[tweetmeme] Jacob Frössén, som gjorde dokumentären om Olle Ljungström håller på med en ny dokumentärfilm om Henric de la Cour. Trogna läsare av bloggen vet att Henric är kung och det här projektet glädjer mig.

The New Yorker har ett låååångt reportage om Julian Assange från »Wikileaks« med fascinerande behind the scenes-berättande från publiceringen av »Collateral Murder«-videon.

»You Are Not So Smart« är en temablogg om självbedrägeri. Mycket läsvärda postningar om hur människan uppfattar sin värld och hur vi lurar in oss själva i olika beteenden.

Joakim på »Intuition Told Me« går från Pan-American och Coil till bekymrade postningar om osämja i hönspopulationen. Loves it! Jag ser verkligen fram emot att läsa texter om hans trädgård som är lika fina som de om hans favoritskivor. Om det inte hade varit för att jag förmodligen förminskat honom till en »avhoppare« skulle jag ha utbrustit: Den digitala gröna vågen!

Alan Moore håller på med sin Chtulhu-serieroman »Neonomicon« som jag såklart tror kommer bli lysande. »Bleeding Cool« har en intervju med Jacen Burrows som tecknar.

Seattle – check. Pothead – check. Kassettlabel – check. Känner mig alltid inspirerad av att läsa om sånt, även om jag inte får höra kassetterna.

Tipsen som kom in i kommentarsfältet till gårdagens lista över podcasts har hittills visat sig vara finfina. Jag förväntade mig inget annat.

I fredags kväll var jag i Eskilstuna och såg Yvonne spela på stadens 350-årsjubileum. Jag har tjatat så mycket om dem att det kanske är läge att inte säga så mycket nu. Det enda jag kan konstatera är att det faktiskt är makalöst att de hittat tillbaka till den där nerven och energin nu när de egentligen inte finns längre. Och att det var helt rätt låtlista med de gamla, spretande låtarna. Jävligt bra, kort sagt.

Jag säger inte att »allt är som förr« för det är inte så, det är ett självsäkrare och ståtligare band nu. De står stadigare på jorden. Men de är fortfarande lika rastlösa. Djupt imponerande!

Kanske är modellen med en spelning om året det som gäller för att ett avsomnat band ska klara av att göra sitt förflutna rättvisa?

Jag har i många år planerat att restaurera ljudet på inspelningen från Gino, den där sanslösa kvällen i december 1995 då stjärnorna stod rätt. Men jag tror det är lika bra att konstatera att det inte kommer att hända. Vi kan väl säga att skitighet är autenticitet.

Yvonne – Live på Gino 1995-12-13 (mp3)

Och jo, Tobias är fortfarande coolast.

Nu har det blivit min tur. Det är nog med framåtskridande electronica – vi ska damma av lite hederlig »allt-var-bättre-förr«-attityd.

Bara för idag. Jag lovar. Imorgon är allt som vanligt igen.

Just idag måste jag nämligen prata lite om en kväll för exakt nio år sedan. 1995-12-13. Den kvällen spelade Yvonne på Gino. De hade precis släppt debutalbumet »For Your Pleasure« och var i den där fina tiden i ett bands karriär då de ännu inte blivit riktigt så stora att de blivit allmängods men ändå har fått ett tillräckligt stort följe för att fansen ska klä sig som dem, sminka sig som dem, älska dem som om de vore de största.

Den där kvällen för nio år sedan var Yvonne verkligen de största. Jag har funderat länge nu och jag tror faktiskt den kvällen på Gino är den bästa spelning jag har sett.

Minnena börjar när första numret av eskilstunafanzinet Popangelov släpptes. Det var en otroligt fin publikation som gjordes av Totte Pop (från bland annat Gentle Tuesdays) och Mattias Axelsson (från Superswirls). Med den A5-stora tidningen kom ett kassettband och i första numret inledde Yvonnes »Frozen« A-sidan på detta. »Frozen« var fantastisk då, den är fantastisk nu och kommer alltid att vara bäst.

Vi jagade Yvonne-låtar som galna. Det bästa med att älska ett band som ännu inte har släppt en fullängdare är inte alls – som många tror – exklusiviteten i att vara ett av fansen, utan den totala fulländade lycka man känner varje gång man lyckas skaffa fram en ny låt av dem.

»Frozen« var en fantastisk början. Via bekanta, bekantas bekanta och lögner (att säga att man ska boka en spelning brukar vara ett säkert trick för att få demotaper) lyckades vi lägga vantarna på ett gäng heliga Yvonne-dängor. »Introspection,« »Hindenburg Lament«, »16 Flavours«… Hela Yvonnes tidiga demokatalog var soundtrack till mitt dåvarande liv. Alla indiekids på skolan var upptagna med Popsicle och hatade Yvonne. Jag brydde mig inte. Jag sprang och köpte de få samlingsskivor där Yvonne-låtar dök upp (Kittenish!!) och jublade när »Frozen«-EPn äntligen, äntligen, äntligen kom.

