För två år sedan var det två intensiva kalla kriget-veckor här på bloggen. Det handlade om centraler i underjorden, hackspettar i etern och mord över kortvåg.

Jag har fått flera requests om att väcka upp det här gamla bloggskrället igen, specifikt för att köra nya kalla kriget-veckor. Grejen är bara – och den här disclaimern kanske jag skulle flaggat redan förra gången – att jag egentligen inte kan någonting om det. Nada. Jag läser någon faktoid och går på känsla. Inte den bästa infallsvinkeln, kanske, även om det kan bli underhållande läsning.

Lyckligtvis finns det de som kan. På riktigt.

Om du gillade min postning om skyddsrumsjättarna i Stockholms djup så kommer du dö en smula av den här detaljdissekeringen av atomgaraget i Klara. Häpnande läsning.

Och ja, den bloggen heter Kalla krigets historia och är typ som mina två veckor. Fast hela tiden. Och researchat. Kudos!

(Och jo, det här bloggskrället kommer att väckas till liv igen så småningom. Precis som gamla skyddsrum är den bara i malpåse och kan återställas till dugligt skick på 48 timmar.)

Kommer du ihåg den sovjetiska spöksignalen över kortvåg som spelade något av en huvudroll under förra årets kalla kriget-veckor här på bloggen?

Wired har en fascinerande artikel om den:

“A new intrigue about UVB-76 is the question of its location. Soon after the upheavals of August and September 2010, with all the stopping and starting and knocking and whispering, shortwave listeners reported another remarkable shift: The station’s position seemed to have moved.”

Ben vred hjulet?

Ett av de mest udda ämnen som förekommit på bloggen (och som jag aldrig hade kunnat förutspå att jag skulle skriva om när jag startade upp) är kombinationen av radioaktivitet och skyltar.

Vi har haft roligt åt den nya skylten som tog fem år att rita och pratat om hur i hela friden vi säger till framtidsmänniskorna att det är tillträde förbjudet i våra bergrum.

Men det spelar ingen roll hur nördigt och nischat ämnet är för det här är egentligen ett race jag aldrig kan vinna.

Sajten CONELRAD samlar memorabilia och dokumentation från kalla kriget, när folk satt med fingret på knappen och bara väntade på att det skulle smälla.

2003 började de fundera på varifrån de svartgula skyltarna som i USA visar vägen till befolkningsskyddsrum egentligen kom. Skyltarna kan fortfarande ses i amerikanska städer, även om skyddsrummen sedan länge är tagna ur bruk.

De ställde frågor, skrev brev och rotade runt i arkiv. Nyligen publicerade de resultatet av sitt arbete.

I den omöjligt långa artikeln An Indelible Cold War Symbol: The Complete History of the Fallout Shelter Sign har de inte bara kartlagt hela bakgrunden till varför den sitter på husväggarna här och där, men också lyckats spåra upp gubben som formgav själva skylten en gång i tiden för att få reda på allt om processen, syftet och bildspråket.

Stämningen av en tidsålder fångad i en skylt. Det är mastig läsning, men ett beundransvärt arbete.

Alla bloggar borde vara supernischade och vända på varenda sten i sitt lilla ämne.

(Jag vet inte vem som har tagit bilden ovan, så om den inte är okej så säg till så får jag ta bort den.)

[tweetmeme] Bakom ett anspråkslöst dörrpar på Högbergsgatan på Södermalm i Stockholm går trapporna ner i underjorden. De leder till Katarina befolkningsskyddsrum, det enda i sitt slag på den skalan. I händelse av krig skulle 10667 personer skulle kunna överleva i det atombombssäkra, trevåningsskyddsrummet som skär marken under Södermalm.

Det finns elva ingångar. Huvudingången ligger vid bensinmacken mitt emot McDonald’s vid Slussen. En annan är garagenedfarten bredvid skateboardbanan i Björns Trädgård. Men den mäktigaste är tveklöst de dolda trapporna.

Inne i city ligger en annan bjässe som konstruerades när man byggde om Klara-kvarteren. 8000 personer skulle det skyddsrummet ta, och även om det inte finns lika många ingångar så är det ändå en som trumfar Katarinas trappor: Enligt han som släppte in oss i Elefanten så kan plattor lyftas från Sergels Torg och därunder går trapporna ner i säkerheten.

Sverige har varit flitigt när det gäller befolkningsskyddsrum. I Stockgolm är nästan alla tunnelbanestationer under jord är designade för att fungera som skydd i händelse av krig och det finns ett femtiotal bergrum som är mindre än de två magnumsatsningarna i Katarina och Klara. Men det finns en sak som inte förklaras i förberedelserna.

Hur väl förberedda de här anläggningarna är med krematorier, egna brunnar, självförsörjande elsystem och storkök så har de inte lösningen på en sak: Vad som händer efteråt.

Tänk dig att du åker in till city för att handla… Tja. Någon snygg förvaringsbox hos Muji kanske. Ryssen trycker på knappen. Plattorna lyfts från Sergels Torg och du springer ner i djupet. Bomben faller. Vill man verkligen överleva? Att kuta omkring i the wasteland med ett flintlåsgevär och kniv är kul i »Fall-Out 3«, men är det lika kul om fonden är Hagsätra?

När jag nyligen var i Berlin passade jag på att besöka två bunkrar där. De var mediokert byggda, inte alls med de goda (alternativt naiva) intentioner som de vi hade i Sverige. Det fanns inte rum för särskilt många människor. De var inte byggda för att husera folk så länge. Vår guide sa att de halvhjärtade försöken var avsiktliga.

Om tredje världskriget skulle bryta ut behövde Nato-trupper använda vägen från Västtyskland in i Västberlin och ville inte att den skulle korkas igen av civilister som försökte fly. Därför, menade guiden, byggdes ett par skyddsrum så att man skulle kunna säga att de fanns och folk stannade i staden. Att det skulle bli kaos vid inrymningsvägarna, att anläggningarna skulle överbefolkas så att de inte gick att använda och att det ändå inte skulle finnas så mycket att komma tillbaka ut till var en nykter medräkning.

När han berättade det på tyskbruten engelska framstod våra ambitiösa svenska satsningar på personskydd som ett ganska stort slöseri med pengar. Vem försökte vi lura? Var det någon som trodde att det skulle funka att sätta stora anläggningar som Katarina i drift när bomberna började falla? Eller var det tyskarna som var överdrivet cyniska?

(Klicka för större bild.)

[tweetmeme] New York Times gör vad de kan för att bidra till vår kalla kriget-vecka här på BASS. När atombomben utvecklades var ju någon tvungen att dokumentera det så det fanns en »secret corps of atomic moviemakers«. I en artikel i NYT framgår att fler än 250 producenter, regissörer och kameramän med tillgång till det allra hemligaste sköt över 6500 filmer under Bombens utveckling.

“They risked their lives to capture on film hundreds of blinding flashes, rising fireballs and mushroom clouds. The blast from one detonation hurled a man and his camera into a ditch. When he got up, a second wave knocked him down again. Then there was radiation.”

Missa inte bildspelet med foton från det här arbetet. VIP-gästerna på provsprängningen ser ut som de är med i en Daft Punk-video.

[tweetmeme] Trogna läsare av Beneath a Steel Sky minns kanske besöket nere i Elefanten, den 3300 kvadratmeter stora ledningscentralen som ligger i två tvåvåningshus, djupt i ett berg i Sollentuna utanför Stockholm (fler bilder än i den tidigare bloggpostningen finns förresten på Flickr).

När vi var där nere och fotade skivomslag så ändrade det hela min syn på staden och infrastrukturen. Plötsligt förstod jag att det rymdes väldigt spännande saker där man normalt inte tittar. Lite som Nene Ormes Malmö, fast med en ryss som någonstans sitter med fingret på knappen.

Han som släppte in oss berättade att det fanns en identisk bunker söder om Stockholm men ville inte säga var. Allt vi visste var att den hade kodnamnet Vargen.

Vi blev förstås lite besatta av att veta mer.

Min mamma har sommarställe i ett stugområde i Lissma utanför Handen. Jag hade varit där flera gånger och tyckt att visst, det är lite konstigt att det byggts ett område just där, mitt ute i ingenstans. Men jag reflekterade inte nämnvärt över det.

Inte heller reagerade jag när mor klagade över att kommunen bestämt sa nej när de boende ville sätta upp en bom in till grusparkeringen där traktens ungdomar levde om med moppar på kvällar och nätter. Eller att kommunen vägrade sälja marken till de boende.

Men så sökte min sambo rätt på ett dokument som listade alla större civilförsvarsanläggningar under jord och där, bredvid namnet »Vargen«, stod orten:

Lissma.

Bitarna föll på plats.

Vi gjorde ett försök att hitta den nästa gång vi var och hälsade på men sökte förgäves. Andra gången blev det ganska uppenbart att vi var på rätt spår:

Övervuxna gamla grusvägar och förfallna varningsskyltar. Inget signalerar »gammal kalla kriget-anläggning« så mycket som det. Och mycket riktigt, en bit in på vägen:

Den omisskänliga entrén. (Fler bilder från Vargen finns här.)

Granby stugby där mamma har sitt ställe byggdes säkert som täckmantel för att frakta bort några tusen ton sten. Att bara sätta spaden i marken mitt ute i en skog är ju inte särskilt diskret. Men långt efter att bunkern tagits ur tjänst och hotet om atomkrig är relativt borta sitter det fortfarande personer på verandorna och tar en nubbe på midsommarafton medan rummen under jord alltid är tysta och tomma.

