Tag upphovsrätt

Vad säger upphovsrättskramarna om »stölden«?

Alcazar Hur ställer sig upphovsrättskramarna till den gräsliga, gräsliga vinnarlåten i melodifestivalen? Okej, det är dags att komma ut. Jag är en stor vän av Alcazar. Jag tycker i och för sig bara att det är en handfull låtar som är riktigt bra men i teorin finns inget svenskt popband som träffar lika rätt estetiskt och tilltalande. I årets melodifestival, däremot, hade de såväl en grym låt som grymt framträdande och därför satt jag vid TVn ikväll för att se dem vinna. Alcazar är som exceptionell popmusik ska vara. Sassy, cool, brilliant. Men istället för att se dem vinna var det fruktansvärd eurodisco-opera som vann. Hallå? Har vi sjunkit så lågt i smakträsket att vi tycker det här är ok? De senaste dagarna har det varit hetsjakt på bankchefer som plockat ut bonusar. Normalt sett hade Sverigedemokraterna nu stått överst på listan över folk som ska jagas men nu skickas de planerna helt i papperskorgen. Bankcheferna kan ta tillbaka sina bonusar också, för prio ett måste ligga på jakten på eurodisco-opera. Men, återigen... Hur ställer sig upphovsrättskramarna till denna gräsliga vinnarlåt? Den är en uppenbar stöld av Pet Shop Boys fantastiska »Shameless« som i sin tur var en genialt snygg stöld av »Nessum Dorma«. Som låtskrivaren till vinnarlåten, Fredrik Kempe, redan har snott en gång tidigare. Loop. Loop. Kretsloop. I själ, ande och harmoni. Vad säger Giacomo Puccinis och Franco Alfanos efterlevande? Ska vi inte förlänga upphovsrätten till 100 år så att de får pröjs för den? Och går det ens att avgöra till vilka delar Pucini och Alfano komponerade av den? Det var å andra sidan rätt skönt att få (ännu) ett kvitto på att kultur är ett kretslopp och att de som förespråkar stärkt upphovsrätt inte förstår någonting. Och vi vet ju i och för sig att IFPI inte förstår upphovsrätt heller, så... Fördel piraterna, konstaterar jag.

Kanske relaterade inlägg:

Copyrightindustrins apati

Free TPB I fredags bjöd Piratbyrån in till Kopimi-fest. Det var såklart skitkul. Allt som The Pirate Bay-supportrarna har gjort under den första veckan av rättegången har varit skitkul. Från den kompletta bevakningen i sociala medier, via Piratbyråns Spectrial-site till cider-videos och rättegångsremixar har det varit en vecka full av skratt (samlade bland annat här). Och i fredags var det så dags för den stora festen. På väggen projicerades videokonst gjord av filmerna som är inblandade i rättegången. Det var premiär för ett stycke musik (»Düsseldorf vs Bochum«) som spelats in under veckan i Piratbyråns buss S23K som står parkerad utanför rätten (vem som helst med instrument fick komma förbi, spela in och bli upphovsman). På en annan vägg projicerades postningen av torrent på The Pirate Bay i realtid. Ett antal artister spelade live. Brokep gjorde ett DJ-set. Och Piratbyrån bjöd på champagne hela kvällen. Mitt i denna atmosfär av kreativitet och framåttänkande kan jag inte hjälpa att fundera: Vad gjorde de stora medieföretagen under tiden? Var har de varit under veckan? Jag är smått förbluffad över deras frånvaro. Det finns väldigt illustrerande YouTube-klipp som visar hur Kunden gör slut med Marknadsföraren. »Du pratar inte till mig längre«, säger kunden. »Du finns inte där jag finns«. Poll från EMISkivbolagen vill så gärna ha tillbaka sina kunder men de har ingen aning om var kunderna är, vilka de är och hur de ska hanteras. De vet inte ens vad kunderna ska köpa. Istället sitter de helt passiva, på något helt annat ställe, och undrar vart kärleken tog vägen. Det där med interaktivitet är svårt för dem men på EMIs hemsida så finns i alla fall en omröstning om vilken musikstil man tycker är bäst (med »Hiphop, yo« som ett av tre alternativ). Fräscht. Bakom åtalet mot The Pirate Bay ligger ett antal multinationella företag som ska vara experter på att kommunicera, i vars DNA det ligger att rikta sig mot en målgrupp och presentera sina budskap och produkter. Ändå är det Piratbyrån och alla sympatisörer som fullständigt dominerar mediaflödet från spektaklet. Sällan har väl brytningen mellan dåtid och nutid varit så tydlig? Till fredagskvällen hade skivbolagen kunnat slå sina kloka ihop, tagit Annexet eller åtminstone Debaser Medis och kört en all-star kväll med 5-6 band och gratis inträde och lättat på slipsen och presenterat sin sida av saken (de behöver ju inte ens predika, en arenaspelning med ett Grammis-vinnande band är i sig att presentera sin sida av saken). De hade kunnat göra ett stort media-event av det, fylla kvällstidningarna med bilder och få 18-åringar med tindrande ögon som just fått träffa Melody Club att fotograferas med bildtexten »Anna och Lisa tycker inte man ska kopiera sina favoritband.« De har ju musklerna för att göra det. Men de avstod. Förmodligen för att de inte vet hur man lägger in ett »Upcoming event« på last.fm eller Facebook. Istället satt de knäpptysta. Och skissade på nya åtal. Och blickade mot Dylan-boxen uppe på bokhyllan och tänkte på hur fint det var förr. Och skissade på lagtexter som ska kriminalisera varenda jävel som nynnar på en hit utan tillåtelse. Jag kan inte låta bli att undra: Varför försöker de inte ens? Har det någonsin varit tydligare att skivbolag inte sysslar med underhållning och kreativitet? Warez The Future

