2010-06-04 - Postad i Irrpostning -
Inräkning med baskaggen, en sonarmelodi och en släng av mellotronfrostiga stråkar, sedan är vi tillbaka i ett hett Barcelona. I en natt utan gränser. Mauro Scocco har tagit med oss hit förr. En gång var han här för att göra ett val men satt mest i baren eller låg vid poolen på hotelltaket. Han kom tillbaka, lite äldre, för att gå i sina fotspår och den gången reste han inte ensam. De gick ner till havet, satte sig i sanden och tittade på fartygen som låg ute på redden. Förmodligen är nya singeln »Adrenalin«, åtminstone av middagssällskapet i den att döma, det som rörde sig i tankarna på berättar-jaget.
Det var länge sedan de sist var med och spökade i periferin av Mauros musik. Demonerna. När det kommer till bräcklighet och tvivel kan det kanske argumenteras för att de alltid stått där i skuggorna i studions kontrollrum men det var en evighet sedan de krävde sina platser rakt i textraden.
Scocco har i trettio år skrivit Den Perfekta Popmusiken. Från Ratatas unga syntpopdängor, via de snygga hitsen i slutet av åttiotalet, över Jodeci-gunget decenniet därpå till de senare årens låthantverk med eftersmak av årgångsvin har han mutat in en obestridlig plats i svenskt musikliv. Där låtskrivaren och sångaren Mauro Scocco alltid stått i strålkastarljuset har det däremot varit betydligt mindre lux på berättaren och musikern. Det ger en ytterligare dimension till »Adrenalin« för mig.
Låten i sig är en pophit med alla reglage på max. I en intervju med PSL droppar Mauro själv Pet Shop Boys som referens för electrodrivet så det är skönt att inte jag behöver göra det här (jag är så bra på att uppfylla fördomsprofiler ändå). Den är det kommande soundtracket till hundra vingliga sommarnätter på väg hem. Och när berättar-jaget beger sig upp till Carrer de la Disputacio för att äta middag händer det.
Demonerna får bästa bordet och sitter och skrålar bredvid. Det var längesen vi sågs.
»Här sitter han då i hela sin prakt
Kungen av ingenting
Efter midnatt kommer demonerna
Och sätter sig runt omkring«
»Kung av ingenting«, 1989
»Demoner« är ett Mauro Scocco-ord. På samma sätt som »asfalt« är ett Kent-ord eller »summer dress« är ett Red House Painters-ord. Och så vitt jag kommer ihåg på rak arm var det senast i »Kung av ingenting« från Ratatas »Människor under molnen« som de var med och härjade.
Det här inlägget gör kanske ingenting annat än att få mig att framstå som någon som lägger lite för stor vikt vid orden i en poplåt, men när han sitter där för att äta tapas med demonerna vid bordet bredvid så sluts cirklar, bitar faller på plats och metaforerna börjar halta. I min värld är det en tilltalande tanke att »Adrenalin« är en tematisk föregångare till »Barcelona« på albumet »Herr Jimsons Äventyr« från 2005. I den vandrar Mauros berättar-jag längs gatorna till elegant, vuxen balearica. I »Adrenalin« ekar ungdomens otålighet och sammanbrott i nätterna som antingen slutar på topplistan eller utsträckt på en bår.
Jag är tillbaka på en säng i Midsommarkransen med »Se dig inte om« på hög volym. Euforin över den perfekta poplåten. Tvivlen över allt annat. Det är en känsla värd att jaga.
»Adrenalin« (iTunes)
En snutt av »Adrenalin« akustiskt live för PSL
»Kung av ingenting« (Spotify)
»Barcelona« (Spotify)
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Barcelona >
mauro scocco >
ratata
2009-09-22 - Postad i Irrpostning -
Bild: mauroscocco.se
»Sent i september« är inte Ratatas bästa låt. Tidens tand har gått hårt åt syntbasen och den exploderar aldrig i den där refrängen som Mauro Scocco och Johan Ekelund var så satans fantastiska på att skriva. Som »Något jag måste säga«. Som »Se dig inte om«. Som »Om du kommer tillbaks«. (Låt oss kalla den »Doobie Brothers-refrängen«.) Men som titellåt från albumet med samma namn har den ändå en speciell plats i mitt hjärta.
Okej, vi tar det på en gång eftersom du undrar: Albumet med samma namn är inte heller Ratatas bästa. Tidens tand har gått hårt åt syntbasen i alla låtar och det är aningen för funkigt, aningen för studioslickt för att det ska stå sig gentemot andra av deras Stranded-släpp. Men det finns ett selektivt sätt att älska album och det var så jag närmade mig »Sent i september«: Man upptäcker vilka 4-5 spår som är grymma och så lyssnar man just på dem och tror att det är hela skivan som är bra.
Så lyssnade jag på »Sent i september« (albumet). Inledande rökaren »Ingenstans att gå«, fantastiska »Ge inte upp« (en av Ratatas vackraste ballader, med undertexten »det var inte ditt fel« på vinylsingeln) och vemodiga poppärlan »Om du kommer tillbaks« är tillräckliga skäl för att jag ska minnas fullängdaren med glöd i ögat. »Du finns hos mig« och »Bara du« är också bra, men resten kan vi lämna i historien.
Men så har vi då titelspåret. »Sent i september«. Förutom att det är ett otroligt namn på såväl en låt som ett album finns det en själ i däri. Stoppa mig om ni har hört det här förut.
Slutet på en sommar. Tomma gator en tisdagnatt vid Södra station. Trean på gymnasiet ska börja och livet känns som en evighet bort. Förväntan om att saker ska bli bättre men samma skit fortsätter hända. Det där tysta regnet som bara kan falla när oktober nalkas. Plötsligt börjar det bli mörkt innan klockan blivit åtta. Dimma i parken på väg hem.
Det är där »Sent i september« börjar.
Jag vet inte hur präglad jag är av syntstråkarna som kickar in när Mauro glider upp i refrängen, »nu vill jag bort dit ingenting kan nå mig«. Förmodligen mer än jag vill erkänna. Hela »Sent i september« är ljudet av en höst. Den skulle aldrig gå att lyssna på utan gulnande träd på väg till tunnelbanan (förutom när jag brukade lyssna på den under sommaren och bara vänta på att den skulle vara över).
När Mauro i vad som kan ses som den totala uppgivenheten säger att han vill »låta tiden gå« så handlar det inte nödvändigtvis om en väntan till andra sidan vintern. Faktum är att ingenting i »Sent i september« handlar om löven eller mörkret som faller utan om en allmän längtan om att få vara i fred.
Egentligen är det larvigt hur vi på de här breddgraderna är präglade av årstiderna. VDn på stället jag jobbar kommer från England men har bott länge i Kenya och Paris. När hon kom till Sverige var det november och i maj året därpå sa hon till mig att det var som att träffa helt andra människor då än när hon först flyttade hit. »You’re so seasonal.« Och det stämmer ju. Vi älskar att sätta ihop listor med de bästa vårlåtarna. Vi älskar vår sommar-tv. Vi klänger krampaktigt fast vid våra årstidsstyrda högtider och rutiner eftersom det är det som definierar oss.
Och från det perspektivet är det uppenbart att »Sent i september« är döpt efter hur den låter. Det jag ser utanför fönstret och det som kommer från högtalarna är ett. Och jag tror inte att det bara är på grund av titeln eller omslaget. Jag tror att det finns något i ljuden, i arrangemanget, som väldigt tydligt är… höst.
På »Sent i september« (albumet) ligger »Bara du«, låten som Kalle J samplade för sin »Vända allt« och därmed förvaltade det svenska popkulturarvet, 20 år senare. När »Vända allt« släpptes 2005 läste jag intervju med honom där han sa att han inte nödvändigtvis älskade just den låten men att han var väldigt fascinerad av ljudvärlden på albumet.
Jag hajade till när jag läste det, för det är ju precis den känslan jag också har haft. I de fyra-fem spår som är riktigt bra på »Sent i september« finns en ljudvärld som förvisso bär åttiotalets tydliga ärr men som också är luftig, frisk och har en förnimmelse av den tiogradiga luften när du kommer ut på morgonen och får ha din nya jacka på dig för första gången. Allt det som är inspirerande och skönt.
Med minnet av det korta påståendet kontaktar jag Kalle J och ber honom utveckla mera, exakt vad i albumets ljud som berör honom så.
“Jag skulle gärna vilja bidra men jag minns fan inte vad jag menade”, säger han.
Och där körde jag kanske fast lite i mitt resonemang. Nå, jag tror jag är klar där. Vi kan nöja oss med att konstatera att »Sent i september« i alla fall var ett album som fick folk att döpa band till Höstlöven.
»Sent i september« (spotify)
»Ge inte upp« (spotify youtube)
»Ingenstans att gå« (spotify)
»Se dig inte om« (youtube)
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
höst >
Höstlöven >
Kalle J >
mauro scocco >
ratata
2009-03-05 - Postad i mp3 -
Har jag fel, eller ligger det något i luften? Vi har nyligen pratat på bloggen om svenska pophits med Montt Mardié, Kalle J och Florence Valentin och nu kommer det mer…
• Höstlöven, som det puffades för här i oktober, har nu släppt EPn »Fast jag saknade allt då«. Läs mer på Höstlöven-bloggen och ladda ner här.
• Om Höstlöven är Ratata så väcker den mörka, vackra, stundtals lite skrämmande »Fåglarna« av Skriet liv i alla gamla Reeperbahn-drömmar. Ladda ner här..
Dessutom ryktas om att lysande nytt svenskspråkigt med Parker Lewis ska vara i något stadie av »på gång«… Det blir en bra vår.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
Höstlöven >
ratata >
reeperbahn >
skriet >
svensk pop
2008-10-05 - Postad i mp3 -
Det är inte meningen att vi ska göra det här till en mp3-blogg, men…
När jag gick genom parken så insåg jag att hösten faktiskt är här. På riktigt. Och snart är den borta men det är mycket vi ska hinna med innan dess.
Rusken, mörkret och den döende växtligheten behöver dock inte bara vara till ondo. Om du också har ett stort Ratata-hjärta så bär årstiden mer frukt än bara rönnbär:
Ladda ner »Steg för steg« av Höstlöven.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
årstid >
höst >
Höstlöven >
indie >
mp3 >
ratata >
stranded
2005-12-28 - Postad i Irrpostning, Läsvärt? -
Kalle Js mp3-kioskvältare »Vända allt« är mer än bara en stunds popmagi. En av låtens viktigaste funktioner är nämligen inte att vara en fulländad, oförglömlig popklassiker utan att den till skillnad från den mesta andra musik som görs har tagit in ett svenskt populärkulturellt perspektiv i ett nytt sammanhang. För, ärligt talat, vem hade trott att Ratatas »Bara du« skulle genomgå förvandling till att bli en av de bästa poplåtarna vintern 2005/2006?
Svenska band och artister är väldigt bra på att plocka influenser från utlandet och sedan göra något eget av det, men de är sämre på att förvalta det bortglömda svenskspråkiga »arvet«. Förvisso är så mycket av det bortglömda svenskspråkiga så risigt (som all mögig progg) att jag har all förståelse för att man hellre blickar mot de brittiska öarna eller de amerikanska grusvägarna när inspiration ska hämtas, men ibland känns det ändå lite synd.
Det är inte så många som tycker det är konstigt när Jens Lekman samplar Simon & Garfunkel eller när Club Killers omfamnar skinheadkultur. Eller när det dyker upp en svensk alternativcountryrörelse som går i boots. Vi höjer inte på ögonbrynen, men det kan ändå kännas lite avigt. Den enda cover Kent har spelat live var Depeche Modes »Stripped«. Varför då? De var till och med tvungna att byta språk för att kunna framföra den. Vad är anledningen till att de inte spelade Reeperbahns »Små druvor«? Lustans Lakejers »Massans sorl«? De verkar ju själva i en svenskspråkig miljö, varför då byta till något helt annat?
På många sätt är det självklart att man i ett land som Sverige inte vill titta i sin närmiljö. När The Beach Boys sjöng om Aruba, Jamaica, Bermuda och Bahamas så var det platser som låg i närheten, något de kunde hoppa på ett plan till och vara där på några timmar. När Donald Fagen sjöng om »a shadow across the blue Miami sky« så hade han bara behövt hoppa in i bilen och köra några dagar för att vara där. När en svensk artist sjunger om samma ämnen så är det längre bort, som en flyktig dröm, som något man hoppas att få uppleva men kanske bara kan få se med lite tur efter år av sparade löner. Det gör dels att mystiken blir större och dels finns inget i vår närmiljö att sjunga om.