Täckmanteln överlevde det topphemliga, påkostade projektet.

Vilket får mig att tänka på The Greenbrier Hotel.

1960 visste Randy Wickline att han var med och byggde något oerhört stort, och oerhört hemligt. Under två och ett halvt år pumpade hans företag ner 50000 ton betong i ett hål som gick in under lyxhotellet Greenbrier i White Sulphur Springs, West Virginia.

Kostnaden var aldrig ett problem. Hans uppdragsgivare uppmanade honom till och med att lasta lastbilarna tyngre än de fick vara och betalade böterna när polisen tog honom. Han fattade att det han var inblandad i inte hörde till den nya del av hotellet som samtidigt byggdes ovanför jord.

Andra fattade så småningom att det var något fuffens i görningen när den lokala flygplatsen byggdes ut oproportionerligt mycket och Air Force One kom förbi och övade landningar på den.

»Project Greek Island« hölls hemligt i trettio år innan Washington Post avslöjade det. I berget under Greenbrier fanns en enorm bunker för USAs kongress. De som skötte den gjorde det med täckmantel som hotellanställda. För bilder inifrån och en känsla av den stora skalan, se den här youtube-filmen.

I slutet av klippet säger de just det som är så kittlande med den här sortens anläggningar:

“The cover was blown by Washington Post in 1992. The bunker was decommissioned. It’s now a tourist attraction for resort guests. Bunkers for the Supreme Court, the President and his cabinet have not been compromised and exist somewhere in America.”

…vilket också borde betyda att en ny har byggts för kongressen?

En sak är säker när det gäller underjordiska anläggningar: Det är inte dem vi känner till som är de största och tuffaste.

[tweetmeme] Jag tänkte att det är lika bra att vi avrundar kalla kriget-veckan med en riktig best: Duga-3-antennen. För det finns radarstationer, och så finns det radarstationer.

1976 började ett irriterande, hackande ljud dyka upp i etern över hela världen. Det kunde komma in och störa konversationer för radioamatörer, det störde NASAs kontakt med rymdfärjor, det var en så kraftig sändare att oljudet till och med kunde höras i vanliga telefonkonversationer då och då.

Signalen spårades till någonstans i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen och döptes till »The Russian Woodpecker« efter det smattrande oväsendet den lämnade efter sig bland radiovågorna.

I »The Miami Herald« 1982 skrev journalisten Dave Finley ett reportage om vad det skulle kunna tänkas vara:

“It is, experts agree, a Soviet over-the-horizon radar system. [...] The Soviets, however, have ignored internationally~accepted rules about what frequencies can be used by whom, and simply transmitted their ultra-high-powered radar signals on any frequency where conditions are good at the particular time. Their signal also is unusually ‘wide,’ blocking out a large number of other stations.”

Men vad gör man när ett mäktigt sovjetiskt monster kommer in och sabbar ens intresse? Man slår tillbaka förstås. Wayne Green, redaktör för amatörradiotidningen »73« uppmanade i en ledarkrönika:

“If you want to screw up a radar signal, all you have to do is send a return signal on its frequency which blocks out the echos. The screen somewhere in Russia blanks out and the operators utter some Russian oaths and change the frequency to get rid of the interference.”

Några kortvågsentusiaster i Texas samlade sig kring det här och döpte sig till »The Russian Woodpecker Hunting Club«. Genom att på exakt rätt frekvens sända små toner med exakt rätt intervall vann några entusiaster många små slag i kriget mot en stor, mäktig radaranläggning bakom järnridån.

För när muren föll visade sig experternas tolkning av ljudet stämma. Ryssarna hade byggt en enooorm radar de kallade Duga-3 i utkanten av Tjernobyl. Dess uppgift var att spåra när amerikanska missiler med kärnvapen lyfte. Så viktig var anläggningen att man sket i att oväsendet från den störde ut propagandan som partiet sände till provinserna genom Radio Moscow.

Tre saker slår mig.

För det första: Fan vad drygt att bo i husen på bilden ovan. De som oroar sig över att bo under kraftledningar ain’t got shit på dem som bodde där.

För det andra: Vad märklig världen var då. Från 1976 när hackspetten började störa radiovågorna fram till Sovjetunionens fall så var teorin om att det var en over-the-horizon-radar bara just en teori. Idag kan du och jag bara gå in med Google Maps och kolla in den. Världen som vi känner den och världen som våra föräldrar eller farföräldrar känner den måste vara fundamentalt annorlunda bara på grund av att ha varit betraktad genom denna uppdelning under så många decennier.

För det tredje: Jag skulle göra vad som helst för att läsa en Flashback-tråd med teorier i samband med att hackspetten gick online runt 1976.