[tweetmeme] Jag medger på en gång att det är något speciellt med försommarnätter och ambient. Som en hackande skiva (eller, den mer moderna varianten av liknelsen: som en granulator på freeze) sitter jag här varje juni under den knappt mörka, knappt ljusa, himlen med distorsion och vidsträckta ljudlandskap i högtalarna. Det börjar nästan bli förutsägbart, men vem är å andra sidan inte det?

Jag vet inte om jag fastnade i den associationen för att jag började lyssna på Brian Enos »Apollo« en försommarnatt eller för att försommarnatten fick mig att börja lyssna på Brian Enos »Apollo«, men den sitter där. Invand. Intränad. Inbjuden.

Bas van Huizen. Så heter han i år. Det har varit många olika som kommit och tagit mig med bort under nätterna kring sommarsolståndet. Pan-American. Tim Hecker. Fennesz. Vem som helst med en konceptuell idé som vagt slagit igenom i musiken och modet att se ljudvärldarnas möjligheter att växa lika imponerande som Carl Sagan såg sitt kosmos. Bas van Huizen är en sådan.

När det kommer till ödesmättade drones och abstrakt, knastrig ambient är tålamod oftast ett måste. Vad som slagit mig är däremot att det går väldigt fort att höra när något är bra på riktigt eller när det bara är ännu en person med laptop och otillräckliga idéer om ljudkonst. Allt det medelmåttiga som döljer det bra går direkt att syna, för just de vidsträckta stämningsbyggena kräver exakthet och precision. Det kräver noggrannhet och att kompositören faktiskt bryr sig om vad han eller hon gör.

Bas van Huizen är noggrann. Bas van Huizen bryr sig. Direkt när jag startade förstaspåret »Mistrooster« och det började växa till sig i just den slags ensliga isolering som fick mig att älska Tim Heckers »Radio Amor« förstod jag att det här skulle blir sällskapet under försommarnätterna i år. Det är polerat, elegant men hela tiden på gränsen till att brista. Det är en symfoni av trasiga uttryck, lager på lager med vackra harmonier som vill tränga fram men hela tiden hindras av störningar i signalen.

Precis som jag vill ha det varje juni.

Ladda ner »Plooibaars«

Det mest fascinerande med »Private Parts (The Record)« är inte att de två styckena som klockar in på 22 respektive 24 minuter fångar en från första anslag, utan att Robert Ashley misslyckas så stort med det som får antas vara hans ambition.

Kompositören Ashley hade i slutet av 70-talet skrivit ett antal texter som skulle tonsättas och så småningom fogas samman till det han kallade för en »opera« men som inte hade någonting att göra med det uttryck vi normalt associerar med begreppet. Han prövade att låta professionella speakers läsa in men upplevde att all mening försvann och ställde sig till slut bakom mikrofonen själv.

Den som googlar hans namn hittar panegyriska påståenden om hans författande som menar att texterna är där uppe med de andra amerikanska klassikerna från 1900-talet. Jag vet inte om det är så. Anledningen till det ska jag återkomma till.

På albumet »Private Parts (The Record)« gavs 1979 den första och den avslutande delen av operan »Perfect Lives« ut. De båda styckena som aldrig tycks ta slut heter »The Park« och »The Backyard«. Över monotona tablas, Polymoog-stråkar och piano läser Ashley själv sina texter med mjuk, sofistikerad röst. Korta meningar i taget. Över en stadig rytm på 72 slag i minuten, varken mer eller mindre. Alla Ashleys kompositioner från den här tiden gick i det tempot.

Jag läser utlåtande om »Private Parts (The Record)« där skribenten hyllar Ashleys berättande. Själv har jag aldrig kommit så långt.

Jag har lyssnat på »The Park« och »The Backyard« många gånger. Trots att tablas normalt andas new age-flum så är det något i den suggestiva stämningen och de kalla syntstråkarna och pianot som gör att jag hela tiden sugs in, måste starta om när det tar slut och inte kan släppa taget.

Och gemensamt för varje gång jag spelar den är att orden tappar sin betydelse.

Ungefär en och en halv minut in i »The Park« så förlorar han mig. Jag tappar tråden, kan inte längre hålla i huvudet vad han berättar om. Jag har suttit i nedsläckta rum med ett glas vin och försökt att verkligen fokusera på vad det är han talar om men det fördröjde bara mina tankars vandringar med en minut eller två. Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att vara någon annanstans, tänkande på helt andra saker.

I ambient musik är association nästan en oundviklighet. Lyssnar jag på Tim Hecker eller Eluvium så säger det bara pang innan jag sitter där uppfylld av vidsträckt sceneri eller orimliga tankar om avstånd.

Med Robert Ashley blir det aldrig så. Han börjar med ett blankt papper. Det som är mest relevant för dagen fyller det långsamt under de 45 minuter som väntar. Och det är aldrig historien som Ashley försöker berätta.

»PRIVATE PARTS (THE RECORD)« (mp3)

Allt som kan gå att skriva om Tim Hecker borde vara skrivet vid det här laget. Jag har knackat alldeles för långa texter om honom ända sedan den där dagen för nästan exakt sex år sedan när jag kom in i en skivaffär i Amsterdam och hörde »Radio Amor« för första gången.

Drabbades av »Radio Amor« kanske jag ska säga, för allt sedan dess har jag försökt att hitta anledningen till varför jag gillar, dyrkar och hänförs så av en man med en laptop.

Jag har sugit på hans senaste släpp, vårens »An Imaginary Country«, i väntan på att jag skulle ha något vettigt att säga. För tidigare slutade det ju mest i långa, pretentiösa utläggningar.

Oftast slutade det i associationer. Mina texter om Tim Heckers sprakigt ambienta ljudlandskap har handlat så gott som uteslutande om vilka bilder de framkallar, vilka minnen som dyker upp, vilka miljöer som den skulle passa perfekt som soundtrack till.

Och avstånd. Texterna har handlat om avstånd. Och vidsträckthet. Och avlägsenhet. Och omätlig rymd.

Men som jag skrev i en text efter hans förra album, »Harmony In Ultraviolet«:

“Detta är den bra ambientens gåva och förbannelse: Samtidigt som de här associationerna är ett kvitto på musikens kvalitet är det ju också en cue för såna som mig att falla tillbaka på naturromantik och tjatiga bilder om avstånd.”

Helt enkelt: I brist på att kunna sätta fingret på vad det är som händer när jag lyssnar på Heckers makalösa trilogi med albumen »Radio Amor«, »Mirages« och »Harmony In Ultraviolet« faller jag tillbaka på drömsk association.

Jag tror jag har knäckt det nu.

Förra året promenerade jag regelbundet genom Bromma Industriområde. Jag var tvungen att gå igenom detta föga vackra ställe under min timslånga promenad från hemmet ut till studion där jag satt och pysslade med »Frauds«. Det är mycket betong. Och långa gator med verkstäder. Men förutom att Hell’s Angels bor där har stället en annan speciell egenskap: de märkliga sakerna som sticker upp ur marken.

I början märker man dem inte. De är bara ytterligare industriella inslag bland korrugerade plåtstängsel och förfallande fasader. Men om man funderar lite så känns de fel. De stämmer inte.

När vi plåtade omslagsbilderna till »Guidelines For An Emerging Century« och var nere i atombunkern i Sollentuna berättade mannen som tog oss ner en massa saker. Han beskrev Stockholm som en »schweizerost«, fylld av håligheter och dolda rum. Han berättade om skyddsrum och gångar och underjordiska anläggningar som vi inte hade en aning om. Efter det blev ögonen vana att se sådant som de tidigare hade ignorerat.

Den stora plåtdörren in i berget med luftintaget ovanför. Oförklarliga ventilationsschakt ute i skogen. Banvallen där det aldrig går några tåg. Efter hans berättelser av vad som finns där under började jag se detaljer i stadsbilden i ett annat ljus.

Jag såg tingen i Bromma varje dag när jag gick förbi, men glömde alltid bort att kolla upp dem när jag kom hem efter »Frauds«-pysslandet. Så småningom kom jag ihåg att googla och häpnades när jag hittade ett gäng fotografier från under marken.

Med start på 30-talet började en militär provanläggning för flygteknik byggas där. Med stora vindtunnlar. Och helt, helt enorma utrymmen under markytan för forskning. Efter att ha sett fotografierna från denna märkliga plats har jag aldrig kunnat promenera genom det där området igen utan att tänka på det.

Det här slog mig när jag lyssnade på Tim Heckers senaste album, »An Imaginary Country«.

Först tyckte jag kanske inte att det var så speciellt. Mer sakralt än tidigare. Mer starkt ljus än gotiskt grottmörker. Men inte så himla speciellt. Bra, visst, men inte speciellt. Ju mer jag lyssnade på det så började däremot saker att hända.

Efter ett tag var »An Imaginary Country« inte bara ännu ett i raden av Tim Hecker-album utan en självständig upplevelse. Att ge en passning till titeln och säga att det blev som en egen fantasivärld skulle vara rätt risigt så jag skippar det.

Som med allt Hecker gör är »An Imaginary Country« en helhet som man måste låta sig sugas ner i. Ju mer tid man ägnar det, ju mer ger det tillbaka. Låter man sig bara nöjas med det som är självklart så ser man inte vad som finns där under.

På ytan är knastrig ambientmusik egentligen bara knaster och distade harmonier. Spela ett album 20 sekunder och det är omöjligt att säga om det är bra eller dåligt. Lika intetsägande som förfallande verkstäder bakom plåtstängsel.

Allt handlar, i ambient musik precis som i Bromma Industriområde, vad som finns där under. När man börjar skala av lager efter lager, vågar föreställa sig vad ytan döljer, så når man någon slags aha-upplevelse.

I den fysiska världen tar den sig uttryck i att jag, när jag går genom industriområdet, känner mig skitnöjd med att jag till skillnad från gubben med hunden vet vilka bisarra rum som finns där nere. För mig är platsen inte längre bara öppna asfaltsytor och petroleumdoftande verkstäder. Jag går ju på taket till en helt annat universum, uppdrömd under krig och hemligstämpel.

I den ambienta musikens värld tar aha-upplevelsen sig uttryck i att det som för en flyktig lyssnare bara är oväsen, knaster eller kakofoni börjar tilltala och inspirera mig på ett personligt plan som ger något helt annat än en treminuters poplåt (inte bättre eller sämre, bara något helt annat). Musiken bjuder på motstånd och utmaning och blir något man måste vara aktiv med för att det ska få betydelse.

Det är en väsentlig skillnad på vad ögat möter och vad som verkligen finns där. I båda dessa världar.

Jag har sugit på Tim Heckers senaste släpp i väntan på att jag skulle ha något vettigt att säga. För tidigare slutade det ju mest i pretentiösa utläggningar. Jag tror mig ha knäckt koden nu. Jag tror att jag fått reda på varför jag tilltalas så starkt av riktigt bra ambient musik. Önskan att lyfta på locket, att skala bort lager av yta och hitta vad som dols.

Men jag tror ärligt talat att det inte spelade så stor roll. Det verkar ju som att det fortfarande är oundvikligt att hantera ämnet utan långa, pretentiösa utläggningar.

Jag är fullkomligt besatt av honom. Eller, snarare, av hans musik. Tim Heckers senaste båda epos »Radio Amor« och »Mirages« har en plats i mitt hjärta som få andra musikaliska verk. När kompisar som dissar honom säger att det bara är ljudgröt så förstår jag faktiskt ingenting, för även om de saknar beats så är det två av de mest fulländade abstrakta kompositionerna jag har hört. Vid sidan av Brian Enos »Apollo« och The Future Sound of Londons »Life Forms« och »ISDN« är »Radio Amor« och »Mirages« de mest kompletta harmoni-hantverken som skapats.

Hösten 2003 satt jag en natt i ett inte helt okej tillstånd och skrev ett mail på tiotusen tecken till Tim. Jag berättade för honom vad »Radio Amor« hade gjort för mig, att den hade varit bakgrundsmusik till varje ord jag skrev i en roman det året, att den försatte mig i ett kreativt tillstånd där det kändes som att allt i livet blev perfekt. Jag spillde bönorna i ett jättelångt mail och han svarade: »nice to hear that people listen to my music, and take something from it!«. Jag hade ju hoppats på att han skulle utveckla lite, berätta lite mer. Men med tanke på mitt mails ton tyckte han nog att jag var en skitskum nätstalker som behövde hållas kort.

Jag lät det gå lite mer än ett år. Sen skickade jag ett nytt mail…

»Radio Amor« circled around the themes of a geographic location and the life of a fisherman. Did you have any special conceptual approach when composing »Mirages«?
– I was focused on working towards some understanding of goth, as opposed to a
particular story like a latino fisherman. I was mostly interested in creating something that was heavy, and carried a strong sense of emotion.

»Radio Amor« was very well-recieved by critics and listeners. Did you feel any creative pressure following that, as, for example, if it was difficult to live up to the qualities again without repeating »Radio Amor«?
– Certainly, but only to a small extent. I work in my studio, hang out with friends, drink beer on the weekends, wake up with a hangover. I enjoy watching English Football on Saturday mornings. I play in a football league here in Canada. I do the occasional trip to Europe for a single festival performance, and a few dates here and there. So the »success« of Radio Amor is very abstract indeed, as I have no idea how many copies were sold since Mille Plateaux went bankrupt!

Even in the most abstract parts of your music, I still get the sense of a melody’s being in there somewhere, although there’s no instrument playing it. It’s like me as the listener »fills in the blanks« and the melody appears even though the music coming out of the speakers at a given moment may be just a granulated chord. Do you understand what I mean? Is this a way you intended one could/should experience your music in?
– Yeah sure — I wanted to totally immerse the pieces in melody — whether they’re very present and up front, or whether they lurk back in the shadows like a predator. And those predator pieces are very much more of an open book!

Your compositions often have dissonance and distorsion rather than crystal-clear bitreducing or hi-fi reverbations. Is it more of an artistic challenge to work with a rough cut-up sound than a slick digital one? Do you think it would be possible to express what »Mirages« expresses with clear sounds?
– I am trying to get away from the cold easy sterility of powerbook music. While I do very much use state of the art reverbs and bitreducers, I equally employ old broken technologies — analogue tape delays, tube amps, guitar pedals, mixer feedback/art. This is more challenging I think but also more rewards than preset electronica, and hopefully it ends up not serving that purpose.

You use takes from guitar and other »conventional« instruments in your music. Does the way you work with textures, effects etc on such sound sources differ compared to when you work with a synthetic sound source?
– I can’t really differentiate whether a sample came from guitar, it is still treated brutally via digital processing, as much as anything so-called »synthetic« sounds. They are all treated with prejudice!

As I’m sure you know, Brian Eno said his ambient music was to be like a scent or a colour, merely functioning as a backdrop in a room without evoking any particular emotion other than enhancing the emotions than the listener already had before playing the music. What’s your view on that manifesto with regards to your own music and artistry?
– I respect this approach, and also hope that my music could serve on this level, but find it sterile and limiting. Personally I prefer my music to be listened to full-blast somewhat like black Sabbath or ozzy. Drifting textural music takes on a totally other life at this volume — quite physical.

Obviously, the scene for electronic music has exploded in the last couple of years. A distributor I met in Germany a couple of weeks ago said that the supply is now bigger than the demand and that the shear number of releases are limiting the chances of an artist’s reaching his/hers audience rather than increasing them. What’s your view on that opinion?
– I’d say that the distributor plays a role in this by heeding to market demands by supporting so-called folk-tronica or ex-electronic musicians who are now in a pop band. I think it’s totally crap and cynical view — there will always be an avalanche of »supply«, it’s the labels and distributor’s job to filter through the oceans of crap and find the truly brilliant music irrespective of genre and support it totally. Does this distributor think there’s some shortage of garage-rock bands hoping to sign with XL? Theres billions of them.

Do you think the current development of experimental electronic music may turn into an attractive soundtrack for commercials, movies etc as for example drum’n'bass eventually did a few years into its evolution, and if so, do you believe that commercial success would be good or bad for originality and innovation in today’s electronic music?
– I think that commercial success would be bad for the genre….happens every time once an artist gets a taste of financial success, they begin to assume they deserve the accolades and cash, and begin creating sub-standard music, which perhaps subconsciously caters to the mediocre tastes of the marketplace.

Techno producers and other people who are into the dance/club-scene often emphasize the necessity of »staying underground«. Do you think experimental
electronic music also needs this or would nothing be lost if it made public breakthrough?
– I can’t see a public breakthrough, as if the music is to be truly »experimental« it will always or should always challenge listeners, so that there would likely always be marginal support. You got to remember though that all these terms thrown around… whether it’s experimental, alternative, underground etc are often empty-signifiers, and do nothing more that actually serve the marketing impulse of global capitalism. The logic of capitalism is that in a world of global homogenous products, people have a hunger for romantic notions of difference, individuality and one-of a kinds, so this also plays into the music market as well. So I guess it’s a neither-or!!!

You ask tough questions! Normally people ask me what I think of Fennesz’s music!

Det kommer att komma fler mixtapes så småningom… Nu = snö!

01. Michael Zorn – »Cold And Cuddly«
02. Pan American – »Lights on Water«
03. MeMybike&Halsduk – »Undrar vad du gör«
04. Porte – »Tunnelbana«
05. Myrakaru – »Sinamus«
06. UNAI – »Red Silk«
07. Folie – »Brovah«
08. Jetone – »Flowers No.4«
09. Michael Zorn – »It’s Been So Long«
10. Boy Robot – »Just My Reflection And Me«
11. Erik Levander – »Drömmen om köpmaskinernas gemenskap«
12. Holkham – »Mice«
13. Jetone – »Flowers No.4«