Som bekant lade jag ner enormt med tid och kraft på att hålla mig off the grid i en vecka, allt för att undvika spoilers om finalen till »Lost«. Så, var det värt det? Veckans avsnitt av podcasten handlar uteslutande om tv-serien vi älskat under sex års tid. Massor av spoilers, förstås, så om du inte har följt den till slutet (eller inte är intresserad över huvud taget) så bör du hålla dig borta. Annars lyssnar du här.

Fast, vid det här laget är vi ju inne på avsnitt 12. Om du är intresserad av ämnena som behandlas här på Beneath a Steel Sky så prenumererar du säkert redan i iTunes.

[tweetmeme](Den här postningen innehåller inga spoilers.)

I helgen såg jag »Shutter Island«. En sevärd film, välspelad och snygg, vars enda problem är att den släpptes 2010. Om den hade kommit på 70-talet skulle den idag ha varit en klassiker, men nu lyckas den inte med sitt mindfuck. En känsla av besvikelse infinner sig över att manuset inte är lika snyggt som fotot. Problemet är att Martin Scorsese naturligtvis är smart, men han har missat att »Lost« är smartare.

För det är till »Lost« jag behöver titta för att förstå varför jag inte uppskattade »Shutter Island« så mycket som jag borde.

Tidigt i »Lost« förekom en instruktionsfilm där personen i bilden sa: »Careful observation in the only key to true and complete awareness.«

Det här var ett metaögonblick av stora mått.

Uppmaningen var främst till tittaren, för hela tiden har »Lost« jobbat aktivt med detaljer för att uttrycka mysterier. Rekvisita som byter plats mellan tagningar, reflektioner som inte stämmer och dåliga Photoshop-montage har inte varit misstag i produktionen utan aktiva ledtrådar.

När en röntgenplåt som nyligen dök upp i bild under en sekund var daterad 2005 istället för 2004 gav det upphov till så mycket spekulation att producenterna Damon Lindelof och Carlton Cuse var tvungna att gå ut i sin podcast med dementi om att datumet hade någon betydelse. Det var bara ett misstag från the prop department men fansen som följer »Lost« är nu så medvetna om att careful observation in the only key to true and complete awareness att de genast läste in massor av detaljer i den .

Och det är med detta bagage i ryggen som vi slår på »Shutter Island«. Vi har lärt oss i »Lost« att foto, detaljer och dialog kan innehålla så mycket metainformation om berättelsen att vi nu tittar aktivt efter det.

Och jag reagerade redan i inledningsscenen.

Det här inlägget är fritt från spoilers så titta i kommentarsfältet om du redan har sett filmen och vill veta vad jag menar.

Men redan i inledningsscenen av »Shutter Island« synade jag bluffen och sen var det en lång väntan på att man skulle få den uppnystad. Jag tycker inte att den var dålig, men samtidigt hade jag förväntat mig mer 2010. För som sagt: Scorsese är smart, men han har nog missat att »Lost« är smartare.

I vad som kanske är ett tecken på att jag helt håller på att förlora förståndet finns den bistra sanningen: Jag kan inte ta Daniel Faraday i »Lost« på allvar. Trots att han seglat upp som min favoritkaraktär så kvarstår faktum: Ser man ut som han gör så kan man inte vara Dr.Daniel Faraday.

Personen på bilden heter Volker Brunnhuber eller kanske Bernd Flosbach. Han släpper minimal techno under egennamn på ett litet bolag i Hannovers utkant och har djupgående teorier om sina tolvor. »För en ovan lyssnare«, menar han, »är det bara en bastrumma och ett par ljud, men för mig handlar det om precision.« Han döper alla sina låtar till »Track«.

Brunnhuber – eller Flosbach – är självklart vegetarian och äter bara mikrobiotisk mat. Hans pojkvän driver en organisk miniplantage vars handplockade té säljs i skivbolagets kombinerade café och vinylaffär. Han partyknarkar lite för mycket men menar att han kan sluta när han vill.

Och just ja… Bilden här är ett pressfotografi från hans kommande konceptalbum »Zurück zur Natur«.

Häromdagen skrev jag att Tour de France är en »jävligt personlig« TV-upplevelse för mig. Jag har känt mig lite smutsig sen dess. Det gör jag alltid när jag pratar om min besatthet av viss sport eller bra TV-serier. Jag går in för dem med sånt allvar att det nästan kan vara svårt att ens motivera för sig själv, än mindre för andra.

Särskilt har jag problem med mig själv när det gäller hur mycket jag kan älska TV-serier. Att bli sådär fanatiskt insatt i dem så jag väntar hela veckan på nästa avsnitt som andra väntar på löningsfredag. Och så sitter man och läser forum på nätet, hänger på fansites och blir helt lycklig när man hittar referenser till serien på oväntade platser. Det har alltid varit underhållande men inte särskilt rumsrent. Åtminstone kände jag så tills jag nyligen lyssnade på en podcast.

Under våren har jag vaknat varje fredag med ett stort leende och pinsamt bra humör. Inte för att arbetsveckan varit slut utan för att »Lost« sändes i USA på torsdagarna och för att varje fredagkväll därmed var rituellt avsatt för en procedur som inte fick göras avkall på.

Vi började med att laga en god middag som intogs tillsammans med en flaska Red Seal Ale och förra veckans avsnitt av »Lost«. Därefter tog vi en kort paus och läste in oss på förra veckans avsnitt på Lostpedia för att inte ha missat något. Sedan var det dags. Tallrikarna dukades ut, telefonerna stängdes av och avsnittet kunde börja. Andra ringde och ville ha med oss ut men vi sa alltid nej. Det fanns inga öl på en lokal som kunde konkurrera med det där.

Mina tidigaste minnen av den sortens besatthet var när jag gick I lågstadiet och fick vara vaken och se »Miami Vice«. Nivån sattes nog där. »Miami Vice« och de ursprungliga första fem avsnitten av »V« (innan det spårade ur) var angelägenheter, viktiga på riktigt, rättesnören för vad som var rätt och fel (även om jag alltid tyckte de colombianska knarkkungarna var tuuuusen gånger coolare än Sonny och Rico). Dessutom innehöll det riktigt bra våld.

Det där fortsatte. TV3 var makalösa på att sända serier några år senare, i början nittiotalet. »Wiseguy«, »21 Jump Street« och en uppsjö av olika deckare följde jag där. Och alla eftermiddagshöjdare som »Airwolf« och »Knight Rider«, förstås.

De hade också en serie som handlade om en liten man som var rättsläkare och löste mord baserat på vad han hittade vid obduktionen. Kan det ha varit »Quincy M.E.«? Ungefär som »CSI« fast utan apparater med LCD-display, dimmade ljuspaneler och någon som helst glamour. Det gick sent som fan på kvällen så jag ställde videon och gick upp och åt frukost till gårdagens avsnitt. Varje vardagsmorgon. Jag vet inte hur många säsonger av den jag såg. Antagligen fler än vad som är lämpligt.

Men den här grejen med TV-serier har i mitt vuxna liv alltid känts lite smutsig. Inte för att jag skäms för det (vi lever TV-seriens guldålder, det har aldrig varit och kommer aldrig bli lika bra som nu) utan för jag inte får ha dem i fred. Till skillnad från min relation till en fantastisk popskiva, roman eller film så är TV-serierna allmängods, underhållningsfyllningen som dämpar tristessen och ångesten därute i stugorna, alltid förstörda av någon vidrig TV4-hallåa eller TV-krönikör på kvällstidning som är 300 år gammal och tycker att Hyland kunde minsann göra TV han. Jag har haft svårt att göra TV-serier till mina egna på samma sätt som jag utan att blinka kan hävda att ett band gör sin musik bara för mig.

Därför har jag också haft svårt att motivera för mig själv varför jag ska investera tid och engagemang i TV-serier. Om det istället för att jag tar någonting till mig är jag som tas in i ett sammanhang där jag inte känner mig hemma (tristessdämpande underhållning för massorna), vad är då poängen?

Detta är vad jag har tyckt men jag har fortsatt följa mina TV-serier och skämts lite när jag gjort det. Tills jag lyssnade på ett avsnitt av »This American Life« på semestern.

Ända sen Sanna sålde in mig på »This American Life« har även måndagar varit stor högtidsstund. Då har nämligen det senaste TAL-avsnittet kommit som podcast och promenaden till jobbet blir en vacker timme. TAL är dokumentär radio när den är som allra, allra bäst. Varje vecka finns ett tema för avsnittet och i ett antal akter kör de sedan historier, berättelser och intervjuer om olika saker på det temat. Producenten Ira Glass kan vara den just nu bästa levande mannen.

Avsnittet jag lyssnade på nyligen hette »What I Learned From Television«. Upprinnelsen till det var att produktionsteamet bakom »This American Life« (som sänts på radio sedan 1995) hade börjat spela in en TV-version av programmet och mött väldigt starka känslor mot detta. När de skulle göra en liveversion av radioprogrammet på scen i Minneapolis så skrek någon ur publiken »Judas!«, som när Dylan hängde på sig elgitarren ungefär. De gjorde avsnittet »What I Learned From Television« som ett svar på det. Det är också inspelat live med publik och med Mates of State som husband.

En helt magiskt stund i avsnittet är när Ira Glass själv berättar om när han tittade på »The O.C.« och de skämtade om »This American Life« där. Han pratar om hur surrealistiskt det kändes att bli nämnd i en av sina favoritserier. Och just i det ögonblicket börjar Mates of State spela intromusiken till O.C. och Ira fortsätter:

»Radio is so different from television. As we were making our television show, people kept asking me which is better. People keep asking me all the time now, “So which is it gonna be? Is it going to be radio or TV, which is better?” like we’re all gonna have to choose sides because there’s gonna be a big war, you know… In fact, actually there was a war and radio kind of lost that war. And the fact is that radio and TV, they’re good for different things. Radio is so intimate and personal and TV can be so weirdly grand in what it does. Just thinking about the O.C. and the other shows I love, I realize my feelings about my favourite TV shows are exactly the same as my feelings about the shows I love on the radio.

The things I love, I love completely and it’s totally personal. My feelings about these shows are personal in the deepest possible way. And… I’m a kind of dorky fan when it comes to stuff. Uhm, my wife is here in this room so maybe it’s a bad time to be telling this story… Every week the O.C. comes on and my wife Anaheed and I sit on the couch, when the theme comes on, “California”, we sing along with it in full voice. Think about what that takes… I’m 47 years old, I’m a grown ass man, we’re a married couple, you know… Sober! We are sober, singing the theme to a Fox show… And I gotta say, every single weeks it makes me love my wife, and love TV, and love everything in the world all at once and last week when O.C. went off TV I cried and I’m not ashamed to admit it.«

Och så drar Mates of State igång »California« för fullt och hela publiken sjunger med och jag bara ryser och ryser och känner att »Jaaaaaa, det är ju såhär det ÄR« och tänker att… Visst kan TV också vara personligt. Visst är det helt okej att kunna repliker ur »Miami Vice«-avsnitten och namnen på mellanchefer i de där konstiga företagen som dyker upp hela tiden i »Lost«. Visst får man se fram emot ett avsnitt av »Burn Notice« även om man inte gör det av en genomtänkt »göra lågkultur hög«-agenda utan bara vill döda 43 minuter av en kväll som man ändå inte kan hoppas på så mycket från.

Det är faktiskt okej att inte ta TV-serier på så stort allvar. Det är okej att bara älska dem så mycket att man springer hem från jobbet på fredagen, lagar mat, kollar förra veckans »Lost«-avsnitt och darrar på fingrarna när man öppnar det nynedladdade avsnittet. Det räcker med att det är en hänförande och jävligt personlig upplevelse.

En sista grej innan vi lämnar Östersund och skidskyttet för… gott?.. Eller?

När jag var i Östersund på sommaren 2004 så försov jag mig och missade min flight hem. Det gick inga andra avgångar så jag fick vänta sju timmar och sen ta tåget (hemma 01:00 istället för 11:30 och skulle jobba dagen efter).

I onsdags när jag skulle flyga hem så försökte jag checka in men det gick inte så bra för flighten jag var inbokad på hade gått på tisdagen, ett dygn tidigare än jag stod där. Den här gången räddades allt av rådigt ingripande av resebyrån och en mycket snäll Fly Nordic-personal som med flexibilitet och kundservice höftade till en fullösning i datorn (stort tack!).

Min första tanke var att Östersund är en jinx för mig, att det här är tecken på att jag inte ska dit i fortsättningen, att jag har dålig karma där. Men sen så såg jag senaste avsnittet av »Lost« igår… Och jag hör plötsligt Lockes röst… »This city doesn’t want you to leave, Billy.« »Everyone is here for a purpose.« »You can’t leave unless the city lets you.«

Jag tänker att jag kanske bara har haft tur som faktiskt lyckats ta mig hem dessa båda gånger i Östersund. Jag tänker att jag kanske inte vågar åka dit igen eftersom jag kanske inte kommer därifrån. Väldigt trevlig stad, förvisso, och sämre ställen finns väl att fastna på, men jag är inte redo. Stormen som inföll samtidigt med att jag reste måste också måste också kunna ses som någon sorts tecken.

Andrea Henkel, unsere neue Biathlon-Königin, lyckades inte på distansen idag. Men Jönsson och Larsson berättar i sin VM-blogg om hur de gav en ros (!) till en annan fin tysk, den mäktige Wolfgang Pichler, och fick en kram tillbaka. Det låter oerhört vackert. De berättar också om att Christer Ulfbåge har taktkänsla. Vad var oddsen?

När jag gick i Östersund i förrgår och upptäckte att jag var på Thoméegränd så gick det en lätt rysning över armhåren. Och jag lyssnar inte ens på Vapnet. Jag ser det som ett friskhetstecken. Pophjärtat slår fortfarande.

Jag hade tänkt skriva långt om det här men har dåligt med tid så det får vänta någon dag. De tre första avsnitten av »Jericho« säsong 2 läckte i helgen (läs mer här) och jävlar… När »Jericho« startade såg jag fram emot den något vansinnigt. Men den var så låååångsam och blev mer småstadsdrama än apokalypsthriller. I slutet av säsong 1 så tog den sig och när allt slutade var Jericho i fullt krig mot grannbyn New Bern. De här första tre avsnitten av säsong 2 har precis det tempo och intensitet som jag ville ha av serien. Atombomber, black ops och New World Order-metoder (maktövertagande maskerat som terrordåd, population reduction scheme med virus och privata maktinstrument som håller befolkningen stången)! Efter långa hårda TV-månader under författarstrejken i USA: Tack för det!

Det är bara två veckor kvar till »Lost« drar igång. Jag trodde jag tappat peppen men får total gåshud när jag ser trailern för kommande säsong. Oh. Oh! Under vintern har dessutom ett dussin specialskrivna miniklipp på 2-3 minuter sänts på mobilnätet i USA. De kallas »Lost – Missing Pieces« och är perfekta aptitretare på det där sättet att de avslöjar saker fast ändå inte alls, ni vet. Kolla in dem här.

Efter detta räcker det med att titta på nya loggan med staden (LA?) som reflekteras i vattnet för att det ska kittlas.

OBS OBS — SPOILERS — OBS OBS

Om du inte har sett den amerikanska säsongsavslutningen av »Lost« så kan vara en dum idé att läsa den här postningen.

Det var längesen det gick att titta på »Lost« utan att följa uppföljningen på nätet. Därför var det också längesen det gick att titta på svensk TVs sändningar. Istället har frukost på torsdagsmorgonen med senaste Lost-avsnittet blivit den vinnande traditionen. För dagarna efter ett avsnitt så flödar forum av olika slag över med screenshots, jämförelser och iaktagelser som egentligen bara ställer fler frågor än ger svar men som ändå ger den där extra edgen. Lost-frukostarna har därför följts av att läsa ikapp nattens diskussioner. Det går inte att titta på något annat sätt.

En kompis tyckte det var konstigt att Widmore introducerades i säsongsfinalen. Han tyckte det var märkligt att införa ett helt nytt megacorp när de redan har Hanso Foundation som aktörer i serien. »Meeeeeh!« I säsong 2 har ju Widmore varit det stora spänningsämnet. Från Sun’s graviditetstest (gjort av Widmore Labs), via stället där Drive Shaft spelade in sin video (Widmore Construction) till »Henry Gale«s balong (med Widmore-logga på korgen) har vi ju hela tiden väntat för att se vad det egentligen är för figurer som döljer sig bakom namnet. (Och ingenting blev mindre spännande av att familjen Widmore hade en central roll i »Bad Twin«.)

Nördigheten på »Lost«-forumena är avundsvärd. Jag har försökt att delta i diskussionerna men blivit flamead till döds. Allt jag påpekat hade redan granskats och avfärdats genom detaljstudier av avsnitten. Att de flesta av teorierna på »Lost«-forumena är helt offside och att det postas helt galna spekulationer gör liksom ingenting. Känslan när någon har hittat ett avgörande screenshot eller hittat en grym koppling väger liksom upp.

Det intressantaste med allt det här är att serien fungerar på så många olika nivåer. Om vi skulle ta någon mediantittare som följer serien som man normalt tittar på TV och satte denne i samma rum som någon av de initierade »Lost«-detektiverna på forumen och bad dem förklara ploten i stort så skulle de egentligen ha lika mycket information att lämna – det vill säga, inte särskilt mycket. Diskussionerna på forumen innehåller sjukt mycket intressanta detaljer och iaktagelser, men de är inte avgörande på något sätt eftersom ingenting egentligen blir klarare av dem. De är ytterligare ledtrådar, men aldrig några svar.

Är det någon som ser likheter med det här:

Rörpostsystemet som Locke hittade i »The Pearl« ledde ingenstans. Personerna som satt år ut och år in och fyllde i journaler om vad som pågick i »The Swan« gjorde det ju förgäves, för ingen fanns där att läsa dem. Sida upp och sida ner med anteckningar som egentligen inte spelade någon roll för det var ju bara ett socialt experiment.

Precis som alla tiotusentals tecken per dag som skrivs på »Lost«-forumena så lämnade journalerna inga svar, ingen information, inget matnyttigt. Detta är en fantastisk meta-betydelse eftersom de på forumena plötsligt blir de som sitter i »The Pearl« och tittar på TV-apparaterna och skriver ner allt de ser, postar sina iaktagelser och… dessa hamnar på en hög av värdelös information.

Som när jag säger »det går inte att titta på något annat sätt« ovan och tycker jag är förmer, att jag gör det betydelsefulla, att mitt följande av serien har mer mening än mediantittarens. Fast jag egentligen bara är en del av den där växande högen av värdelös information.

Tröst finns dock. Precis som i »The Pearl« är det ju också så att själva informationen i sig inte är det primära. I »The Pearl« var syftet med informationen att se hur folk agerade när de sattes att göra meningslösa sysslor under långa perioder av tid. I the really real world är syftet med informationen att försöka fylla tomrummen av meningslöshet mellan avsnitten. Nästan samma sak, med skillnaden att journalerna i »The Pearl« verkligen var meningslösa medan våra strävanden att låta popkulturen ge mening när inget annat gör det faktiskt bär frukt.

Vi ses alltså på »Lost«-forumena även i höst. När vi avklarat VM-diskussionerna och Tour de France-tugget.