… bedrövad.

Känns inte det här som en avslutningsslide i en riktig dålig PowerPoint-presentation? En slide som talaren lägger en fet Arial över med managementvisdomsord om att stabila organisationer måste ha en solid bas? En slide som möts med artiga applåder och sedan står på medan mötet fortgår och du störs av projektorfläkten som tillåts humma fast den inte används mer?

Det är lustigt hur vissa saker som känns så rätt i en miljö får så motsatt innebörd när de placeras i en ny. Som den där drinken som var jättegod på solsemestern men som i en kall vinternatt i Sverige bara är blaskig. Eller som Billy Corgan i Zwan.

Det finns stadsbesöksbilder och så finns det stadsbesöksbilder.

President Obama och Spaniens premiärminister Zapatero med fruar – och Zapateros två gotdöttrar, 16 och 13 år.

Undrar om de har många diskussioner om »hur man kan se ut« på representationsresor i familjen?

Jag bläddrar i El Pais och hittar en bild från en vanlig dag i parlamentet – eller?

Vid en första anblick finns inget märkligt här. Män i kostymer. En lunta under armen. Ett vänskapligt närmande från killen till vänster som gärna vill vara kompis med den viktigare mannen till höger. Han med det bestämda uttrycket. Men, titta i bakgrunden.

Okej, hur hemlig kan man bli? Mannen tittar inte på de två framför, inte in i kameran utan ovanför, på en punkt långt bakom kameran.

Känslan av mannen är oundviklig. I sekunden efter brinner ett skott av och någon dör. När polisen sen sitter på kontoret och granskar bilder så zoomar de upp honom och inser, »Åh herre gud, han var där!«

Lite som The Observer i »Fringe«. Eller när de restaurerar något okänt klipp från Elm Street och nya teorier om John F. Kennedy-mordet seglar upp.

Han kanske inte är lika viktig som de två i förgrunden. Men han strikar den perfekta posen för ett svartvitt tidningsfotografi.

Andreas, som brukar backa upp mig på Mr.Suitcase-spelningar, är i Barcelona och tog fantastiskt fina foton från målgången av Tourens etapp 6 igår. Jag tänkte bara att jag skulle tipsa om bilderna som du kan se här.

Bilden är utsikten från mitt hotellrum i Sheffield. Körd genom fuskad tiltshift så att det ser ut som ett miniatyrlandskap (eller, det är ett försök i alla fall). Jag är ganska trött på den effekten.

En konsekvens av internet och alla dess memes är hur kort livslängd vissa speciella uttryck får. När en person gjort en remake av »Star Wars« genom stop motion-filmat Lego så ska alla göra remakes av sina favoritfilmer i Lego, typ. Det är grymt när folk skapar, men det får också uttrycket att devalveras fort.

Jag var rätt hooked på tiltshiftade foton. Det finns ju en del rätt fantastiska. Som den spanska poolen. Den läskigt tågmodellsliknande Honduras-gatan. The marching band. Och inte att förglömma: det kalla vinterljuset över industrilandskap i Göteborg.

Hell, det finns till och med en snubbe som filmat ett monster truck-event med tiltshift-lins och det är otroligt (destruction derbyt från 1:41 och framåt är helt knäppt).

Men frågan är… När folk börjar använda varenda fågelperspektiv-på-stad-bild till att leka med tiltshift-effekten, blir det inte som att använda autotune i musikproduktion då? Kul i början men med tiden tröttnar man. Det finns en gräns när man känner, ungefär som med Photoshop-lensflares på mitten av nittiotalet, att det är nog, att man bara vill se ett schysst vanligt foto.

Eller kanske slutar det inte förrän någon har slutfört projektet med att fota en hel stad med tiltshift? För någon kommer ju att göra det, såklart, eftersom det alltid finns någon som är beredd att gå all in. »Nörden vinner alltid, den är kackerlackan som överlever kärnvapenkriget«, som Emil Arvidson så träffande beskrev det.

De häpnande stadsmiljöerna från Novosibirsk är väl i så fall en bra början.