[tweetmeme] Jag medger på en gång att det är något speciellt med försommarnätter och ambient. Som en hackande skiva (eller, den mer moderna varianten av liknelsen: som en granulator på freeze) sitter jag här varje juni under den knappt mörka, knappt ljusa, himlen med distorsion och vidsträckta ljudlandskap i högtalarna. Det börjar nästan bli förutsägbart, men vem är å andra sidan inte det?

Jag vet inte om jag fastnade i den associationen för att jag började lyssna på Brian Enos »Apollo« en försommarnatt eller för att försommarnatten fick mig att börja lyssna på Brian Enos »Apollo«, men den sitter där. Invand. Intränad. Inbjuden.

Bas van Huizen. Så heter han i år. Det har varit många olika som kommit och tagit mig med bort under nätterna kring sommarsolståndet. Pan-American. Tim Hecker. Fennesz. Vem som helst med en konceptuell idé som vagt slagit igenom i musiken och modet att se ljudvärldarnas möjligheter att växa lika imponerande som Carl Sagan såg sitt kosmos. Bas van Huizen är en sådan.

När det kommer till ödesmättade drones och abstrakt, knastrig ambient är tålamod oftast ett måste. Vad som slagit mig är däremot att det går väldigt fort att höra när något är bra på riktigt eller när det bara är ännu en person med laptop och otillräckliga idéer om ljudkonst. Allt det medelmåttiga som döljer det bra går direkt att syna, för just de vidsträckta stämningsbyggena kräver exakthet och precision. Det kräver noggrannhet och att kompositören faktiskt bryr sig om vad han eller hon gör.

Bas van Huizen är noggrann. Bas van Huizen bryr sig. Direkt när jag startade förstaspåret »Mistrooster« och det började växa till sig i just den slags ensliga isolering som fick mig att älska Tim Heckers »Radio Amor« förstod jag att det här skulle blir sällskapet under försommarnätterna i år. Det är polerat, elegant men hela tiden på gränsen till att brista. Det är en symfoni av trasiga uttryck, lager på lager med vackra harmonier som vill tränga fram men hela tiden hindras av störningar i signalen.

Precis som jag vill ha det varje juni.

Ladda ner »Plooibaars«

(Ursprungligen publicerad i Rocky, nr 7/2009)

Under presidentvalskampanjen fick Barack Obama frågan vad han mest såg fram emot när allt var över. Han svarade: »Att få utrymme att tänka«. Det är en önskan som inte är exklusiv för stressade politiker. I en tid där vi alltid är tio minuter sena börjar ett naturligt sökande efter en motreaktion. Gympumpande ersätts av pilates. En Whopper att ta med ersätts av långsamma ekolivsmedel. Vare sig vi vill eller inte lever vi i en tid där vi måste hitta det lilla utrymmet av andrum mellan beordrad övertid och släktmiddagar för att inte bli galna. Jag har hittat det i Pan-American.

I över tio år har den amerikanske musikern och producenten Mark Nelson släppt album som inte har bråttom någonstans, album vars elektroniska ljudlandskap och ensamt ekande gitarrer öppnar upp plats för att just tänka. Att hans musikaliska uttryck består av lugnet betyder däremot inte att han själv har fler än 24 timmar på dygnet.

– Den bästa tiden för mig att göra musik är när jag har tid. Jag har tvingats bli ganska bra på att ha tålamod, suckar han och berättar om hur han sitter på tåg och lunchrestauranger och tänker ut melodier och ljud som han försöker minnas tills nästa gång han sitter ostörd med en dator, gitarr och lite tid.

– När jag spelar in är det som ett pussel som väldigt, väldigt långsamt läggs färdigt. Jag måste se det så, annars skulle jag inte kunna fortsätta.

På en stimmig lägenhetsfest för några år sedan. Jag hamnade i en diskussion om musik. Med stora ord hyllade jag Pan-American. Ingen i sällskapet hade hört det och när jag ombads att beskriva hur musiken låter så tystnade jag. Medan en electro-banger pumpade i högtalarna fumlade jag efter orden. Sedan sa jag osäkert: »Som en puls, ungefär«.

Just då och där kan det ha varit det sämsta försök jag någonsin gjort i att övertyga. Om jag varit en säljare med provisionsbaserad lön hade jag fått sälja lägenheten. Så kändes det. Men ju längre tid som har förflutit sedan dess, ju mer misstänker jag att jag aldrig har satt fingret så exakt på något varken före eller efter. »Som en puls, ungefär«.

Repetition. Monotoni. Lågfrekventa ljud. När Mark Nelson började komponera som Pan-American var hans mål att »ta bort klichéerna« och använda det som blev kvar. De slamrande trummorna tystnade och ersattes av ljud som han spelade in under långa promenader med sin hund längs järnvägsspåren i Chicago. Gitarrerna behandlades med effekter och under allting la han en djup, knappt hörbar, bas.

– Jag gillar inte renhet, säger Mark. Ambient musik ger för ofta känslan av att man stirrar ner i marken så jag vill alltid ha något som är aningen störande. Jag vill ha in mänskliga, oförutsägbara och kanske lite irriterande ljud.

Sedan debuten 1998 till »White Bird Release« 2009 har Nelson på varje skiva tagit musiken ett litet steg i en ny riktning, utan att förlora den lätt skeva midnattsstämningen som kommit att känneteckna honom.

- Den centrala stämningen tror jag inte har att göra med vilka instrument, vilket tempo eller vilken tonart som används. Jag arbetar mycket med att hitta kontext för mina album och är också väldigt noga med vilka ljud jag använder, men omedvetet förlorar jag heller aldrig Pan-Americans känsla. Jag antar att det är min personliga signatur som lyser igenom, säger han.

I början av 90-talet släppte trion Labradford debutalbumet »Prazision«. Mark Nelson spelade gitarr i bandet som till skillnad från den grungevåg som svepte över USA arbetade med drones och stämningsbyggande. Inför Pan-Americans självbetitlade debut 1998 hade Nelson inte bandkonstellationen att falla tillbaka på. Han satt själv med en dator och hittade där sin egen stil i de dub-drivna ljudlandskapen.

Jag upptäckte honom på andra albumet, »360 Business/360 Bypass« från 1999, ett apokalyptiskt album som gästades av Rob Mazurek på kornett. Mellan hans bleckblåsimprovisation och Nelsons ljudlandskap kom Pan-American att bli något väldigt personligt för mig. Det känns som att jag kapat hans musik och gjort den till min egen, en känsla som Mark inte protesterar mot när jag försöker beskriva.

- Jag har alltid sett det som att lyssnaren ansvarar för ungefär hälften av jobbet när det kommer till att uppskatta mina skivor. Jag kan bara skriva låtarna och ge dem till dig, vad du gör med dem är det som ger dem betydelse.

På grund av detta kan man säga att Pan-Americans musik har fått samma egenskap som en svårtolkad dikt eller bara ett ovanligt knepigt avsnitt av tv-serien »Lost«: Vid en snabb anblick så säger den ingenting, men om man ger det tid så kan det bli det viktigaste som finns. En koncentrerad lyssning avslöjar lager för lager, nyans för nyans.

– Man får nog inte ut särskilt mycket av min musik efter en snabb lyssning men jag menar inte att det jag gör på något sätt skulle vara »bättre« än något som du kan ta till dig på en gång, säger Mark lika tystlåtet som hans musik är.

- Paul McCartney sa en gång att han skriver sina låtar så att det ska gå att sjunga med andra gången refrängen kommer. Det är en ganska imponerande egenskap men det är inte det jag letar efter i min musik.

I detta nu när jag skriver på texten lyssnar jag på »Wing« från albumet »Quiet City«. Den har stått på i över en timme, för jag hade spelaren oavsiktligt inställd på att den skulle repetera spåret. Jag märkte inte ens att det var samma låt – och i det här fallet är det något väldigt positivt. Med Pan-American stannar tiden. Jag luftar tanken om samhällets tempo kan leda till att intresset för den sortens musik som Nelson gör ökar. Han är inte säker.

– Visst måste det komma någon slags motreaktion, men samtidigt tror jag att människor som är stressade också är mer benägna att luta sig tillbaka mot något de redan känner till. Det krävs betydligt större ansträngning för att omge sig själv med lite än med mer.

Medan jag gjorde i ordning det här inlägget återupptäckte jag spåret »Renzo« från tolvan med samma namn (2002). Elva minuters hypnos. Ladda ner

Jag brukar svänga mig med ett resonemang om att vi väntar på en reaktion, att Idol-skval och överdosering av tuggummipop leder till att folk till slut spyr och börjar gräva djupare. En slow food-rörelse i musiken som gör att knastrig ambient och drones når utanför den innersta kretsen av entusiaster.

Jag tycker mig ha sett vissa små, små tecken på det. Som att The Field uppmärksammas på helsidor i morgontidningar. Och att »Lost« och »The Wire« blev så stora eftersom de var tv-serier för tänkande människor. Eller att de knastriga ambientartisterna kan åka på världsturnéer. Anspråkslösa världsturnéer, men ändå genomförbara.

Jag intervjuade nyligen Mark Nelson, normalt mer känd som Pan-American, och var tvungen att fråga honom om det här, om han också upplever att tecknen finns där.

“I think that as things are more stressful in peoples lives the more likely they are to return to what they know and trust already. There’s a small growth in quiet music or subtle music yes, but at the same time there’s a huge growth in reality tv shows and movies about comic book hero’s from the 50′s and 60′s! The speed with which culture is consumed is crazy. Most people have access to everything all the time and it’s a weird cultural wild fire, always needing more fuel to sustain itself. I expect at some point a reaction to this, but it also takes quite a bit of effort to surround one self with less. I’ve always felt that the listener was responsible for at least half the work to enjoy my records.”

»Det krävs en ganska stor ansträngning för att omge sig med mindre«.

Hmm. Jag vet inte. Det känns som att mitt resonemang inte funkar längre.

“The bell ring of bicycles, the honking of horns, the shouts of children, the laughter, conversation, and songs of life no longer existed. Instead, Varanasi hissed with the constant crackle of the fires and the buzz of flies, the only life teeming in the hot, hellish city.

For a while, there had also been the screams and sobs of grief, but they had stopped weeks ago. There was no way for the living to possibly mourn or perform rites for all the dead. The great wheel was turning, here and now.”

Janine Ellen Young, »The Bridge«

På tunnelbaneperrongen hostar en dam med lysande rött hår ljudligt. Hon harklar sig, slemmar upp och tar fram en näsduk för att bli av med klägget, men innan hon har fått upp den har en neutral zon bildats runt henne av medresenärer som artigt skingrar sig.

Inne i vagnen. En man säger med sprucken röst i mobiltelefonen att han har ont i halsen och ber att få maila när han kommer till kontoret. När han lagt på snyter han sig och innan rörelsen är klar sitter han själv på en plats för fyra. De andra börjar gå till närmaste dörrpar men när tåget stannar och dörrarna öppnas viker de snyggt av och söker sig längre in i vagnen. De låtsades för att han inte skulle känna sig som smittohärd.

På nyårsafton för snart två år sedan gjorde jag en BASS-mixtape med temat »undergång«. I inlägget då skrev jag:

“Vi lägger ett nytt år till handlingarna i natt. 2007 var alarmismens år. Det var Damoklessvärdets år. Vi tittade åt höger, åt vänster, upp, ner, inom oss, inom andra, desperat sökande efter vad som skulle förstöra oss. Nyckelfraser stod att finna i uttryck som »slutet på vårt sätt att leva«, »ett hot mot vårt livsstil« eller något liknande aggressivt och farligt. 2007 var året när vi minsann skulle inse att vi är dömda. Att skymta vargen blev en väckelserörelse”

Om jag bara visste vad som väntade.

Det slog mig när såväl Florence Valentin som Markus Krunegård på Popaganda sa att det officiellt var sommarens sista kväll. Det lät olycksbådande, som att också var den sista sommarens kväll. En fest till innan hälften av oss läggs på vagn och bränns.

Och på tunnelbanan hostas och snörvlas det som i vilka skolstartstider som helst, med skillnaden att folk kvickt ryggar bort från dem som råkat få en bakterie. Under spetälskan fick sjuka ringa i klockor där de gick så att friska kunde undvika dem. Behöver vi ta oss tillbaka till sådan 1300-talspraktika eller kommer en iPhone-app som löser den biten?

Den här bloggen har ju inte direkt stuckit under stol med fascinationen för VIRUS och PANDEMI. Filmerna om det. De postapokalyptiska miljöerna. Katastrofkartan. Atomvinterbergrummet. Herregud, jag har till och med gjort ambienta livespelningar på temat. När man börjar lista kan man tro att Beneath a Steel Sky inte har handlat om något annat.

Men så en dag står man där. Tidningen jag läser innan jag går från jobbet handlar om det första svenska dödsfallet och på tunnelbanan hostar människor och man tänker »är det nu det kommer?«. Plan B i Göteborg är att göra om Scandinavium till ett massvaccineringscenter. På Twitter meddelar någon att fem på deras redaktion redan är insjuknade. Det där Damoklessvärdet hänger verkligen över huvudet.

Influensan är på gång och jag vet inte… Det känns liksom så självklart att den kommer att träffa mig. När jag har sjungit virusepidemiernas lov i populärkulturen under så många år är det klart att det är dags att betala priset. »Kolla, så här kul är det på riktigt.« Det är så låga odds på det att jag blir skrämd.

Om inte…

Om inte också svaret står att finna i populärkulturen.

Om inte jag gör som Frank Black i »Millennium«.

Han tog sin dam och åkte till en isolerad stuga uppe i bergen och sköt varenda jävel som kom i närheten. Precis som de gjorde under pesten. Och han klarade sig (även om damen i och för sig dog). En sådan stuga skulle jag kunna tänka mig. Odla den egna maten, dricka ur bergsbäcken. Bara det finns en uppkoppling.

Och om internet försvinner så tar jag det som en signal på att samhället faller sönder. Då startar jag klockan och väntar fem år. Sedan sätter jag mig i bilen och kör mot närmaste stad som ligger ett par dagars körning bort. På vägen lyssnar jag på Pan-Americans »Lights of Little Towns«, som förmodligen är det bästa postpandemi-soundtracket någonsin.

Men jag har ingen stuga.

Vi får hoppas att det här går bra ändå.

Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno.

Namnet påminner närmast om en gammal kardinal men för mig är det snarare ett helgonnamn. Jag vet… Visst kan superlativen bli väl starka framåt natten men när man tjugo år efter den spelades in lyssnar på »Apollo (Atmospheres & Soundtracks)« och än en gång inser hur episk den faktiskt är kan det vara svårt att veta var man ska sluta. Den är atmosfärernas »White Album«. Den är det sublimas »What’s Going On«. Och av någon anledning blir jag som mest utsatt för den varje år i slutet av maj.

Året var 1982. Brian Eno blev kontaktad av regissören Al Reinert med en förfrågan om att göra musiken till en dokumentärfilm som National Geographic Society skulle producera om de bemannade månlandningarna. Tanken var göra en film som inte innehöll några onödiga element – det enda som skulle förmedlas var de ogreppbara känslorna en månfärd för med sig: oändlig rymd, viktlöshet, ensamhet, skönhet. Materialet bestod uteslutande av filmer som spelats in av NASAs astronauter under själva uppdragen, fritt från kommentarer och snabba klipp.

Brian Eno nappade och skrev tillsammans med sin bror, Roger Eno, och den kanadensiske producenten Daniel Lanois (på den tiden främst musiker, numera legend och studioräv) tolv spår som med få andra ord än »magiskt« går att beskriva. Filmprojektet blev fördröjt och släpptes inte förrän några år senare, då med titeln »For All Mankind«, men egentligen hade detta soundtrack inte behövt sin film.

För medan Eno rattade fram några av de mjukaste ljudmattor som någonsin strömmat ur ett mixerbord smekte Lanois sin gitarr och resultatet är något av det mest levande som skapats. I genren kan ingenting bli bättre – inte ens Aphex Twins »Selected Ambient Works vol.2«.

»Apollo« är en unik skiva därför att den per slentrian sorteras in under ett förmodat fack där musiken ofta brukar kallas »ljudtapet« eller »musik man egentligen inte orkar lyssna på« när den i själva verket är så intensiv. Under dess korta speltid rör sig skivan inte många centimeter men lyssnaren har ändå ingen möjlighet att värja sig. Genom vrår och springor tränger den in och dess genomgående känsla av litenhet inför större skeenden gör den till en lika hemsk som underbar skiva att spela.

Lyssnar man på sagolika »Under Stars« (första och mest framstående spåret) kan man likt stackars Walter Gilman i »Dreams In The Witch-House« föga annat göra än att sluta ögonen och vänta på att det obehagliga ska komma. För »Apollo« har verkligen den där speciella känslan som uppstår när något är lika skrämmande som det är vackert. Trots avsaknaden av poser, gitarrsolon och rebelliska texter känns plattan… viktig. Trots att man inte kan sträcka armarna i vädret och vråla med i en refräng säger »Always Returning« och »Signals« mer om ensamhet och saknad än hela svensktoppen samlad.

Märkligt nog är »Apollo« lika talande till bilder från rymdfärjor som i en betydligt mer jordnära miljö: försommarkvällen. När solen kryper ned bakom träden, skuggorna blir farligt långa och himlen går över i en kallt mörkblå nyans finns det inte många skivor som så väl agerar soundtrack. Egentligen har jag bara hittat en: Pan-Americans »The River Made No Sound«.

Pan-American är ett projekt som för första gången gjorde väsen av sig (i den mån det nu är möjligt för Pan-American att över huvud taget låta högre än en viskning) i och med den självbetitlade fullängdsdebuten från 1998. Mark Nelson, fram till dess mest känd som gitarrist i Labraford, hade skapat en skiva som låg stilla i en vagga av lågfrekventa ljud och vackra harmonier. Fender Rhodes-pianon och knappt hörbara sinusbasar samsades med kalla övertoner och återhållsamma trummor. Uppföljaren, »360 Business/360 Bypass« följde samma mall men tog ett nytt grepp i och med jazztrumpetaren Rob Mazureks gästspel. Nelsons viskande synthesizers lyfte med Mazureks sordinförsedda improvisation ytterligare än nivå.

Brian Eno sade en gång att den enda fördelen med CD-formatet är att man för första gången i ljudets historia har en möjlighet att arbeta med tystnaden som uttrycksform. Det är fullkomligt lysande sagt. Och det är en tes som Mark Nelson på ett fullkomligt lysande sätt har anammat. På »The River Made No Sound« har den musik han gjorde på sina två första plattor tagits till fulländning. De lågfrekventa ljuden lägger sig som en varm filt i sovrummet och det är inte hur mycket det låter som imponerar – det är hur mycket det inte låter.

Pan-American låter nämligen knappt alls.

Musiken ligger närmast och puttrar med långsamma, monotona pulser snarare än takt, men precis som med Apollo kräver de i all sitt slummer mycket uppmärksamhet. Om Aphex Twin är en hyperaktiv galning ligger Pan-American i respirator, men för oss på andra sidan högtalarna kräver detta så mycket mer.

De senaste nätterna, liksom under småtimmarna när jag skriver detta, har jag tillbringat med »Apollo« och »The River Made No Sound«. På sitt sätt är de tvillingplattor. Det är en oändlighet mellan konstellationen Eno/Eno/Lanois och Pan-American i såväl uttryck som produktion och framförande, men någonstans finns där en minsta gemensam nämnare som gör att man vaggas in i samma förrädiska stämning.

Trots att de båda skivornas sublima monotoni borde verka sövande måste jag nämligen ligga vaken i någon timme innan jag finner ro att sova. Sådan koncentration befinner man sig i att ett knäpp från balkongräckets järn som i nattens kyla åter drar ihop sig låter som en virveltrumma. Vinden som går igenom träden utanför låter som ett ackord. Jag hörde någon gång för länge sedan att Yello experimenterade med forskningsmikrofoner som kunde fånga upp ljudet av en insekt som landade på ett löv. Om de någonsin spelade in det hoppas jag de skickar en diskett med samplingen till Mark Nelson. Han skulle göra underverk med den.

Egentligen gillar jag popmusik allra mest. Med fina refränger och takter som man kan nicka till. Jag vill att elektronisk musik ska ha häftiga ljud eller smattrande trummor. Jag vill oftast att musiken ska ha en självklar ingångspunkt där jag kan börja att lyssna. Varken Apollo eller The River Made No Sound har någonting av detta, men när jag sitter och tittar ut genom fönstret så känns de – åtminstone i natt och förmodligen i några nätter till framöver – som två av de bästa skivorna jag äger. De pratar så lågt att de måste rymma något lyssnaren måste hitta innan man kan uppskatta den. Eller så är det inte svårare än att de helt enkelt skapar en för djävla bra stämning till försommarnatten, mig kvittar det egentligen vilket.

Det kommer att komma fler mixtapes så småningom… Nu = snö!

01. Michael Zorn – »Cold And Cuddly«
02. Pan American – »Lights on Water«
03. MeMybike&Halsduk – »Undrar vad du gör«
04. Porte – »Tunnelbana«
05. Myrakaru – »Sinamus«
06. UNAI – »Red Silk«
07. Folie – »Brovah«
08. Jetone – »Flowers No.4«
09. Michael Zorn – »It’s Been So Long«
10. Boy Robot – »Just My Reflection And Me«
11. Erik Levander – »Drömmen om köpmaskinernas gemenskap«
12. Holkham – »Mice«
13. Jetone – »Flowers No.4«