Tiden gick och det blev dags för första albumet att släppas hösten 1995. I december samma år var det dags.

Nio år sedan idag. 1995-12-13.

Som jag minns det var det nästan motvilligt jag gick dit eftersom kvällen innan Lucia tenderade att vara ett skäl att dricka alkohol när man gick på gymnasiet och luciaaftonen därmed var aningen seg. Som jag minns det var jag lycklig i flera veckor efteråt.

Yvonne var perfekta den kvällen. Helt perfekta. De var det bästa popband som funnits, som fanns och som någonsin skulle finnas. De spelade nio korta låtar och allt var över på en halvtimme. Pang, rakt på, slut. En perfekt konsert. Ofelbart! Deras kläder satt som skräddarsydda, sminket var som en naturlig del av deras anleten. Det var sex stycken män på scen som jag avgudade med otroliga mått. Ingen skrev så klockrena melodier som dem då och bara The Radio Dept. har överträffat dem i melodihantverket sen dess.

Jag hade sett Yvonne på Studion någon månad tidigare. Då inledde de med »The Cause of Lovers« och hade problem med ljudet (jag glömmer aldrig när Henric De La Cour spände blicken i ljudteknikern och muttrade »höj Rickards synt!«.). Nu öppnade istället »Broken Parts« en konsert som inte hade kunnat bli bättre än den var ens om ärkeängeln Gabriel nedstigit genom taket och berättat för mig att jag var Allahs profet.

De spelade i helt blått ljus (röda spotlights var förbjudna när Yvonne var i huset), utan mellansnack, utan extranummer, utan något blaj… De var bara bäst. Låtlistan:

»Broken Parts«
»For You Pleasure«
»Wires«
»Enticed«
»Frozen«
»Your Lover Has Gone«
»Cut A Smile«
»Veins«
»Odd«

I avslutande »Odd« gick de av med syntarna fräsande och gitarrerna ylande av rundgång tills ljudteknikern knäppte av PA:t. Vackert.

Efter denna kväll blev väl saker och ting inte riktigt som jag önskat att de skulle bli. Förr var jag bitter över detta, men inte längre. Jag hoppas bara alla inblandade var lyckliga under tiden som det varade. En bit in på våren 1996 sa nämligen trummisen Anders Nilsson de dystra orden: »Nya plattan kommer du nog inte gilla. Det blir hårdrock.« Jag visste någonstans att Yvonne inte skulle vara mitt band längre.

Och ungefär så blev det. Yvonne genomgick en förvandling från att ha varit det mest välklädda, tuffaste och framförallt bästa popbandet i Sverige till att bli något annat. Det blev lite röda nättröjor, skinnjackor, mellansnack och extranummer. Jag brukade vara sur för det, för då kände jag att jag lagt så mycket själ i ett band som visade vara något annat än vad jag hoppats. Men nu är jag bara glad för deras skull. Jag vore inte mycket till allierad om jag inte unnat dem framgången som kom efter debuten »For You Pleasure«. Det löste sig på bästa sätt för de flesta, verkar det som, för med några år mellan mig och det inträffade så är jag nog faktiskt mest lättad över att de från andra albumet »Getting Out, Getting Anywhere« tog en annan väg.

Yvonne började mer göra musiken de själva lyssnade på och hittade – med all rätt – en stor publik där ute. Om de hade fortsatt på det första spåret är det inte säkert att de lyckats behålla den aura av perfektion som omgärdade dem och upplevelsen skulle kanske ha bleknat i samband med att åren hade gått och nya album hade släppts. Nu finns mitt Yvonne, mitt alldeles egna Yvonne, fortfarande bevarat som ett fläckfritt minne, ett av de enda band som jag tillåter mig att drömma nostalgiska drömmar om. Förmodligen också det enda band som är värt att drömma nostalgiska drömmar om. Och som allra bäst var de för nio år sedan, 1995-12-13. Yvonne själva skulle aldrig hålla med mig om det, men snälla… Låt mig få drömma en liten stund till.

—

Spelningen från Gino fanns många år bara kvar som ett flagnande minne men i och med den senaste flytten så hittade jag en påse kassettband där en bootleg av kvällen återfanns. Det är precis lika fantastiskt som jag minns det. Dofterna finns kvar, smaken av Ginos svindyra gin&tonic finns kvar, till och med resterna av en fin kajallinje över ögat syns om jag ställer mig framför badrumsspegeln.

—

(Intressant, slår det mig nu, att både Yvonne och The Radio Dept. är band som nämnde My Bloody Valentine som stora influenser och att dessa båda band är de svenska band som jag älskat mest, trots att jag aldrig haft någon särskild relation till just MBV. Hmm.)