[tweetmeme] Kommer du ihåg vad vi lärde oss på vägen mot »Frauds«?

Två lektioner var att misstag och oavsiktlighet är livsviktigt samt att miljöljud på egen hand kan lyfta musik.

Nu har det hänt igen.

För några veckor sedan sände »P3 Kultur« två field recordings som reportern Sara Lundin spelat in i ett regnigt Istanbul. Jag klippte ur och sparade dem (det måste man göra med bra miljöljud).

Av misstag råkade jag sent igår kväll starta ett av dem samtidigt som Nick Caves soundtrack till »The Road« (the beauty of MacOSX att play-knappen på tangentbordet startar både iTunes och Spotify om programmen är öppna).

Det lät såklart helt underbart och jag var tvungen att utforska det närmare.

Så, ingredienserna: Sara Lundins field recordings, »Home« från »The Road«-soundtracket, granulator, distorsion, ett gäng gamla inspelningar från min hårddisk och fem timmar medan regnet slog mot rutorna i en försommarkväll, maj 2010.

Vi kan kalla resultatet för tio minuters anspråkslös ambient, men naturligtvis är detta också en Fraud.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ladda ner »Fraud 16« som mp3.

»Galet«. Så kan man väl sammanfatta den senaste veckan när det gäller efterspelet av »Frauds«-släppet.

Allt började med att TorrentFreak publicerade en intervju angående mashup-konceptet jag arbetade efter. Den fick över 850 diggs. Efter ett tag plockade Mashable och Wikinomics upp det och skrev egna artiklar. Morgonen efter TorrentFreaks artikel var det 70 pers som seedade torrenten på Pirate Bay. På kvällen var det över 200. Det blev helt vansinnigt. Sen fick jag mail av en journalist på brasilianska »Folha de S.Paulo« (nån sorts dagstidning) och av en sydkorean som båda ville göra intervjuer.

Det är väldigt lustigt faktiskt. Ni som hänger här vet ju hela historien. 20 år tillbaka. Många av de avgörande händelserna. Alla små frön som såddes och som till slut ledde fram till det här. Rätt otippat att ett sommarlov i Råcksta eller en flaska Strongbow i Orminge slutade på ett redaktionsskrivbord i Sao Paulo.

Det intressanta med allt det här är att jag kanske måste omvärdera min hållning till begreppet »tillgänglighet«.

Såhär: Jag har alltid tyckt att det är sjukt mycket snyggare att inte vara tillgänglig än att vara det. Jag tycker band som inte postar sin nya singel på hemsidan eller MySpace eller Facebook eller iTunes eller mp3-bloggar eller fan och hans moster är mycket elegantare än band som gör det. Bristen på tillgänglighet gör att de blir en utmaning. Att försöka hitta musiken eller intervjuer med dem eller kanske bara ett litet fotografi blir till något inspirerande i en värld där alla är tillgängliga hela tiden. Effekten av band som Burial eller Boards of Canada (efter »Geogaddi«) visar att jag inte är den enda som känner så.

Även om jag per definition inte har kunnat vara otillgänglig med Mr.Suitcase eftersom jag har den här bloggen och är aktiv i olika forum så har jag ändå alltid haft tanken om otillgänglighet i bakhuvudet. Det är ändå ett högst begränsat antal av alla potentiella lyssnare som hänger här och om jag inte gör Mr.Suitcase tillgänglig i övriga delar av websfären (last.fm, imeem etc.) så kommer det ju ändå att förbli en ganska okej hemlis eftersom alla icke-svensktalande får famla i mörkret.

Så var mina tankar fram till »Frauds«. Då beslutade jag mig för att ta en rakt motsatt inställning, bara för att se vad som hände.

Jag reggade mig på massor av ställen. Pumpade upp »Frauds« överallt jag kunde. Promotade och stod i. Spammade MySpace-kontakter med släppinfo. Drog skamlösa mail till kreti och pleti med information om det. Jag ska inte säga att jag kände mig smutsig, men lite konstigt var det allt. Inte för att jag inte vill stå för »Frauds« utan för att jag, som bekant, har lite problem med folk som står och hoppar och skriker och säger »se på mig, se på mig, hallå här borta«.

