Den 27 januari 2002. Till gigantiska Edward James Dome i St. Louis, Missouri, hade 66502 football-fans kommit för att heja fram St. Louis Rams i NFC Championship Game, den sista matchen som stod mellan Rams och finalen Super Bowl.

Fram till halvtid hade spelet nere på astroturfen varit en besvikelse och hemmalaget låg under mot gästande Philadelphia Eagles med 17-13. I TVn gick sändningen till reklampaus. I sofforna började diskussioner och analyser, kan de verkligen vända det här?

Det är där vi kommer in. Eller, det är där klippet vi måste prata lite om kommer in.

Jag var på en fotbollsmatch i Allsvenskan något år tidigare än NFC-finalen i fråga. Halvtidsunderhållningen bestod då av att personer i publiken med ett visst nummer på biljetten fick komma ner på innerplan och skulle slå en golfboll från ena straffområdet mot en flagga som stod i mittcirkeln.

De utvalda hade naturligtvis aldrig hållit i en golfklubba så där stod de och klubbade iväg stora gräskokor från den redan undermåliga planen. Klacken blev vansinnig och skrek »Rädda våra liv, rädda våra barn, bort med golfen från fotbollsplan«. Den försvann mycket riktigt efter det, men halvtidsunderhållningen bättrade sig aldrig.

Men när sändningen från NFC-finalen kom tillbaka från reklam fanns en väsentlig distinktion gentemot golfdebaclet jag fortfarande skäms över bara jag tänker på.

NFC-finalen hålls i USA. Det är kanske den viktigaste skillnaden. Men just den här hölls i ett USA som bara var några månader från 11 september. Fortfarande i chock, med footballslutspelet som nationell tröst.

Kameran panorerar.

Där står han. R. Kelly. I röda och vita kläder mot en blå bakgrund. »The World’s Greatest«.

Det finns så många saker att säga om de minuter som följer. Men framförallt ska man kanske bara vara tyst.

Jag vet inte om jag hört någon sjunga så grymt live. R. Kelly är låtskrivare, producent, multi-instrumentalist, regissör och tusen andra saker, men främst är han sångare. Som han gör låten blir den större, viktigare.

Kameran stannar på honom. Inget snabbt MTV-klippande. I nästan en halvminut ligger den kvar. I refrängen lägger producenten bilden på ett hundratal cheerleaders som står på knä, viftande med rött, vitt och blått glitter.

Publikfrieriet i mellanspelet. »The World’s Greatest… St Louis… Rams.« Och posen!

Sen tågar gospelkören in.

Fotografierna i bakgrunden! Fyrverkerierna vid 2:52! Avslutningen när Kells inte går upp i slentrianfalsett utan gör det så mycket svårare och förvandlar låten till en predikan. Och fyrverkerierna i finalen!

Hur det gick efteråt i matchen? St. Louis vann förstås. Hur skulle de inte ha gjort det efter det här?

För ett år sedan la jag en massa tid på att skriva en låttext som sedan aldrig spelade in. Jag kunde inte ens hitta den nu när jag letade. Lite surt.

Titeln var »Götgatan bara log« och det var en översättning av Ryan Adams »La Cienega Just Smiled«. Ihopskriven lite slarvigt från minnet här och nu gick den ungefär såhär:

“Åh natten, nu kör vi igen
På med jeansen, jackan och bootsen
Hur kunde det bli en så stor grej
Av en sån liten tjej?
När jag blundar så håller jag dig hårt
Det känns så bra men jävlar vad jag mår
Jag vågar inte ens tänka på
Vad jag känner för dig nu
Men Götgatan bara log, ‘vi ses igen’

När jag blundar håller jag dig hårt
Och höjer glaset för det är ändå kört
Ingen av er vill längre mitt väl
Den ena sabbar kroppen och den andra tar min själ
Götgatan bara ler, vinkar adjö”

Den spelades som sagt aldrig in (men vem vet, du kanske vill ta tag i den nu? att texten kommer till användning uppmuntras) men tanken jag hade var…

Jag tänkte göra ett arrangemang som var lite mer »Götgatan« än Ryan Adams lågmälda singer/songwriter-grej och be någon bekant lägga sång och sen bara läcka ut den som mp3a under valfritt artistnamn. Om vi lyckats, det vill säga. Om vi lyckats träffa den där nerven när en engelsk låt som är bra i grunden men som själsligt är avlägsen oss plötsligt blommar ut i en lokal tappning.

Det händer ibland. Inte ofta, men ibland.

När Montt Mardié spelade in »Paraply« hände det. I Rihannas megahitversion var den mäktig och gungande, men den kan inte ha berört så många fler än möjligtvis de som precis blivit dumpade. »Det står om oss i tidningen, det står så mycket skit i den« sjöng nu Montt över naket pianokomp som om det var de viktigaste orden som skrivits. Och de kanske var det, också.

Nu har han släppt EPn »Direkt till svenska« med den och fyra andra låtar i samma tema. En samling engelska hits på hemspråk framstår naturligtvis som ett självmordsuppdrag, för i teori och tanke blir det ett plojprojekt. Förlåt, Montt, men det var så jag kände. Kul en gång men inte fler, liksom. Det ska bara inte fungera, det är mot alla regler.

Men när jag lyssnar nu så händer det. Jag tror han har träffat rakt på nerven som jag diffust försökte sätta fingret på inledningsvis.

Montt Mardié sjunger på fullt allvar varenda storvulet ord, varenda megalomanisk frasering ur R.Kellys »The World’s Greatest«, nu avskalad som »Det bästa i världen«. Och som sagt… Det ska liksom inte gå. Världens mest svulstiga låt i en oblyg översättning!? Jag sitter här med varma kinder och ett leende över hela munnen.

På svenska blir texten så banal att det bara borde vara att dra fram skämskudden och begrava huvudet djupt. Men någonting händer och det är därför det här inlägget blir så långt. Vi måste reda ut det här.

Om det här hade varit en egen låt av Montt Mardié hade jag trott att han blivit galen. Men någonstans mellan associationerna av R.Kelly i boxningsoutfit, Montt Mardié ensam i sin stuga på Värmdö och Mauro Scocco i plastkostym under hans R&B-period så växer »Det bästa i världen« till att bli en varm klapp på axeln, en knuff framåt för den som tappat tron. »När det skymmer ska jag lysa« sjunger Montt och jag tror på honom.

I en kulturdebatt skulle det vara läge att spela ut post-ironi-kortet nu, men på Kungsholmen en blaskig februarinatt tog vi det ur leken samtidigt som jokrarna så glöm det.

Jag har tidigare på bloggen pratat om vikten av att ha peppande inspiration i YouTube-klipp, mantran eller låtar som man kan ta till när allt verkar oöverstigligt. Just nu, här i kväll, tror jag att »Det bästa i världen« kan bli en sån.

Peter Gabriels »Solsbury Hill« blir i Montt Mardiés händer till »Saltarö Berg« och Simon & Garfunkel finns representerade med »Den enda levande pojken i New York«. Och det funkar. Utmärkt. Det är så långt ifrån plojprojekt man kan komma.

Kanske är det helt enkelt så att det blir så bra därför att Montt själv tror på vartenda ord i låtarna. »Mitt hjärta slår boom boom boom« sjunger han i »Saltarö Berg« och det finns liksom ingen distans mellan ord och sång.

Därför klarar han av att rycka de här engelskspråkiga låtarna, som är så bra i grunden men som är oss själsligt avlägsna, ur sina sammanhang och betydelser och istället släppa ner dem rakt i en sörjig senvinterstad där bussarna kommer för sent och där de får helt ny relevans. Melodier från hits som borde vara så uttjatade att det inte skulle kunna sluta som något annat än spex får en nyfödelse i den svenska popmyllan och jag är mycket imponerad.

Osannolikt. Och osannolikt bra.

Ladda ner »Direkt till svenska«