Minns du att det då och då dimper ner BASS-mixtapes med den där sorgliga, skruvade elektroniska musiken? Ibland har de till och med oavsiktligt tecknat en historia över musiken har låtit under åren BASS har funnits.

Jag vet inte om den här säger något om tiden vi lever i. Kanske. Kanske inte.

Det är i alla fall field recordings, tåg, sommaratmosfärer, vän ambient, skruvad techno och lite engelskt radiodrama i ohelig allians. Headphone music. För ljusa nätter med syrsor som naturligt bakgrundskomp.

Ladda ner: Ett sommarsoundtrack: BASS-mixtape #9 (mp3)

Jag har pratat om tyska mon0 vid ett par gånger tidigare här på bloggen. Men det är väl inte mer än rätt att göra det igen.

Det finns två sidor av mon0. Dels är han postapokalyptisk ambient och dels är han dubtechno för stjärnfarare. Och just nu är han aktuell med album från båda världarna, som vanligt släppta som gratis nedladdning på netlabels.

I januari kom »Colliding Textures«, ett nattsvart, dystopiskt album. Vi var mycket glada när vi fick använda det som soundtrack till temaavsnittet om singulariteten som vi gjorde i vår podcast. Det är nämligen det perfekta ljudet för när solen går ner över människan och maskinerna tar över.

I dag släpptes mon0s nya album, »Monolog«. Djup techno in i den kalla oändligheten. Bastrumma som knappt märks bakom kompakta lager av elektroniskt mörker.

[tweetmeme] Hög, klar luft. Fredag i september. En vecka som på bloggen präglats av tjyvskap i etern. Jag kände att det var läge för att sträcka armarna mot skyn och sätta ihop en spellista med lite exosfärisk disco (Spotify). För att genom viktlösheten få lite balans mot deadlinetyngden.

Jag har länge funderat på vad man bör kalla den tyngdlösa technon. »Kosmonautmusik«? »Aerialica«? »Exospherish«? Frågan kvarstår och väntar på ett svar. Just idag är min favorit i genren:

Booka Shade – »Teenage Spaceman (Sei A Synth remix)« (Nu också på Spotify också, men där är den taggad som »Tim Deluxe Future Disco Remix«. Hmm. Oklart vad som gäller, med andra ord.)

[tweetmeme] Jag kom till min dator härom kvällen. Ett chatmeddelande blinkade. Tobias hade postat en länk och skrev »8 minuter till launch«. Jag klistrade in länken i VLC och kom precis in till när motorerna på »Atlantis« tände för rymdfärjans sista resa. Medan den steg mot himlen satt vi framför varsin dator, han med Philip Glass soundtrack till Godfrey Reggios »Koyaanisqatsi« och jag med Plastikmans »Konception«, och drömde om bemannade expeditioner till Mars.

Nå. Detta var sannerligen ett sidospår. Men inte helt orelaterat.

Jag skulle vilja lyfta upp en kommentar som kom till mitt inlägg om hur helgens ambientexperiment blev till. Du kanske minns att jag råkade starta ett soundtrack och en field recording samtidigt på grund av Macens playknapp? Don Simon skriver:

“Play-knappen kan vara fantastisk. Själv råkade jag slå på Sparklehorse & Fennesz skiva när jag satt och tittade på the Onions månlandningsparodi. Den atmosfäriska ljudmattan i den senare gifte sig så oerhört bra med det vackra klinkandet i den förra (det tog ett tag innan jag upptäckte misstaget) att jag var tvungen att återanvända kombon i ett mixintro.”

Jag kan inte annat än att hålla med. Ett tydligt exempel på att oavsiktlighet gör bra musik. Vad han dock är för ödmjuk för att säga är att hela hans mix, »Moon Landing Mix«, är väldigt bra.

Lyssna på eller ladda ner den!

Om jag haft den i fredags när »Atlantis« lyfte för sin sista resa hade det nog varit soundtracket.

I vad som kanske är ett tecken på att jag helt håller på att förlora förståndet finns den bistra sanningen: Jag kan inte ta Daniel Faraday i »Lost« på allvar. Trots att han seglat upp som min favoritkaraktär så kvarstår faktum: Ser man ut som han gör så kan man inte vara Dr.Daniel Faraday.

Personen på bilden heter Volker Brunnhuber eller kanske Bernd Flosbach. Han släpper minimal techno under egennamn på ett litet bolag i Hannovers utkant och har djupgående teorier om sina tolvor. »För en ovan lyssnare«, menar han, »är det bara en bastrumma och ett par ljud, men för mig handlar det om precision.« Han döper alla sina låtar till »Track«.

Brunnhuber – eller Flosbach – är självklart vegetarian och äter bara mikrobiotisk mat. Hans pojkvän driver en organisk miniplantage vars handplockade té säljs i skivbolagets kombinerade café och vinylaffär. Han partyknarkar lite för mycket men menar att han kan sluta när han vill.

Och just ja… Bilden här är ett pressfotografi från hans kommande konceptalbum »Zurück zur Natur«.

Det går att dra en hårfin linje från den 11 juni 2002 till idag, den 29 december 2007. Jag sitter och tummar på en bit grå kartong. Den är i förvånansvärt bra skick med tanke på hur mycket den har fått utstå. Sen jag köpte den för 20 kronor har jag flyttat fyra gånger. Jag har bytt jobb fyra gånger. Och mannen som spelade in skivan har gått från en källare på Södermalm till att hamna på årsbästalistor över hela världen. Det som känns så bra med det är att jag nu har ett fantastiskt kul jobb, att jag bor i världens bästa lägenhet och att ingen förtjänar platserna på årsbästalistorna (för vad nu dessa är värda) så mycket som mannen på skivan.

När jag 2005 fick höra att Axel Willner skulle ge ut tolvan »Things Keep Falling Down« på Kompakt under sitt alter ego The Field blev jag oerhört glad. Äntligen skulle någon förstå! Äntligen skulle han få en ärlig chans! Kompakt var skithett och allt som släpptes där fick ju en ärlig chans (d.v.s. många lyssnade på det enbart för etikettens rykte och var det bra så blev det en snackis). Men att det skulle bli såhär, vem hade kunnat ana det?

Juni 2002. I Läckerbitens källare (ungefär lika stor som ett genomsnittligt villavardagsrum) huserade klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen satt södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och drack fulöl och på undervåningen spelade Twisterella-gänget och en live-akt den bästa musiken. Surrealistiskt med tanke på pubens sjaskighet men väldigt trevligt och ett ställe där man kunde känna sig hemma.

Den där kvällen bestod livebandet av någon som kallade sig Lars Blek. Då visste jag inte att det var ett av Axel Willners alter egon. Om jag blundar tror jag mig minnas ungefär hur det var… En tunn liten kille startade sitt backtrack och hukade sig över en gitarr med ungefär ett ton effekter inkopplade. Lokalen blev helt tyst. Folk vågade inte ens sätta ner sina ölglas. Långsamma, ambienta tongångar började pulsera. Fan vad tråkigt, tänkte jag, ännu en sån där arty snubbe som i slutändan bara är helt intetsägande.

Så fel jag fick. Det var storartat. Lars Blek smekte fram sina harmonier och efteråt var jag tvungen att köpa skivan. Det var en CDR utgiven på hans egen etikett Garmonbozia. Det var GAR01, det första släppet. På Axels hemsida står också denna spelning inskriven som den första, så det är inte omöjligt att det faktiskt var där historien började publikt.

Skriver jag det här för att flasha hur grym jag är som var där när det hände? Nej. Inte alls. Jag skriver det för att ge lite bakgrund till hur glad jag är idag. Med tiden som följde upprepade Axel nämligen den där magiska spelningen om och om igen. Han släppte mp3or under sina olika alias. Finstämd som Lars Blek, monumental som Cordouan, melodisk som Porte, dansant som The Field, men alltid med den där speciella känslan som gjorde hans musik så strålande.

Jag försökte ropa så högt jag kunde om det, genom texter i Sonic och The Cricket och höll tummarna för att jag nådde åtminstone någon som skulle förstå. Samtidigt kom fler och fler mp3or och grymma spelningar. Min dröm var att se Lars Blek släppa på Kranky och nå ut till alla de som kunde uppskatta vad han gjorde. Tiden gick. Efter några år så var det en skivetikett som skulle släppa en samling med det bästa från hans olika alias och de kontaktade mig med förfrågan om att skriva liner notes. Jag försökte knappa ihop något som på litet utrymme kunde förklara hans geni. Samlingen hann dock aldrig komma ut.

För »Things Keep Falling Down« var på väg. The Field var på väg att hända. Axel höll sig till sin form, både vad gällde musik och omslag. Designen från det stilrent tuschade omslaget på GAR01 gick igenom till stora Kompakt-släppten och känslan i kompositionerna likaså.

I april i år kom The Fields fullängdare »From Here We Go Sublime«. Nu har Axel fått vad han förtjänar. När jag läste fullpoängsrecensioner och hyllningar på ställen som Pitchfork, Stylus och BBC så kändes det bara helt makalöst. Ingen är mer värdig sådana ord än Axel Willner!

När nu 2007 går mot sitt slut måste jag säga att den roligaste musikhändelsen i år – förutom släppet av mitt egna album, förstås – är just att The Field fått en uppmärksamhet och ett genomslag värdigt produktioner av hans kaliber. Det visar att det finns hopp för världen. Faktiskt. De goda vann denna rond. Det hade varit – och jag underdriver inte i ordvalet – katastrof om Axels musik hade gått den stora publiken förbi i ett sorl av mp3or med minnen av källare på Södermalm paketerade i grå kartong det enda vi kunnat bära med oss om 20 år.

Jag bugar och bockar så djupt jag kan.

Lars Blek – »Tristess«
Lars Blek – »Ensam«
The Field – »Everyday«