Med tanke på vad resultatet av detta blev i jämförelse med resultatet av förra årets albumsläpp (vars låtar är väldigt mycket mer genomarbetade och bättre än »Frauds« om du frågar mig) så… Tja. Jag har väl haft fel hela tiden? Vad som är estetiskt snyggast kanske inte spelar så stor roll när det i slutändan är tiotusen som tankat albumet?

Klart är i alla fall att det är väldigt kul! Så, fortsätt seeda, kopiera och sprida. Total flood får helt enkelt bli min nya strategi.

Omslag och form: Azin Ashourvan
Medverkande på »Frauds«: Mattias Olsson, Henric Larsson, Christian Fernandes, Gösta Fråd och Gryqllo.

Nedladdningsalternativ: Det absolut bästa är att ladda hem »Frauds« som torrent (och gärna seeda ett tag). Annars har jag också lagt upp den på på sunkig nedladdningssajt. Det går också att ladda direkt från Kitty Litter Mp3.

(foto taget från sookie)

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Så var det alltså slut. Jag tror att vi har »hajat grejen« nu.

Det tog mig 20 år att göra resan. Ni klarade av den på 10 dagar. Men det är lugnt, det viktigaste är att vi är framme vid Frauds tillsammans.

PANG, vi släpper på Le Sport-Fredriks mash-up igen och flyger framåt. Månader susar förbi och vi kommer fram till i höstas. När december var som mörkast och kallast. Jag fick en julklapp av Helena och Fredrik (en annan, inte med Le Sport-prefix), en CD med egeninspelade field recordings från Capri. Jag startade den och började efter en stund spela Labraford-låtar över den. Samtidigt som jag utforskade Capri med Google Earth. Och började längta till sommaren.

Innan vi kommer in på detaljerna, låt oss bara dra en snabb sammanfattning av vad vi kunnat konstatera på vägen hit:

• Vi gillar pophäxkittlar.
• Jag är märkt av sättet som »Max Mix«, The KLF, The Avalanches och de andra tog fragment från olika låtar och bakade ihop till något nytt. Var slutar en låt och var börjar nästa?
• Oavsiktligheter och misstag kan göra collagemusik väldigt mycket bättre.
• Sommarnätter är perfekt miljö att lyssna på musik som »tiltar verkligheten«.
• Miljöljud kan höja musikupplevelsen långt över vad själva låten förmår.
• Personliga mp3-mixar är det nya blandbandet

Där i vintras när det var kallt och jävligt tänkte jag framåt mot slutet av maj. Där vi är nu. Buskar i blom, kall öl på varm uteservering, studentkorteger med framtidens hopp, feber som stiger mot fotbolls-EM… Jag lyssnade på Viktors mix jag nämnde tidigare och insåg hur mycket »juli 2005« den var för mig. Samtidigt tänkte jag på min The Avalanches-sommar 2000 och Saint Etienne-sommar 1995 och Everything But The Girl-sommar 1996.

När jag satt där i vintras och tänkte på det så bestämde jag mig. Jag skulle göra en mixtape åt mina vänner. Inget avancerat eller så, bara mixa ihop lite bra låtar, gamla som nya, och knyta ihop dem med miljöljud och kanske ett eller annat flygplan som dånade förbi i stereobilden. Det skulle inte vara ambient, utan pop. Sommarpop.

Det var planen. Anspråkslöst och enkelt. Ett somrigt soundtrack till kompisarna, till alla de vi träffat på vägen hit i postningarna.

Planen var god, men föll totalt samman.

Det började med att jag plockade ut ett 100-tal låtar som jag kände skulle funka i mixtapen. Dessa tänkte jag koka ned till en shortlist på 20 eller så. Någonstans i elimineringsprocessen började saker gå fel. Jag kunde inte stryka tillräckligt många utan började istället leka med tanken på att alla istället skulle med.

Jag förstod när jag ringde det första samtalet att projektet skulle bli lite större än jag tänkt mig. »Skulle du bara vilja komma förbi och lägga lite gitarr?«

Det hela spårade såklart ur… Även om arbetet började enkelt genom att jag tog fragment och stycken från låtar och byggde ihop så stod det innan jag hann blinka i Roth Händle Studio snart uppmickade glockenspiels; folk med skills på sina instrument; folk utan skills; ett helt tåg av effektboxar; nätter med loopar, piano och rödvin; wailande sångare; besatt jakt på bra samplingar; stunder där det bara trycktes »REC« och så tog vi det som det kom. Akustiskt, elektroniskt, stulet och komponerat.

Slutresultatet kallar jag för »Frauds«.

Det är ingen mixtape. Det är inget eget album. Det är inga mashups. Det är inga remixar. Det är inget collage. Det är inte egna låtar. Inget du hör är vad det utger sig för.

Bedrägeri, helt enkelt.

Jag inser naturligtvis att jag kanske gjort mig själv en otjänst i och med de senaste 10 dagarna här på bloggen. Det är ju inga små pretentioner som trummats upp och huruvida praktiken kan motsvara teorin får vi väl se. Jag kände bara att jag var tvungen att förklara bakgrunden, var jag kommer ifrån, vad det är för intryck som under de här 20 åren lett fram till denna stund. Det skulle kännas konstigt att släppa den annars.

Värt att förtydliga kan också vara att »Frauds« inte på något sätt är ett försök att återupprepa det som en gång redan tagits till perfektion av andra. »Frauds« är bara det resultat som blir när en kille har lite för stor fascination för ljudcollage och vill plocka russina ur kakan från alla bra låtar istället för att begränsa sig – och sen får för sig att låtarna blir ännu bättre om han spelar över dem själv.

Jag postar »Frauds« här imorgon. Hoppas den får bli ett soundtrack till din sommar.

(foto taget från darwishh)

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Allt möter till sist ett slut. Även det här. Nej, inte bloggen förstås, den kommer ju leva kvar. Även om det helt ärligt känns nästan halvsvårt att gå vidare efter den här urladdningen.

Det är dags att börja avrunda Vägen mot Frauds. Jag antar att det innebär att vi kommer att komma fram. Vi märker det på fredag.

Var det något jag glömde eller valde att utelämna?

Såklart. Hur mycket som helst. Jag hade kunnat hålla på ytterligare några veckor av tillbakablickande och teoretiserande om skumma och oskumma album och förorter. Men det är dags att dra ner gardinen. Eller dra upp ridån. Båda stämmer.

Några smågrejer bara innan vi gör oss redo…

Röstsamplingar – Något jag älskade med 90-talets ambienta utflykter var de lysande små röstsamplingarna. The Orb var såklart de största experterna på det. Varje gång man köpte en nytt album med dem så var de små lösryckta filmdialogerna och märkliga rösterna från barnskivor, dokumentärer och andra lösa källor det jag såg fram mest emot. Avslutningen »Slvg Dvb« från »Orbvs Terrarvm« stod i en egen klass. När jag gjorde mitt Mr.Suitcase-album »Guidelines For An Emerging Century« ville jag ha lite röster. Bland annat lät jag en skotsk speaker läsa in texter att använda i interluderna. Och så tog jag och klippte sönder ett vittnesmål som jag hittade på en kyrkas hemsida och gjorde dansdänga av det. Jag blev oerhört stolt när Unai-Erik kommenterade det och sa något i stil med att han tyckte att jag gett röstsamplingarna relevans igen. Tack. Jag ser det som ett lyckande.

Ambient musik med historia – Det tråkiga med ambient musik eller collagemusik är att den oftast är instrumental och därför inte kan berätta några historier andra än dem som lyssnar tillskriver dem (vilket på många sätt förvisso är en fantastisk egenskap). Jag hade tänkt stöta och blöta lite kring Tim Heckers »Radio Amor« på detta ämne, hur den genom harmonier och låttitlar faktiskt har en handling som man uppfattar trots att det bara är ljudexperiment på laptop. Men det har jag ju gjort förr. Läs min text från 2003 på The Cricket om den ifall du vill veta mer. Läser du den strax efter Vägen mot Frauds-serien här kommer du också se att jag har skrivit ungefär samma text i fem års tid nu.

