
Allt som kan gå att skriva om Tim Hecker borde vara skrivet vid det här laget. Jag har knackat alldeles för långa texter om honom ända sedan den där dagen för nästan exakt sex år sedan när jag kom in i en skivaffär i Amsterdam och hörde »Radio Amor« för första gången.
Drabbades av »Radio Amor« kanske jag ska säga, för allt sedan dess har jag försökt att hitta anledningen till varför jag gillar, dyrkar och hänförs så av en man med en laptop.
Jag har sugit på hans senaste släpp, vårens »An Imaginary Country«, i väntan på att jag skulle ha något vettigt att säga. För tidigare slutade det ju mest i långa, pretentiösa utläggningar.
Oftast slutade det i associationer. Mina texter om Tim Heckers sprakigt ambienta ljudlandskap har handlat så gott som uteslutande om vilka bilder de framkallar, vilka minnen som dyker upp, vilka miljöer som den skulle passa perfekt som soundtrack till.
Och avstånd. Texterna har handlat om avstånd. Och vidsträckthet. Och avlägsenhet. Och omätlig rymd.
Men som jag skrev i en text efter hans förra album, »Harmony In Ultraviolet«:
“Detta är den bra ambientens gåva och förbannelse: Samtidigt som de här associationerna är ett kvitto på musikens kvalitet är det ju också en cue för såna som mig att falla tillbaka på naturromantik och tjatiga bilder om avstånd.”
Helt enkelt: I brist på att kunna sätta fingret på vad det är som händer när jag lyssnar på Heckers makalösa trilogi med albumen »Radio Amor«, »Mirages« och »Harmony In Ultraviolet« faller jag tillbaka på drömsk association.
Jag tror jag har knäckt det nu.
Förra året promenerade jag regelbundet genom Bromma Industriområde. Jag var tvungen att gå igenom detta föga vackra ställe under min timslånga promenad från hemmet ut till studion där jag satt och pysslade med »Frauds«. Det är mycket betong. Och långa gator med verkstäder. Men förutom att Hell’s Angels bor där har stället en annan speciell egenskap: de märkliga sakerna som sticker upp ur marken.
I början märker man dem inte. De är bara ytterligare industriella inslag bland korrugerade plåtstängsel och förfallande fasader. Men om man funderar lite så känns de fel. De stämmer inte.
När vi plåtade omslagsbilderna till »Guidelines For An Emerging Century« och var nere i atombunkern i Sollentuna berättade mannen som tog oss ner en massa saker. Han beskrev Stockholm som en »schweizerost«, fylld av håligheter och dolda rum. Han berättade om skyddsrum och gångar och underjordiska anläggningar som vi inte hade en aning om. Efter det blev ögonen vana att se sådant som de tidigare hade ignorerat.
Den stora plåtdörren in i berget med luftintaget ovanför. Oförklarliga ventilationsschakt ute i skogen. Banvallen där det aldrig går några tåg. Efter hans berättelser av vad som finns där under började jag se detaljer i stadsbilden i ett annat ljus.
Jag såg tingen i Bromma varje dag när jag gick förbi, men glömde alltid bort att kolla upp dem när jag kom hem efter »Frauds«-pysslandet. Så småningom kom jag ihåg att googla och häpnades när jag hittade ett gäng fotografier från under marken.
Med start på 30-talet började en militär provanläggning för flygteknik byggas där. Med stora vindtunnlar. Och helt, helt enorma utrymmen under markytan för forskning. Efter att ha sett fotografierna från denna märkliga plats har jag aldrig kunnat promenera genom det där området igen utan att tänka på det.
Det här slog mig när jag lyssnade på Tim Heckers senaste album, »An Imaginary Country«.
Först tyckte jag kanske inte att det var så speciellt. Mer sakralt än tidigare. Mer starkt ljus än gotiskt grottmörker. Men inte så himla speciellt. Bra, visst, men inte speciellt. Ju mer jag lyssnade på det så började däremot saker att hända.
Efter ett tag var »An Imaginary Country« inte bara ännu ett i raden av Tim Hecker-album utan en självständig upplevelse. Att ge en passning till titeln och säga att det blev som en egen fantasivärld skulle vara rätt risigt så jag skippar det.
Som med allt Hecker gör är »An Imaginary Country« en helhet som man måste låta sig sugas ner i. Ju mer tid man ägnar det, ju mer ger det tillbaka. Låter man sig bara nöjas med det som är självklart så ser man inte vad som finns där under.
På ytan är knastrig ambientmusik egentligen bara knaster och distade harmonier. Spela ett album 20 sekunder och det är omöjligt att säga om det är bra eller dåligt. Lika intetsägande som förfallande verkstäder bakom plåtstängsel.
Allt handlar, i ambient musik precis som i Bromma Industriområde, vad som finns där under. När man börjar skala av lager efter lager, vågar föreställa sig vad ytan döljer, så når man någon slags aha-upplevelse.
I den fysiska världen tar den sig uttryck i att jag, när jag går genom industriområdet, känner mig skitnöjd med att jag till skillnad från gubben med hunden vet vilka bisarra rum som finns där nere. För mig är platsen inte längre bara öppna asfaltsytor och petroleumdoftande verkstäder. Jag går ju på taket till en helt annat universum, uppdrömd under krig och hemligstämpel.
I den ambienta musikens värld tar aha-upplevelsen sig uttryck i att det som för en flyktig lyssnare bara är oväsen, knaster eller kakofoni börjar tilltala och inspirera mig på ett personligt plan som ger något helt annat än en treminuters poplåt (inte bättre eller sämre, bara något helt annat). Musiken bjuder på motstånd och utmaning och blir något man måste vara aktiv med för att det ska få betydelse.
Det är en väsentlig skillnad på vad ögat möter och vad som verkligen finns där. I båda dessa världar.
Jag har sugit på Tim Heckers senaste släpp i väntan på att jag skulle ha något vettigt att säga. För tidigare slutade det ju mest i pretentiösa utläggningar. Jag tror mig ha knäckt koden nu. Jag tror att jag fått reda på varför jag tilltalas så starkt av riktigt bra ambient musik. Önskan att lyfta på locket, att skala bort lager av yta och hitta vad som dols.
Men jag tror ärligt talat att det inte spelade så stor roll. Det verkar ju som att det fortfarande är oundvikligt att hantera ämnet utan långa, pretentiösa utläggningar.