Kanske relaterade inlägg:

Svar på juridiska frågor om The Pirate Bay-rättegången

Med hjälp av Den Opartiske Juristen så försökte jag i en postning förra året (när åtalet väcktes) räta ut lite oklarheter kring åtalet mot The Pirate Bay. Åklagare Håkan Roswall har visat sig inte vara den bästa killen på teknik men här på Beneath a Steel Sky vill vi ju vara lite bättre och försöka förstå det vi inte helt greppar, eller hur? Därför tänkte jag bumpa postningen där Den Opartiske Juristen reder ut oklarheterna. Särskilt fråga 3 är intressant med tanke på rapporterna om att nämndemännen sitter och sover: »Fem snabba frågor och svar om åtalet mot The Pirate Bay« (2008-02-01)

Kanske relaterade inlägg:

En bra story kan alltid berättas igen

Information anno 1994 Med rättegången mot The Pirate Bay i antågande kan det vara intressant med en liten tillbakablick. Vi skriver 2009 i almanackan i år och under hösten har obduktionsprotokoll och barnporr varit på agendan när det gäller allt hemskt som går att hitta där. Låt oss gå tillbaka 15 år, till en tid när folk inte levde sina liv på nätet. De flesta i alla fall. För det satt ju självklart en armé av bleka ungdomar vid skärmar och spred obduktionsprotokoll och barnporr. Det visste åtminstone media. Innan vi kommer dit, en kort bakgrund: Jag var ganska dålig på att umgås med folk när jag var 15-16 år. Jag satt mest hemma framför min hemdator och skrev på texter eller surfade på nätet. Ungefär som nu, med andra ord, förutom att nätet inte hade någon grafik utan bara var en kommandorad som man kunde skriva in saker på för att hamna på andra servrar och lista vilka filer de hade där för att ladda ner. Långt mycket mer än internet använde jag däremot BBS:er. De var som… Tja. Tänk en helt textbaserad korsning mellan Facebook och The Pirate Bay så kommer du väl rätt nära. På en BBS loggade man in med sin profil och kunde diskutera i olika forum eller ladda ner filer (piratade prylar eller gratisprogram, beroende på vilken typ av BBS man var inne på). För att vara uppkopplad mot en BBS, eller bas som man sa i vardagligt tal, ringde man in till den med modem och det kunde vara jävligt frustrerande att sitta och ringa om och om och om igen, för bara en kunde vara inloggad åt gången och telefonlinjen var på de populäraste baserna upptagen. AmigaNå, att hänga på baser kostade ju pengar i form av telefonräkning, så det krävdes en del otillåtna medel om man ville ringa länge (att ladda ner filer tog ju en evighet). Det fanns tonvis av falska AT&T-kort i omlopp och vågade man inte använda dem (för det krävdes att man ringde upp en växeltelefonist i USA och uppgav numret) så kunde man ha tur och känna någon som hittat en bra modempool, d.v.s. ett 020-nummer som anställda till ett företag kunde ringa in till och sedan koppla sig vidare ifrån utan kostnad. Jag tror morsan satte kaffet i halsen när TV4s nyheter gjorde ett reportage om baser och bland annat visade en postning från ett forum: »Säljes: 3000 liter bensin. Tankbil ingår.« Det blev en klassiker. Det snackades mycket om inzoomningen som kameran gjort mot den flimrande skärmen med orden - på bästa sändningstid. Han som postat annonsen (kan det ha varit Mr.Elaka?) var kung. När nu The Pirate Bay-rättegången närmar sig är det ganska intressant att se hur media hanterade baserna på tiden det begav sig. Det här var en helt ny värld för dem. De hade inte en aning om vad som hände, bara att det hände någonting på ett ställe som vuxna inte hade insyn i (vilket allt som oftast är synonymt med att det är dåligt). Ledorden för dagen blev (tam-tarrraam): Barnporr och vapen. För de som hängde på baserna kunde ju inte syssla med något så ljusskyggt utan att ha något att dölja, eller hur? I själva verket handlade det om dudes, slackers och allmänt vilsekomna (jag exkluderar inte mig själv från någon av dessa kategorier) som hade tuffa alias och liksom bara… hängde. När man tittar tillbaka till de gånger media kikade in i denna förbjudna värld så är det intressant att se hur lika tongångarna var då som nu, hur de mycket på grund av teknisk okunskap målade upp ett slags undergångsscenario där själva företeelsen i sig var på väg att förstöra allt. Från en artikel ur Aftonbladet den 13 juni 1994:
"TILL SALU: VAPEN, KNARK OCH BARNPORR - VIA DATOR Kliv in i datavärlden och du hamnar i ett elektronisk vilda västern. Här finns vare sig lagar eller poliser. Tusentals ungdomar sitter dagar och nätter framför sina skärmar och försöker att överträffa varandra i att begå brott."
Det här är alltså bara rubriken och de första tre meningarna i en lång artikel som skrevs av Anna-Lena Lodenius, Lars Ohlsson och Per Wikström. De hittar en kille som går under aliaset Shadow, som de beskriver:
"I datavärlden har Shadow skapat sig ett namn som en häftig bombexpert och svartskallehatare. I verkligheten är han en vilsen, öldrickande och arbetslös 22-åring som åkt fast för lite småbrott: häleri, bombhot och olaga bombexperiment. Brotten är egentligen det enda han är stolt över."
Utifrån denna karaktär målar de upp en subkultur i skuggorna, där till synes ofarliga unga män (»många av dem skulle knappast klara gatulivet. Flera har sociala svårigheter. En hel del är mobbade.«) som sitter på pojkrummen och konspirerar.
"Många baser bjuder också ut upphovsrättsskyddade dataspel och program. En del baser ligger i ständig tävlan om att ha det allra senaste. Via insiderkontakter kan spel dyka upp i svenska piratbaser bara timmar efter att de är färdigkonstruerade i USA. Piratverksamheten undergräver hela marknaden. Ett exempel på detta är datajätten Amiga som nyligen gått i konkurs - trots att deras spel finns i jätteupplagor över hela världen."
Som parantes här kan nämnas att Amiga var en datortillverkare. De hade ingen spelutveckling och gick under därför att PCn började bli användbar även för hemmabruk.
"Några av baserna har bara något tiotal användare, andra har flera hundra. Regeln är ju häftigare innehåll i baserna - desto fler användare. Eftersom barnporr är ibland det värsta och grövsta man kan tänka sig finns det en hel del av den varan."
Så, man kunde tänka sig det? Barnporrkortet har redan spelats ut flera gånger mot The Pirate Bay. På sin blogg berättar Rick Falkvinge om sin minnesbild av hur Johan Schlüter, chefsjurist på danska Antipiratgruppen, avslutade ett anförande på ett seminarium i maj 2007:
" - Mina vänner, vi måste filtrera Internet för att komma tillrätta med fildelning. Men politikerna förstår inte fildelning, och det är ett problem för oss. Därför måste vi associera fildelning med barnporr. För barnporr, det förstår politikerna, och det både kan och vill de filtrera på Internet."
Lika aktuellt då som nu, trots att 15 år har gott sedan artikeln skrevs. Och angående passagen med »ju häftigare innehåll - ju fler användare«… Ta det från en som väldigt gärna ville in i baserna med häftigt innehåll: Det var sjukt svårt att få konto. Att få invites till heta web 2.0-startups är rena leken jämfört med att få konto med behörighet till elit-baserna då. Och, för att ge en sista spark till artikeln från Aftonbladet:
"I mitten av maj i år dömdes en 20-årig yngling i Svea Hovrätt för häleri och brott mot upphovsrätten till åtta månaders fängelse. I sin databas, som han kallade 'Snuskbuske', tillhandahöll han tusentals piratkopierade dataspel och program samt 140 stulna datorer."
Jag kände killen. Hans bas hette inte Snuskbuske, herregud. Hans bas hette »Guru’s Dream«, det var han som hette Snuskbuske. Idag jobbar jag bara några hundra meter från lokalen där han bodde (bor?) med alla sina datorer. Han är fortfarande i IT-branschen. Jag vet det för att jag brukar se hans firmabil stå parkerad i krokarna med samma namn på företaget som på releasegruppen han var med i då. Det är klass. På Svenska Dagbladets förstasida den 1 januari 1994 fanns en artikel som handlade om problemen med ynglingar som ringde gratis med AT&T-kort eller på andra sätt. Men Hans Wranghult, länspolismästare i Malmö, (som »arbetat med datasäkerhet i 20 år«) sade lugnande att det snart är över:
" - Problemet är decennier av försummad datasäkerhet som bland annat yttrar sig i larvigt enkla kodord och ID-signaler som obehöriga tämligen lätt tränger igenom. Hackarna möter allt tuffare motstånd i så kallade biometriska skydd som alltmer omger datasystem av hög sekretessgrad. - Användarens behörighet kan stämmas av efter fingeravtryck, röstprov, blodkälsmönster i ögongloben och liknande identiter som är svåra att förfalska."
Känner du igen mönstren? En okänd, digital mörkermassa försöker förstöra världen som vi känner den och den enda lösningen är att kräma på större säkerhet. Jag vet inte varför Wanghult, med sina 20 år av datasäkerhet i bagaget, kunde missa så grovt i sin spådom. Men jag vet att hans själsfränder fortfarande tror att det går att skydda sig mot de ansiktslösa fienderna genom att öka kontrollen när lösningen egentligen är något helt annat. Jodå, det finns en lösning. Tidningen Arbetet hade den 26 november 1993 en artikel på samma tema. Ute på baserna såldes vapen och för att kunna nå dem måste man hacka Telia och som om inte det vore nog var det någon som uppviglat inför 30 november i ett forum också. Stefan Kronqvist, utredare på Rikspolisens databrottsgrupp, fick i artikeln frågan om man som förälder egentligen vågar köpa en hemdator i julklapp om barnet har en sådan på önskelistan.
" - Dator är okej, men modem vill jag inte rekommendera."
Vi loggar av helt enkelt. Så. Case closed.

Kanske relaterade inlägg:

Slutet på en diskussion

nothinghappened.jpg Foto av RoystonVasey Jag höll på att gå i en fälla i kväll. Och jag har ett opublicerat inlägg på ett par tusen tecken som bevisar det. Allt började med att jag läste att de som har köpt musik på MSN Music inte kommer att kunna lyssna på den om de köper ny dator eller uppgraderar operativsystemet efter den 31 augusti i år. Musiken är nämligen DRM-skyddad och Microsoft kommer slå av servrarna som ger ett okej till datorn att filerna är lagliga. För att summera det som står i artikeln i korthet:
"Microsoft's decision to turn off the MSN Music authorization servers serves as a painful reminder that DRM ultimately severely limits your rights. Companies that control various DRM schemes, as well as the content providers themselves, can yank your ability to play the content which you lawfully purchased (and now, videos) at any moment—no matter what your expectation was when you bought it."
Jag skrev en rungande text om att det är så här riktig stöld ser ut, i och med att kunder här fråntas möjligheten att använda en vara de köpt. Jag petade in en del om de ofantliga nackdelarna som idag finns med att ladda ner »lagligt« och blablablabla. Sen gick jag tillbaka och läste. Jag började plöja inlägget och min enda tanke var: »Fyfan, vad osexigt det här är.« Helt ärligt... De senaste 2-3 åren har diskussionen gått het om fildelning, övervakning, FRA-avlyssning, avstängning av Internet-abbonemang, gryningsrazzior och skivbolag som står med huvudet så långt upp i arslet att de inte kommer hitta ut de närmaste 20 åren. Och vad har hänt utanför debatten under den här tiden? Tja, vi har lite bättre ratio på torrentsajterna. Jag orkar inte stå och skratta eller skälla med facklor och träpålar redo kring de här ämnena. Det är viktigt att våga hålla sig från att fyra av bredsidorna med kritik mot upphovsrättsindustrins vansinniga och ibland helt galna metoder. Varför? Är det inte viktiga frågor? Jo, men priset vi betalar är att vi då blir som dem. I den diskussionen blir vi grånade advokater som sitter och grymtar om att »tekniskt sett laddar vi hem upphovsrättsskyddat material varje gång vi går in på en nyhetssajt så varför är en musiksajt annorlunda« och blablabla. Jag har ju redan konstaterat att den diskussionen dödar popkulturens väsen. Så nej, jag går inte i den fällan igen. Nu när Beneath a Steel Sky precis har påbörjat sitt fjärde år så ska jag hålla mig från polemiken som ändå bara slutar med att alla står och skrattar åt Web Sheriff. Låt oss istället skapa sönder åtalen. 100 bootlegremixar är mer än 1 Idol-artist!

Kanske relaterade inlägg:

Stöld!

När upphovsrättsdebatten har nått tvättstugan... stold.jpg

Kanske relaterade inlägg: