Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

• 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

“Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

• Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

• DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

• Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

»Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

• Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?

Jag satt nyss och sammanställde lite material om kommande sommar-OS för en jobbgrej. Då ramlade jag in på ett ämne som jag faktiskt inte hade en aning om: Tidigare så ingick olika konstformer i de Olympiska spelen. Jag saxar från Wikipedia:

“The American Walter Winans became the only person ever to win Olympic medals both in an athletic competition (a silver medal in shooting) and in an art competition (a gold medal in sculpture).”

Och:

“Until the Amsterdam Games in 1928, the architectural competition was not divided into categories. The 1928 games introduced a town planning category.”

Det första jag tänker är: Fan vad hårt att ha OS-guld i stadsplanering!

Det andra jag tänker är: Vad synd att det inte finns kvar. Det vore kul om TV-tablån innehöll försöksheat i lyrik och semifinaler i oljemålning.

Det tredje jag tänker är: Vilka fantastiska invigningsceremonier det måste ha varit! Först marscherar de välbyggda atleterna och de fysiska praktexemplaren in. Och sen efter dem kommer små sjukliga konstnärer med dåliga lungor och insjunkna kinder bakom skäggen.

Jag får ta tillbaka det jag skrev igår. Det kanske var bättre förr trots allt.