Tag kreativitet

Idéer kan vara bra även i praktiken

Superhero In Training Det känns nästan uttänkt att det blev en omotiverad lång inaktivitet här just efter att jag postat inlägget om att idéer ofta känns bättre i teorin än i verkligheten. Det var det inte. »Nå, har du märkt hur bra BASS varit i teorin under den senaste veckan?« Riktig så dryg ska jag inte vara. Jag har jobbat mycket på ett projekt som inom någon månad eller två kommer att komma bloggen till godo så mer abstrakt så har jag skrivit på bloggen, även om jag inte har publicerat det än. Du kanske minns hur ni i en omröstning tyckte att jag skulle göra ett sommarprogram? Well, det är sent i september och något sommarprogram har vi inte sett röken av. Det beror såklart på att jag började skriva ett manus som växte, och växte, och blev till ett nytt projekt. Mycket bättre än vad jag tänkt, men också ett som tar lite längre tid att slutföra. Det blir rätt... Omfattande. Det var arbete på det - och en släng av svininfluensan, men jag överlever - som gjorde att bloggen tystnade för ett ögonblick. Nu kör vi igen. Under tiden hann jag med att omvandla en annan idé från teori till praktik. Min kompis Shiny pysslar med freerunning (typ parkour fast ändå inte, det är bittra fejder mellan parkour-folket och freerun-folket har jag förstått). I somras var jag och plåtade honom lite när han tränade och han presenterade en idé för mig. Han har bara kört sedan i våras och ville spela in en film med sin blygsamma början. Han tyckte jag skulle göra något kreativt kring den, inte för att dölja att han inte är lika ace som de sinnessjuka filmerna som finns utan mer för att han ville dokumentera vad han gör och var han är med en lite ny touch. För att göra en ny nästa år. Och nästa. Som en serie av utveckling. Sagt och gjort. Här är »Super-hero in Training - Humble Beginnings«. Det är kul att leka film.

Kanske relaterade inlägg:

De bästa idéerna är de som inte genomförs

skiss För några år sedan, och kanske fortfarande, hade han som jobbade med The Avalanches på skivbolaget XL ett stående skämt på måndagsmötena. När de gått rundan och alla tagit upp sina punkter för veckan så avslutade chefen mötet med orden »om det inte är någon som vill tillägga något?« »Just det! Jag har en grej«, sa medarbetaren, »The Avalanches är på gång med sitt nya album.« Alla drog efter andan. »Nä, skoja bara«, sa han, och varje gång blev de lika besvikna. För ett par dagar sedan hamnade jag i en diskussion om The Avalanches eventuella andra album och jag menade då - och menar nu - bestämt att det är en katastrof om det släpps. Den bästa popmusiken är den som bara finns i teorin. Precis som den bästa arkitekturen. Att ens försöka leva upp till de förväntningar och krav som finns på ett andra album av The Avalanches är självmord och skulle det släppas kan vi inte bli annat än besvikna. En som förstått det var poeten Stéphane Mallarmé. Mallarmé formulerade en teori om vad poesi är och hur den ska skrivas. Från 1868 till sin död 1898 lade Mallarmé all sin energi på att producera ett sista storslaget verk, hans »Grand Oeuvre«, som skulle illustrera hans idéer. Han hade den teoretiska grunden och jobbade med den typografiska designen och det skulle ju bli det bästa bästa, det han lämnade till eftervärlden. Han slutförde såklart aldrig verket. Så vitt forskarna vet började han aldrig ens. Det finns inga halvklara delar av »Grand Oeuvre« konkretiserade och få anteckningar om det i hans skissböcker. Och de anteckningar som finns avslöjar ingenting om hur det skulle se ut när det var klart. Mallarmés »Grand Oeuvre« känns för mig lite som The Avalanches andra album. Det är redan så jävla bra att det egentligen inte spelar någon roll om det existerar i fysisk form eller inte. Gränsen mellan den extremt tilltalande teoretiska idén och ett slutfört verk som går att uppleva känns ointressant. Jag har upptäckt hur bra det är för själen att ha den här typen av egna projekt som inte nödvändigtvis behöver konkretiseras. Det händer när jag inte kan somna att jag ligger och tänker på vilka koncept jag skulle kunna göra med bloggen om jag hade möjlighet att ägna mig åt den på mer eller mindre heltid. Ett osannolikt scenario? Ja, absolut, men samtidigt inte alls omöjligt på samma sätt som om jag närde en dröm att bli astronaut. Det är just projekt i detta läge, »osannolikt men inte omöjligt«, som är oerhört inspirerande att jobba med i tanken. Kommer det lite för långt bort från det rimliga (typ »jag ska glida omkring i en powerboat i Karibien med en drink i handen resten av livet«) så känns det mest besviket. När jag ligger och funderar på olika intervjuserier, listor, reportage, innehåll och följetonger som teoretiskt sett skulle funka utmärkt här så blir det till ett bränsle för att göra det jag faktiskt omsätter i praktiken här. Att dessa högtflygande idéer inte har någon förankring i verkligheten där räkningar måste betalas och en webpublikation med Beneath a Steel Skys smalhet knappast kan få finansiering spelar ingen roll. Som tanke vet jag ju att det skulle kunna bli bra och i min tanke är det detta innehåll som bloggen faktiskt har. Det jag sedan genomför och publicerar här är ju bara en bråkdel av det verkliga innehållet, det vill säga det teoretiska. Har jag snurrat ihop allt nu? Det är också på grund av detta jag hoppas att The Avalanches aldrig kommer med det där andra albumet. Vi vet ju redan hur fantastiskt det skulle kunna vara. Precis som att arkitektur är mest intressant på en nivå där projekten inte genomförs gäller samma sak för musik och den egna kreativiteten.

