Tag radioaktivitet

Tjernobyls obesjungna hjältar

Tjernobyl [tweetmeme] Idag är det 24 år sedan reaktor fyra i Tjernobyl small. Jag kommer ihåg hur läskigt det var, några dagar senare, när larmet gick i Forsmark. Nedfall från Tjernobyl nådde Sverige och fick sensorerna att varna så man först trodde att det var här det hade hänt en olycka. Ganska snabbt kunde farhågorna avskrivas och istället riktades blicken österut, mot järnridån. Jag gick på lågstadiet och vi fick inte vara ute och leka i vårsolen på rasterna utan tvingades vara i biblioteket där läraren försökte förklara vad det här med radioaktivitet var. Kanske var det där grunden för ett ohälsosamt förhållande till undergången lades. Hur som helst. Wired skriver en liten sammanfattning om själva olyckan, men jag skulle vilja rekommendera en väldigt bra dokumentär om efterspelet. Den heter »The Battle of Chernobyl« och handlar om jakten mot klockan under dagarna som följde, när man försökte få stopp på katastrofen så att det inte skulle bli värre. Det finns gott om unsung heroes i den. Som gruvarbetarna som flögs in från Sibirien för att på rekordtid göra en lång tunnel under reaktorn så att man kunde stylta upp den för att försöka hindra härden att gå ner i marken och nå grundvattnet. Ladda ner torrent här. Jag är, liksom King Kong, alltid cider.

Kanske relaterade inlägg:

Måndagslistan: Topp-4 hemska platser att besöka

Karatjaj-sjön Det är lätt att blanda ihop »tråkig«, »trist« eller »tragisk« med »hemsk« när man pratar om platser men det gäller att vakta tungan. Den sibiriska steppen, en stålindustristad i kinesiska Heilongjiang eller bara kvarteren kring Karlaplan en söndagseftermiddag kan vara allt av förstnämnda, men det är inte alls »hemska« platser. I alla fall inte i ordets verkliga bemärkelse. Här är topp-4 verkligt hemska platser. 4. Vozrozhdenija Historian bakom är nästan för bra för att vara sann. Som bakgrundshistorien till ett datorspel eller hela upplägget för en James Bond-film. Okej, såhär: 1948 förlade Sovjetunionen all forskning kring biologisk krigföring till ön Vozrozhdenija i Aralsjön. Man gjorde det som folk gjorde mest under den tiden, det vill säga tillverkade vapenvarianter av mjältbrand och böldpest och forskade på virus. Allt gott. Men så föll Sovjetunionen och forskarstaden Kantubek, vilken som mest hade 1500 invånare, övergavs liksom alla laboratorier, utan någon som helst sanering eller uppstädning. Utan någon tanke på vad som finns i de där behållarna och burarna. Och vad händer då? Du kommer ihåg var ön var placerad? Japp, Aralsjön. Och du kommer ihåg vad som Aralsjön är känd för? Japp, den torkar på grund av ambitiösa bevattningsprojekt som misslyckades. Så ön är numera en halvö. Fullt tillträde för alla hugade, med andra ord. Lokala gnagare ska dessutom vara immuna mot och bära runt på en variant av superstark böldpest. Det hela är så lysande. Eller som en kommentar till den här bloggpostningen om ön påpekar:
"No one ever thought, 'Hey we should get these desert irrigation guys and these bioweapons guys together in the same room sometime, just to like, make sure we're all on the same page!'"
3. Poveglia En till ö. Den här ligger utanför Venedig och är obebodd. Vissa av de saker som gör den så hemsk visar sig efter lite googlande beskrivas som sägner, men bloggen är konspirationsvänlig och köper inte italienska turistbyråns försök att släta över dess hemskhet. Poveglia var stället som romarna satte sina sjuka för att de inte skulle smitta resten av samhället. Tusentals hamnade i karantän, smittades av varandra och dog tillsammans. När böldpesten härjade i Europa, många århundraden senare, tog den tidens människor upp den fina idén och skickade alla som hade symptom som liknade pesten till ön. De grävde stora gropar på ön där de slängde och brände de avlidna. Drygt 160000 ska ha sett sin sista tid där. Men åren gick och det fanns inte längre användning för den. Enda spåren av vad som skett var skelettbitarna som spolades upp på stränderna intill då och då. Så... Vad gör man? Bygger ett mentalsjukhus, förstås. Det öppnade 1922, slog igen 1968 och fortfarande står Poveglia obebodd. (Läs mer här) 2. Centralia Centralia, Pennsylvania1979 gick borgmästaren och tillika den lokala bensinmacksägaren i Centralia, Pennsylvania, ut för att kolla hur mycket bensin han hade i sina tankar. När han tog upp stickan kändes den varm så istället förde han ner en termometer. Bensinen var 77 grader Celsius. Man började undersöka vad det var som hände under marken. Och diskuterade vad som skulle göras. Sådär som man gör mest när ingen vill ta något beslut. Och så en dag två år senare var 12-årige Todd Domboski ute och lekte på tomten när ett stort hål öppnade sig precis framför honom. Under marken i Centralia hade sedan 1962 nedlagda delar av en gammal kolgruva brunnit. Och det brinner än. I 47 år har kolet puttrat, släppt ut giftiga gaser över markytan och svalt hus till höger och vänster. I början av 80-talet evakuerades staden och det enda som återstår nu är ett ensamt vägnät med gatubelysning som alltid är släckt. Marken är förbjuden att beträda eftersom man inte vet när ny förkastningar och ras kan förekomma. (Läs mer här) 1. Karatjaj-sjön Så, du trodde staden Pripjat bredvid Tjernobyl-verket skulle vara etta? Pfft. Det är en picknick i parken jämfört med Karatjaj-sjön. Man kan ju turista i Pripjat. I Uralbergen hittar vi Karatjaj-sjön och Tjeljabinsk 40, en upparbetningsanläggning för radioaktivt material. Där började i slutet av 40-talet framställning av plutonium och tritium för sovjetiska kärnvapen, naturligtvis en hemlig historia. Och farlig. De flesta som arbetade på platsen var straffarbetare som valt 5 år där istället för 25 i Sibirien. Inte förrän efter Sovjetunionens fall blev det känt att det här stället var hemvist för inte mindre än tre radioaktiva katastrofer och numera är den mest förorenade platsen på jorden. I tur och ordning: • Från början dumpades kärnavfall helt sonika i Techa-floden, som var enda vattenkälla för sådär 24 byar längre ned. Det här gjorde man i över sex år tills effekterna började märkas av på folk. Byarna evakuerades inte förrän på 2000-talet trots att floden fortfarande strålar mer än 50 gånger normalt (men idag har den taggtråd längs stränderna). • 1957 exploderade kylanordningen på ett förvar för kärnavfall. Ett radioaktivt moln spreds och utsatte mer än 250 000 människor för strålning. • Tio år senare var det dags igen. Istället för att pumpa ut skiten i floden hade man istället använt Karatjaj-sjön, ett vattendrag utan in- eller utflöde. Problemet löst? Nja. 1967 blev det torka och vattnet sjönk undan, vilket gjorde att det svårt radioaktiva bottendammet spreds med vinden. »Okej«, säger du, »det här var på 60-talet men varför är det här en av de hemskaste platserna vintern 2009?«. ...wait for it... Mellan 1978 och 1986 fyllde man igen Karatjaj-sjön med betongfundament (!) för att försöka binda materialet och undvika en ny katastrof som vid torkan 1967. Så vad som är kvar är den grå, kompakta massan som ändå bara ger en falsk trygghet: Betongsjön strålar med 600 röntgen per timme, vilket räcker gott och väl för en dödlig dos för en människa som står vid strandkanten. Inom 60 minuter. (Läs mer här, och här, och här.)

Kanske relaterade inlägg:

Radioaktivität

radioaktivitat2.jpg

Kanske relaterade inlägg:

Fem år för panikskylten

FNs informationskanal UN Pulse meddelar ett stort framsteg. IAEA och ISO har drivit ett 5 år långt projekt som gjort undersökningar bland olika befolkningsgrupper i 11 länder för att få fram en ny skylt för radioaktivitet. Den tidigare hade »no intuitive meaning and little recognition beyond those educated in its significance«. Nu, däremot... Fem år tog det, men det var det väl värt? Testningarna av skylten gjordes »to ensure that its message of 'danger - stay away' was crystal clear and understood by all«. Och jodå, det går nog knappast att missförstå: PANIKEN! Men det där hade väl vem som helst med Photoshop installerat kunnat fixa på en kvart? Och kunde de inte ha haft fler grejer på den när de ändå var igång? Läs mer här

Kanske relaterade inlägg: