Kommer du ihåg den sovjetiska spöksignalen över kortvåg som spelade något av en huvudroll under förra årets kalla kriget-veckor här på bloggen?

Wired har en fascinerande artikel om den:

“A new intrigue about UVB-76 is the question of its location. Soon after the upheavals of August and September 2010, with all the stopping and starting and knocking and whispering, shortwave listeners reported another remarkable shift: The station’s position seemed to have moved.”

Ben vred hjulet?

Jag älskar internet. Det finns bara en sak jag tycker är lite sorgsam med det: Dess oförmåga att backa bandet, att sätta saker i kontext och skriva sin egen historia.

Visst, det finns många ambitiösa projekt att arkivera innehåll, men vad är poängen med att arkivera exempelvis inlägg på Twitter när syftet med tjänsten är det levande flödet och hur det utvecklas snarare än dess samlade body of posts?

Därför – och för att det är sjukt läsvärt – applåderar jag det projekt som Jack Werner just nu spelar upp på sin blogg.

I en serie inlägg som han kallar för »Internets största mysterier« berättar han om och analyserar övergivna sajter, seriemördarforum, skumme memes och ljusskygg html.

I William Gibsons »Count Zero« pratar Finn om hur hackers har börjat se onormala saker ute i cyberspace:

“Yeah, there’s things out there. Ghosts, voices. Why not? Oceans had mermaids, all that shit, and we had a sea of silicon, see?”

Jack Werners serie bloggpostningar tangerar den repliken, om än undermedvetet.

Det finns mysterier därute på antika hemsidor (från en tid då de kallades hemsidor) som i dag skvalpar runt på glömda servrar och mörka nät. I samma ödesmättade läge av samtidig dvala och aktivitet som nummerstationerna vi pratade om i höstas.

Koppla på »X-Files«-stämningen och läs »Internets största mysterier« i sommarnatten. Och följ länkarna – på egen risk.

[tweetmeme] Jag har ett tillägg till den förra postningen om Roy V. Peels rapport om vilka restauranger i Stockholm de olika underrättelsetjänsterna hängde på under andra världskriget. Med ett par frågor.

Bland annat varnade Peel sina landsmän för Bäckahästen, som enligt honom var ett välkänt »nazi hangout«. Intressant är att detta också var en viktig mötesplats för HBTQ-personer vid den här tiden:

“Under slutet av 1800-talet kunde Stockholms homosexuella träffas på uteställen som Berns salonger och Blanch-husets kaféer, men det var först under 1920-talet som nattklubbar och andra träffställen för homosexuella etablerades i Stockholm. Restaurang Bäckahästen på Hamngatan 2 mittemot Berzelii park var ett av de populäraste kopplingsställena under 1940- och 50-talet. Restaurangen gick i spansk stil med en aktiv hovmästarinna klädd i en spanskdräkt med mantilla (svart huvudbonad med florschal) som förmedlade kontakter, både pojkar och flickor, mellan bordsgästerna.”

Det är mycket lätt att se hur en välpressad, svart Gestapo-uniform matchar hovmästarinnans mantilla, men det känns ändå som att det finns något outrett som behöver nystas ut här.

Var nazisterna öppet homosexuella eftersom Peel kände till att de hängde där? Och hur fungerade deras sexualitet i en ideologi som inte hade tolerans som ett av sina mest framträdande drag? Om nazisterna inte var gay, vad tyckte de som frekventerade stället innan det tyska underrättelsekontoret i Stockholm (även känt som »Büro Wagner«) öppnade om att de hängde där?

Det känns som att vi har gläntat på en dörr som rymmer många spännande historier. Det känns som att P3 Kultur borde plocka upp stafettpinnen och reda ut det här. Om det är någon som vet mer, please do tell!

[tweetmeme] För ett par månader sedan släpptes Nene Ormes urban fantasy-skildring »Udda verklighet« som avslöjar hur människor byter skepnad till fåglar och springer ärenden för oraklet som håller hov uppe i Turning torso. Idag använder medierna ovanstående bild för att illustrera artiklar om åskovädret som ska driva in över landet. Tillfällighet? Tror inte det.

»There’s a storm coming«, säger de och vi kan, som Sarah Connor, sucka och svara »I know«.

[tweetmeme] Det som drabbade Guatemala City igår var en katastrofal double-tap av osannolika proportioner. Först vaknade vulkanen Pacaya, sedan kom den tropiska stormen Agatha. Askan från vulkanen blandades med regn och blev i princip till cement som fyllde upp avloppsledningarna.

Troligtvis var just ett brustet avlopp orsaken till att inte mindre än tre djupa hål plötsligt bröt uppstod i staden.

2007 öppnade sig ett liknande, över hundra meter djupt hål. Då omkom minst två personer och ett dussintal hem slukades. Från hålet kom stank, höga ljud och skakningar.

På BoingBoing finns mer information samt länkar till var man kan bistå med hjälp.

Med tanke på tragedin är det lite osmakligt att dra det här ett steg vidare, så jag tror jag undviker att ställa frågan om det här är guerilla marketing för »Cloverfield 2«.

[tweetmeme] Mellan DN-skrapan och huset där DN faktiskt sitter så ser man en snutt på översta våningen av Sweco-huset. Och det känns inte bra, för det är något som pågår därinne.

Kvällar och nätter är det ett rum som blinkar obehagligt. Inte hela tiden, inte varje dag, men ofta. Det är som att alla lysrör i rummet tänds och släcks på samma gång. Ibland i kontrollerad puls (som i klippet nedan), ibland mer oregelbundet.

Varje gång jag ser det hör jag Tom Waits röst i bakhuvudet… »What’s he building in there?«

Det här känns lite som den gången när jag var 12 år, skulle lyssna på lokalradio och råkade ratta in en nödsignal som gick i morsekod på AM-bandet.

Vad betyder det? Vad händer därinne?

“That was the first I ever heard of shadowed Innsmouth. Any reference to a town not shown on common maps or listed in recent guidebooks would have interested me, and the agent’s odd manner of allusion roused something like real curiosity.”

H.P. Lovecraft, »The Shadow Over Innsmouth«

Över en middag på ett bröllop fick jag berättat för mig hur en i bordssällskapet varit med om något synnerligen fascinerande. Han är fotograf och har som ett specialintresse att fota övergivna flygplan på platser där de absolut inte hör hemma. En kompis till honom hade skickat över Google Maps-koordinater och när han tittade på satellitfotot så var där tät skog med ett gammalt militärplan stående mitt bland träden.

Han skrev ut kartan, hoppade in i bilen och började köra. Efter några timmar blev motorväg till landsväg och landsväg blev till grusväg. Långsamt tyckte han att kartan inte riktigt såg ut som landskapet utanför fönstret och plötsligt kom han runt en kurva där han fick tvärnita. Fast det på kartan var kompakt skog öppnade nu en glänta upp sig. Vägen var avspärrad med ett taggtrådsförsett staket och en grind med videokameror och strålkastare. Det var bara att vända och åka hem.

Jag fick rysningar längs ryggraden när han berättade det, även fast förklaringen är mer naturlig än den Area 51-känsla som historien ger.

Tittar man på det nyktert är det klart att det handlade om någon slags anläggning som målats över med skog på kartan men att man vid maskningen missade flygplanet som säkert stod parkerat en bit från vad det nu var som låg därinne. Men eftersom vi gärna vill se kartor som absoluta representationer av verkligheten så innebär en sådan upplevelse direkt att vi undrar »vad är det som inte stämmer där?«.

Alla som haft en katt hemma vet att det värsta man kan göra mot en katt är att gå in i ett rum och stänga dörren efter sig. De blir knäppa av att inte se vad som händer. Människan fungerar ungefär likadant när det gäller saker som tas bort från kartor.

Det är ett ytterst fungerande dramaturgiskt grepp. Så fort en plats ska mystifieras i litteratur eller film så låter man huvudkaraktären få veta att platsen inte finns på några kartor. »Okej«, tänker läsaren eller tittaren, »vad är det som inte stämmer här?«

Förra veckan rapporterades om spökstaden Skrunda-1 i Lettland, en gammal sovjetisk bebyggelse som övergavs på 90-talet och nu var till salu. På grund av att den var hem för två gigantiska radarstationer under kalla kriget var den inte markerad på några kartor.

Att försäljningen uppmärksammades i media (bland annat av nyhetsbyråerna AP och Reuters med telegram som plockades upp av olika sajter) beror på det förmodat hemliga. Att Sovjetunionen inte hade med några viktiga installationer på kartorna, av förklarliga skäl, förtar inte att det här plötsligt känns som en viktig nyhet. »Vad är det som inte stämmer med Skrunda-1?«

För några år sedan skrev jag här på bloggen om fotografen Trevor Paglen som bygger egna superobjektiv för att från hustak och andra höga höjder kunna fota saker många mil bort, saker som inte är meningen att fotograferas. Han har också skrivit en bok som heter »Blank Spots on the Map: The Dark Geography of the Pentagon’s Secret World«.

Han är katten som står och krafsar på den stängda dörren och vi står strax bakom och vill desperat se vad han ser – bara för att vi inte får se det.

Och förmodligen är det också den lilla kryddan som gör att Lee Mothes projekt om »New Island« känns så spännande.

»New Island« är delvis konst, delvis community, delvis fantasivärld, där Lee ritar kartor, berättar historia och genom sin blogg blåser liv i en fiktiv ö, bortglömd i vår samtid. I flera inlägg berättar han om kontroverserna som omgav ön under det kalla kriget, med sovjetisk ockupation men ständig amerikansk intervention på grund av öns strategiska läge. För att konflikten inte skulle leda till öppet krig var lösningen enkel:

“In a hush-hush agreement, the Soviets allowed the Americans to stay in return for denying the island’s existence! The Yellow island was then deleted from all published maps in both the Soviet-bloc East and the Capitalist West. It became a Blank Spot in the region.”

Öron spetsas. Tankarna börjar rassla. Jag blir nyfiken om att veta mer, oavsett hur imaginär platsen är.

Människan är utrustad för att lägga pussel, att känna igen mönster och dra slutsatser. Det är så vi lär oss prata, det är så bebisen känner igen sina föräldrar. Det är därför alla älskar Dan Brown och det är därför Kabbala är lösningen på allt. Eller som Boards of Canada sa apropå kontroverserna kring deras symboltunga album »Geogaddi«:

“Människan är programmerad att hitta mönster. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på.”

Och det är väl just här skon klämmer. En plats som är bortplockad från kartan driver oss till vansinne eftersom vi inte får information nog för att dekoda den. Då måste vi kompensera bristen på information genom att själva göra klart bilden, och precis som konspirationstyngda bistra män i Montanas vildmark börjar vi med frågan: »Vad är det som inte stämmer?«