En av mina få enda kvarvarande på-riktigt-idoler Mauro Scocco har sedan en månad eller två börjat twittra. Idag postade han texten »Med Kalle J« och en länk till ovanstående bild. Jag har ingen aning om i vilket sammanhang den är tagen men för mitt inre faller bitar på plats, pusslet läggs klart och den svenska poptraditionen blir vackrare. Jag kan inte förklara det närmare än så. Det är fint, helt enkelt.
Jag älskar när popmusik är precis på gränsen till det vansinniga. Ett felsteg här eller ett till pålägg där och hela skiten raseras. Musik som balanserar på den hårfina linjen är alltid mer spännande än sina svalt sofistikerade motparter.
Enter: Karl X Johan.
I mitten av 00-talet gjorde Kalle J de snyggaste samplingslåtarna (som »Vända allt«) och Nicolas Makelberge stod för det mest helgjutna albumet som kom ur bloggpopseran (»Dying In Africa«). När Kalle J och sångaren Johan Tuvesson från sistnämnda duo nu slår påsarna ihop i projektet Karl X Johan landar det just precis på gränsen till det där vansinniga.
Vi fattade väl redan 2007, när de samarbetade i låten »Vingslag«, som räddade en hel sommar, att något händer när de två kommer tillsammans. Men det som nu är på gång är till och med bättre än så.
När Karl X Johan ikväll gästar »P3 Pop« för ett samtal premiärspelas deras maffiga nya superhit »Flames«. Det är en galen låt. På riktigt. Och på ett bra sätt.
Musikjournalister älskar liknelser och när jag första gången hörde »Flames« var min första reaktion att det känns som en stupfull snubbe som försöker springa 110 meter häck men på något sätt lyckas ta sig snubblande över mållinjen. Efter dussintals lyssningar har jag ingen anledning att revidera den beskrivningen.
»Flames« har en pompös orkestersampling, harpor, flygplansöverflygningar, nedplock och uppbygg som om det inte fanns någon morgondag. Party like it’s 2005! Den är som en avlägsen, lite mer städad, housekusin till Aphex Twins »Girl/Boy Song«.
»Flames« börjar med alla reglagen på max och sen ökar den bara. Sånt gillar vi.
Edit: Karl X Johan finns att ladda ner från Emotion.
Bild: mauroscocco.se
»Sent i september« är inte Ratatas bästa låt. Tidens tand har gått hårt åt syntbasen och den exploderar aldrig i den där refrängen som Mauro Scocco och Johan Ekelund var så satans fantastiska på att skriva. Som »Något jag måste säga«. Som »Se dig inte om«. Som »Om du kommer tillbaks«. (Låt oss kalla den »Doobie Brothers-refrängen«.) Men som titellåt från albumet med samma namn har den ändå en speciell plats i mitt hjärta.
Okej, vi tar det på en gång eftersom du undrar: Albumet med samma namn är inte heller Ratatas bästa. Tidens tand har gått hårt åt syntbasen i alla låtar och det är aningen för funkigt, aningen för studioslickt för att det ska stå sig gentemot andra av deras Stranded-släpp. Men det finns ett selektivt sätt att älska album och det var så jag närmade mig »Sent i september«: Man upptäcker vilka 4-5 spår som är grymma och så lyssnar man just på dem och tror att det är hela skivan som är bra.
Så lyssnade jag på »Sent i september« (albumet). Inledande rökaren »Ingenstans att gå«, fantastiska »Ge inte upp« (en av Ratatas vackraste ballader, med undertexten »det var inte ditt fel« på vinylsingeln) och vemodiga poppärlan »Om du kommer tillbaks« är tillräckliga skäl för att jag ska minnas fullängdaren med glöd i ögat. »Du finns hos mig« och »Bara du« är också bra, men resten kan vi lämna i historien.
Men så har vi då titelspåret. »Sent i september«. Förutom att det är ett otroligt namn på såväl en låt som ett album finns det en själ i däri. Stoppa mig om ni har hört det här förut.
Slutet på en sommar. Tomma gator en tisdagnatt vid Södra station. Trean på gymnasiet ska börja och livet känns som en evighet bort. Förväntan om att saker ska bli bättre men samma skit fortsätter hända. Det där tysta regnet som bara kan falla när oktober nalkas. Plötsligt börjar det bli mörkt innan klockan blivit åtta. Dimma i parken på väg hem.
Det är där »Sent i september« börjar.
Jag vet inte hur präglad jag är av syntstråkarna som kickar in när Mauro glider upp i refrängen, »nu vill jag bort dit ingenting kan nå mig«. Förmodligen mer än jag vill erkänna. Hela »Sent i september« är ljudet av en höst. Den skulle aldrig gå att lyssna på utan gulnande träd på väg till tunnelbanan (förutom när jag brukade lyssna på den under sommaren och bara vänta på att den skulle vara över).
När Mauro i vad som kan ses som den totala uppgivenheten säger att han vill »låta tiden gå« så handlar det inte nödvändigtvis om en väntan till andra sidan vintern. Faktum är att ingenting i »Sent i september« handlar om löven eller mörkret som faller utan om en allmän längtan om att få vara i fred.
Egentligen är det larvigt hur vi på de här breddgraderna är präglade av årstiderna. VDn på stället jag jobbar kommer från England men har bott länge i Kenya och Paris. När hon kom till Sverige var det november och i maj året därpå sa hon till mig att det var som att träffa helt andra människor då än när hon först flyttade hit. »You’re so seasonal.« Och det stämmer ju. Vi älskar att sätta ihop listor med de bästa vårlåtarna. Vi älskar vår sommar-tv. Vi klänger krampaktigt fast vid våra årstidsstyrda högtider och rutiner eftersom det är det som definierar oss.
Och från det perspektivet är det uppenbart att »Sent i september« är döpt efter hur den låter. Det jag ser utanför fönstret och det som kommer från högtalarna är ett. Och jag tror inte att det bara är på grund av titeln eller omslaget. Jag tror att det finns något i ljuden, i arrangemanget, som väldigt tydligt är… höst.
På »Sent i september« (albumet) ligger »Bara du«, låten som Kalle J samplade för sin »Vända allt« och därmed förvaltade det svenska popkulturarvet, 20 år senare. När »Vända allt« släpptes 2005 läste jag intervju med honom där han sa att han inte nödvändigtvis älskade just den låten men att han var väldigt fascinerad av ljudvärlden på albumet.
Jag hajade till när jag läste det, för det är ju precis den känslan jag också har haft. I de fyra-fem spår som är riktigt bra på »Sent i september« finns en ljudvärld som förvisso bär åttiotalets tydliga ärr men som också är luftig, frisk och har en förnimmelse av den tiogradiga luften när du kommer ut på morgonen och får ha din nya jacka på dig för första gången. Allt det som är inspirerande och skönt.
Med minnet av det korta påståendet kontaktar jag Kalle J och ber honom utveckla mera, exakt vad i albumets ljud som berör honom så.
“Jag skulle gärna vilja bidra men jag minns fan inte vad jag menade”, säger han.
Och där körde jag kanske fast lite i mitt resonemang. Nå, jag tror jag är klar där. Vi kan nöja oss med att konstatera att »Sent i september« i alla fall var ett album som fick folk att döpa band till Höstlöven.
»Sent i september« (spotify)
»Ge inte upp« (spotify youtube)
»Ingenstans att gå« (spotify)
»Se dig inte om« (youtube)
Det är lite för varmt för att tänka. Lite för varmt för att lyfta upp sig och få ur de där orden som egentligen borde skrivas. Istället ägnade jag helgen åt att noggrant testa mig fram i jakten på den optimala Malibu-drinken.
Favoriten jag föll för blandade Malibu med Mountain Dew, Fanta Exotic och Champis. Dessutom hade jag krossad is gjord på Zingo som en extra touch. Win.
För en fantastiskt somrig och allmänt svävande »blandskiva«, se till att ladda ner den mix av favorit-mp3or som John Airaksinen lagt upp här. En hänförande timme!
