Tag litteratur

Vem börjar publicera kortromanen som får stå för sig själv?

Bibliotek Den senaste tiden har det varit mycket surr kring Förläggareföreningens kamp mot Google Books. »Världens största upphovsrättsintrång«. Mmm. Jag kan egentligen inte säga så mycket mer än vad utmärkta bloggen Bokens framtid redan har gjort. Men en sak är tydlig: Även om bokbranschen har en lite bättre sits än skivbranschen verkar de vandra längs med samma icke-innovativa väg som riskerar att sluta likadant. Jag tycker det är ganska tråkigt att se hur så mycket mer energi läggs på att slåss för det gamla jämfört med att pröva på nya saker. Och att säga det är på många sätt helt ihåligt, för det är lättare att säga »omfamna det nya, kom med nya idéer« utan att egentligen ha några bra förslag själv. Men det har jag. Det här är en grej jag själv inte har motivation att göra något med, så om det sitter någon förlagsmänniska därute så är det bara att plocka upp och köra. Vi kan konstatera att de senaste tio åren givit helt nya sätt att konsumera media på. Om vi tittar på webpubliceringens tre steg så kan de sammanfattas: • Skriv fort • Läs fort • Glöm fort Om vi ska överföra det här på ett litteraturperspektiv så behöver den sista punkten förmodligen strykas eftersom allt bra - och det inkluderar även snabba deckare - ska lämna någon sorts avtryck (ett avtryck som är helt giltigt även om det bara sträcker sig till att man minns att det var jävligt skönt att ligga i den där hängmattan på semestern och läsa om mord). Historian måste trots allt hålla. Men de två första då, går det att göra någonting med dem? Vid ett flertal tillfällen de senaste åren har romaner som varit för långa glidigt mig ur händerna. Jag började läsa dem när en flyg- eller tågresa låg framför mig, under en sjukdom hemma i sängen eller när jag hade kvällar på hotellrum att döda. Det gick bra ett tag, men så snart det gick tillbaka till vardagen så fann jag inte längre tiden för att ta mig igenom dem. De verkligt, verkligt bra släpper man såklart inte, men däremot dem som är finfin läsning men samtidigt inte helt omistliga. Jag undrar: Var finns den kraftfulla, kärnfulla men korta romanen? Det vill säga, det som EPn är för musiken. Inte en enskild låt och inte ett mustigt album, utan någonting där emellan. Här är mina tankar: Publicera böcker som är längre än en novell men kortare än en roman. Max 150 sidor. Lagom för att läsa klart på en bussresa mellan Södvik och Stockholm. Kortromaner - »novellas« - är självklart inget nytt, men oftast reduceras de till att bara vara huvudberättelse i en samling med 6-7 andra kortare historier. Låt dem stå för sig själva! Och skriv nya, gör inte dammiga återutgivningar. Låt det fysiska formatet vara litet (helst mindre än det standardiserade pocketformatet) och se till att utgivningen finns tillgänglig som Stanza och de andra mobila formaten. Låt dem som köper böckerna få en inloggningskod så att de kan accessa texten i läsvänligt format på en websida så att det går att läsa även om man inte har med sig den fysiska boken eller glömde att tanka över den digitala versionen. Publicera en strid ström av kvalitativa titlar. Författarna kan svälja sina pretentioner i att en bok tar flera år att skriva och måste hålla över 700 sidor. Istället kan de kläcka kärnfulla, intressanta saker som de kan ha lättsam inställning till eftersom formatet inte är rotat i litteraturhistorien och därför inte räknas in i deras samlade gärning av traditionalisterna. Jag säger inte att det skulle bli en garanterad ekonomisk succé. Anledningen att jag bollar upp det här är att det är ett format som jag själv saknar och skulle vilja läsa. Precis som jag många gånger föredrar ett tv-avsnitt på 43 minuter istället för en långfilm på 140.

Kanske relaterade inlägg:

Pseudonymkritikerna missar att sanningen är ointressant

Lady GagaFör att förstå intensiteten i surret kring författares pseudonymer måste vi börja i en annan ände: När läste du en sågning av klassisk skönlitteratur senast? Jag menar inte en dålig recension, utan en sågning? Dessa finns inte eftersom en roman, även om den inte är bra, betraktas som ett personligt verk. Feelgood-böcker av Agneta Sjödin kan sågas. När en skribent som tidigare varit verksam i annan form romandebuterar kan han eller hon sågas. Deckarförfattare kan sågas. Men klassisk litteratur behandlas med respekt för intentionen, inte hur resultatet blev. Sedan jag postade om hur det borde gå att avslöja författare under pseudonym med samma metod som UNA-bombaren har Lars Kepler kommit ut och mängder av texter skrivits i ämnet. En av de mest väsentliga reflektionerna kommer från Mårten Schultz som påpekar att rätten att publicera anonymt är en journalistiskt grundmurad rättighet som tydligen inte kulturredaktionerna bryr sig om i hetsen att avslöja. Mårten tar bland annat upp Jan Guillous vansinnestext där han kallade Kepler-historien för »juridiskt svindleri«. Lika trött på pseudonymer är DNs Jonas Tente som under pseudonymen Thone Jestan ryter till att det är nog nu. Varför denna upprördhet? För att pseudonymer lyfter personen ur verket på ett sätt som litteraturkritikerna inte kan förlika sig med eftersom det personliga är en väsentlig del i deras bild av skönlitteraturen. De vill ha autenticitet. För några dagar sedan frågade sig min kompis Jonas Markbäck hur många år äldre Lady Gaga är än den ålder hon uppger. Det är, om man vill veta hennes verkliga ålder, en mycket relevant fråga. Men efter lite diskussion kom vi fram till att Lady Gaga som koncept är betydligt bättre om vi köper att hon är 23 år som hon uppger. Om hon är 28 eller 30 så faller allting. Då blir hon bara ännu en Shakira eller Anastacia. Pet Shop BoysDet handlar inte om åldersrasism eller gubbsjuka, bara att karaktären Lady Gaga är betydligt bättre som 23 år än 30, precis på samma sätt att det är självklart att Chris LowePet Shop Boys promofoton måste hållas evigt ung medan Neil Tennant kan åldras med värdighet. Kärnan i ett popkoncept finns inte i personerna utan i detaljerna. Och förvaltar man inte konceptet med fingertoppskänsla så blir det... Madonna. Inom popmusiken är det här helt okej. Vi förväntar oss inte att Lady Gaga med sin personlighet bidrar med autenticitet och ärlighet till hitsen. Hon är en scriptad person, från levnadsbakgrund via klädsel till musiken. Skulle man ta alla hennes hits och låta, säg, Nina Persson, sjunga in dem så skulle de direkt tappa allt. Liksom vice versa. Popmusik bygger på ett helhetspaket där sångarens egentliga person är helt ointressant. Det är just detta som pseudonymerna inför i skönlitteraturen. Kritiker som är vana med att kunna väga verket mot författarens djup och personlighet finner sig helt plötsligt med att läsa en text som de inte kan betrakta i ljuset av en upphovsman. Där en »riktig« författare behandlas med silkesvantar eftersom han eller hon är en del av en »gärning« och texten reflekterar personen får kritikerna svårt att hantera en »uppdiktad« författare eftersom referenspunkterna försvinner. Själv tycker jag att en bra historia är viktigare än »sanningen«. Paketeringen är livsviktig. Om en roman blir dubbelt så bra på grund av en uppdiktad bakgrundshistoria så är det väl bara korkat att försöka skjuta hål i det alibit? (Se även JT LeRoy) Men det är väl kanske också, när man tänker efter, ytterligare en av anledningarna till varför popmusiken aldrig kom in på kultursidorna.

Kanske relaterade inlägg:

UNA-bombaren och John Ajvide Lindqvist kan avslöjas på samma sätt

UNA-bombareNär en roman är skriven under pseudonym och röner uppmärksamhet hos den hängmatteläsande populasen startar ett »CSI Marieberg« där kulturdelarna stöter och blöter vem upphovspersonen verkligen är. Kanske är aliaset även en anledning till att uppmärksamheten skapas från första början. Nyligen gjorde surret gällande att Olle Adolphson skulle ha varit den sedan 60-talet gäckande signaturen Bo Balderson och nu är det John Ajvide Lindqvist som i danska Berlingske Tidende har pekats ut som Lars Kepler. Det här är intressant på flera plan. Vad jag är mest förvånad över är att det inte är enklare att knäcka de här nötterna. Varje människas text är ju som ett fingeravtryck, ett unikt uttryck som är mycket svårt att förfalska även om man gör sitt bästa. Om man har minst ett par textexempel från en skribent är det inte en särskilt svår uppgift att avgöra om samma person har skrivit en annan text. Det mest kända exemplet på när en sådan jämförande textanalys (ska vi säga »komparativ textanalys« istället för att vara lite academic chic) nådde framgång var i fallet med UNA-bombaren, där hans manifest »Industrial Society And Its Consequences« ställdes mot över tjugo år gamla brev och dagboksanteckningar. FBI gjorde en djup och grundlig jämförelse som utan tvivel kom fram till att de var skrivna av samma person. Rimligen borde det inte vara så svårt för hugade privatspanare som vill avslöja pseudonym-författarna att göra samma sak. För det är inte raketforskning vi pratar om. Om vi skulle ta valfri text av mig och nosa efter kännetecken i så skulle ganska snart några karakteristika som jag aldrig kunnat vänja mig av vid framträda. Varje gång jag har skrivit en text (hit till bloggen eller professionellt) får jag gå tillbaka och börja om från början och sudda ut mina udda små ovanor för att det ska bli en bättre text. Jag vet exakt var mina upprepningar händer men det går ändå inte att skriva en förstaversion där de uteblir. Det sitter verkligen i ryggen. Några exempel: • Överdrivet användande av »någon«, »några« eller »något«. Mina indefinita pronomen smyger sig in överallt. • Slentrianinslängande av »ganska« eller »kanske« på ställen där det inte behövs. • Alldeles för många ord innan det finita verbet i en mening. En snabbkoll i denna text behöver inte tas längre än till första meningen där det är 14 ord innan det finita verbet. I normala fall hade jag skrivit om den meningen. Nu låter jag den stå kvar för att bevisa min poäng. Jag kan kämpa mot de här och de andra omedvetna egenskaperna mina texter får. Jag kan försöka fila bort och putsa för att få artikeln mer levande och varierad. I en kortare text kan jag dölja dem om jag vill vara säker på att vara anonym men i en längre är det så gott som omöjligt. Precis som man kan bestämma tavlors äkthet genom att titta på hur färgen var blandad innan konstnären började måla går det att avgöra vem som skrivit en text om man tittar noga (hoppla, 19 ord innan finita verbet helt omedvetet, trots att jag precis kommit ut som hopplös med just det). Det här för oss till poängen. Och det är helt okej att säga att en annan av mina texters egenskaper är att det tar lång tid att komma till poängen. I en kort text går det att dölja sina karaktärsdrag men i en längre måste författaren - om texten någonsin ska bli klar - falla tillbaka på sitt ryggradsspråk, det som låter honom eller henne koncentrera sig på vad som berättas snarare än hur det berättas. Alltså borde en pseudonym som tillhör en på annat ställe utgiven skribent vara lätt att avslöja för den som har tid att gå igenom texterna. För en komparativ textanalys är som sagt inte raketforskning, den tar bara väldigt lång tid att göra. Istället sitter litteraturvetarna och pratar om dramaturgi och misstänkt lika beskrivningar av föräldrahem och fascination över Pokémon-kort. Om själva avslöjandet är det primära kan jag känna att en rejäl syntaxanalys är mer relevant än dimmigt prat om dramaturgi. Men det är klart… Grammatik fungerar lite som matematik. Och det är betydligt roligare att läsa experimentell science-fiction än att försöka förstå formler som förklarar universums krökning. I slutändan är kanske själva spekulationen om personen bakom pseudonymen viktigare än facit. Det kan till och med en cyniker som jag förstå.

Kanske relaterade inlägg:

Även (fin)kulturen måste börja tagga sig

Tag cloud Följande text publicerades i söndagens Nerikes Allehanda. Om du är flitig läsare på bloggen kanske vissa av resonemangen går i repris. Med sista sidan läst lägger jag ifrån mig Jerker Virdborgs roman »Försvinnarna«. Det är en ljuvlig försommardag i juni 2009, jag har inte kunnat lyfta blicken från boksidorna på flera timmar och barn leker glatt nere på gården. Det låter som ett idylliskt litteraturögonblick men jag är förvirrad och vet inte i vilken ände jag ska börja nysta. Virdborg har tagit mig in i sin värld och jag känner att jag på många sätt inte är klar med boken bara för att jag har läst ut den. Problemet är att jag inte vet om jag ska läsa om den helt, analysera väl valda delar, om jag ska bära med mig frågetecknen eller om jag helt enkelt ska lägga ifrån mig den och ta en öl istället. Virdborg skrev en fantastisk roman, men såväl han som förlaget glömde bort att göra det som jag kommit att förvänta mig av dagens informationsdistributörer: de glömde bort att tagga den. Överförandet av information från den gamla analoga miljön till den nya digitala har bland annat inneburit ett genombrott på ett område som är extremt viktigt för människan: Att sortera grejer. Vi är alla våra egna Carl von Linnés och vill kategorisera, märka och etikettera, men tidigare har det stora problemet varit att en pryl bara kan höra till en kategori. Att digital information numera taggas och därmed kan sorteras in i inte bara en men hur många kategorier vi vill förändrar helt vad sortering är. När jag var liten hade vi tre separata avdelningar av fotoalbum. Ett för semesterbilder, ett för släkt och familj samt ett för bilder på mig. Där denna uppdelning på många sätt kan ses som naturlig och given innebär den vissa problem. Var skulle exempelvis ett fotografi av mig på sommarstranden med farmor och farfar sorteras? Idag skulle den bilden ha laddats upp på Flickr eller annat digitalt fotoalbum och taggas med samtliga av dessa tre kategorier. »Semester«. »Familj«. »Billy«. Dessutom kan man slänga in »sommar«, »strand«, »vatten«, »sand«, »himmel«, »sol« och »prickiga badbyxor« så att en annan användare som bara är intresserad av, säg, prickiga badbyxor kan hitta bilden utan att behöva bry sig om vilket av de tre fotoalbumen som bilden godtyckligt hamnat i. arkivHur jag sorterar mina fotografier är av trivial betydelse för den stora världen, men samma problematik förekommer överallt där någon har försökt att kategorisera information. Den amerikanske författaren Franklin Foer använder i sin bok »Fotboll förklarar världen: en (osannolik) teori om globaliseringen« den internationella fotbollen för betrakta och beskriva olika politiska och ekonomiska ideer om det globala samhället. Ponera att du glad i hågen traskar in på ett svenskt bibliotek och använder SAB-systemet som det klassificerar sina böcker med för att hitta den i hyllorna. Letar du under »Rbbaa« som är koden för fotbollsböcker? Eller kanske »Oc« där litteratur om statskunskap och politik står? Eller sticker du ut hakan och tittar under »Qaa« som är för ekonomisk teori? Foer kan argumenteras passa in under samtliga dessa men hyllutrymmet är begränsat och det är inte troligt att biblioteket har flera exemplar under olika kategorier. I en digital databas, däremot, skulle boken kunna taggas för att hittas i alla dessa kategorier. Dessutom kunde den taggas med »amerikansk författare«, »AC Milan«, »huliganism« och andra mer exakta beskrivningar. Den som därefter söker litteratur om huliganism hittar då inte bara redogörelser för holmgångar i en gränd i östra London 1985 men också Foers socialpolitiska analys kring stammentalitet. Den ökning av producerad information, från privata festfotografier till doktorsavhandlingar, som skett under de senaste årtiondena har skapat ett behov av att så precist som möjligt beskriva innehållet. Vi gör det hela tiden med bloggpostningar, fotografier och andra digitala brödsmulor vi lämnar efter oss på internet. Vi gör det för att vi ser behovet: om jag inte taggar mitt fotografi så kommer det aldrig att hittas av någon annan. En sfär som däremot helt ignorerat efterfrågan av ökad tydlighet och innehållsförteckning är de stora kulturdistributörerna som förblir diffusa. Trots att även mängden utgiven litteratur och musik också har ökat hänger förlag och skivbolag kvar vid gamla paraplyklassifikationer som »deckare« eller »rock/pop«, vilka fått ungefär lika stor relevans som bibliotekens SAB-system. Inte bara distributörerna men också producenterna är motvilliga. Under tio år som musikjournalist har jag inte träffat en enda artist som vill ta med tång i begrepp som genres, referenser eller jämförelser. De vill alla »låta musiken stå för själv« och självklart förstår jag vad de menar. Ingen vill etikettera sitt eget verk. Ingen vill måla in sig i ett hörn och exkludera dem som står på andra sidan tröskeln. Problemet är bara att mängden av information börjar kräva det för att det över huvud taget ska vara möjligt för oss konsumenter att sovra och välja i vår kultur. Jerker Virdborg - FörsvinnarnaOch det är där vi kommer tillbaka till ögonblicket på balkongen när jag når slutet av »Försvinnarna«. Författaren Jerker Virdborg tar i den med mig ner i bergsrummen under trottoarerna i Stockholm, han tar mig till de förbjudna platserna som jag personen lekte i under uppväxten utanför Göteborg, han irrar både i rum och tid i önskan att hitta en gammal vän som spårlöst har försvunnit. Kasten är snabba, gränsen för vad som är verkligt och inbillning, minne och nutid, är hela tiden suddig. Det finns många mysterier som på många sätt är större än det övergripande mysteriet med vad som hänt hans vän. Om det varit en bok av Edgar Allen Poe så skulle jag ha gått ut, kokat en kopp kaffe och sedan börjat om från början, lagt större vikt vid detaljerna och försökt formulera en egen idé om vad som pågår mellan pärmarna. Jag erkänner utan omsvep att det rimliga kanske skulle vara att göra det även nu eftersom det är det litteratur ska göra: utmana läsarens uppfattning. Problemet är att jag inte vet om det är värt det. I det utbud av litteratur, film och musik som idag är tillgängligt för alla några minuter bort har jag vant mig vid en innehållsdeklaration. Exempelvis kommunicerar TV serier som »Lost« och »Fringe« tydligt ut att de innehåller mer än vad ögat möter. De säger »titta på detaljerna, titta lite extra, du kommer ha behållning av det«, medan en serie som »C.S.I.« är tydlig med att den är 43 minuters underhållning och sen är det slut. Jag som tittare vet därmed vad jag har att vänta och kan hantera det jag ser rätt. Inom litteraturen är förlag inom specialgenres duktiga på att göra detta. I den stora kategorin »science fiction« (lika precis som begreppet »deckare«) har förlagen lärt sig att de tjänar på om att vara tydliga med om en bok handlar om filosofisk och vetenskaplig teori förklädd till en berättande handling eller om det är lättsmält intergalaktisk pang-pang. Den klassiska skönlitteraturen har däremot hamnat i etiketteringsskugga där jag som läsare inte får några ledtrådar alls till hur jag ska förhålla mig till verket. Visserligen ska litteratur och konst ur det rent spirituella perspektivet inte behöva ha en instruktionsbok. I en perfekt värld står den för sig själv, drabbar betraktaren som upplever den och får olika betydelser för olika uttolkare. Men i en perfekt värld så skulle man inte behöva marknadsföra kultur eftersom det bara skulle vara att släppa tillräckligt bra innehåll så skulle det hitta sina lyssnare/läsare/tittare på egen hand. Det som gör detta ideala synsätt omöjligt i dagens värld är den förkrossande volymen av information som finns tillgänglig. Varför ska jag ta upp en bok där jag inte vet vilken utmaning jag får? Det är bekvämt för författare och förlag att inte tagga sina verk eftersom de då är öppna för tolkning, för att överraska och för att många som inte gillar verket köper det som grisen i säcken. Men det leder oundvikligen in i en situation med mig på balkongen och Jerker Virdborgs »Försvinnarna« precis utläst. Vad ska jag göra med den? Ska jag läsa om den och försöka utröna vad det är som linjärt händer mellan hans fragment av barndomssomrar och våt betong? Eller finns där ingen linjär historia? Kanske är det meningen att jag ska betrakta romanen som konst och bara ta in de olika nedslagen i olika känslor och platser för att finna något om mig själv? Möjligen ska hela handlingen betraktas som en metafor. Jag är öppen för alla dessa möjligheter. Ingen av dem gör det till en bättre eller sämre bok. Tack, det var en fantastisk läsupplevelse men jag har inte tid att vänta innan jag går vidare till nästa. Jag lägger i från mig boken och dröjer med att ta beslutet. Istället går jag för att laga lite mat. Öppnar en kall Oppigårds. Stereon i köket spelar The Housemartins klassiska »London 0 - Hull 4«. Med den här texten i åtanke går jag in på Amazon och tittar på hur den är taggad. Inte alls. Jag skriver in »pop«, »Christian«, »marxist«, »sunny«, »summer«, »hope« och klickar på spara. Kanske kan det få någon som letar efter religiös eller politisk musik att hitta ett album de inte vet om att de kommer att älska. Gammalt kartotek Om du vill förkovra dig i ämnet och läsa smartare teorier än vad som ges här rekommenderas David Weinbergers »Everything Is Miscellaneous: The Power of the New Digital Disorder«.

Kanske relaterade inlägg:

Söta vampyrer och saftiga vener

vampirecute»Ratatoulie« gjorde råttorna rumsrena och mysiga. »Harry Potter« gjorde magi till en trevlig sysselsättning för hela familjen. Nu har uppenbarligen vampyrerna gått samma öde till mötes. »Förr var vampyren ett illaluktande monster som spridde likmaskar omkring sig - i dag är den mycket mer mänsklig«, säger Inger Edelfeldt som skrivit en vampyrbok. »Och«, frågar sig då vän av oordning, »vad är det för fel på likmaskar?« I slutet av 2002 spreds ett rykte i södra Malawi att vampyrer attackerade lokalbefolkningen. Medborgargarden formades och en man stenades ihjäl. Tre katolska präster misshandlades och kedjades men hann styrka sina identiteter innan de fick pålen i hjärtat. Dåvarande president Bakili Muluzi kom till området från en utlandsresa för att bringa lugn. Han skyllde hysterin på oppositionen, som han menade spridit rykten om att regeringen kollaborerade med vampyrer i utbyte mot att få hjälpsändningar med mat. Muluzi besvarade anklagelserna: »No government can go about sucking blood of its own people - that's thuggery.« Han gick klokt nog inte i polemik om vad för onämnbarhet som faktiskt härjat där. Det är just så här moderna vampyrhistorier ska vara: Stenade misstänkta, fängslade präster, presidenter som lierar sig med nattens varelser. För det är ju så det är på riktigt. Bybor med facklor och träpålar som stormar gamla slott, liksom. Istället har vampyren förnedrats till att bli en sensuell främling med mörka ögon som man faller för, lite av en mytologiserad variant av massmördarna som får drivor av frieribrev i fängelset. Så simpelt. Så fantasilöst. Om jag vore nosferatu på våra breddgrader skulle jag fylla en bekväm låda med jorden från mitt hem, sova ett par hundra år och hoppas att vakna i ett samhälle som tar ondska på allvar.

Kanske relaterade inlägg:

Skitigt och fint

Efter att ha sett säsong 4 av The Wire fick jag ångest för att jag inte dragit ut på det mer. Den hade ju kunnat räcka så mycket längre. Så min kompis tipsade att jag skulle läsa George Pelecanos fyra böcker om Derek Strange vilket jag gjort. Nu ska jag börja på David Peaces »1974« och de därefter följande, plus att jag tankat fem säsonger av »Homicide – Life on the Streets« som lindring. Ska nog läsa om »The Choirboys« också. Men jag ser ändå slutet även på detta. Tips på skitig, eländig, mörk läsning som är gängrelaterad eller handlar om korrupta alkoholiserade snutar mottages tacksamt (och om tre månader börjar »The Shield«!). Om du undrar varför de längre postningarna uteblir så beror det främst på att livet efter byråkratihelvetesjobbet har blivit väldigt trevligt. Jag har ett väldigt roligt jobb nu och tillvaron är njutbar i största allmänhet. Det är så lätt att bara skriva en massa om hur dåligt man mår så det är kul att kunna meddela det motsatta. Nackdelen med det är ju bara att kreativiteten helt dör. När man är nöjd finns ingen anledning att gå till arms against the sea of troubles and by opposing end them. Därav sporadiska uppdateringar med kort innehåll.

Kanske relaterade inlägg: