[tweetmeme] Inlägget är spoilerfritt. AMCs nya storserie »The Walking Dead« (som för övrigt föranledde en zombie-special i »Obiter dictum«) har fått mig att tappa sugen redan efter två avsnitt. Jag trodde verkligen inte att jag skulle skriva detta så snart.

Trots all dess postzombieapokalyptiska skönhet, ljuva kameravinklar och snygga stämning så faller den på att den valt att göra karaktärerna så mycket dummare än tittarna. Eller, den har inte riktigt fallit ännu, men den står och lutar kraftigt, med hot om att tippa över.

I en föreläsning med den något missvisande titeln »Science Fiction as a Literary Genre« (missvisande, för den handlar om ungefär allt möjligt intressant) pratar tänkaren och författaren Neal Stephenson om utmaningen med att skriva scifi: Han menar att den som ingen annan genre kräver att karaktärerna är rationella.

Nu är »The Walking Dead« visserligen inte scifi utan en zombieapokalyps, men Stephensons argument är ändå giltiga även här. Han säger bland annat:

»We’ve all suffered through movies when characters do stupid things. The prime example is in suspense movies when someone, usually a pretty girl, is running away from a monster or a serial killer when she trips and falls down, whereupon instead of simply getting back to her feet and running some more, she sits on the ground whimpering until the threat catches up with her. And we’ve all seen bad horror movies in which the protagonists blunder into situations that no one who has actually watched a bad horror movie would ever find themselves in. The satisfaction of good SF is that its characters don’t behave that way.«

Som exempel tar han i »Aliens« när Ripley och de andra efter att ha kommit i kontakt med monstren bestämmer sig för att det rätta att göra är att ta sig tillbaka till skeppet och skicka nukes på hela stället. Stephenson pekar ut varför detta är ett lysande grepp av manusförfattarna:

»It’s what we all in the audience are thinking, but because it’s a horror movie and we’ve been conditioned to expect stupid things in horror movies it’s also the last thing we’re expecting.«

Och det här tar oss till »The Walking Dead«.

I de båda första avsnitten av serien har karaktärerna gjort den ena dumheten efter den andra. Och det går inte att förklara bort det med att de är i en inledande chock, för även de som etableras som street smart står snart där med dumstruten på. De gör inte en Ripley utan tar beslut som skulle kunna platsa i just den dåliga sortens skräckfilmer som Stephenson pratar om.

I punktlistan nedan finns tre spoilers så hoppa över den om du inte har sett:

• Efter att ha slagit fast att zombies drar sig till ljud åker de till polisstationen och skojar skrålande i duschen.
• Givetvis går ensam kvinna ut i skogen och plockar svamp, obeväpnad. Good call.
• När zombiehorden står utanför varuhuset ställer karaktärerna sig innanför fönstren och hetsar därmed upp horden ännu mer – samtidigt som de pratar om vilka problem det blir om horden lyckas bryta sig in.

Att de inte har en aning inledningsvis är förståeligt. De har ju inte en aning om vad som hänt. Men ungefär nu borde de ha insett vad de har att göra med och handla därefter.

Det går alltid att förlåta karaktärer som gör saker med god intention men misslyckas och skapar större problem. De kunde ju inte veta. Om valet att göra något var rationellt och något vi kunnat tänka oss att göra i samma situation så duger det.

Det går också att förlåta karaktärer som tappar kontrollen och blir hysteriska. Ingen kan kräva iskyla i pressade situationer. När någon gör slut på ammo genom att i panik skjuta vilt in i mörkret så är det inte begåvat, men vi kan förstå anledningen.

När de däremot handlar som om de inte bryr sig, som om de skiter fullständigt i vilken situation de sätter sig i trots att manusförfattarna har givit anledningar till dem att vilja fortsätta leva… Då ställer sig tittaren alltid frågan, »och varför ska jag bry mig?«.

Det är inte bra när den känslan kommer redan i avsnitt två.

[tweetmeme] Någon berättade en gång för mig att den svåraste rollen en skådespelare kan ha är att spela en dålig skådespelare. Jag betvivlar det inte, men frågan är om inte en ännu jobbigare roll är att vara en skicklig skådespelare som ska spela en helt färglös karaktär?

När »Fringe« hade premiär som ett hypat J.J. Abrams-projekt så var jag oerhört besviken på castingen för rollen som Olivia Dunham. Jag tyckte att Anna Torv var så otroligt färglös där hon gick runt med sin bekymrade min.

Förutom när hon lekte med sin systerdotter var pannan alltid i djupa veck och hennes trista FBI-standardkostym hjälpte knappast till att lyfta intrycket. »Kunde de inte hittat någon bättre«, suckade jag.

Spola fram sådär tjugo avsnitt. Dunhams mörka historia börjar krypa till ytan, både för tittarna och i hennes eget minne. Plötsligt är det självklart varför hon bara skiftar i mörk gråskala. Jag inser att alla andra karaktärsdrag än lätt apatisk oro hade varit en lögn för hennes karaktär.

Spola fram ungefär lika många avsnitt till. Den alternativa Dunham är hur tuff som helst. I skinnjacka, bestämd, tar ingen skit och heller inte några fångar. Kick ass. Jag ser med förtjusning fram emot hur den kommande säsongen (premiär 23 september) kommer att utveckla sig med henne med i leken.

Och jag kan inte sluta fundera: Hur svårt måste det inte ha varit för Anna Torv, som ändå inte är en särskilt välkänd skådespelare, att porträttera den bleka Olivia Dunham så länge, och att inför sådana som mig därmed framstå som kass bara för att hennes karaktär råkade bära på ett ton demoner?

Det är flärdfulla karaktärgestaltningar som Glenn Closes Patty Hewes i »Damages« som vinner priser, men frågan är, återigen, om det inte är det lågmälda som egentligen borde hyllas.

[tweetmeme] Det är protester i Bangkok och tidningarna kryllar med texter som »Rödskjortorna redo att förhandla« och »Rödskjortorna vägrade lyda ordern«.

Ur populärkulturellt perspektiv är det faktiskt ganska kul (eller väldigt oroväckande) att demonstranterna benämns just »rödskjortor«, eftersom det vanligaste användandet av frasen gäller någon som får vara med som en biroll under en minut eller två innan han eller hon dödas av. Långt innan det viktiga hinner hända.

I originalserien av »Star Trek« är det hårda tider för redshirts. I nästan varje avsnitt åker huvudkaraktärer som Kirk, Spock, Dr.McCoy och Scotty ner i sällskap med en geofysiker, en säkerhetsofficer eller annan besättningsmedlem som aldrig setts tidigare och aldrig kommer ses mer. De dör oftast i samma sekund de sätter fot på planeten.

Och givetvis har någon klippt ihop en samling av rödskjortemord på Youtube. Det finns även en bok som heter »Why You Should Never Beam Down in a Red Shirt«.

I referensrika tv-serier som exempelvis »Lost« älskar producenterna att klä upp sina kanonmatskaraktärer i röda tröjor. Som ett hommage och flört med fansen.

Därför känns det lika konstigt varje gång man går in på dagstidningarnas sajter och läser att »rödskjortorna« samlas för att protestera eller att det är våldsamma kravaller mellan »rödskjortor« och militär. Man liksom tänker sig hur en mystisk blixt eller en giftig blomma plötsligt bara utplånar dem.

I »Den sista cigaretten« gör Klas Östergren via sitt berättarjag upp med alla författare som använder drömmar för att ta handlingen framåt. Attacken riktas mot att de drömmarna alltid förmedlar något viktigt till protagonisterna som når någon slags insikt efter dem.

“Ända sedan tidiga läsupplevelser i barndomen hade jag irriterat mig på historier där drömmar återgavs. Jag brukade bläddra förbi dem, eftersom jag uppfattade greppet som fusk, alldeles onödigt fusk dessutom, eftersom allting var påhittat ändå.”

Naturligtvis återberättar Östergrens författarjag sedan en dröm som tar handlingen vidare.

Jag håller helt med om drömmar i berättelser, i alla fall om de inte handlar just om drömmar. Det greppet dog ungefär när Bobby i »Dallas« vaknade upp från sin. Men det är ju egentligen inget nytt.

Ett berättargrepp som jag däremot börjat störa mig mer och mer på för varje film jag ser och bok jag läser är den förnuftiga sidekicken. Denna arketypiska karaktär har alltid goda råd när hjälten har kört fast, kommer med kloka råd och knuffar honom eller henne i rätt riktning.

Jag tänker inte främst på Manic Pixie Dream Girls, även om de kan sorteras in i den här svadan, utan på de som är ännu klokare, ännu mer användbara för att bena ut knepiga intriger som författaren själv har kört fast i. De kommer med sina små vägvisare, »har du tänkt på det här?«, och hovrar snett bakom huvudpersonen med orubblig begåvning.

Deras existens är ungefär som när man kört fast i ett datorspel och tvingas till förnedringen att googla fram en walk-through: Klart man tagit sig förbi hindret förr eller senare ändå, men just då och där orkar man inte och vill vidare.

På ett sätt är mitt förakt mot dem ogrundat. Oavsett vad vi tar oss för här i livet står vi sällan helt ensamma. Såväl i arbetsprojekt som i privatliv mår man bra av att få tips av någon som inte står det man pysslar med så nära.

Faktum är ju att lektörens nogsamma granskning av författarens manus med efterföljande redigeringskrav är ungefär detsamma som när den förnuftiga sidekicken föreslår att berättelsens protagonist, full av känslor och irrationella instinkter inför det han eller hon ska göra, borde pröva det ena eller andra.

Den förnuftiga sidekicken finns överallt i verkliga livet. När jag bad dig som läsare att rösta om bloggen borde byta namn så gör jag det ju av anledningen att jag själv inte har rätt perspektiv och vill ha en indikation som inte är grundad i mitt eget huvud. Det är ju samma funktion, fast med färre livsavgörande konsekvenser än vad som brukar stå på spel i litteraturen.

Så varför tycker jag att den rollen är så tröttsam när den är fiktiv? Är den över huvud taget något att bry sig om? Vad tycker du?

Vilken tidning man än öppnar idag är det lovord till »Juno« som går upp på bio. Jag försökte verkligen tycka om den. Den här sortens film borde tilltala mig. Lågt tempo, fokus på karaktärer, mer som en lång stämningssättare än en historia från a till ö. Men jag förstår inte. Den körde liksom fast.

»Juno« är en snygg film. »Juno« är en harmonisk film. Manusförfattaren Diablo Cody verkar vara en väldigt smart och intressant person. Men för mig misslyckades filmen i ett för filmer av denna typ väldigt grundläggande uppdrag: att skapa relation till karaktärerna.

Det finns liksom ingen av huvudpersonerna i filmen som man egentligen bryr sig om. Juno själv är inspirerande och stark, men problemet är att hon är skriven så som man som vuxen önskar att man själv var som 16-åring: klok, opåverkbar inför omgivningen och alltid med en sylvass replik på tungspetsen. Det är ju drömmen för en självständig 16-åring, men vi vet nog alla att det inte riktigt är så ens självständighet (förmodad eller verklig) tar sig uttryck då. Istället blir hon irriterande, precis som den överdrivet brådmogna Michelle i »Huset fullt«.

Vanessas outtömliga längtan efter barn går att förstå men ingenting kring henne är sympatiskt eller väcker empati. Det krävs mer för att få min medkänsla än att gå omkring i en jättevilla med ständigt lätt bedrövat stenansikte som stirrar planlöst och inte kan lyfta tankarna från den egna misären.

Och om Vanessa är självisk och hemsk så ska vi inte tala om hennes man, Mark, som ser relationen till Vanessa som inget annat än ett ok och äcklar sig med den sådär 20 år yngre Juno för att hon ska bli någon slags grädde på moset i hans kamp mot åldern genom frossande i serietidningar, splatterfilmer och popmusik.

Filmen rullar på och det är goda stunder och hårda stunder men i slutändan så sitter jag där och inser att jag egentligen skiter i hur det slutar. Det finns bara en person som jag bryr mig om: Junos pappa. Den lilla rollen han har till trots tycker jag verkligen att hans reaktion inför det som händer – både osäkerheten han har inför situationen och stödet han ändå lyckas ge – är väldigt fint. Så länge han är glad så är jag nöjd, för de andra har försatt sina chanser med mig.

Jag vet inte varför det är så här. Jag vet inte varför jag uppenbarligen är den enda som inte berörs för fem öre. På någon nivå kanske det är ett sundhetstecken.