Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

• 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

“Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

• Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

• DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

• Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

»Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

• Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?

Det senaste avsnittet av »WNYC RadioLab« handlar om staden som enhet. I ett av inslagen är det två forskare som efter att ha studerat städer över hela USA och även övriga världen, kan berätta allt om en stad genom att studera hur snabbt personerna i den går på gatorna. Tar det 12,4 sekunder att gå en viss sträcka så vet de hur många bibliotek som finns där, vad snittlönen är, hur många högskolor som finns, vad medelåldern är och så vidare och så vidare.

Allt handlar om storlek.

De båda har funnit att det är storleken på en stad som styr hur fort invånarna går och alla de övriga variablerna. Om det bor x antal miljoner invånare så kommer den genomsnittliga hastigheten på gående vara ett visst värde. Alla andra saker som man tänker sig kan spela in, som om det är en vacker hamnstad vid en norsk fjord eller en cowboyromantiserande metropol i heartland America, har marginell påverkan i jämförelse med hur många människor som bor där.

Jag gillar tanken på att det går att koka ner städer till simpel matematik. Städer är så romantiserade, både av besökare som av de som bor där. Och det känns bra att det bortom allt prat om vackra Rom om våren, basarer i Istanbul och noggrannt regn som faller över Hongkongs skyline egentligen är så betydelselöst att vi är enkla varelser som följer förutsägbara mönster.

Bilden är från det avfolkade, övergivna Paittasjärvi, nordost om Kiruna. Killen som tog fotot postade den på ett forum och berättade att inte en själ bor kvar där, men att just detta hus vid den enda fungerande gatulampan faktiskt är till salu. Några rader ner i kommentarsfältet kunde man läsa:

»hade ju funkat som tillflyktsort om man hade en fet fiberkabel rakt in i huset. Sitta framför brasan med laptopen«

Att den kommentaren skulle komma var självklar.

Jag har aldrig hört så många prata så passionerat om att flytta från Stockholm som under det senaste halvåret. Nej, inte ens 1996 när jag gick sista året på gymnasiet och alla skulle flytta till London. Vi snackar om ärrade city dwellers, födda och uppvuxna på Stockholms asfalt, som jag aldrig trodde skulle acceptera en lägenhet utanför tunnelbanesystemet.

En har redan gjort slag i saken och skaffat lastbilskörkort för i Roslagen där han spanat in en liten gård är det god tillgång på transportjobb. För en annan går flyttlasset till Västervik om två veckor, visserligen för att han fick ett jobb där men så var han också aktivt ute och sökte anställningar som låg på betryggande avstånd från huvudstaden. Dessutom har Peter, som flyttade tilbaka till hemstaden Visby från Stockholm i november, öppet deklarerat att han avser att locka med sig fler.

Och från alla kommer samma argument: »Jag använder inte Stockholm längre.« Vägen mellan hem och jobb är för lång, priserna för dyra.

Jag känner på många sätt samma sak. Jag använder inte Stockholm längre. Jag skulle sakna kompisarna. Söderstadion. Helgbruncherna på Vurma. Snookerklubben. Men efter det… Nej, jag vet inte vad det skulle vara.

Kan det vara så att allt kommer tillbaka till den där kommentaren om bilden från Paittasjärvi? Så länge det finns Internet kan man tänka sig att bo där? »Home is where the fiber is«? Står en digital grön våg för dörren?