I lördags var jag på den mycket sympatiska kulturföreningen Pluto i Gröndal och såg Skallberget, en indiesupergrupp med Kalle J på sång och gitarr, Parker Lewis på trummor, Mixtapes & Cellmates-Matilda på bas och Three Is A Crowd-Fredrik på synt och en för mig okänd men ändå bekant nuna på gitarr. Hur bra det var? De spelade Ratatas »TV-apparat«.
Om du har pepp inför Tour de France-starten på lördag så är du välkommen in på Tour-bloggen »Les Poursuivants« som jag och Per kör här. Vi kommer att hånskratta åt Voeckler, Vogondy, Augé, Dessel och de andra tokiga fransmännen hela juli.
Jag avfärdade Sarah Connor Chronicles redan från början för att den inte höll sig till Terminator-tidslinjen på ett vettigt sett. Det är lite så jag funkar. Men. Under den ack så hårda juni när man inte kan knarka TV-serier laddade jag hem hela klabbet och kollade igenom. Jag blev positivt överraskad. Bäst av allt var att Shirley Manson var ond nemesis. »Queer«!
Permalänk Kommentarer avstängda
Det bara smäller, till höger och vänster…
• Kalle J fortsätter att omtolka det svenska popkulturarvet. Nu har han lagt sina discohänder på »I skydd av mörkret«, med de fetaste powerpukorna svensk klipp-och-klistra-indie någonsin hört. Det upplevs nog antingen som helt vansinnigt eller helt vansinnigt bra. Ladda ner här
• Florence Valentins sångare och låtskrivare Love Antell brukar vara jävligt förbannad och jävligt bra på att skriva låtar. Dessutom är han och bandet musikaliska kameleonter. De är de enda som kommer undan med att ständigt låta som banden de lyssnar på för tillfället, och därför känns det inte ett dugg konstigt att nya »Spring, Ricco« osar Glasvegas. Det upplevs nog antingen som helt vansinnigt eller helt vansinnigt bra. Lyssna på deras Myspace. EDIT 090225: De har tagit bort låten. Det gör den inte sämre. Snarare tvärtom.
• Phoenix var ett band som jag gav upp lite efter oinspirerade »It’s Never Been Like That«. Men det var kanske vad de behövde göra för att hitta tillbaka, tillbaka till att vara världens mest eleganta band, en titel de ärvde av Saint Etienne. Nya singeln »1901« är precis allt man vill ha av dem. Allt. Ladda ner här
En vansinnig, medryckande, uppitchad souldiscosampling. En otyglad sub-bas som får högtalarna mer att vibrera än att uttrycka en ton. Sång som äger hela mellanregistret och ibland trycker bort allt – till och med den vassa vassa stråken. Och så hihatens tick-i-tschhh tick-i-tschh tick-i-tschhh tick-i-tschh…
Kalle Js kommande sjua »Vingslag«, med Johan Tuvesson från Nicolas Makelberge vid micken, kommer det att dansas till på popklubbar och i parker hela sommaren. Jag älskar att Kalle J har återvänt till det som han är så grym på, det som fick mig att höja på ögonbrynen då han dök upp. Den där galna, skitiga samplingsloopklubbpopen. Motown på syra. Daft Punk med sax och linjal istället för 16-bitssamplers. Mer! Mer!
EDIT: Jag har fan ingen aning om varför jag satte rubriken på den här postningen. Jag vill ju ha mer, inte att det skulle vara den sista. Men att ändra rubriker i efterhand är ett otyg så jag får stå med svansen mellan benen.
Kalle Js mp3-kioskvältare »Vända allt« är mer än bara en stunds popmagi. En av låtens viktigaste funktioner är nämligen inte att vara en fulländad, oförglömlig popklassiker utan att den till skillnad från den mesta andra musik som görs har tagit in ett svenskt populärkulturellt perspektiv i ett nytt sammanhang. För, ärligt talat, vem hade trott att Ratatas »Bara du« skulle genomgå förvandling till att bli en av de bästa poplåtarna vintern 2005/2006?
Svenska band och artister är väldigt bra på att plocka influenser från utlandet och sedan göra något eget av det, men de är sämre på att förvalta det bortglömda svenskspråkiga »arvet«. Förvisso är så mycket av det bortglömda svenskspråkiga så risigt (som all mögig progg) att jag har all förståelse för att man hellre blickar mot de brittiska öarna eller de amerikanska grusvägarna när inspiration ska hämtas, men ibland känns det ändå lite synd.
Det är inte så många som tycker det är konstigt när Jens Lekman samplar Simon & Garfunkel eller när Club Killers omfamnar skinheadkultur. Eller när det dyker upp en svensk alternativcountryrörelse som går i boots. Vi höjer inte på ögonbrynen, men det kan ändå kännas lite avigt. Den enda cover Kent har spelat live var Depeche Modes »Stripped«. Varför då? De var till och med tvungna att byta språk för att kunna framföra den. Vad är anledningen till att de inte spelade Reeperbahns »Små druvor«? Lustans Lakejers »Massans sorl«? De verkar ju själva i en svenskspråkig miljö, varför då byta till något helt annat?
På många sätt är det självklart att man i ett land som Sverige inte vill titta i sin närmiljö. När The Beach Boys sjöng om Aruba, Jamaica, Bermuda och Bahamas så var det platser som låg i närheten, något de kunde hoppa på ett plan till och vara där på några timmar. När Donald Fagen sjöng om »a shadow across the blue Miami sky« så hade han bara behövt hoppa in i bilen och köra några dagar för att vara där. När en svensk artist sjunger om samma ämnen så är det längre bort, som en flyktig dröm, som något man hoppas att få uppleva men kanske bara kan få se med lite tur efter år av sparade löner. Det gör dels att mystiken blir större och dels finns inget i vår närmiljö att sjunga om.
»Älskling, jag vill ta dig till Bornholm«? Njäe? »Under Ålands sol ska vi…« Nej. Det går inte. Tomas Ledin, Pripps Blå och Tylesand har förstört alla möjligheter att skriva trovärdigt om svenska sommarlandskap. Såklart måste vi drömma oss längre bort. På samma sätt är det självklart att och att Max Peezay har gått igång på grimen på hans nya album. Det kanske inte hade varit jätteroligt om Max istället hade hyllat det svenska hiphoparvet med Just D-beats.
Men det finns sammanhang där det är konstigt att vi så blint vägrar att rota i svensk popkultur. För just pop är ju något vi har varit duktiga på i det här landet. Kanske lider vi av samma sak inom popen som inom sommarlandskapshitsen – ABBA och vår föräldragenerations hangup på Baccara har gjort att vi vill ta i svensk pop lika lite som i Gyllene Tider och »Ooa hela natten« när vi ska göra sommarlåtar (att ett upphackat ABBA figurerade på årets bästa svenska technotolva behöver jag inte punktera mitt resonemang med här och nu, va?).
Kalle J sket i allt sånt där. Han sket i alla fulländade soulsinglar i Skivsamlar-Lasses arkiv utan gick istället tillbaka till en svenskspråkig pophit som hade betytt något för honom och gjorde om den till en sprakande samtida danspopsdänga. Det är en fantastisk idé. Ratata är inte de aktade visfarbröder som Håkan Hellström väckt till liv bland ungdomen och de är inte heller de ingrodda progg-skägg som hyllas på nya tältfestivaler och i barkhyddor. Ratata var bara ett popband som var perfektionister i studion, två killar som uppfattades som borgarbrackor av sin samtid och som idag mest är ihågkomna som de där som gjorde den där tryckaren tillsammans Frida, den som man aldrig fick dansa med den man helst ville till på högstadiediscona.
Kalle Js samplande av Ratata är lika smart som De La Souls samplande av Steely Dan.
Och det bästa av allt är att bortom allt detta funderande är »Vända allt« också bara just en fulländad, oförglömlig popklassiker om det hellre är det man vill ha den som. Något säger mig att Kalle J har världen för sina fötter vid den här tiden nästa år.
Ladda hem »Vända allt« under »Arkiv, veckans mp3« på http://www.shaktar.nu.
Läs mer på Kalles blogg: http://www.kallej.blogspot.com/
Drivs med WordPress
·
Bygger på tema av Beccary
·Ingen copyright - materialet fritt för icke-kommersiell användning till vad du vill. XHTML
·
FEED