Kanske relaterade inlägg:

Bekvämlighetens välsignelse och fälla (a.k.a. semester)

Free running Att ha semester har för mig varit liktydigt med att pyssla med roliga prylar. Inte räkkryssningar och berg-och-dalbanor då, utan roliga små projekt. När man under några veckor inte blir behandlad som smuts är det skönt att låta tankarna göra vad de vill, starta upp skriv- eller musikidéer inför hösten och börja krita på essäer och annat som man inte har tid att göra annars. När jag för två veckor sedan jobbade min sista dag var jag därför full av tillförsikt. Jag hade flera små frön som väntade på att få gro, inspiration för att slutföra texter som jag velat göra men aldrig kommit mig för att ta tag i. Jag var till och med så naiv att jag här på bloggen deklarerade att det inte skulle vara någon semester här eftersom jag skulle vara på internet snarare än stranden. I år tror jag att jag varit med om ett väsensskifte. Och jag vet inte riktigt vad det innebär. Alla de där idéerna dog den första lediga dagen. Jag var ute i skärgården på trevligt firande av en vän som ska gifta sig och när jag kom hem så upptäckte jag hur nöjd jag var med att göra ingenting. »Jahopp, så vad ska jag hitta på idag?« Ingenting! »OK, nu har jag spelat tv-spel i fem timmar och kollat en trevlig film. Vad ska jag göra nu?« Ingenting! Jag tror aldrig att jag varit så passiv som under de senaste två veckorna. Jag har sett tre säsonger av »Criminal Minds«, två av »Leverage«. Jag ska se alla »Eleventh Hour«-avsnitt som jag missade (alla efter nummer fyra) härnäst. Första dagen köpte jag »Super Mario Galaxy«, också en grej som jag längtat efter att få spela igenom men aldrig hunnit. Jag har kört fast i »Gears of War 2« och haft adrenalinkickar under jakter i »Mirror’s Edge«. Kort sagt: Jag har upptäckt hur fantastiskt det är att vara passiv. Att bara spela tv-spel och konsumera popkultur. Jag har laddat ner massa bra musik och bara suttit och lyssnat på. När gjorde man det senast? Och jag har läst böcker. Charles Stross novellsamling »Wireless« och Max Freis »The Stranger«. Och återplöjt ett gäng av »Sin City«-böckerna. Det mest aktiva jag gjort var att jag plåtade Shiny när han tränade free running. Och det var mest en slump för att jag hade kameran med mig. Det som kanske oroar mig är att jag inte har dåligt samvete. Alla de där idéerna ligger ju kvar och väntar. Jag borde göra något åt dem. Men, som Olle Ljungström sa, »det blir nog en kopp kaffe och en cigarett«. I mitt fall en Bailey’s med krossad is. Bekvämligheten är så tilltalande att jag undrar om det går att starta om. Snart börjar nya säsonger av tv-serierna.

