Jag brukade vara helt såld på riktigt bra r&b om det var killar som sjöng. Smäckra och läckra som Jodeci, R. Kelly och dem. Då var det så, för kvinnorna gjorde oftast för sliskiga retrosoulballader, lex Toni Braxton. Det där har ändrats över de senaste åren. Medan de nya killarna har blivit klenare och klenare och haft mindre och mindre att komma med (förutom Bruthas »She's Gone« som är grym) har kvinnorna istället blivit tuffa med en ständig ström av smash-hits. Det här är de fyra jag inte kan sluta lyssna på just nu. 4. Cassie feat. Fabolous - »Super Model« Sedan »Me & U« och »Long Way 2 Go« är Cassie en av mina absoluta favoritartister. Och det förändrades ju inte direkt av höstens lysande singel »Official Girl«, eller den film som någon tog på inspelningen av videon till densamma och la upp på youtube (she's killing it!). »Super Model« börjar optimalt minimalt med miniräknarplipp och blommar sedan ut till en fjäderlätt sommardag. Underbar. (mp3) 3. Keri Hilson - »Energy« Den här kom i höstas och jag har lyssnat på den hela vintern, hela våren och kommer fortsätta hela sommaren. Keris frasering, stämmorna, the heartbreak och den notoriska pianomelodin som ligger i beatet... Gah. Och i refrängen så kommer en sågtandsbasmatta och bara kör över allting som ett jävla godståg. (spotify mp3) 2. Ciara - »Tell Me What Your Name Is« Tiden går men en sak består: Låtordningen på r&b-album sätts efter rankingen på de som producerat och gästar. Ciaras nya album »Fantasy Ride« är inget undantag. När låtarna som Danja och »Tricky« Steward producerat och Chris Brown- och Justin Timberlake-duetterna är avklarade så är vi på spår 12, det näst sista. Och givetvis är albumets bästa låt där. »Tell Me What Your Name Is« är en bedårande slowjam, en blyg flört med ljuvligt supersnygga körarrangemang över Pet Shop Boys-harmonier. (spotify mp3) 1. Natasha - »Sidekick« Natasha sjunger lite för långsamt, så att orden inte ligger rakt på slagen. Det är nog det enklaste knepet som finns för att få små små bitar av mig att dö. Jag har försökt det själv, genom att låta den som lägger sången spela in den mot musik som går 1 bpm långsammare än det är tänkt och sedan bara synka i början av var fjärde takt, men det blir bara skit. När Natasha glider elegant över det svulstiga beatet med timpanis, syntstabs och stråkar så sitter det som kniven i snuten. Att refrängen har en sån där »gör likadant som mig«-dans koreograferad till sig (vilket man per definition måste avsky allt sedan »Macarena«) gör ingenting när allt annat är himmelskt. (spotify mp3) När vi ändå är inne på ämnet så vill jag passa på att nämna smällaren »Let's Go Crazy« med favoriten Cassie och Akon. Anledningen till att den inte kom med är dess eurofilterdiscoproduktion. Det är var inte menat att vara den sortens lista. (mp3) Dessutom gillar jag Keri Hilsons »Knock You Down«, som är asbra med fina popharmonier när hon sjunger men not so much när Kanye och Ne-Yo gör sin grej. (spotify mp3)

De flesta väljer ett band- eller artistnamn som är kort, klatschigt och som funkar bra. Britpopen tog det där till sin spets. Pulp och Blur, liksom. Jag har alltid varit betydligt mer fascinerad av de som lägger ner lagen bara i och med sitt val av namn. Och nej, då menar jag inte ...And You Will Know Us by the Trail of Dead, som inleder sitt namn med en ellips. Det är inte ok. Förvisso kan det vara problematiskt, för ett långt och komplicerat namn riskerar begränsa de kreativa ramarna. Kallar du dig vid egennamn eller tar ett kort, simpelt bandnamn så är alla dörrar öppna men vid ett längre, mer programdeklarerande namnval så kan det bli som att du förväntas låta på ett visst sätt. Men oavsett denna reservation så finns det ändå något alldeles underbart med de som vågar ta till något som kittlar tanken, inte bara tar ett enstavigt ord som ligger bra i munnen. Den här listan är till dem. 5. They Came From The Stars, I Saw Them Dimmiga berg, liten stuga, mörk natt. Mellan flöjtexperiment, bandekon och en spräckt basförstärkare går en vitklädd trio ut över daggen i gräset. Om det faktiskt är någon som kommer från stjärnorna eller om synen är frukten av för många år på konstskolan och dåliga droger spelar i det läget ingen roll. De är vad de heter. Och det är ett fantastiskt namn. Lika fantastiskt som deras 24 minuter långa flumepos »The Holy Mountain« (spotify) 4. Everything But The Girl Ben Watt och Tracey Thorn tog namnet från en butik som sa sig kunna erbjuda allt till bröllopet utom just flickan. Hade i många sammanhang kunnat ses som ett konstruerat och oinspirerat namn men faller här på rätt plats. Lyssnar man igenom parets diskografi och vältrar sig i den olyckliga, eländiga kärlek som går som den röda tråden igenom så får namnet en ny betydelse. Tårtan, klänningen och inbjudningarna var lätta att ordna, men flickan... Ja, hon gick ju aldrig att hitta. 3. We Were Promised Jetpacks Den underbara Glasgow-kvartetten gör inte bara de finaste skrammelpop-dängorna på den här sidan midnatt men tar också ställning i det stora sveket mot såväl vår föräldrageneration som mot oss: vi skulle ju få jetpacks. Det var den stora drömmen. Med OS-invigningen 1984 lät de oss tro och drömma och så ryckte de bara skiten ifrån oss. Lysande namn, vilket inte alla skottar lyckas med (se Glasvegas). (myspace) 2. God Is My Co-Pilot Fullständigt gräslig musik. Fullständigt klockrent namn. Snacka om att positionera bara genom att presentera sig. 1. Huntkillbury Finn I normala fall har jag svårt för ordlekar. Det blir sällan bra (se Glasvegas). Pluxus-låten »Molltolerans« och Huntkillbury Finn från brittiska hiphop-kollektivet Katch 22 är undantagen. Huntkillbury Finn är så genomtänkt, så snyggt, så kaxigt och dessutom låter det som Mark Twains litterära förlaga när man säger namnet. Även om »Burial Proceedings In The Coarse Of 3 Knights« inte låter lika farlig nu som 1991 så är Huntkillbury Finn det hårdaste namnet någon kan ha.

Innan jag åkte till Sheffield blåstes den nya influensan upp med stora mått. Jag såg framför mig ett scenario där Storbritannien isolerades och jag skulle få roama runt på landsbygden, »28 Days Later« style, letande efter en jaktstuga där jag kunde härda ut och skjuta alla som närmade sig. Sen dog hela hypen ut. Och nu verkar det inte ens som att vårens accessoar blir munskyddet. För att kompensera det är det idag virusfilmstema i Måndagslistan. Som »virusfilm« gäller inte de filmer som börjar precis när viruset härjat (och det är fullt av zombies) utan bara de som innefattar en »Patient Noll« eller allmänt bra katastrofuppbyggande. Observera att denna lista bara är giltig tills DVDn av »Kansen Rettou« (»Pandemic«) är släppt (titta bara på trailern och mys, lätt årets film) eller Janine Ellen Youngs »The Bridge« har filmatiseras. 5. »Quarantine« Ett bostadshus i Los Angeles sätts i karantän och när den lyfts finns inte ett spår av de som bodde där, förutom den kassett som satt i kameran hos det filmteam som gjorde en dokumentär om de brandmän som var först på platsen när larmet kom. »Quarantine« är den kassetten, plågsamt visande varje minut inifrån det dömda huset. Kanske inte den snyggast sjukdomsteckningen, men väldigt suggestiv. (imdb torrents) 4. »M-3 The Gemini Strain« Väldigt låg budget, 70-tal och regi av Ed Hunt. Okej, det är inte tidernas klassrulle men den har allt den behöver för att vara en minnesvärd virusfilm. Vid övertidsarbete en kväll på McNaughton Research Laboratory (namnet!) stängs strömmen av utifrån eftersom ingen visste att det var folk kvar och jobbade. Det sätter säkerhetsanordningarna ur spel och en bakterie som inte betyder goda tider för människan börjar spridas. Allt man behöver. (Titel utanför USA: »Plague«) (imdb) 3. »The Satan Bug« En topphemlig militär forskningsanläggning som kallas »Station 3« råkar ut för ett attentat och ett antal virus som tagits fram för bakteriologisk krigföring stjäls. Bland dem finns den fruktade Satan Bug, ett virus så dödligt att ett utsläpp av det skulle döda allt mänskligt liv inom bara månader. De som tagit behållaren hotar att släppa ut det och en vild jakt för att säkra innehållet börjar. Egentligen mer en klassisk thriller än en virusfilm, men den hypersnygga »Station 3« och annan sextiotalsestetik i filmen gör att den helt klart går in här (se bara labbet på bilden högst upp). (imdb torrents) 2. »Outbreak« Kanske den mest kända virusfilmen, och kanske också källan till pandemihysterikens början i the really real world. Att den lider av nittiotalets glättiga Hollywood-yta (kan man få en mörk reboot av »Outbreak« tror ni?) talar till dess nackdel, men det gör inte så mycket när man väl sitter där och ser Col. Sam Daniels med kollegor stå i labbet och dra gamla minnen från utbrott av Marburg-, Zaire- och Hanta-epidemier. Bra uppbyggd, väl genomförd, läskig karantän av amerikansk småstad. (imdb torrents) 1. »The Andromeda Strain« Snyggare film går knappt att hitta, även utanför pandemigenren. En satellit har kraschat i en liten stad och hela befolkningen är död på grund av ett virus den bar på. De skarpaste hjärnorna samlas i en underjordisk forskningsanläggning för att analysera och försöka hitta ett botemedel under de viktigaste 96 timmarna i mänsklighetens historia. Varje våning i anläggningen är färgkodad och det är en sån extrem närvaro, klaustrofobi och intensitet under de mer än två timmar de sitter och tittar i sina mikroskop. Undvik till varje pris den nyinspelade miniserien som gick på TV förra året. Den har inte ett uns av den magi som detta mästerverk från 1971 har. (imdb torrents)