»Älskling, jag vill ta dig till Bornholm«? Njäe? »Under Ålands sol ska vi…« Nej. Det går inte. Tomas Ledin, Pripps Blå och Tylesand har förstört alla möjligheter att skriva trovärdigt om svenska sommarlandskap. Såklart måste vi drömma oss längre bort. På samma sätt är det självklart att och att Max Peezay har gått igång på grimen på hans nya album. Det kanske inte hade varit jätteroligt om Max istället hade hyllat det svenska hiphoparvet med Just D-beats.
Men det finns sammanhang där det är konstigt att vi så blint vägrar att rota i svensk popkultur. För just pop är ju något vi har varit duktiga på i det här landet. Kanske lider vi av samma sak inom popen som inom sommarlandskapshitsen – ABBA och vår föräldragenerations hangup på Baccara har gjort att vi vill ta i svensk pop lika lite som i Gyllene Tider och »Ooa hela natten« när vi ska göra sommarlåtar (att ett upphackat ABBA figurerade på årets bästa svenska technotolva behöver jag inte punktera mitt resonemang med här och nu, va?).
Kalle J sket i allt sånt där. Han sket i alla fulländade soulsinglar i Skivsamlar-Lasses arkiv utan gick istället tillbaka till en svenskspråkig pophit som hade betytt något för honom och gjorde om den till en sprakande samtida danspopsdänga. Det är en fantastisk idé. Ratata är inte de aktade visfarbröder som Håkan Hellström väckt till liv bland ungdomen och de är inte heller de ingrodda progg-skägg som hyllas på nya tältfestivaler och i barkhyddor. Ratata var bara ett popband som var perfektionister i studion, två killar som uppfattades som borgarbrackor av sin samtid och som idag mest är ihågkomna som de där som gjorde den där tryckaren tillsammans Frida, den som man aldrig fick dansa med den man helst ville till på högstadiediscona.
Kalle Js samplande av Ratata är lika smart som De La Souls samplande av Steely Dan.
Och det bästa av allt är att bortom allt detta funderande är »Vända allt« också bara just en fulländad, oförglömlig popklassiker om det hellre är det man vill ha den som. Något säger mig att Kalle J har världen för sina fötter vid den här tiden nästa år.
Ladda hem »Vända allt« under »Arkiv, veckans mp3« på http://www.shaktar.nu.
Läs mer på Kalles blogg: http://www.kallej.blogspot.com/
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ctrl+v >
cut and paste >
jens lekman >
Kalle J >
ratata >
samplingar
2005-06-04 - Postad i Irrpostning -
När »klassiska« svenska skivbolag ska besjungas handlar det oftast om någon punketikett med tillhörande fanzine och utslagna tänder. Ibland kan vi sträcka oss till någon sympatisk etikett från swindie-åren och de verkliga entusiasterna kanske kan hitta en lada i Värmland där en ljudguru höll hov och spelade in världens bästa bortglömda skivor på 20-talet. Däremot har det, åtminstone så länge jag varit torr bakom öronen, alltid varit märkligt tyst om Sveriges eget Factory, bolaget som bröt så ny mark att samtiden kollektivt frustade post-proggyrselns dogmer. För det var ju trots allt så att de hade den snyggaste designen, de modernaste banden, de bästa låtarna, de största idéerna… Och allt detta från ett gäng ungdomar som förverkligade sin kreativa vision i en form så elegant att den i Sverige saknar motstycke. Närhelst min inspiration tryter behöver jag bara vända mig till Stranded Rekords för att förstå att det faktiskt går att komma långt bara genom att tro på det man gör.
Stranded var inget vanligt skivbolag. Den unga musikscenen i det sena sjuttiotalets Stockholm var förstås starkt präglad av punken. Punken var den logiska arvtagaren till den proggrörelse som försvagats och tappat tilltal i takt med att de säkerhetsnålsklädda arméerna under ledning av Johnny Rotten hittade till Sveriges förorter. Även om också punken efter en period skulle få finna sig i att föra en betydligt mindre haussad tillvaro än under dess storhetstid fanns fortfarande en övergripande tanke om att det var ur någon slags »förortsäkthet« musik skulle springa. Betänk att det inte var många år sedan Eldkvarn fick kritik av MNW med motiveringen att det var odemokratiskt att bara ha en sångare när Strandeds grundare Klas Lunding och Anders Tapper deklarerade att de skulle satsa på stil, på skönhet, på elegans. Provokationen var oundviklig.
I sleeven till dubbelsamlingen »Unga Moderna« listas de grundteser som Stranded Rekords startade utifrån. Det var sådär 25 år sedan, men de känns faktiskt mer relevanta nu än någonsin:
* Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga
* Förpackningen är livsviktig
* Skönhet är bättre än fulhet
* Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska
Att lansera ett koncept utifrån dessa grundbultar när de flesta musikintresserade tittade mot Rågsved och utan att tveka skrev in begreppet »arbetsvägra« i SAOL kunde ha varit självmord. Det kunde ha varit det, om inte alla under Strandeds paraply visste precis vad och hur de ville göra. Och de visste att de hade rätt. Liksom artisterna inom postpunk och new romantic hade banden på Stranded upptäckt att gapskriket inte var det bästa eller enda sättet att kommunicera. De sökte flärd och stil.
»Det går alldeles utmärkt att göra rock utan instrument men det skulle aldrig gå utan kläderna, « sa Lustans Lakejer i Expressen den 8 november 1980. »Låt inte borgarungarna ta över rocken,« sa Lasse Anrell.
Lustans Lakejers självbetitlade debut var mörk. Väldigt mörk. Den var episk på ett sätt som både Franke och Kent så gärna velat nå upp till men som ingen riktigt lyckats nå upp till. Låtar som »Världen utanför«, »Nyhetens behag«, »De överflödiga« och »Ögonblickets spänning« var en lång kavalkad av bästa möjliga pop, med texter vars ambitionsnivå siktade mot månen och i många fall nådde dit. Ljudbilden var och, för den delen, är fortfarande lika läskig som fascinerande, tydligen beroende på ett trasigt EQ i studion som gav det omisskännliga, skärande gitarrljudet. Dessutom är kvinnan på omslaget den vackraste jag sett.
Men hela albumet var en uppbyggnad. Hela albumet var egentligen bara en startsträcka fram till avslutningen. Sista spåret hette »Massans sorl« och står sig fortfarande som ett helt makalöst »långt sistaspår«. Jo, faktiskt bättre än Kents »747« och The Cures »Untitled«. »Massans sorl« är en av de mäktigaste svenska låtar som spelats in.
Varje gång jag hör »Massans sorl« börjar hela jag frysa och vill börja skriva en dystopisk storstadsskildring (se längst ned för länk).
Lustans Lakejer var eskapism. De gled omkring i penthousevåningar med Dry Martinis i handen och en picka med ljuddämpare i axelhölster. Lustans Lakejer var ett band bestående av apatiska James Bonds, deprimerade, blasé och redo att förföra, förtjusa och förstöra. De var drömmen om det vackra livet.
Ett annat Stranded-band, Reeperbahn, hade å deras sida något slags New Order-allvar och hade låtar som ingen förstod någonting av men som alla älskade. Identitetsmusik av finaste sort. Den typen av band som räddar liv.
Under början och mitten av åttiotalet när allt det här hände var jag fortfarande för liten för att förstå något om musik. Det första Stranded-bandet jag upptäckte har allt sedan dess förblivit mina favoriter. Jag var väl åtta år när jag lyssnade på Ratatas »Om du kommer tillbaks« och påbörjade vad som kommit att bli en livslång besatthet av Mauro Scocco. När man tittar på det i backspegeln så känns det som om Ratata var de snälla, lite blyga pojkarna som hade varit mycket bättre som pojkvänner än de tuffa i Lustans Lakejer och Reeperbahn men som aldrig fick några flickor eftersom flickor alltid väljer de som är tuffa istället för vad som är bra för dem. Såklart jag fastnade för Ratata. Mauros röst har för mig alltid varit det tryggaste ljud jag kunnat höra. Och texterna! Och den helt fantastisk grymma produktionen! Med tanke på dåtidens ljudteknik var Ratatas låtbyggen inget mindre än smärre underverk.
»Det vi gjorde möttes med respekt,« berättade Johan Ekelund när jag intervjuade honom och Mauro för en artikel i Sonic när Ratata släppte samlingen »Kollektion« 2002. »Folk kom in i studion och kunde bara inte fatta hur vi fått fram ett speciellt ljud. Jag tror vi gav intrycket av att vara några som ville vara i framkant av utvecklingen.«
Det hördes i hans röst att han var mycket stolt, även om han sa det så försiktigt och skyggt att han verkade känna sig omotiverat kaxig. Men var Ratata verkligen de där snälla och naiva pojkarna? Var de sådär fumliga och goda som intrycket man fick på skivorna var? Eller är det bara jag som projicerat min egen fumlighet i livet i allmänhet och i relationer med det motsatta könet i synnerhet på de här låtarna?
»Det är möjligt att det var någon sorts omedveten image,« funderade Mauro »Men vi hade ju inte det där dekadenta som Lustans Lakejer. Vi var aldrig intresserade av att vara agenter på hemligt uppdrag i Geneve vårat mål var bara att göra bästa möjliga pop.«
Det är ett bra mål. Det är ett oantastligt mål. Och så ofta lyckades de. Som i »En timmes panik«, öppningslåten från det hjärtskärande break-up-albumet »Jackie« från 1982. Om jag spelade i ett band som gjorde gitarrpop på svenska skulle jag inleda precis varenda spelning med »En timmes panik«.
Året är 1996. Jag lyfter på varenda sten i skivbörsarna för att försöka hitta alla guldkorn som jag vet att musikhistorien därute rymmer. Via mitt långa förhållande med Ratata och en kompis blandband med Lustans Lakejer har jag blivit besatt av Stranded och köper alla sjuor, tolvor och album jag kan komma över för rimliga priser (ni skulle bli förvånade över vad vissa Ratata-singlar kan gå på, herregud). När jag står i dörren på Studion och försöker övertala Micke att han måste plocka dit Lustans Lakejer nu när de återförenats för några spelningar så muttrar en ljudräv bredvid mig (man kan alltid känna igen ljudrävar när man ser dem): »Lustans? Fyfan, de där Stranded-banden gick ju inte att ha i möblerade rum.«
»Jaså?« sa Mauro förbryllat när jag konfronterade honom med påståendet och funderade en sekund. »Hmm, så illa var det nog inte. Men samtidigt är väl alla band i den åldern lite så. Ser man till mig hade jag precis ryckt ut från lumpen och blev inslängd direkt från muckningen rakt in i en turnébuss med en massa kompisar och fyra flak öl. Jag menar, vad förväntar folk sig? Det är klart att det blir skolresa av allt då.«
När ljudräven sa det där om möblerade rum tänkte jag direkt på Reeperbahn. När de spelade det kommersiella nazibandet Nürnberg 47 i filmen »G« så skapade de också något slags rykte för oss efterlevande som inte kunde vara med på tiden det begav sig. Nog var det inte svårt att tro att Olle Ljungström och de andra satt och läste FASS på efterfesterna också i Reeperbahn. Jag var ju tvungen att konfrontera även Olle med påståendet.
»Det var nog bara hans sätt att bidra till mytologiseringen, « log Olle. »Man har ju hört historier om de här vidriga 70-talsrockgubbarna som sysslade med rent kriminella perversiteter med småflickor och gjort saker som de borde straffas hårt för, och i jämförelse med dem var nog vi förhållandevis monogama, bussiga killar. Det var ju aldrig tal om människoförnedring eller så. På ett sätt blir det ju ett maktförhållande – prästen och den som ska biktas, bassisten och flickan från Västerås – men inte på något sätt som asen från sjuttiotalet. Man borde stämma varenda jävel som över huvudtaget spelade musik under den där perioden.«
Stranded-banden kritiserades av sin samtid för att inte stödja punkidealen. I synnerhet tycks återigen från mitt tio-år-efter-perspektiv Ratata ha framställts i media som ett studionördband som bara var en fortsättning på sjuttiotalets välproducerade radiorock. I själva verket älskade de Doobie Brothers och ville göra den mest välbalanserade popen i stan. De gick mot strömmen och lämnade på kuppen efter sig ett av åttiotalets bästa svenska musikarv. Som Ratata sa i en intervju med Erik Hörnfeldt i Expressen från januari 1982: »Vi vill ha hits, vill bli tillgängliga, vill inspirera och vill bli erkända, men vi vill göra det på vårt sätt.«
Återigen: Oantastligt.
Det finns en dokumentär om Mauro Scocco som heter »Lång väg hem« och kom i samband med släppet av »Dr.Space Dagbok« 1990. I den berättar Mauro om de tidiga åren på Stranded. Han säger något i stil med (förlåt för ett inte helt överensstämmande citat, jag har ingen aning om var VHS:en med min kopia finns): »Vi höll precis som alla andra på att spela in musik, fotografera, filma och var allmänt patetiska. Skillnaden var att vi fick en chans att nå ut med det vi gjorde.« Filmaren frågar om det verkligen kan vara så mycket som har förändrats på de år som har gott. »Nej, jag är fortfarande lika patetisk,« säger Mauro. Det var åratal sedan jag såg videon och det är möjligt han sa »pretentiös« och inte »patetisk«, men det är ändå så viktigt det han säger. Åtminstone för mig.
»För i en värld av dårar letar alla efter någon som förstår.«
Det händer att jag öppnar de dammiga, bortglömda katalogerna på min hårddisk och läser några rader ur en roman jag skrev runt 1996 när jag var 19 (den heter »Drömmar dör först« efter en Lustans Lakejer-låt och är naivt Hjalmar Söderbergsk och väldigt tafflig) eller lyssnar på låten »Med nattbussen hem« från en demo som jag och min kompis Jörgen spelade in när vi hade bandet Morgonen Därpå (ungefär från samma tidpunkt, vi försökte göra snyggt producerad elektronisk pop på svenska men det var nog inte så bra som vi trodde då). När jag gör det så skäms jag först lite och tycker »Men herregud!«. Sedan slår det mig…
Jag gör fortfarande om de där sakerna hela tiden. Om tio år kommer den här texten framstå som katastrofalt oerfaren och dålig. Men jag känner att det är okej. Det är okej att ha någon form av idé och sedan göra den, även om det framstår som lite banalt och fumligt i efterhand. Stranded lärde mig det.
»För i en värld av dårar hade jag någon som förstod mina tårar.«
Stranded Rekords satte upp sina grundteser om det moderna och det eleganta. De följde dem till punkt och pricka, oavsett vad samtiden sa och de lämnade efter sig något väldigt fint. När man lyssnar på Lustans Lakejer, Ratata och Reeperbahn idag kan man verkligen känna energin från deras kreativitet. På samma sätt som »24 Hour Party People« kan få vem som helst att drömma om att knarka i Manchester 1984 får Stranded-katalogen mig att vilja sitta på en uteservering här… på Kungsholmen… men 1984. När jag lyssnar på dem vill jag skriva. Och göra musik. Och vara pretentiös.
Precis på samma sätt kommer säkert folk att drömma om Göteborg 2005, när de lyssnar på en liknande trojka artister från ett liknande skivbolag: The Tough Alliance, Jens Lekman och The Embassy på Service. Jag älskar Service och dess artister därför att de, oavsett om de vet om det själva eller inte, är en naturlig fortsättning på Stranded. I rakt nedstigande led, faktiskt. Jag känner samma energi, samma estetiska tilltal, samma tydliga målmedvetenhet. Och om det sen stämmer eller inte spelar ingen roll. Även om hela min dröm om Stranded är historieförfalskning och missuppfattningar från någon som inte ens börjat på lekskola när bolaget grundades så är det ur min bild av dem som jag kan hämta kraft. Även det är faktiskt okej.
Ratata – »En timmes panik«
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
>
factory >
franke >
inspiration >
johan ekelund >
Kent >
klas lunding >
lustans lakejer >
mauro scocco >
olle ljungström >
ratata >
reeperbahn >
stranded
FEED
