I förra veckan inföll datumet då Skynet var menat att ta över världen. 29000 klickade »Attend« på Facebook-evenemanget och det skrevs mängder av texter som uppmärksammade jubileumet, med ämnen som gick ifrån fem sätt att överleva apokalypsen till hur man bäst förbereder sig för AI-despotism.

Det fanns ju bara ett problem: Skynet har gjort oss besvikna i 14 års tid. Så även nu.

Att fira datumet är inget fel i sig. Skynet har genom hela »Terminator«-tidslinjen varit ett av all popkulturs mest skräckinjagande framtidsfenomen och att Cyberdyne Systems skapelse uppmärksammas är inte mer än rätt.

Problemet är vad den här sortens datum innebär för ens popkulturkonsumtion.

När jag såg John Carpenters »Escape From New York« första gången runt 1985 så var titeltexten med det futuristiska typsnittet som informerade att vi var i »New York, 1997« läskig. Om bara 12 år så kan det vara så här, liksom.

I den första »Terminator«-filmerna är det samma år som Skynet kopplas på. Den 4 augusti närmare bestämt. Den 29 augusti förklarar den krig mot världen.

Men när – den för övrigt underskattade – tv-reinkarnationen »Terminator: The Sarah Connor Chronicles« hade premiär 2008 så funkade ju inte det datumet. Därför flyttades det fram till 19 april 2011 med den 21 april samma år som Judgement Day (varför Skynet bara behövde två dagar på sig att bli self-aware jämfört med originalets 25 dagar är oklart).

Och nu firade vi alltså det datumet internationellt i sociala medier, men inget hände. Vad ska vi flytta fram Skynets entré till härnäst?

Liksom domedagsprofeter som hela tiden skjuter datumet för Den Stora Uppgörelsen framåt tvingas vi popkulturnördar bli besvikna när viktiga datum kommer och går och vi ännu inte sett minsta tillstymmelse till realpolitiska ambitioner av artificiella intelligenser.

Det är därför det ospecificerade »near future«-perspektivet alltid framstår som det mest sympatiska. Och naturligtvis »Los Angeles, 2019«. Åtminstone i åtta år till.

[tweetmeme] Jag var runt 15-16 år när jag köpte soundtracket till »Escape From New York« på en svindyr import-LP på »Space Records«. Det var och är ett av de bästa soundtracks jag hört. Jag älskade John Carpenters filmer och musiken som han själv var med och producerade följde dem perfekt i ton och känsla.

På baksidan av LPn var det en bild på två snubbar i lång hårt och sjaviga kläder. Den ena satt med en bas och den andra satt framför en modularsynt. Det var Carpenter och parhästen Alan Howarth. Jag ville alltid tro att det var Howarth som satt vid synten och gjorde de snygga ljuden, han som inte fick så mycket uppmärksamhet men som egentligen var den coola.

Men, struntsamma vilka berättelser jag diktade upp i mitt huvud om hur de arbetade. Jag kan ändå inte hitta bilden på webben nu för att reda ut det där och LP-omslaget är tyvärr försvunnet i tiden.

Alan Howarth var inblandad som ljuddesigner och kompositör i ungefär alla filmer jag älskat. Förra veckan grävde han för »Resident Advisor« djupt i arkivet och satte ihop en timmeslång mixtape med sin filmmusik. Det blir faktiskt inte så himla mycket bättre.

Ladda ner den direkt från »Resident Advisor« eller via deras podcast i iTunes.

Bilden visar när jag i helgen försökte ta mig från en stuga till en bil. I sneakers, jeans och utan handskar blev jag både dyngsur och frostbiten efter det men jag har inget annat att ha på mig. Jag bor i en storstad, goddamnit, och precis som »Stockholmsnatt konstaterade« i den senaste strippen är läget just nu sådant att man är värd bragdguldet bara man tar sig till jobbet.

När man pulsar där i snöstormen, eller väntar på bussen som aldrig kommer, eller sitter fast på tåget efter tio timmar av Banverket-fail så kan det vara bra att påminna sig om att det kunde vara jävligare. Natten kunde vara mörkare, vinden kallare. Det här är måndagslistan med filmer som är betydligt kallare än vintern 2009/10.

4. »Örnnästet« (»Where Eagles Dare«)

Det starkaste avtrycket som filmatiseringen av Alistair MacLeans naziäventyr lämnar är inte det väloljade manuset eller de lysande rollinsatserna av Richard Burton och Clint Eastwood (matsalsscenen!). Det är känslan av skoningslös vinter. Från det första fallskärmshoppet via pulsandet över bergen till de hissnande klättringsscenerna vid Schloss Adler är den bitande kylan och alpvindarna ständigt närvarande. Tittaren förstår exakt hur bra det känns att komma in till krogvärmen i byn Werfen och få en kanna öl efter att ha kämpat mot bavarisk motvind.

3. »Band of Brothers« (avsnitt 6, »Bastogne«)

Rent tekniskt är det inte en spelfilm men det hindrar inte det sjätte avsnittet av »Band of Brothers« från att hamna på den här listan. För när killarna i Easy Company är inne på tredje veckan i skogen vid Bastogne, nergrävda i sina foxholes, med förfrusna lemmar och köldskadade tår, samtidigt som granaterna när som helst kan börja regna ner och slita dem i stycken… Då inser till och med jag att det inte är en så big deal att gå ner på minilivsen och köpa tandkräm fast det är snöoväder.

2. »Fargo«

Anledningen till att jag ofta uppskattar filmerna av Joel och Ethan Coen är att karaktärerna är så utmejslade. Och att de använder sig av föremål och företeelser som återkommer så ofta och får så stor betydelse i en film att även de kan betraktas som karaktärer (The Massey Prenup i »Intolerable Cruelty«, Anton Chigurhs bultvapen i »No Country For Old Men« eller Sacramento i »The Man Who Wasn’t There«). I »Fargo« var det snön. Visserligen är karaktärerna inte lika eländigt utsatta som Easy Company i Bastogne (ibland klär de sig provocerande tunt, nästan som storstadsbor) men bisterheten är å andra sidan konstant. Rakt igenom dramat blåser snörök över vägen som en påminnelse om det hopplösa, om hur långt bort bättringen faktiskt är.

1. »The Thing«

Slutscenen är en av de bästa som gjorts. Till Ennio Morricones musik, lika kall som det Antarktis där filmen utspelar sig, sätter sig en överlevande i snön utanför den förstörda forskningsstationen. »Vad ska vi göra«, undrar kollegan. »Why don’t we just wait here for a while… See what happens«. Det är den mest ödesmättade repliken som Kurt Russell sagt. För han vet ju, kollegan vet ju och tittaren vet ju att det är över. De klarade en prövning men vid nästa går de under, hur de än gör, för mot minusgraderna har de inget att sätta upp. Genom hela »The Thing« använder John Carpenter rökig andedräkt, uppdragna pälshuvor och ylande polarvind för att slå an tonen och känslan av isolering har aldrig varit större. Ett tappert försök att matcha gjordes av Larry Fessenden i hans »The Last Winter« men förutom snyggt foto blev kargheten aldrig detsamma som i klassikern.