Eftersom jag redan har konstaterat att min intellektuella kapacitet inte räcker till när rummet har huvudrollen är det vansinne att fortsätta försöka. Men jag konstaterade ju också att det man inte riktigt klarar av att prata om är det man helst vill prata om.

• 1975 fanns bara tre megacities: New York, Mexico City och Tokyo. Resten var produkten av dystopisk sci-fi. Trettiofem år senare finns tjugo till, med namn som Jakarta och Lagos utmanande världens traditionella storstäder. 2050 kommer tre fjärdedelar av jordens befolkning på i städer. Det betyder fler megacities.

“Cities are simply no longer recognisable. They used to be the populated areas around religious institutions or seats of political power. These days they’re whatever an infrastructure can support.” David d’Heilly

• Fem år efter färdigställandet står miljonstaden Ordos fortfarande tom. Det är bara en av många moderna spökstäder i Kina, byggd från scratch men aldrig befolkad.

• DJ /ruptures projekt Nettle släppte nyligen albumet »El Resplandor« (Spotify) som är soundtrack till en icke-existerande Stanley Kubrick-film. »El Resplandor« ljudlägger ett övergivet, hemsökt lyxhotell i Dubai. Det är bättre i teorin än praktiken, men väcker givetvis frågan: Hur låter Ordos? Hur låter en stad som aldrig haft något liv?

• Raka motsatsen till till Ordos är de ambulerande migrationsstäder som William Gibson pratar om i intervjun »Cities in Fact and Fiction«:

»Migration to cities is now so powerful, so universal, that people will create cities, of sorts, simply through migration—cities that literally consist mainly of the people who inhabit them on a given day.«

• Och den givna frågan efter konstnären Andrea Haenggis film »Lagos Be Unlimited« är givetvis: På skalan där ett högteknologiskt megacity som Tokyo är ena extremen och Gibsons organiska migrationsstäder i ständig förändring är den andra, var placerar vi Lagos?

Det senaste avsnittet av »WNYC RadioLab« handlar om staden som enhet. I ett av inslagen är det två forskare som efter att ha studerat städer över hela USA och även övriga världen, kan berätta allt om en stad genom att studera hur snabbt personerna i den går på gatorna. Tar det 12,4 sekunder att gå en viss sträcka så vet de hur många bibliotek som finns där, vad snittlönen är, hur många högskolor som finns, vad medelåldern är och så vidare och så vidare.

Allt handlar om storlek.

De båda har funnit att det är storleken på en stad som styr hur fort invånarna går och alla de övriga variablerna. Om det bor x antal miljoner invånare så kommer den genomsnittliga hastigheten på gående vara ett visst värde. Alla andra saker som man tänker sig kan spela in, som om det är en vacker hamnstad vid en norsk fjord eller en cowboyromantiserande metropol i heartland America, har marginell påverkan i jämförelse med hur många människor som bor där.

Jag gillar tanken på att det går att koka ner städer till simpel matematik. Städer är så romantiserade, både av besökare som av de som bor där. Och det känns bra att det bortom allt prat om vackra Rom om våren, basarer i Istanbul och noggrannt regn som faller över Hongkongs skyline egentligen är så betydelselöst att vi är enkla varelser som följer förutsägbara mönster.

Jag var nere i en svår Berlin-period. Flyget gick till Tegel lite för ofta än vad som var nyttigt och jag hade ingen plan utan åkte dit själv, bodde på ett hostel som hette Die Fabrik och drog bara runt på klubbar och ställen på måfå. Jag tyckte väl att det var lagom dekadent och smutsigt och hemma väntade trygga jobbet som jag kunde krypa tillbaka till när galenskapen var över. En slags socialturism.

Det var i slutet på nittiotalet och det är väl sånt man ska göra antar jag. Oavsett hur klädsamt eller inte det känns idag (hej kliché) är människorna jag träffade där det jag har tagit med mig. Galningarna. Originalen. TeBe Berlin-fansen. Storstadshippiesarna.

Den sista resan – och jag tror inte det var en tillfällighet att det kom att bli den sista resan – var jag i någon slags bunker där Photek spelade. Söndagkvällen blev måndagsmorgon och efterfest i en stor vindsvåning som jag aldrig riktigt fattade vad det var men som jag tror var ett konstnärskollektiv.

Jag satt i ett fönster på sjunde våningen och snackade med en snubbe som hade det osannolika turk-tyska namnet Özlem Fuß (jag minns det för jag tyckte det var så bra att han fick skriva ner det i mitt pass eftersom jag var övertygad om att jag någon gång skulle ha en karaktär i en roman eller nåt som var tvungen att ha det namnet).

Han var… någonting som hade med kultur att göra.

Jag pekade ut mot morgontrafiken och ljuset och slängde ur mig en svada om hur mycket bättre Berlin är på natten när det är smutsigt och skumt och staden lockar till förförelser av olika slag. För så var Berlin för mig. I dagsljus fanns alls inte samma mystik och myt.

Sällan har jag känt mig så dum som när Özlem svarade. Eller, jag känner mig rätt ofta ganska dum eftersom jag är expert på att säga korkade saker, men det här var lite extra.

Özlem började prata om att jag var sjukt förutsägbar som tyckte att en mörk och skum stad ruvade på hemligheter och att vilken byhåla som helst kan skapa sådan mystik genom att bara vilja spara pengar och släcka gatljusen i några gränder. Han sa dessutom att Berlin per default inte kan vara spännande eftersom dagsljuset bara avslöjar hur fult det är, hur lite som ligger bakom den första känslan.

För att hitta den verkliga utmaningen, menade han, behövde man åka till Wall Street, till Shinjuku eller München. Hans personliga favorit var Singapore. »Disneyland with a death penalty.« Att gå på sådana ställen i dagsljus och se all denna fasad, fina yta och välklädda människor och försöka se bortom det, se smutsen som polishen försöker dölja, det är enligt Özlem att möta riktigt tuggmotstånd. Han namedroppade en ung japansk författare som skrev om ett mörkt, mörkt Tokyo i alla sina böcker, ett Tokyo som ingen vill kännas vid och som fått författaren att bli hatad för bilden han framställer. Den författaren, som jag aldrig kom ihåg namnet på men som jag gärna skulle vilja bli tipsad i kommentarsfältet om, såg Özlem som en enorm förebild. Att gå på natten i Berlin, däremot, vari fanns det någon mystik där? Det är ju skitigt, fattigt och depressivt redan vid första anblick. Som sagt, det var nog ingen slump att det kom att bli mitt sista besök på väldigt länge.

Stockholm, 10 år senare. Allt är rent och fint. Det har kommit godisautomater till tunnelbanestationerna. Oönskade affischer tas ner varje timme. Väktare och övervakningskameror håller oss lugna mellan gallerian och nybyggda lägenheter med stora fönster. Vårvärme, joggare och cykeln till jobbet. Glättigt och ofarligt, eller?

Jag lyssnar på Dead Letters Spell Out Dead Words på bussen. En liveinspelning från undergångskvällen på »Ny musik för hållbar utveckling«. Jag drar upp volymen så mycket att jag inte hör tjattret på de där bakom, inte hör damen som pratar lite för högt i sin mobiltelefon, inte hör reklamradions morgonshow som chauffören har på.

Precis som Aphex Twins »On« råkade tilta min verklighet en försommareftermiddag 1994 slår Dead Letters till på precis det sätt som jag tror att Özlem försökte förklara för mig. Ett ruffigt industriområde med dimma som i en »Beck«-långfilm är egentligen ofarligt för skenet bedrar, men en vårljus buss i en städad innerstad är desto farligare av precis samma orsak: skenet bedrar.

Dead Letters skalar bort lager för lager av den yta som lagts för att allt ska se perfekt ut. Innan spelningen tändes ett levande ljus på scenen och när sista tonen ekade bort så blåstes det ut. När jag lyssnar på inspelningen nu så är det så uppenbart att ljuset fortfarande är släckt.

I mörk miljö på Lava, bland likasinnade, med kalla blåa spotlights, med »undergång« tydligt markerat som tema var musiken närmast upplyftande och peppande, men då använd som soundtrack till den ljusa vardagen avslöjar den smutsen. Den »tiltar verkligheten«, en egenskap som bara verkligt briljanta kompositörer har.

Jag är helt såld på inspelningen av Dead Letters Spell Out Dead Words. Jag är övertygad om att Özlem hade varit det med.

Ladda ner inspelningen med Dead Letters här eller här.

EDIT: Jävlar, innan jag publicerade glömde jag att tacka Joakim på Intuition Told Me som först tipsade om inspelningen och givetvis Dead Letters själv för att det var lugnt att posta mp3an här. Tack hörrni.

Bilden är från det avfolkade, övergivna Paittasjärvi, nordost om Kiruna. Killen som tog fotot postade den på ett forum och berättade att inte en själ bor kvar där, men att just detta hus vid den enda fungerande gatulampan faktiskt är till salu. Några rader ner i kommentarsfältet kunde man läsa:

»hade ju funkat som tillflyktsort om man hade en fet fiberkabel rakt in i huset. Sitta framför brasan med laptopen«

Att den kommentaren skulle komma var självklar.

Jag har aldrig hört så många prata så passionerat om att flytta från Stockholm som under det senaste halvåret. Nej, inte ens 1996 när jag gick sista året på gymnasiet och alla skulle flytta till London. Vi snackar om ärrade city dwellers, födda och uppvuxna på Stockholms asfalt, som jag aldrig trodde skulle acceptera en lägenhet utanför tunnelbanesystemet.

En har redan gjort slag i saken och skaffat lastbilskörkort för i Roslagen där han spanat in en liten gård är det god tillgång på transportjobb. För en annan går flyttlasset till Västervik om två veckor, visserligen för att han fick ett jobb där men så var han också aktivt ute och sökte anställningar som låg på betryggande avstånd från huvudstaden. Dessutom har Peter, som flyttade tilbaka till hemstaden Visby från Stockholm i november, öppet deklarerat att han avser att locka med sig fler.

Och från alla kommer samma argument: »Jag använder inte Stockholm längre.« Vägen mellan hem och jobb är för lång, priserna för dyra.

Jag känner på många sätt samma sak. Jag använder inte Stockholm längre. Jag skulle sakna kompisarna. Söderstadion. Helgbruncherna på Vurma. Snookerklubben. Men efter det… Nej, jag vet inte vad det skulle vara.

Kan det vara så att allt kommer tillbaka till den där kommentaren om bilden från Paittasjärvi? Så länge det finns Internet kan man tänka sig att bo där? »Home is where the fiber is«? Står en digital grön våg för dörren?

Jag är tillbaka från Paris. Den gamla klyschan om fransmän som arroganta och otrevliga är ganska lätt att döda för det härstammar nog från en period då Frankrike var väldigt bra på väldigt mycket. Numera är de mest lite ledsamt deppiga. »Allt har gått åt helvete«, »Frankrike är bara skit, vi som brukade vara så bra«. De är så cyniska att man kan tro att man åkt till Skottland. Däremot så var jag tvungen att applicera den gamla tumregeln om att man kan mäta ett lands kultur utifrån dess taxichaufförers kynnen på den här resan.

• Taxichaufför nummer 1 körde mig från Charles de Gaulle. Jag frågade om han pratade engelska och han sa ja, och jag sa att det var tur eftersom min franska är under all kritik. Han var pratglad men, visade det sig, pratade inte särskilt mycket engelska. De första orden i meningarna var på engelska men han slog över till franska halvvägs och bubblade på innan han gick tillbaka på engelska i slutet. Jag förde konversationen så gott det gick för han var ju väldigt trevlig och gav mig sightseeing, berättade om platser och så under den timme vi satt i Paris-trafikstockningarna. Synd bara att det inte gick att hänga med.

• Taxichaufför nummer 2 pratade ingen engelska, men han var fast besluten om att ta sig fram. Det var på kvällen första dagen och jag skulle försöka ta mig till hotellet, återigen genom Paris trafikstockningar (var kommer alla bilar ifrån?). Taxichaufför nummer 2 hade en stor stor Mercedes och spelade jättehög musik. New age. Vågskvalpet gick i stereo mellan högtalarna och det var pianon och shakuhachi-flöjter och harmoni. Man kan ju tycka att det skulle verka lugnande, men inte för chauffören. Han fäktade med armarna, svor högt på franska och så snart det dök upp en liten liten lucka tryckte han in nosen på sin stora stora Mercedes där. Han prejade skotrar, pressade sig fram mellan filerna och körde skitfort i en bussfil så gångtrafikanterna med grön gubbe fick hoppa åt sidan. På en smal bakgata hindrades vi av en kvinna som med blandade resultat höll på att lirka sig in i en parkeringsficka. »Iz a wåååååmaaannn!« skrek chauffören, »shee can no park ‘ör caaaaar! Soo stooopid!!« och så slog han sig för knäna och skrattade våldsamt.

• Taxichaufför nummer 3 hade alltså en hel del att leva upp till. Från hotellet morgonen därpå körde han mig. Och jodå, han överträffade nummer 2 med bravur. Morgontrafiken är inte ett dugg bättre än förmiddagstrafiken eller kvällstrafiken, men taxichaufför nummer 3 satt helt lugnt och löste sudoku mot ratten samtidigt som han var lika ivrig att komma fram som nummer 2. En hisnande resa, dussintalet tvärnitar och en begynnande åksjuka senare var vi framme.

• Taxichaufför nummer 4 låg med ovanstående i ryggen redan i lä när jag hoppade in hos honom. Det var eftermiddag. 20 grader och kvavt. Luften smakade smog. Från Issy-les-Moulineaux till Charles de Gaulle skulle jag. Totalt stopp i fyra motorvägsfiler. Jag svettades. Jag var trött på all bruten engelska. Jag ville hem. Chaufför nummer 4 frågade om jag hade bråttom och jag sa nej nej inte alls för jag var ute i riktigt god tid och ville inte ha någon vansinnesstyrning. Alltså tog han det lugnt där i bilköerna. Riktigt lugnt. Det var en behaglig tur, men… Med väderförutsättningarna och ett redan trött huvud så HADE JAG UPPSKATTAT OM HAN SATT PÅ SIG SÄKERHETSBÄLTET. För under de första 25 minuterna i bilkön satt jag och lyssnade på bilens varningssignal. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Chauffören brydde sig inte. Han lyssnade på fransk talk radio och vilade huvudet i handen mot rutan. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Snälla karl, ta på dig säkerhetsbältet. Snälla karl, ta på dig säkerhetsbältet. Ding. Ding. Ding. Huvudvärken kom, illamåendet kom, lusten att stanna kvar försvann.

För Frankrikes skull hoppas jag att den gamla teorin om länders kultur och taxichaufförers kynnen inte stämmer.