Kalle Js mp3-kioskvältare »Vända allt« är mer än bara en stunds popmagi. En av låtens viktigaste funktioner är nämligen inte att vara en fulländad, oförglömlig popklassiker utan att den till skillnad från den mesta andra musik som görs har tagit in ett
svenskt populärkulturellt perspektiv i ett nytt sammanhang. För, ärligt talat, vem hade trott att
Ratatas »Bara du« skulle genomgå förvandling till att bli en av de bästa poplåtarna vintern 2005/2006?
Svenska band och artister är väldigt bra på att plocka influenser från utlandet och sedan göra något eget av det, men de är sämre på att förvalta det bortglömda svenskspråkiga »arvet«. Förvisso är så mycket av det bortglömda svenskspråkiga så risigt (som all mögig progg) att jag har all förståelse för att man hellre blickar mot de brittiska öarna eller de amerikanska grusvägarna när inspiration ska hämtas, men ibland känns det ändå lite synd.
Det är inte så många som tycker det är konstigt när
Jens Lekman samplar
Simon & Garfunkel eller när
Club Killers omfamnar skinheadkultur. Eller när det dyker upp en svensk alternativcountryrörelse som går i boots. Vi höjer inte på ögonbrynen, men det kan ändå kännas lite avigt. Den enda cover
Kent har spelat live var
Depeche Modes »Stripped«. Varför då? De var till och med tvungna att byta språk för att kunna framföra den. Vad är anledningen till att de inte spelade
Reeperbahns »Små druvor«?
Lustans Lakejers »Massans sorl«? De verkar ju själva i en svenskspråkig miljö, varför då byta till något helt annat?
På många sätt är det självklart att man i ett land som Sverige inte vill titta i sin närmiljö. När
The Beach Boys sjöng om Aruba, Jamaica, Bermuda och Bahamas så var det platser som låg i närheten, något de kunde hoppa på ett plan till och vara där på några timmar. När
Donald Fagen sjöng om »a shadow across the blue Miami sky« så hade han bara behövt hoppa in i bilen och köra några dagar för att vara där. När en svensk artist sjunger om samma ämnen så är det längre bort, som en flyktig dröm, som något man hoppas att få uppleva men kanske bara kan få se med lite tur efter år av sparade löner. Det gör dels att mystiken blir större och dels finns inget i vår närmiljö att sjunga om.
»Älskling, jag vill ta dig till Bornholm«? Njäe? »Under Ålands sol ska vi…« Nej. Det går inte.
Tomas Ledin, Pripps Blå och Tylesand har förstört alla möjligheter att skriva trovärdigt om svenska sommarlandskap. Såklart måste vi drömma oss längre bort. På samma sätt är det självklart att och att
Max Peezay har gått igång på grimen på hans nya album. Det kanske inte hade varit jätteroligt om Max istället hade hyllat det svenska hiphoparvet med
Just D-beats.
Men det finns sammanhang där det är konstigt att vi så blint vägrar att rota i svensk popkultur. För just pop är ju något vi har varit duktiga på i det här landet. Kanske lider vi av samma sak inom popen som inom sommarlandskapshitsen -
ABBA och vår föräldragenerations hangup på
Baccara har gjort att vi vill ta i svensk pop lika lite som i
Gyllene Tider och »Ooa hela natten« när vi ska göra sommarlåtar (att ett upphackat ABBA figurerade på årets bästa svenska technotolva behöver jag inte punktera mitt resonemang med här och nu, va?).
Kalle J sket i allt sånt där. Han sket i alla fulländade soulsinglar i
Skivsamlar-Lasses arkiv utan gick istället tillbaka till en svenskspråkig pophit som hade betytt något för honom och gjorde om den till en sprakande samtida danspopsdänga. Det är en fantastisk idé. Ratata är inte de aktade visfarbröder som
Håkan Hellström väckt till liv bland ungdomen och de är inte heller de ingrodda progg-skägg som hyllas på nya tältfestivaler och i barkhyddor. Ratata var bara ett popband som var perfektionister i studion, två killar som uppfattades som borgarbrackor av sin samtid och som idag mest är ihågkomna som de där som gjorde den där tryckaren tillsammans
Frida, den som man aldrig fick dansa med den man helst ville till på högstadiediscona.
Kalle Js samplande av Ratata är lika smart som
De La Souls samplande av
Steely Dan.
Och det bästa av allt är att bortom allt detta funderande är »Vända allt« också bara just en fulländad, oförglömlig popklassiker om det hellre är det man vill ha den som. Något säger mig att Kalle J har världen för sina fötter vid den här tiden nästa år.
Ladda hem »Vända allt« under »Arkiv, veckans mp3« på http://www.shaktar.nu.
Läs mer på Kalles blogg: http://www.kallej.blogspot.com/