[tweetmeme]Jag har kommit ut på andra sidan av en lång, hård vecka i semi-nätskugga. Det var inte lätt. Det var flera gånger som jag var nära att ramla över spoilers från »Lost«-finalen men jag lyckades med mitt uppsåt och fick genomleva de tre sista avsnitten helt tabula rasa.

Den stora utmaningen för mig var att jag inte var helt offline. Att sitta i en stuga på landet är ingen utmaning, men att fortsätta leva det normala livet utan att råka få tillgång till viss utvald information är verkligen knepigt. Och det är något helt nytt.

Fram till mitten av 90-talet fanns informationen tillgänglig för den som orkade leta på bibliotek och i arkiv. Att söka upp hemmets 28-bandiga uppslagsverk var i många fall det enklaste sättet att få kortfattad information om »ständiga« saker, att läsa tidningen det enklaste för aktuella händelser.

Mellan slutet av 90-talet fram till ett par år in i 2000-talet, innan Googles algoritmer kickat in på allvar, gick det att hitta information så länge man visste vad man letade efter. Sökningarna var tvungna att vara precisa och genomtänkta för att ge de resultat man önskade sig.

Idag, i och med realtidswebben, behöver man inte längre aktivt leta efter informationen, utan informationen kommer till en varesig man vill eller inte. Som »att ligga på rygg och låta stekta sparvar flyga in i munnen på dig«.

Hela tiden är vi genom statusuppdateringar, länkar postade på Twitter och blogginlägg som tickar in i rss-läsaren utsatta för information och att aktivt försöka undvika viss del av den innebär också ett dramatiskt bortfall av all sorts uppdatering.

Vore det inte skönt med ett genomgående filter som tog bort det man inte vill ha? Om jag inte vill höra ett ord om, säg, Melodifestivalen (se även: kungliga bröllop), så kan jag mata in det i filtret och vips så är Facebook, Twitter, rss-flödet och websidorna fria från information om den.

Det är en fin tanke. Men på internet är att göra otillgängligt alltid mycket svårare än att tillgängliggöra.

[tweetmeme] Bara tre dagar återstår av den självpåtagna webexilen och en första utvärdering är att det har gått över förväntan. Lite för bra, faktiskt.

För en månad sedan valde jag att blockera ett antal sajter i min dator. Det handlar om ställen som jag har alldeles för lätt att ramla in och fastna i utan att få ut någonting av. Självkontroll, helt enkelt. Det experimentet har visat sig vara oerhört lyckat.

När denna vecka nu tvingade mig till nästan total avhållsamhet har jag upplevt samma effekt som blockeringen, fast multiplicerat: Jag får enormt med tid för att göra konstruktiva saker.

Jag är ibland lite för nyfiken för mitt eget bästa. Om jag ser en aktuell nyhet finner jag mig allt som oftast tröskandes igenom en tusen inlägg lång Flashback-tråd.

Om det inträffar en tågincident i Falsterbo slutar det med att jag, två timmar och fyrtio sajter senare, sitter och kollar JFK-konspirationsklipp på YouTube. Det ena leder till det andra. Det är hypertextens gåva och förbannelse.

Problemet med det är att medan man tillgodogör sig väldigt mycket trivia och (o)viktig allmänkunskap springer minuterna iväg.

För mig, som älskar internet, har det faktiskt varit en smärre chock att under den här veckan plötsligt förstå hur mycket tid jag har haft för att sitta och skriva, läsa böcker jag inte haft tid med, starta upp musikprogrammen för lite lek och i största allmänhet känna mig produktiv.

Plötsligt förstår jag vad Peter Englund menade i sitt nyårslöfte att sluta surfa:

“Det torde ha varit sent 1995. Då arbetade jag på en essä om atombomben över Nagasaki. [...] Det som skedde den här kvällen var att jag började följa olika länkar, nyfiket och oreflekterat. Jag åkte från en webbsida till en annan, iväg, iväg, och förlorade snart kontakten med den ursprungliga frågan, vidare, vidare, vidare. Känslan var lika svindlande som ämnena skiftande: om kriget, om flygplan, om aerodynamik, om fysik, om astronomi, det amerikanska Apolloprogrammet, om UFO:n, etc.

Ungefär halv två på natten vaknade jag upp, på en japansk sajt som visade vädret i realtid på (tror jag) Hokkaido, då två saker slog mig: för det första vad allt ursprungligen handlat om – ‘Just det, hm, bomben över Nagasaki’, för det andra: ‘Jag har direktkontakt med Japan nu’.”

Englunds nyårslöfte var att sluta följa länkar planlöst eftersom, som han beskriver det, »utbytet av detta virtuella åkande hit och dit står nästan aldrig i proportion till insatsen«.

Jag snuddar vid denna tanke. Tänker på hur mycket tid jag haft för kvalitativa göromål under veckan. Ändå vill jag inget hellre än att gå in och backtracka alla olästa inlägg i Readern. I won’t let you go that easily, webs.

[tweetmeme] Jag känner mig nästan nödgad att be om ursäkt för trivialiteterna som den här bloggen tröskar i medan jag är i radioskugga. När man skalar bort alla kontaktytor blir de små sakerna det som återstår. Och så var det ju aldrig riktigt meningen att BASS skulle fungera. Men ge inte upp. Det är bara fem dagar kvar.

Jag blev väckt av ett sms i morse. I nio fall av tio har jag min telefon i tystläge när jag sover och av de resterande gångerna blir jag i tio fall av tio jävligt grinig om jag blir väckt av ett sms. Men inte i morse.

Det var Jocke som kom med en flash warning om att jag inte får öppna »DN Kultur« på grund av spoilers om »Lost«-finalen. Det var en räddning på mållinjen, för nog trodde jag att morgontidningarnas kulturdelar var fredad mark. Det var nära att jag gick på den lätta.

I flera år har jag syrligt konstaterat att tidningar som recenserar skivor på releasedatum och tv-serier efter hur de sänds i Sverige är naiva som tror att de kan konkurrera med nätmagasin. Det är inte särskilt trovärdigt när man skriver »åh, på måndag börjar säsong 3« när den redan är över i USA.

Det är givetvis signifikativt att den inställningen verkar ha reviderats lagom till att jag behövde den som bäst. Det finns också ett talesätt som heter »som man bäddar får man ligga«.

[tweetmeme] Vi är inne på den fjärde dagen av min påtvingade off the grid-övning. Även om jag inte brukar blogga om dagsaktualiteter så är det ofta intrycken från RSS-läsare och sajter som sår frön till mina postningar, så i mitt skick som semi-offline får jag också hämta näring för texterna i det tillståndet.

Jag lekte med en tanke idag: Skulle det gå att klippa kablarna helt och bara försvinna från nätet? Att möjligtvis stanna kvar i en skuggtillvaro men släcka alla konton, bloggar, microbloggar, podcasts och annat jag är inblandad i? Praktiskt är det inga problem, men skulle försvinnandet ske så diskret och omärkbart som man önskar eller skulle den handlingen i sig bli till en pose?

I senaste numret av »Filter« åker Ika Johannesson till Nice för att träffa Per Hagman. Texten inleds:

“För tre år sedan stängde Per Hagman ner sitt mejlkonto och slutade använda internet. Han kastade bort sitt sim-kort till mobilen och brydde sig inte om att köpa något nytt. För att nå honom var vänner och familj tvungna att skriva brev. Själv hörde han inte av sig till någon på flera månader.
– Jag hade ett sådant extremt behov av att bara kapa allt, för att göra blicken och hjärnan ren på något vis.”

Hagman gick off the grid. Kanske inte lika fullt ut som de isolerade i Rio Grande, men ändå på ett sätt som är anmärkningsvärt i vår tid. Kom han undan med det? Slank han under radarn och fick sitt liv i fred?

I brandskriften »Stockholm brinner (inte) igen« konstaterar Martin Luuk att allt man gör, oavsett om det är en ironisk pose eller viljan att just slippa ironiska poser, placeras inom citattecken och blir till objekt. Även att lämna allt.

“Enda möjligheten är kanske att hoppa av, men avhopparen blir en »avhoppare«, och snart kvarstår inte längre någon flyktmöjlighet alls från citattecknen.”

Jag kommer spontant att tänka på »No Google Day«. Rasmus Fleischer förvånades över att »No Google Day« uppfattades som en protest eftersom Andreas Ekström som lanserade konceptet gjorde det som en övning i att förstå hur beroende vi är av Google och som incitament till att lyfta blicken och se alternativen. Men idag tolkas varje handling, aktiv eller passiv, som en pose om den går utanför konformiteten.

Hagman gick off the grid för att rena hjärnan, inte för att markera mot tekniken. I och med »Filter«, det här blogginlägget och alla andra ställen där det berättats om honom blir han en »avhoppare«. Om den här veckans experiment var på riktigt är jag rädd att det enda bestående minnet av min existens på nätet bland perifert bekanta skulle bli just det:

»Vem? Jaså, han som gick offline.«

[tweetmeme] Det känns som att jag varit i webbexil en hel livstid, ändå är jag bara inne på tredje dagen. Tramsigt, förstås, men »i en tid där vi alltid är uppkopplade« (uttrycket är för 2010 vad »all världens musik en knapptryckning bort« var för 2009) är det inte helt lätt.

Och då kommer jag att tänka på alla dem som försvann. Människorna som varit offline ett helt liv.

En natt härom veckan satt jag med ett glas rödvin och lyssnade på gammal musik. Gammal musik. Inte gammal som i »åh, jag har återupptäckt valfri hipp 70-talsgubbrock« utan gammal som i »åh helvete, det här lyssnade jag på första dagen på sommarlovet 1992«. Som Genesis »Home By The Sea« från »The Way We Walk«-liven.

Du förstår att det var en svår natt?

Nå. Hur som helst så fann jag mig nyfiken på vad alla de andra från 1992 gör idag och började googla namn jag kom ihåg. Förutom en eller två (bokstavligen) som jag sprungit på i nattlivet har jag nämligen inte träffat någon från högstadietiden i modernt liv. Vad hände sen?

Till min stora förvåning var det bara en handfull som det fanns spår av på internet, då oftast genom kontaktsidor hos olika företag där de verkar jobba. Inga bloggar, inget Twitter, inga fotoalbum. En med ett ovanligt namn hade lämnat ett enda digitalt fotspår, en postning på ett forum för hunduppfödning där han frågade något om ett specialhalsband.

Statistiken som säger att 46% av svenskarna har Facebook-konto stämmer i alla fall inte på den gudsförgjätna stockholmsförort där jag gick i skolan.

Men så kom jag på…

När jag gått ut gymnasiet och var 19 så tog jag ett gammalt släktefternamn som inte längre används på vår sida sedan farmor gifte sig. Jag googlade mitt gamla namn.

En (med smeknamnet »bluesblues«) hade nyligen blivit onlinemästare i poker. Han slog Tomas Brolin, nota bene. En annan är ledare för kajakdagsturen »Ängsös flora & historia«. En tredje, bosatt i Hadleighwoods, avled 2006 av stroke.

Om någon som bara känner mig vid det gamla namnet skulle googla det så är detta vad de skulle finna. Och om de hade någon koll på mig skulle de nog förstå att ingen av dessa är jag.

Och då slår det mig: Jag är redan en av de som försvann. Webbexilen är mitt defaultläge.

Att gå halv-offline en vecka är givetvis inte tekniskt sett samma sak som att gå off the grid. Det senare kräver total dedikation, hängivenhet och förmodligen också en smula galenskap, med tanke på att det ofta slutar som UNA-bombaren Ted Kaczynski eller belägringen vid Ruby Ridge.

Jag kan inte hjälpa att hysa en viss fascination för dem som väljer att gå under radarn på det sättet. Inga elräkningar, inga åtaganden, ingen deklaration.

Om jag bara kunde byta proppar (och visste hur en dieselgenerator fungerade) eller jaga djur (och visste hur man styckade och slaktade dem) så skulle jag dra på mig cammoväst, slacks och odla skägg i en stuga nånstans i Norrland. Bara för ett tag.

Men jag är en hopplös storstadsunge som inte kan slå i en spik rakt – och förmodligen skulle få panik av blotta känslan att inte kunna ladda ner senaste avsnittet av, säg, »Ice Road Truckers«. Jag antar att det också är därför som den fantasin fortfarande lever i mig. I nykter vetskap om att jag skulle vara död på en vecka är det en praktisk omöjlighet att ta det längre än som en romantisk, ouppnåelig dröm.

I ett tidigare avsnitt av kulturpodcasten »Obiter Dictum« (trogna läsare av bloggen kanske märker hur jag i länkarna försöker sökordsoptimera just begreppet »kulturpodcast«?) tipsade Tobias om dokumentären »Off The Grid: Life On The Mesa«. I den hittar vi dem som gör det på riktigt, som ser isoleringen som en absolut nödvändighet.

Jag älskar delen i trailern när de pratar om den lokala rättskipningen. »Out here, we don’t call 911 – we call .357«. Livin the dream, baby, livin the dream.

[tweetmeme] Nu börjar en prekär vecka. Det är på allvar, det här. På söndagkvällen sänds finalen i »Lost«. Tillsammans med onsdagens avsnitt betyder det nästan två och en halv timme med upplösningen som jag väntat på sedan Jack första gången öppnade ögonen på stranden. Det är ett helt liv sedan.

Så, en intensiv tittning imorgon med de senaste tre-fyra avsnitten igen som uppladdning innan? En hel natt på bloggarna och forumen därefter för att försöka summera, dekoda och göra bokslut?

Nja.

Omständigheter gör att jag inte kommer ha möjlighet att se det förrän om en vecka. Nästa helg. Och det leder såklart till en jobbig konsekvens: The web will be abuzz with talk om »Lost« med intervjuer och snack och nyheter. Jag kan inte vara där.

Lösningen blir alltså att gå off the grid. Inga RSS-flöden. Inget Twitter. Inget surfande på några sidor som inte är hundra procent säkerställda att de inte innehåller spoilers, och då helst bara om jag måste.

Jag har rätt mycket jobb kring »Giro d’Italia« nu, men det borde vara lugnt. Eller? Cyclingnews.com:s avslappnade liverapportering från etapperna… Är den verkligen helt säker? Den är visserligen australisk men kan jag vara säker på att de inte slänger in någon pun om »Lost«-finalen? Där har jag identifierat min enda säkerhetsrisk.

Jag kommer fortsätta skriva på bloggen, men jag kommer inte att besöka bloggen. Så era smarta kommentarer kommer stå obesvarade. Trollen kommer släppas lösa att härja fritt. Vi raderar »interaktivitet« från listan över egenskapet det här mediet har. För det här är på allvar. Att hålla sig undan F1-resultat tills en rip kommer på kvällen är en barnlek i jämförelse med detta.

Off the grid. Ses på andra sidan.