Kanske relaterade inlägg:

En miljarrrd sommarpratare

Sommarprat Förra året vidtogs åtgärder mot Socialdemokraterna av Sveriges Radio som inte gillade namnet på partiets webbradioprogram »Sommarpratare«. I år försöker public service-radion istället att samla alla som vill göra egna sommarpodcasts under ett eget paraply. Idag lanserades siten »Jag sommarpratar« där alla bjuds in att spela in egna, upp till 2 timmar långa, sommarprogram. Normalt kan jag känna en viss tveksamhet mot de flesta tjänster för användargenererat material som de traditionella medieföretagen lanserar. Oftast känns det som ett alibi, en bra slide i PowerPoint-presentationen. »Ja just ja, vi måste ha lite användargenererat också, det är ju ändå 2009« och så får det en plats i bakvattnet, med alla intentioner om interaktivitet och samtal bortblåsta eftersom företaget vill behålla ensamrätt på produktion av »det kvalitativa«. Av pressmeddelandet som Sveriges Radio skickade ut framgår inte hur de kommer att jobba aktivt kring »Jag sommarpratar«, men det finns en del väldigt tilltalande aspekter av det. Det skulle vara lätt att sura och säga »okej, de har gjort en podcast-tjänst, so what?«, men skillnaden här är att paketeringen sitter perfekt. Istället för att starta någon stor podcast-portal eller annat trams där timslånga diskussioner om korgflätning under vattnet blandas med »vardagsbetraktelser« och det blir omöjligt för användaren att hitta något vettigt så är »Jag sommarpratar« tydligt markerat men ändå fritt. Du kan prata precis vad du vill, bara du gör det inom de ramar som vi känner som ett »Sommarprogram«. Det bjuder in alla att bli en del av ett begrepp som sedan 50 år har varit reserverat för utvalda profiler. Sveriges Radio uppmanar lyssnarna att själva göra material som är på samma horisontella nivå som det de sänder ut i radion, istället för att vi bara ska kunna kommentera eller interagera med Sveriges Radios utvalda innehåll. Introduktionskurser till vad man behöver tänka på rent kreativt gör att folk får en knuff över tröskeln. Begreppet »radio« vidgas och blir inte längre begränsat till statskontrollerade frekvenser i etern. Även om siten kommer vara sökbar på olika ämnen är det ändå möjligheten för en person att enkelt spela in ett program för sina vänner och koppla det med en lockande etikett som är styrkan (att säga »gå in på SR och lyssna på mitt sommarprat« är en bättre uppmaning än »gå in på min blogg, scrolla ner några skärmar och lyssna på podcasten jag streamar«). Det har tagit ganska länge för de traditionella medierna att förstå att webpublicering inte innebär »ta samma produkt vi gjort i 100 år och placera den på en skärm« utan att det är ett nytt media. Därför känns »Jag sommarpratar« med dess inbjudande och uppmuntrande ton som en ganska frisk fläkt. Hoppas att SR i fas två följer upp projektet och applicerar sin traditionella roll som redaktör på materialet. Utvalda »best of«-historier från det arkiv som kommer skapas lär bli väldigt fascinerande lyssning.