Den upproriska tystnaden – Jag känner också att jag i det här sammanhanget behöver länka till en gammal essä på Twisterella där jag skrev om »Den upproriska tystnaden«, hur musik som tar god tid på sig och vågar vara lågmäld »idag« är mer rebell än den som anstränger sig för att låta mycket. Handlar om ambient, om Brian Enos »Apollo« och om Pan American. Som sagt, inte mycket förändras.

Jörgen och Salles ambientmix – Det slog mig att jag aldrig hann ta upp det. Jörgen och Salle satte sig en sommardag för kanske 12 år sen ner med två CD-spelare och en stereo med kassettdäck. Utan DJ-mixer spelade de in ett 90 minuters kassettband där ambienta och elektroniska låtar gick ihop och in och ut ur varandra i collageform. Det var helt lysande som jag minns det. Hur de gjorde? De hade klockat början och slutet på alla låtar de ville använda så att de visste exakt när de skulle starta nästa spår för att låtarna skulle skära in i varandra på bästa sätt. De satte nivån redan då och där.

Nu är det bara att dra ett djupt andetag och vänta in det sista. Inläggen är fortfarande taggade »Ctrl-C Ctrl-V«.

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Ett vanligt klagomål från nostalgikerna på den nya digitala världsordningen är blandbandets bortfall. Det varsamt ihopsatta och planerade blandbandet. När man sitter och måste testa spår efter spår, laborera med låtordningen, känna på om anslaget fungerar i övergången. Det personliga blandbandet.

Det är klart att själva hantverket är något man kan sakna (att sitta i en fåtölj framför den fysiska skivsamlingen och spela in hands-on, så att säga) men slutprodukten tror jag bara har tagit en ny form: mp3-mixen.

Inflationen, påpekar du.

Visst, Internet svämmar förstås över av mixtapes, DJ-sets och mp3-mixar. Det går att argumentera för att det är opersonligt. Fast vad det egentligen handlar om är ju att mängden som finns tillgängligt gör att innehållet känns urvattnat om man inte vet var man ska leta. Ungefär som att alla blandband som spelades in inte heller var bra, även om just du hängde bland folk som alltid levererade klockrena kassetter.

Jag har många exempel på mp3-mixar som betytt och betyder lika mycket för mig nu som blandbanden gjorde för tio år sedan.

I juli 2005 slog Viktor Sjöbergs mix »elefanten (sonores) mix #1: ‘you got me going in circles’« ned som en jävla bomb. Han postade den på sin blogg och den blev genast ett soundtrack till sommaren.

Inte bara var det ett utsökt låtval men vad som var häftigt med den var sättet han gjorde det på. Twista och Eurosport, Amerie och Pet Shop Boys, Rex The Dog och Franke… Allt kokades ner i en uppmashad soppa.

Mash-ups, ja. Jag hade tröttnat på dem ungefär 2001 för ärligt talat… Hur kul var det att höra en rap över en gammal heroinrockdänga? Men Viktors mix bevisade att det inte nödvändigtvis var grejen i sig som var uttjatad, utan snarare att det handlade om att blandningen måste göras med lite känsla.

Jag försökte själv göra mp3-mixen till något personligt här på bloggen genom serien av Beneath a Steel Sky-mixar.

Det var runt 2004 idén föddes. Det kom drösvis av elektronisk musik. Från laptopexperiment till barrskogselectronica till nu-triphop till vackra ambienta utflykter. Under den perioden brukade jag sätta ihop mixar med det bästa från albumen jag plöjde igenom. Mixarna postades här och var ihopsatta av svävande, atmosfäriska grejer med lite knastertrummor och beats då och då. Väldigt up my street.

Det jag var mest nöjd med i mixarna var att låtarna ofta låg ovanpå varandra. Det var sällan en låt fick gå själv för jag hade varit där och petat in ett miljöljud eller en annan låt som gick i samma tonart. Det här märktes naturligtvis inte för lyssnaren eftersom det var ambient redan från början och ambient + ambient = ambient. Ingen världsomvälvande ekvation där.

Men jag gillade tanken. Mitt laborerande med ljudmattorna då sådde vissa frön, gav vissa idéer. Viktors Elefanten-mix gav dem bara ännu mer näring. Jag tänkte att det vore fantastiskt att någon gång sätta sig ner och försöka mixa ihop vanliga låtar på samma sätt som jag jobbat med de ambienta i Beneath a Steel Sky. Bara trycka ihop lager på lager av loopar tills det blev helt nya låtar, i princip. Lite av samma tankegång som The Avalanches hade, även om deras »Since I Left You« naturligtvis var ett unikum och ideal som man inte vågar hoppas på att närma sig.

Men… Jag insåg snart att om det är något som kräver en oändlighet av pillande och trixande och tålamod som långt överstiger mitt så är det att sätta ihop den typen av fungerande mixar. Och jag lyckades aldrig hitta tiden jag behövde. Och åren gick.

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Mysigt fulla utanför Tantogården på Södermalm eller Studion på S:t Eriksplan. Ännu en kväll med ännu ett par popband som jagade ännu några swindiedrömmar om skivkontrakt, Hultsfredsspelning och Den Stora Japanlanseringen.

Vad gör vi nu? Dra vidare eller åka hem?

Funderar på andra klubbar, på svenneställen där eurotechnon dånar eller sunkiga pubar där 45-åriga fyllekärringar kommer försöka snacka upp oss. Lilla Maria lockar men det krävs alltid en sån jävla charad för att komma in på grund av åldern.

Åka hem.

Hur många nätter ramlade jag och Johan genom stan till tunnelbanan som skulle ta oss hem till villan i Mälarhöjden där han bodde med sina föräldrar och syster? Ett gäng. Förmodligen fler än så. Allt är suddigt nu.

Tredje året på gymnasiet är det. 1996. Hippa band heter saker som Mazarine Street och förutom lite ohippa Yvonne så finns det inga pop- eller rockband som har en synthesizer på scen. Kanske en Hammond-orgel som max men mer går inte. Syntetiska ljud är inte på agendan för dagen.

Det är tiden när man blir lycklig och peppad av att Jamiroquais klaviaturkille har en Mini-Moog ovanpå sitt Fender Rhodes-piano. Så utsvultna på elektroniska ljud är vi. De utpräglade syntklubbarna är ju kul men inte alls vad vi egentligen behöver.

På övervåningen till villan har Johan sitt rum med några syntar. Vi spelar på dem och drömmer om att göra melodisk syntpop med driv i, som ett Yvonne utan gitarrer. Några år senare ska vi försöka göra allvar av vår vision när vi startar ett band vi kallar för Frederick Fleet men fortfarande är vi bara snubbar som snubblar hem genom natten.

Väl hemma på övervåningen hos Johan startar vi en trummaskin och börjar jamma över den tills vi inte orkar mer och somnar. Helg efter helg. Fulla och upprymda av berusning och av popbanden vi nyss sett spela.

En speciell natt hittar vi in i en repeterande, molltyngd slinga. Analog melankoli som liksom alla andra nattliga improvisationer aldrig kommer att spelas in. Det är sommar och fönstret står öppet. När vi spelat samma sak om och om igen med små små variationer upptäcker jag ett nytt ljud, ett ljud som jag inte vet var det kommer ifrån men som i detalj följer det vi spelar.

Jag sluter ögonen och fortsätter. Låt det aldrig sluta.

Trummaskinen tonar vi långsamt ner. Vi spelar tystare och tystare. Hur länge har vi hållit på? Ingen aning och jag skiter i. Låten är bra, vad är det för fel på att köra den i en halvtimme?

När ljuden dör ut så hör jag ackompanjemanget som jag anat där i bakgrunden ett tag nu fortsätta. Vi har slutat spela, en synt hänger fortfarande på sin ton, dess LFO på en obarmhärteligt långsam rate. Stilla, stilla. Vi lyssnar. Det känns som vår låt fortsätter fast vi inte spelar. Det är då vi upptäcker att ännu en musiker slagit sig ned och suttit med i vår låt: Utanför faller ett tungt sommarregn. Mot taket och löven och rhododendron-bladen smattrar dropparna som svar på vår pulserande, dova klagan.

När vi försöker spela låten igen nästa dag är all magi försvunnen. Jag har just förstått att miljöljud och field recordings kan lyfta musikupplevelser långt över vad själva stycket förmår på egen hand. Det är en erfarenhet jag väljer att spara.