Tag kopiering

Skakad och störd

Katastrofen blev ett faktum. Med rubriker som »SVT skakas av misstänkt läcka« och »Jöback och Sibel hotas av fildelare« så var uppvaknandet idag en chock. Delar av ett par låtar i någon slags festival har LAGTS UT PÅ NÄTET. Ödeläggelse. Ruiner. Sol som genom disen flämtar förebådande. Jag kan tycka att det är synd att inte fler tar sig själva på så stort, världsfrånvänt allvar. Jag kan tycka det skulle liva upp om de stora hyperbolerna plockades fram varje gång någon missat memot om att det inte är 1983. Jag kan tycka att det finns något djupt betryggande i ordvalen när de ansvariga ska ställas till svars. Skandal i melodifestivalen

Kanske relaterade inlägg:

Vad säger upphovsrättskramarna om »stölden«?

Alcazar Hur ställer sig upphovsrättskramarna till den gräsliga, gräsliga vinnarlåten i melodifestivalen? Okej, det är dags att komma ut. Jag är en stor vän av Alcazar. Jag tycker i och för sig bara att det är en handfull låtar som är riktigt bra men i teorin finns inget svenskt popband som träffar lika rätt estetiskt och tilltalande. I årets melodifestival, däremot, hade de såväl en grym låt som grymt framträdande och därför satt jag vid TVn ikväll för att se dem vinna. Alcazar är som exceptionell popmusik ska vara. Sassy, cool, brilliant. Men istället för att se dem vinna var det fruktansvärd eurodisco-opera som vann. Hallå? Har vi sjunkit så lågt i smakträsket att vi tycker det här är ok? De senaste dagarna har det varit hetsjakt på bankchefer som plockat ut bonusar. Normalt sett hade Sverigedemokraterna nu stått överst på listan över folk som ska jagas men nu skickas de planerna helt i papperskorgen. Bankcheferna kan ta tillbaka sina bonusar också, för prio ett måste ligga på jakten på eurodisco-opera. Men, återigen... Hur ställer sig upphovsrättskramarna till denna gräsliga vinnarlåt? Den är en uppenbar stöld av Pet Shop Boys fantastiska »Shameless« som i sin tur var en genialt snygg stöld av »Nessum Dorma«. Som låtskrivaren till vinnarlåten, Fredrik Kempe, redan har snott en gång tidigare. Loop. Loop. Kretsloop. I själ, ande och harmoni. Vad säger Giacomo Puccinis och Franco Alfanos efterlevande? Ska vi inte förlänga upphovsrätten till 100 år så att de får pröjs för den? Och går det ens att avgöra till vilka delar Pucini och Alfano komponerade av den? Det var å andra sidan rätt skönt att få (ännu) ett kvitto på att kultur är ett kretslopp och att de som förespråkar stärkt upphovsrätt inte förstår någonting. Och vi vet ju i och för sig att IFPI inte förstår upphovsrätt heller, så... Fördel piraterna, konstaterar jag.

Kanske relaterade inlägg:

Copyrightindustrins apati

Free TPB I fredags bjöd Piratbyrån in till Kopimi-fest. Det var såklart skitkul. Allt som The Pirate Bay-supportrarna har gjort under den första veckan av rättegången har varit skitkul. Från den kompletta bevakningen i sociala medier, via Piratbyråns Spectrial-site till cider-videos och rättegångsremixar har det varit en vecka full av skratt (samlade bland annat här). Och i fredags var det så dags för den stora festen. På väggen projicerades videokonst gjord av filmerna som är inblandade i rättegången. Det var premiär för ett stycke musik (»Düsseldorf vs Bochum«) som spelats in under veckan i Piratbyråns buss S23K som står parkerad utanför rätten (vem som helst med instrument fick komma förbi, spela in och bli upphovsman). På en annan vägg projicerades postningen av torrent på The Pirate Bay i realtid. Ett antal artister spelade live. Brokep gjorde ett DJ-set. Och Piratbyrån bjöd på champagne hela kvällen. Mitt i denna atmosfär av kreativitet och framåttänkande kan jag inte hjälpa att fundera: Vad gjorde de stora medieföretagen under tiden? Var har de varit under veckan? Jag är smått förbluffad över deras frånvaro. Det finns väldigt illustrerande YouTube-klipp som visar hur Kunden gör slut med Marknadsföraren. »Du pratar inte till mig längre«, säger kunden. »Du finns inte där jag finns«. Poll från EMISkivbolagen vill så gärna ha tillbaka sina kunder men de har ingen aning om var kunderna är, vilka de är och hur de ska hanteras. De vet inte ens vad kunderna ska köpa. Istället sitter de helt passiva, på något helt annat ställe, och undrar vart kärleken tog vägen. Det där med interaktivitet är svårt för dem men på EMIs hemsida så finns i alla fall en omröstning om vilken musikstil man tycker är bäst (med »Hiphop, yo« som ett av tre alternativ). Fräscht. Bakom åtalet mot The Pirate Bay ligger ett antal multinationella företag som ska vara experter på att kommunicera, i vars DNA det ligger att rikta sig mot en målgrupp och presentera sina budskap och produkter. Ändå är det Piratbyrån och alla sympatisörer som fullständigt dominerar mediaflödet från spektaklet. Sällan har väl brytningen mellan dåtid och nutid varit så tydlig? Till fredagskvällen hade skivbolagen kunnat slå sina kloka ihop, tagit Annexet eller åtminstone Debaser Medis och kört en all-star kväll med 5-6 band och gratis inträde och lättat på slipsen och presenterat sin sida av saken (de behöver ju inte ens predika, en arenaspelning med ett Grammis-vinnande band är i sig att presentera sin sida av saken). De hade kunnat göra ett stort media-event av det, fylla kvällstidningarna med bilder och få 18-åringar med tindrande ögon som just fått träffa Melody Club att fotograferas med bildtexten »Anna och Lisa tycker inte man ska kopiera sina favoritband.« De har ju musklerna för att göra det. Men de avstod. Förmodligen för att de inte vet hur man lägger in ett »Upcoming event« på last.fm eller Facebook. Istället satt de knäpptysta. Och skissade på nya åtal. Och blickade mot Dylan-boxen uppe på bokhyllan och tänkte på hur fint det var förr. Och skissade på lagtexter som ska kriminalisera varenda jävel som nynnar på en hit utan tillåtelse. Jag kan inte låta bli att undra: Varför försöker de inte ens? Har det någonsin varit tydligare att skivbolag inte sysslar med underhållning och kreativitet? Warez The Future

Kanske relaterade inlägg:

Nyårsspådomar

Innedrogen just nu är att dödförklara RIAA inför 2008. Det låter inte så otroligt som man kanske kan tro med tanke på den tjurskallighet vid att hänga kvar vid en föråldrad affärsmodell som musikindustrin visat upp de senaste åren. RIAA kostar nämligen pengar att hålla igång. Och pengarna går dessutom till att kriga med kunderna. Är det troligt att man idag köper en skiva som inte går att rippa och lägga in i portabla musikspelare? Är det troligt att man idag köper DVDer som riskerar fastna i DVD-spelare för att dessa godtyckligt inte är godkända? Är det ett bra sätt för företagen att komma tillbaka på fötter? Nej, såklart inte. På flera bloggar diskuteras RIAAs eventuella frånfälle. EMI annonserade redan i november att de kommer upphöra med det finansiella stödet som går till långa rättsprocesser som utåt är PR-mässiga katastrofer. Warner Chapell (vars hela vinst är hälften mot vad Radiohead uppskattningsvis fick in på sitt egensläppta album) följer med av samma anledningar - för stor del av vinsten gick till att bussa advokater på kunderna. De fyra stora (förutom de nämnda även Sony BMG och Universal) har bidragit med uppskattningsvis 132 miljoner dollar om året till RIAA och avhoppen kommer naturligtvis att sätta stora frågetecken kring den fortsatta verksamheten. Jag tror att 2008 är året som det måste hända om nöjesjättarna ska kunna fortsätta jaga drömmen om kokainsnort och kladd på groupiebröst i en limousin. Jag tror också att de inte kommer våga ta klivet ut i det nya utan istället fortsätta försöka sälja plastbitar. Många intressanta frågor och funderingar kring upphovsrätt och informationsflöde dyker upp i den nyligen släppta andra delen av Steal This Film. Den borde vara obligatorisk läxa för såväl unga som gamla innan de skriver ogenomtänkta debattinlägg.

Kanske relaterade inlägg:

Piraterna i Ankeborg

I det senaste numret av den holländska Kalle Anka tankar knattarna ner det senaste albumet av "Jan Goudsmid". När Kalle får reda på det tänker han att han kan tjäna pengar på det och börjar kopiera upp albumet för att sälja på gatan. Knattarna säger att han inte får göra så eftersom musiken är copyrightad och att de faktiskt hade tänkt köpa det när de fick råd. Självklart är det Joakim von Anka som äger skivbolaget och han hotar med skadestånd och får Kalle att sluta. kalle1.jpg kalle2.jpg Det är intressant att Joakim von Anka plötsligt har blivit en moralisk kompass. När jag var liten var det han som höjde hyran så Kalle tvingades putsa Joakims mynt för att inte Kalle och knattarna skulle bli vräkta.

Kanske relaterade inlägg:

Misc, vecka 49

pinksneak.jpg En liten, isolerad vulkanö mitt i Atlanten ropar på hjälp efter utbrott av ett okänt virus enligt nyheterna. Det är väl såhär det börjar? Sen sprider en importerad apa det till en amerikansk småstad eller så smyger sig en liten råtta ombord på fartyget som kommer till undsättning och sen så... så sitter vi där. De stora skivbolagen skjuter till både höger och vänster i sin lilla kamp mot samtiden. Bland de senaste greppen märks att begränsa låtar som får streamas i MySpaces kassa kassa kvalitet till max 90 sekunder samt att blockera siter som Amazon geografiskt så att vi inte kan handla därifrån, även om de säljer innehåll som faktiskt inte finns att köpa digitalt på »lagligt« vis i Sverige. Men anar vi inte en ljusning också? Jodå. Warner Music och Sony/BMG överväger nu att göra ett test med musik tillgänglig som mp3 istället för skitformatet av skitformat, WMA. Sådär tio år efter att jag encodade min första BMG-skiva till mp3, alltså. Men de tror inte att mp3 är riktigt deras grej. Nåväl. Igår spelade jag snooker. Utlåtandet om min spelstil från snookerkungen Kim Hartman var: »som en missförstådd Alan McManus«. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men så snart jag klurat ut det så återkommer jag i ämnet. Du har väl inte missat att Emil Arvidsson är tillbaka på bloggbanan sedan en tid? Jippie, ropar jag. Emil är alltid läsvärd och kul!

Kanske relaterade inlägg: