Mellan 21-23 januari träffades 90 internetmänniskor för att under ett dygn skapa 52 nya startups på 24 Hour Business Camp. Det finns många intressanta projekt i listan över det de kokade ihop men det jag går igång mest på är Listen To Blogs.

På Listen To Blogs kan bloggägaren själv eller hans/hennes besökare ladda upp inläsningar av bloggpostningar, så att de går att prenumerera på som podcasts eller lyssna på direkt på siten.

Siten är inte ens veckan gammal ännu så det är klart att den i dagsläget mest är väldigt bra som idé, men jag kan inte släppa tanken på vilka möjligheter en aktivt uppdaterad och omfattande Listen To Blogs skulle öppna för två sorters människor:

– Podcastjunkies som har talat ord i hörlurarna var de än går
– De som inte kan följa med i bloggar på grund av nedsatt syn eller lässvårigheter

Jag tillhör den första kategorin. Och eftersom jag gör det funderar jag starkt på att börja göra åtminstone de mer substansfyllda inläggen härifrån tillgängliga som inläsningar, bara som ett experiment för att se hur det känns. Vi får se. Hur som helst gillar jag idén ofantligt mycket. Sprid ordet!

När New York Times-skribenten Matt Richtel i höstas började göra postningar på Twitter i rollen som prostituerad kvinna blev det stor förvirring. Han kallade sig Stacy och berättade i sina uppdateringar om livet på gatorna bland våldsamma torskar och mördade kollegor.

Richtel hade på NYT bevakat bland annat internet-prostitution och det var klart att ögonbryn höjdes både här och där i undran om han gått vilse i sitt eget ämne.

När bloggare började ifrågasätta honom avslöjade han att det i själva verket handlade om en »twiller«, en roman berättad i Twitters 140-teckensformat, med små små bitar handling postade från mobiltelefonen.

»Richtel’s Twitter serial is “about a man who wakes up in the mountains of Colorado, suffering from amnesia, with a haunting feeling he is a murderer,” the author wrote. “In possession of only a cellphone that lets him Twitter, he uses the phone to tell his story of self-discovery, 140 characters at a time.” The main character is also accompanied by a hooker, who occasionally appropriates his phone and Twitters conflicting messages — warning people that he is a killer, for example.«

Blanda sen in USA-valet och annat gött i den ganska komplicerade ploten. Även om konceptet nu var avslöjat var det också upplägg och smash för litteraturkritikerna som tyckte att allt var helt oförståeligt. Historien pågår dock fortfarande för fullt på hans Twitter.

Ett »brusigt« fora som Twitter är kanske inte det optimala sättet att berätta en lång historia men jag gillar ändå Richtels initiativ (även om det »nog« hade varit bättre att registrera ett nytt Twitter-konto snarare än att posta under eget namn).

Jag antar att litteraturvetare förfasas. Jag utgår från det, för klassiska kulturkritiker brukar enligt fördomsprofilen förfasas över nya prylar. Själv kan jag inte hjälpa att se enorm potential i »twillern« som historieberättande.

Den röda tråden går rakt tillbaka till Bram Stokers »Dracula«, en av de brevromaner som jag drabbades av i min ungdom (jag älskar att skriva att man drabbas av kultur). »Dracula« är som bekant uppbyggd av brev, dagboksnoteringar och rapporter, men det som sticker ut i den är att Dr.Seward läser in sin data på fonograf, snarare än skriver med gåspenna.

»Dracula« kom ut 1897. Thomas Edison hade presenterat sin uppfinning fonografen i november 1877, bara tjugo år tidigare. På den tiden presenterades inte nymodigheter med några PowerPoint-slides och fanns på butikshyllorna dagen därpå, så tjugo år från klar prototyp till att en läkare på ett sinnessjukhus använder den är verkligen ingenting.

Dr.Seward var cutting-edge på tekniken så det sjöng om det. Dessutom måste han ha varit ett svårt gadget-freak.

»Dracula« var alltså en brevroman där nya medier användes av karaktärerna. Richtels »twiller« är en sms-roman där nya medier används av karaktärerna. Precis på samma sätt som innehållet i »Dracula« de facto bara är de nedtecknade (eller inlästa) spår som karaktärerna lämnar i sitt vardagliga liv är »twillern« det.

Jag är som sagt inte säker på att just Twitter som tjänst är optimerad för långt historieberättande men jag kittlas ändå av begränsningen. 140 tecken. Läsaren får små ledtrådar om personerna och historien men kan aldrig ges den totala bilden. Miljöbeskrivningar kan bara ske i läsarens fantasi.

Man får ta till vara på den knapphändiga information som ges och göra vad man kan med det.

Precis som med mobilromanerna som är megamega i Japan så hoppas jag att de nya formaten en historia kan berättas på kommer att utforskas och dissekeras. Även om de flesta författare som är skickliga nog i sitt berättande att ta något sånt här till fulländning förmodligen vill hålla sig till böcker (eftersom deras litterära arv, återigen enligt fördomsprofilen, ska vara beständigt) så tror jag det finns möjligheter. Stora möjligheter.

Vi är inte där än. Hittills är själva mediet alltför mycket ett självändamål, där större vikt läggs på att ropa till världen att »kolla, jag skriver en roman på friggin Twitter!« än att försöka fånga läsaren i en fiktiv värld där personer, känslor och drama är i fokus. Men så småningom…

Precis som webcamföljetongen fick sin stjärna i LonelyGirl15 så är jag övertygad om att den avskalade textföljetongen (må det vara i mikrobloggsformat eller annat) så småningom kommer att leverera en popkulturklassiker.

Det är lite lustigt och jag vet inte hur det ska tolkas…

Medie- och litteraturvetare konstaterar att vår koncentrationsförmåga för långa texter har blivit sämre sedan Internet blev det främsta sättet att tillgodogöra sig det skrivna ordet på. I alla guider till hur en skribent ska skriva för web och i alla tips-och-tricks-texter om hur en blogg blir bra är budskapet tydligt: Håll det kort och kärnfullt.

I hela mitt liv har jag skrivit lite för långt, lite för omständlgt med lite för många sidospår. Från de första texterna på Bomben via åren på The Cricket till den här bloggen har jag, så fort inte en redaktör varit där och skurit ner texterna, föredragit att skriva långt istället för kort. För att jag tycker det är roligare.

En del kommentarsfältstroll har varit negativa på grund av det förstås men det har inte bekommit mig. Visst, den nyktra och rationella sidan av mig förstår att det är lite overkill att skriva 10000 tecken om ett abstrakt ambientalbum, men att snudda vid det pretentiösa är det jag tyckt varit roligt. Och till skillnad för när man skriver för en redaktör så är ju själva poängen med webutrymmen som detta att man faktiskt kan göra det som är roligt och kul utan ramar.

Däremot har jag faktiskt använt det på anställningsintervjuer. Du vet, den där jobbiga frågan när arbetsgivaren ber dig nämna en negativ egenskap om dig själv? Då har jag svarat »om du inte ber mig uttryckligen om en kort text så får du en lång«. Det har funkat bra, faktiskt. Men nu är jag inne på ett sånt här sidospår igen som gör texten omständig.

Hur som helst, det lustiga är…

Jag har all förståelse i världen för att långa texter avskräcker då publicerade på en bildruta. När jag läser bloggar är det ofta mellan två andra uppgifter. Det är sällan jag sätter mig ned och tänker »nu ska jag läsa bloggar« som en aktiv handling och därför blir det ofta så att jag har lättare att ta till mig »kort och kärnfullt«, precis som guiderna säger. Så jag skulle inte vara ett dugg förvånad om det långrandiga skrämde bort läsare från Beneath a Steel Sky.

Men det lustiga är… Och nu ska jag komma till poängen, 2000 tecken senare och strulig som vanligt.

Det lustiga är att de inlägg som är mest lästa här, de som får besöksstatistiken att gå upp märkbart, är just de som är långa. Det blev extra tydligt under »Frauds«-postningarna. Jag såg det igen igår, när jag postade en långrandig grej som från början egentligen bara skulle vara Ira Glass-citatet från »This American Life« men som spårade ur i en utläggning om att skurkarna var coolare än snutarna i »Miami Vice«.

Det skulle ju kunna vara så att textjävlarna är så långa att ni måste gå in 2-3 gånger under dagen för att kunna läsa hela till slut, men även antalet unika användare går upp.

Jag är helt ärlig nu och erkänner att det å ena sidan gör mig lite förvånad men å andra sidan gör mig mycket glad. Inte för att jag hade tänkt om och börjat skriva kort utifall statistiken visade det motsatta, men för att det verkligen känns kul att texterna läses. Tack för det!

Och jag kommer fortsätta vara långrandig, tro inget annat.

Foto av gabyu

Alldeles för ofta när reklambyråer och liknande pratar om att »aktivera användare« eller annat web 2.0-buzzword så handlar det om en flash-annons där man ska lägga en fotbollsstraff, typ. Jag förstår det. Antalet kunder som går att nå minskar drastiskt ju mer ansträngning som krävs, ju mer tid användaren måste lägga ner på att aktivera sig. Självklart är det ren logik. Det gäller att nå så många som möjligt. Avancerade uppgifter gör att idén skjuter sig själv i sank.

Därför tycker jag det är rätt spännande när någon vågar gå över gränsen och dra nytta av the wisdom of crowds på ett mer ingående och sofistikerat sätt. Som J.C. Hutchins gör nu.

J.C. Hutchins är en författare som släppt tre podcast-romaner, alltså audioböcker som inte finns i tryck. Denna »7th Son«-trilogi har blivit väldigt populär och nu höjer han insatsen: Inför kommande novellsamlingen »7th Son: Obsidian« har hutchings utlyst en inbjudan: »Become a victim of the Obsidian blackout.«

Grundplotten i handlingen är att en koordinerad terroristattack gjorde hela USA strömlöst den 19 november 2007. Under två veckors tid rådde kaos innan el och ordning kom tillbaka. Alla läsare inbjuds nu till att bli del av blackouten. Genom att ringa ett voicemail-nummer eller ladda upp videos kan man spela in sina egna rop på hjälp och ögonvittnesskildringar om vad som händer i det sönderfallande landet.

“Webcam footage is welcome, but I’m questing for manic night footage of life in America during the blackout. Is your backyard crawling with prowlers? Are there fistfights in the streets? Cannibals in the woods? Enlist friends, raise hell and get it all on tape.”

Historierna i de skräckslagna telefonsamtal och nödsändningar som laddas upp kommer att användas som en del av stoffet till »7th Son: Obsidian«. Med hjälp av filmerna och ljudfilerna förutspår jag att det dessutom kommer att byggas upp en atmosfär liknande den som smittsamt spreds under halvåret innan »Cloverfield« hade premiär: Klipp och online-grejer som säger mer än tusen ord om boken samtidigt som de egentligen inte säger någonting.

Nyckelordet här är inte »användargenererad« utan »användarinspirerad«. Där det första har blivit en ursäkt för att publicera undermålig text och bild till låg kostnad i tidningar fungerar det sistnämnda istället som bränsle för en kreativ process. Författaren lägger inte bokens öde i händerna på läsaren utan bjuder snarare in läsaren till att stå bakom och knuffa på med idéer och inspiration.

Såvida allt inte blir en soppa av undermålighet från oinspirerade webcam-geeks så är intentionen lysande. Om någon läsare av BASS nappar på uppdraget får ni gärna posta länkar i kommentarsfältet här (jag lurar själv på ett ganska spännande upplägg, men för att spela in idén måste jag komma över tanken på att en film av mig själv pratande halvkass engelska kommer att finnas på nätet :) ).

Jag har bläddrat lite i årets upplaga av Counter-Terrorism Calendar. Det finns mycket kul i den. Det roligaste av allt är kanske att den över huvud taget existerar, med tanke på innehållet. Förutom en vanlig almanacka (med olika terrordåd och liknande terrorrelaterat markerat under datumena) så innehåller den all info man kan behöva i sin egen privata lilla kamp mot terrorismen:

– Saringasmolekylen i uppförstoring (så man kan jämföra om man kikar i ett mikroskop på något misstänkt ämne) samt bild på castorbönan som man gör ricin av (om man skulle öppna en låda med skumma bönor i).

– Säkerhetsavstånd till olika typer av bomber (bra att veta).

– Alla terrorgruppers logotyper och flaggor (jämför din visitkortspärm mot denna).

– Presentationer av en massa bad guys, komplett med aliases och saker som är bra att veta (»he has a pronounced nose«, »quite, reserved and indecisive« och »may wear a moustache«).

– Lista över tecken på att en biologisk eller nukleär attack kan ha förekommit (favoriten för sistnämnda är »material that seems to emit heat without any sign of external heating source«. Känns som man är rätt stekt om man upptäcker det, bokstavligen och bildligt).

Synd på en så fin produkt att den är oanvändbar. De som är spooks och arbetar med sånt här ska rimligen ha infon memorerad, och om de inte har det så plockar de nog inte fram sin väggalmanacka för att få råd. Vi andra har ingen som helst användning av den. Mellan 1995 – 2002 dog 9435 personer av terrorrelaterade dåd och med sådana odds för att du eller jag ska komma i kontakt med något som almanackan varnar för så känns det »aningen« överflödigt. Och om vi kommer i kontakt med det, »hmm den där varubilen verkar skum«, så är det zilch vi kan göra åt det ändå.

Naturligtvis är kalendern bara ytterligare ett penseldrag i det noggranna målandet av The Boogeyman som bor under sängen, så att vi ska känna att det är ok med lite skön avlyssning och diverse Orwelliska förbättringar av samhället. Men den är väldigt clean och käck.

Det är när jag ser sånt här som jag saknar tiden när telefonkataloger var tryckta på papper och hade ett uppslag som hette »Om kriget kommer«. Jag vill minnas att det på en bild i instruktionen uppmanades till gerillaverksamhet, där en person såg mycket oskyldig ut, gående på väg bort ifrån ett fordon där han lagt spikar under ett av hjulen. Verklighetsfrånvänd, snygg design. Blir det roligare än så?