Kanske relaterade inlägg:

Ännu mer panikfilm (användargenererat innehåll)

clover.jpg Tidigare idag berättade jag om J.C. Hutchins inbjudan till läsare att bidra med deras filmer från mardrömmen under the Obsidian blackout. Jag nämnde i postningen att min gissning är att filmerna kommer skapa en förhandsstämning liknande klippen som spreds inför »Cloverfield«. Som av en händelse ramlade jag ikväll in på »Cloverfield«-kampanjsiten whencloverfieldhit.com. Lagom till DVD-släppet av den arrangeras en tävling på siten där man får skicka in sin egen film från när katastrofen skedde. Naturligtvis är dessa panikfilmer inte lika spännande som i J.C. Hutchins fall eftersom dessa är reaktiva på filmen och nu bara blir lite promotionkrydda till DVDn istället för att ligga till grund för filmen, men jag tänkte det ändå var tvunget att nämnas här eftersom jag bashade hur reklambyråer använder begreppet »aktivera användare« i förra postningen. Förlåt, PR-människor. I och med detta kan vi väl konstatera att »Cloverfield« är ett bra exempel på hur man i denna nya tid kan använda kampanjsiter, läckt YouTube-material, viralt mayhem och användaraktivering och ändå (eller på grund av det) dra in 161 miljoner dollar i intäkter från biobiljetter.

Kanske relaterade inlägg:

Användarinspirerat innehåll

blackout.jpg Foto av gabyu Alldeles för ofta när reklambyråer och liknande pratar om att »aktivera användare« eller annat web 2.0-buzzword så handlar det om en flash-annons där man ska lägga en fotbollsstraff, typ. Jag förstår det. Antalet kunder som går att nå minskar drastiskt ju mer ansträngning som krävs, ju mer tid användaren måste lägga ner på att aktivera sig. Självklart är det ren logik. Det gäller att nå så många som möjligt. Avancerade uppgifter gör att idén skjuter sig själv i sank. Därför tycker jag det är rätt spännande när någon vågar gå över gränsen och dra nytta av the wisdom of crowds på ett mer ingående och sofistikerat sätt. Som J.C. Hutchins gör nu. J.C. Hutchins är en författare som släppt tre podcast-romaner, alltså audioböcker som inte finns i tryck. Denna »7th Son«-trilogi har blivit väldigt populär och nu höjer han insatsen: Inför kommande novellsamlingen »7th Son: Obsidian« har hutchings utlyst en inbjudan: »Become a victim of the Obsidian blackout.« Grundplotten i handlingen är att en koordinerad terroristattack gjorde hela USA strömlöst den 19 november 2007. Under två veckors tid rådde kaos innan el och ordning kom tillbaka. Alla läsare inbjuds nu till att bli del av blackouten. Genom att ringa ett voicemail-nummer eller ladda upp videos kan man spela in sina egna rop på hjälp och ögonvittnesskildringar om vad som händer i det sönderfallande landet.
"Webcam footage is welcome, but I’m questing for manic night footage of life in America during the blackout. Is your backyard crawling with prowlers? Are there fistfights in the streets? Cannibals in the woods? Enlist friends, raise hell and get it all on tape."
Historierna i de skräckslagna telefonsamtal och nödsändningar som laddas upp kommer att användas som en del av stoffet till »7th Son: Obsidian«. Med hjälp av filmerna och ljudfilerna förutspår jag att det dessutom kommer att byggas upp en atmosfär liknande den som smittsamt spreds under halvåret innan »Cloverfield« hade premiär: Klipp och online-grejer som säger mer än tusen ord om boken samtidigt som de egentligen inte säger någonting. Nyckelordet här är inte »användargenererad« utan »användarinspirerad«. Där det första har blivit en ursäkt för att publicera undermålig text och bild till låg kostnad i tidningar fungerar det sistnämnda istället som bränsle för en kreativ process. Författaren lägger inte bokens öde i händerna på läsaren utan bjuder snarare in läsaren till att stå bakom och knuffa på med idéer och inspiration. Såvida allt inte blir en soppa av undermålighet från oinspirerade webcam-geeks så är intentionen lysande. Om någon läsare av BASS nappar på uppdraget får ni gärna posta länkar i kommentarsfältet här (jag lurar själv på ett ganska spännande upplägg, men för att spela in idén måste jag komma över tanken på att en film av mig själv pratande halvkass engelska kommer att finnas på nätet :) ).

Kanske relaterade inlägg: