[tweetmeme] Under 1970-talet var antennerna vid Tanum Teleport länkar till världen, ståtliga och med ett löfte om framtiden. Kommunikation och media ut i den stolta, nya världen. Numera är de utkonkurrerade av fiberkabel och bara ett minne över tiden när imponerande funktionalitet också var synonymt med snygg infrastruktur. Spola fram några år från idag. Nära framtiden. Ett virus har slagit ut teknologin, kastat civilisationen in i oreda, reducerat den digitala informationen i vår världs »the forgettening«.

»The digital records crashed. Overnight, some kind of virus or worm spread through every linked archive in the system. Texts were turned into garbled junk. Pictures, movies – even music – were scrambled into senselessness. Some archives survived, but after the Forgettening, we could never be certain of their reliability.«

Alastair Reynolds, »Century Rain«

Boeoes Kaelstigen har gjort ett konceptalbum om detta, om när antennerna i Tanumshede vaknar till liv igen, en ensam signal som letar efter mottagare i en övergiven, postapokalyptisk värld.

Nej, Beneath a Steel Sky har inte uppfunnit »Tanum Teleport«. Det finns på riktigt.

För den som inte är bekant med Boeoes Kaelstigen sedan tidigare kanske ovanstående koncept osar av mörker och förfall, men det är mer »Wall-E« än »The Road«. I någon slags regelrätt genrebedömning tror jag att de gör tech-house (jag har sedan länge tappat förmågan att finfördela i klubbmusikens subnischar) men ett ord som passar bättre är minimaltrance. Det borde vara en oxymoron, men inte bara kallar de sig själva det på twitter men det säger också mycket om hur det låter.

Om Boeoes Kaelstigen inte drömde om en generatordriven satellitsändare i västsverige utan istället var holländare med avancerade rakfrisyrer skulle låtarna kunna växa till hangarmonster med bara några knapptryckningar. I spår som »Kantillo« finns anslaget där, soluppgången bara en stråkuppbyggnad bort, men Boeoes Kaelstigen släpper aldrig lös några melodier, stora stabs eller cutoff-klättringar. Inga feta ljud alls, egentligen.

»Tanum Teleport« är minimalt, kyligt och ödsligt. Det är istapparna under antenndisken snarare än technicolorbilderna den sände till världen på 80-talet. Det är som Aril Brikhas »Ex Machina« med svartvit mottagning. Men det har en latent önskan om att vara något mer.

»Tanum Teleport« på Spotify

[tweetmeme] Jag kom till min dator härom kvällen. Ett chatmeddelande blinkade. Tobias hade postat en länk och skrev »8 minuter till launch«. Jag klistrade in länken i VLC och kom precis in till när motorerna på »Atlantis« tände för rymdfärjans sista resa. Medan den steg mot himlen satt vi framför varsin dator, han med Philip Glass soundtrack till Godfrey Reggios »Koyaanisqatsi« och jag med Plastikmans »Konception«, och drömde om bemannade expeditioner till Mars.

Nå. Detta var sannerligen ett sidospår. Men inte helt orelaterat.

Jag skulle vilja lyfta upp en kommentar som kom till mitt inlägg om hur helgens ambientexperiment blev till. Du kanske minns att jag råkade starta ett soundtrack och en field recording samtidigt på grund av Macens playknapp? Don Simon skriver:

“Play-knappen kan vara fantastisk. Själv råkade jag slå på Sparklehorse & Fennesz skiva när jag satt och tittade på the Onions månlandningsparodi. Den atmosfäriska ljudmattan i den senare gifte sig så oerhört bra med det vackra klinkandet i den förra (det tog ett tag innan jag upptäckte misstaget) att jag var tvungen att återanvända kombon i ett mixintro.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Ett tydligt exempel på att oavsiktlighet gör bra musik. Vad han dock är för ödmjuk för att säga är att hela hans mix, »Moon Landing Mix«, är väldigt bra.

Lyssna på eller ladda ner den!

Om jag haft den i fredags när »Atlantis« lyfte för sin sista resa hade det nog varit soundtracket.

I vad som kanske är ett tecken på att jag helt håller på att förlora förståndet finns den bistra sanningen: Jag kan inte ta Daniel Faraday i »Lost« på allvar. Trots att han seglat upp som min favoritkaraktär så kvarstår faktum: Ser man ut som han gör så kan man inte vara Dr.Daniel Faraday.

Personen på bilden heter Volker Brunnhuber eller kanske Bernd Flosbach. Han släpper minimal techno under egennamn på ett litet bolag i Hannovers utkant och har djupgående teorier om sina tolvor. »För en ovan lyssnare«, menar han, »är det bara en bastrumma och ett par ljud, men för mig handlar det om precision.« Han döper alla sina låtar till »Track«.

Brunnhuber – eller Flosbach – är självklart vegetarian och äter bara mikrobiotisk mat. Hans pojkvän driver en organisk miniplantage vars handplockade té säljs i skivbolagets kombinerade café och vinylaffär. Han partyknarkar lite för mycket men menar att han kan sluta när han vill.

Och just ja… Bilden här är ett pressfotografi från hans kommande konceptalbum »Zurück zur Natur«.

På juldagen spelade BASS-favoriterna Unai (myspace) och Crystal Fake (myspace) på Klubb Rotor i deras hemstad Uppsala. Det är när man får reda på sånt i efterhand som man undrar hur en stad som ligger på ett bösshåll med tåget kan kännas så långt bort. Nå. Crystal Fake har hur som helst postat sitt liveset som mp3a att tanka så om du behöver en stunds fläskig minimaltechno rekommenderar jag att dra ner det. Som vanligt både djupt och trallvänligt. Slänger med några andra i samma anda:

Crystal Fake – »Live @ Klubb Rotor 2007-12-25« (zshare)
Mr.Suitcase – »Stilnocturnal (Crystal Fake’s Notturno Remix)« (zshare) (saveas)
BWO – »The Destiny of Love (Unai Remiks)« (zshare)

Inatt drömde jag att jag var på semester med min far i någon liten stad vars enda turistattraktion var en temapark om Pippi Långstrump. Eftersom inget annat fanns att göra skulle vi besöka den där parken. Det var bara en stor, blank skylt utanpå byggnaden och när vi frågade i receptionen sa de att det inte stod något eftersom det var »Pippi Långstrumps ingenting-land«. Vi löste entré och kom in i ett stort, tomt rum som var helt tyst, förutom en massa barn som sprang omkring och inte hade något att göra.

»Va fan, de kunde ju spela lite musik för ungarna i alla fall,« sa pappa.
»Det gör vi ju,« sa en anställd som gick förbi och hörde vad han sa.
»Va?« sa vi.
»Ja, hör ni inte? Det är ju John Cage« sa den anställda.
Vi började anklaga henne för att Pippi Långstrumps ingenting-land var lujendrejeri och att vi ville ha pengarna tillbaka. Hon svarade med en lång utläggning om att vi var trångsynta och att begrepp som »ingenting« eller »tystnad« inte nödvändigtvis behöver betyda frånvaro av det vi förväntar oss ska finnas där utan lika mycket kan betyda närvaro av någonting vi inte förväntar oss.

Sen minns jag inte mer.

Så okej… Var söker jag hjälp?